Hur,
i all sin dar, kan de släppa ombord en så fruktansvärt berusad man, tänkte jag
en kort stund efter att vi lämnat Arlanda med destination Mallorca. En man i
trettiofemårsåldern kom gång på gång svårt raglande i gången och kunde endast
ta sig fram med hjälp av någon flygvärdinna. Jag hade köpt en s k ospecificerad
tvåveckorsresa hos Spies för 250 kr och såg denne ragla omkring. Vid
framkomsten satt denne även för övrigt lite underlige man i samma buss som jag
för att föras till respektive hotell. Vi kom till ett mycket flott hotell med
höga smidda och förgyllda järngrindar till den vackra trädgården med sin stora
pool. När man ville sätta av mig där protesterade jag och sade att jag hade
”ospecificerat”. De hade på denna resan i början på december gott om plats så
det var faktiskt så här fint jag skulle få bo.
Glad
blev jag tills jag snart förstod att jag skulle få dela rummet med ”fyllot”.
Jag hade redan installerat mig i den förnäma dubletten – sovrum och vardagsrum
– då mannen vacklade in. Det kom ingen spritdoft ifrån min tillbakadragne och
vänlige rumskamrat.
Han
gjorde snart på sitt försynta vis klart att han var helnykterist men led av
balansstörningar och en spastisk åkomma. Så småningom fick jag höra hans
historia. Han kom ifrån en liten bondgård långt uppe i Jämtland. Som barn och
ung hade han ständig tandvärk, värk i snart sagt varenda tand. Så blev deras
häst så gammal att den måste slaktas. När så pappan kom hem med betalningen för
hästen delade han ut pengarna till sin tre barn. Då tog Nils sin del, gick till
tandläkaren och drog ut varenda tand och satte dit lösgommar. Aldrig skulle han
ha någon tandvärk mer! Men det är ju inte så enkelt med gommar heller och
anpassningen blir sämre med tiden särskilt som han väl fått sina gommar innan
hans eget skelett fått sin slutliga form. I Sverige hade han hört att
tandvården var så oerhört billig i Spanien att han skulle göra en stor
förtjänst genom att låta dem göra nya åt honom där.
Nils
var en resande sven. Trots nätt och jämt folkskola reste han över hela Europa.
Han hade någon liten jordfräs och andra jordbruksredskap med vilka han hjälpte
traktens bönder. Hans behov var minimala och hyran hos föräldrarna var väl
gratis så varje år gav han sig till Arlanda där han tålmodigt inväntade någon
sista, sista minutenresa som han fick så gott som gratis. Vart den gick spelade
mindre roll. Han verkade ju i alla andra avseenden inte särdeles klipsk men
klarade sig alldeles utmärkt i snart sagt vilken miljö som helst. Varje dag
fram mot kvällen klädde han sig i ny skjorta och gick ut för att komma hem
mycket sent. Då gick han direkt i säng utan att ens tända taklampan, för att
inte störa. Om jag släckt kröp han ner och drog filten fullständigt över
huvudet. Snart såg jag att det lyste under filten där Nils låg med en boklampa
fasttryckt över sitt spanska parlörlexikon. Vilken kille! En sådan kombination
av hänsynsfullhet, energi och vetgirighet.
Så
småningom vågade jag mig på att fråga vad han egentligen gjorde när han var ute
på kvällarna.. Med sina handikapp kunde han ju knappast tänkas dansa. Nej då
han gick bara ut för att titta på flickor. Han gick till ett dansställe, satte
sig vid ett bord och beställde en läsk. Och där satt han och tittade på alla
vackra flickor, tittade och längtade tills han kastades ut, antingen för att
han suttit nog för en läsk eller för att någon flicka kände sig besvärad. Då
var det bara att gå till nästa ställe och upprepa proceduren. Någon gång kom
han hem tidigare än vanligt och gråtfärdig. Efter en stund kom det fram att han
på något ställe blivit brutalt behandlad, en gång t o m hotad med stryk av
pojkvännen till någon flicka som blivit illa berörd av hans ”tillbedjan”. Då
var det mycket synd om honom.
Men
så en gång kom han hem mitt på dagen. I full panik! Först ville han inte
berätta vad som hänt men så kom det.
Han
var ju där, till stor del för att få nya tandproteser. Han hade rådgjort med
Spies personal som skickat honom till stadens mest ansedde tandläkare. Toppen.
Nu hade han precis fått de nya underverken och satt dem på plats. Så
presenterades räkningen. Nils sprang för allt han var värd. Hans proteser
kostade bortåt tio gånger mer än han skulle fått betala hemma. Här gällde
nämligen inga folktandvårdspriser.
Så
nu kröp, mitt på ljusa dagen, Nils under täcket och väntade på polisen. Jag
fick kvickt upp honom så han fick visat mig vägen till Spies kontor där jag
fick förklarat situationen för dem och bett dem säga till polisen om den dök
upp att vi var på väg till tandläkaren för att reda upp situationen. Nils var
vid det laget så ifrån sig att han inte hittade vägen till den tandläkare han
så ofta besökt. Spiesfolket fick visa mig rätt.
En
sköterska visade oss in och jag bad att få tala med chefen själv. En stilig
kraftfull karl i sin fulla glans och vit rock kom ut. Först fick han syn på
syndaren och bra nära flög på honom. Jag hov upp min stämma med ett kraftfullt
Buenas dias, som kom honom att för ett ögonblick glömma den darrande Nils. Min
spanska är ju tämligen obefintlig men räckte ändå till, för att kombinerad med
kroppsspråket göra klart det allra viktigaste. Nils hade kommit tillbaka hit
alldeles frivilligt. När då tandläkaren såg hur rädd och förtvivlad den
stackars Nils var så kom ett litet leende och han bad mig tala om vad som
egentligen hänt. Jag lyckades få honom att förstå Nils bakgrund samt vårt
folktandvårdssystem och de priser som därigenom följde och att hans patient
skulle bli mer eller mindre ruinerad på denna i och för sig mycket rimliga
räkning. Han gjorde snart klart att räkningen verkligen var mycket hygglig
eftersom han ju förstått att hans patient inte precis var förmögen. Vi blev
verkliga vänner där vi satt och jag gjorde stor propaganda för Skandinavien.
Han blev så intresserad att han plockade fram en alldeles utmärkt karta över
vår del av världen. Jag gjorde upp tre fyra reserutter som han antecknade bland
annat till de norska fjordarna. Han blev så förtjust att han måste visa sitt
högmoderna dentallaboratorium där ett tiotal anställda arbetade.
När
allt var klart skulle ju Nils ändå betala. Kunde han betala en femtedel av den
redan reducerade räkningen?
Det
kunde Nils och räknade upp sedlarna som doktorn stoppade i sin bröstficka. Så följde
han oss till dörren, tackade för besöket som han haft mycket nöje av, sade sig
absolut vilja hälsa på i vårt land. Så tog han upp sedelbunten, han nyss fått,
ur sin bröstficka med orden. Du har hjälpt din vän på ett så trevligt sätt att
ni skall ta de här pengarna och äta en riktigt god middag tillsamman!
Inte
gömmer jag Nils, ”fyllot på planet” och inte glömmer jag den kultiverade,
anständige och vänlige tandläkaren på Mallorca.
Senast ändrad 2001-04-19