U-a 98 11 27
Nu har ännu en 30 november
förflutit, den dag för 280 år sedan då Karl-XII stupade, träffad av en kula från
en fiende eller kanske från en av hans egna.
Vulgärnationalister av alla slag
har gjort denna dag till symbol för svenskheten och dessutom, totalt utan
historisk grund, honom själv till främlingsfientlighetens skyddspatron. Detta
är en skymf mot en kontroversiell men anständig och hederlig konung.
Jag väntar denna novemberdag med
den allra största oro. Nu är risken för polarisering större än någonsin.
Knappt har ett stort antal
ungdomar härstammande från främmande länder tillsammans med några av våra
”egna” hunnit begravas efter den fruktansvärda branden innan kadrer av
oförsonliga unga människor kommer att demonstrera mot dem vi tagit till oss,
mot de omkomnas anhöriga och vänner. Hur skall dessa då reagera, dessa bland
vilka finns många som utifrån tidigare erfarenheter och fruktansvärda
upplevelser befinner sig i en ständig latent rädsla och otrygghet?
Hur många av dem lever i dag i
tron att deras ungdomar brutalt mördats av mordbrännare. Hur skall vi få bort
denna rädsla och misstanke. Finns det något mer angeläget än att kunna
undanröja denna? Må teknikerna lyckas hitta bevis för att denna brand uppstod
av naturliga orsaker.
Inför den 30 är alltså situationen
mardrömslik. Tekniskt och polisiärt kommer naturligtvis allt att göras för att
denna dag inte skall bli en katastrof. Men detta räcker inte. Vi måste alla,
nyhitkomna liksom de vars familjer haft hemortsrätt sedan århundraden, ta vårt
ansvar. Vi måste tala med våra ungdomar på båda sidor. Vi måste få både dem och
oss själva att bejaka alla människors rätt till liv, respekt och lycka. Denna
respekt måste vara ömsesidig.
Vi kommer att leva sida vid sida
även efter att den 30 förrunnit. För att minska problemen i framtiden måste vi
få tala öppet vilket jag vill göra här.
Tillåt mig att först förenkla ett
semantiskt problem genom att i fortsättningen använda ordet värdar för dem som
varit svenskar i två generationer eller mer och för alla de övriga gäster.
Genom vår representativa
demokrati, genom regering och riksdag har vi reglerat vilka gäster vi skall ta
emot och under vilka villkor. Vad vi än som enskilda anser om dessa regler och
lagar så är de dock fattade i demokratisk ordning och därmed förpliktande för
oss alla. Till detta kommer den moraliska plikten att ta emot dem på samma sätt
som vi skulle önskat bli mottagna om situationen varit den omvända. Det är
människor som redan lidit nog innan de funnit en fristad här.
Men respekt måste också visas oss av våra gäster. Jag går inte in i en moské med skorna på. Våra seder och bruk måste trots allt komma först. Sätts denna allmänna princip ur spel och vi svenska värdar upplever att vi måste rätta oss efter våra gäster då måste vi räkna med en svår fiendskap mellan nya och gamla svenskar för långa tider framåt. Det har i våras stiftats en lag som måste respekteras tills den ersatts med en vettigare. Med stor sannolikhet motverkar den sitt humana syfte då den avskaffar vår svenska historia med motiveringen att den inte delas av våra nykomlingar. Förstår man inte att detta är en skymf mot värdfolket. Inte bara Karl XII-anhängare upprörs. Skall detta föda varma känslor mot dem som sålunda berövar oss historien. Förstår man heller inte att när samma lag förordar att senast hitkomna skall gå före i arbetsmarknadsåtgärder upplevs detta som ett hån från otaliga långtidsarbetslösa. Hur känns det för en arbetslös som inte kan få ut något socialbidrag innan han sålt bilen eller sommarstugan när han ser en hel familj från avlägset främmande land först få sitt bohag betalt och sedan fullt bidrag som dessutom kanske ger en standard som vida översteg den de hade hemma.
Snart sagt alla varelser värnar
ett revir, ett område de betraktar som sitt. Både värdar och gäster måste ha
detta psykobiologiska faktum klart för sig för att så mycket som möjligt kunna
eliminera de problem varje invandring kan innebära. Härför fordras något mer än
djuriska instinkter, om vi nu vill kalla det humanitet, altruism eller
medmänsklighet. När vi förstått detta är det vår plikt som människor att se
till att dessa revirhävdanden inte utestänga dem som behöver vårt stöd.
Må vi nu snarast få nya lagar som
inte lägger krokben för vare sig värdar eller gäster men hjälper oss att också
bli vänner!
Till dess! Låt oss våga tala öppet
med och till varandra.
Arne Christenson
Kapellevägen 17
¤5144 Uddevalla Tel o fax 0522
18740
Senast ändrad 2001-04-19