Puck och jag på Kanarieöarna

1066

1965 hälsade jag på Puck på Karolinska sjukhuset där hon låg för äggstocksinflammation.

Puck och hennes tvillingsystrar Tina hade bott på 5:an på Skå-Edeby när Elisabeth var husfar på 8:an. De tre blev goda vänner och jag accepterades också av flickorna. Efter att Elisabeth slutat där besökte de oss ofta på Brännkyrkagatan, ibland den ena ibland den andra och ibland båda två. När sedan Elisabeth flyttade ifrån mig fortsatte de att komma till mig långt efter att de lämnat Skå och stod på egna ben. De besökte även Elisabeth men mer sparsamt.

När jag nu besökte Puck berättade hon att hon länge drömt om att få åka utomlands. Hon hade sparat lite pengar till en charterresa men vågade inte resa ensam och frågade om jag inte kunde följa med henne. ”Vart vill du då?” Kanarieöarna, blev svaret. Detta banala turistmål var ju inte precis min dröm men eftersom Vingresor kunde erbjuda ett mycket hyggligt pris så slog jag till.

Någon gång i december besökte jag Elisabeth i hennes lilla etta vid Hornsgatan nära Hornstull. Hon var då svårt sjuk i sin cancer varför jag förberett en festmåltid som jag skulle laga färdig i hennes kök och bjuda henne .När vi satt och åt kom jag att nämna att Puck bett mig göra henne sällskap till Kanarieöarna och att hon naturligtvis betalade sin resa själv. Vi skulle resa nyårsafton, dagen efter min femtioårsdag. Måhända var det klumpigt att på detta sätt berätta att hon inte kunde nå mig på ett par veckor. Men aldrig hade jag kunnat vänta mig den våldsamma reaktion som följde. Hon kastade maten och sparkade mig ihållande på smalbenen tills hon fått öppnat ytterdörren och knuffat och sparkat mig ut. Hon kunde knappast tala av ilska den korta tid jag var kvar men så mycket stod klart att jag skulle tagit henne med i stället för ”den där horan”. Visst kan jag förstå bitterheten hos en döende människa men det var hon som lämnat mig och inte tvärtom och jag hade gjort allt för att stödja och hjälpa henne. Hon levde ytterligare ett och ett halvt år efter detta men då hade mitt tålamod runnit ut och inget mer ord blev sagt mellan oss.

Min femtioårsdag firade jag på Källviken tillsammans med mina döttrar, Linnéa, Folke och Ingemar samt Martin Giertz.. Nej vi måste ha rest nyårsdagen eftersom vi hörde det nya året 1966 ringas in av kyrkklockorna i Lysekil. Vi stod uppe på vårt berg med tomtebloss i händerna då vi hörde de mäktiga klockslagen bäras över Gullmaren och Skaftö till oss.

Vi hade firat hela julen där med julgran och allt. Som vanligt stod jag för maten förstås. Jag var långt ifrån glad på min födelsedag för jag upplevde att de övriga struntade i mig, inte mina döttrar men de andra. Varifrån vi for med flyget till Gran Canaria minns jag inte längre men att vi åkte tillsammans står klart eftersom vi åkte ihop med flygbussen till vårt ”hotell” i Las Palmas. Redan i bussen satte Puck i gång med grovflört med än den ene än den andre och spå fortsatte det under våra två veckor. Ofta drog hon iväg med något gäng och kom till vårt rum mitt i natten. Vi var ju uteslutande vänner så inte gjorde det mig något vad hon sysslade med förutom att det ibland var tämligen genant. Många försmädliga blickar fick jag. De flesta tog naturligtvis för givet att hon var min medbjudna älskarinna som hon nu bedrog till höger och vänster. Jag kunde ju inte gärna sätta i gång och berätta hur det verkligen förhöll sig. Men det bjöd jag på. För övrigt var hon rar, trevlig och hjälpsam. Hon var en utmärkt fotomodell som instinktivt kände vilka ställningar och poser som mest lät henne komma till sin rätt. Jag fick många mycket vackra bilder av henne bland sanddynerna i Mas Palomas. Många blickar gick till den blonda Puck som var en makeupens mästarinna. Första gången hon klädde av sig i vårt gemensamma rum blev jag nog mer förvånad än någonsin förut. När jag skrev: klädde av sig, menade jag inte kläderna för det gjorde hon naturligt men diskret och hamnade nästan omärkligt i pyjamas. Men när hon klädde av sig ansiktet! Ja just det! När hon fått bort läppstiftet, gnott ansiktet med rengöringskräm och plockat av sig lösögonfransarna så skulle jag inte känt igen henne om jag mött denna lilla gråa varelse med små grisögon på gatan. Helt otroligt vad hon hade kunnat göra av detta utomordentligt blygsamma material.

Hon betalade i allmänhet sina måltider själv när inte någon uppvaktande kavaljer gjorde det så min a utgifter för henne var praktiskt taget inga.

Ja, Puck var en bra kompis och jag tänker än i dag på henne med glädje och värme.

Hon var ju tjugofem-trettio år yngre än jag varför våra intressen ofta gick isär. Hon var road av mat och nyfiken på vad som bjöds så i restaurangerna hade vi trevligt ihop liksom då jag använde henne som fotomodell. Hon tyckte ju lika mycket om att bli fotograferad som jag att fotografera och solade på playorna gjorde vi ihop. Vid ett sådant tillfälle såg jag ryggarna på en man och en kvinna i vimlet tjugofem trettio meter bort. Jag sprang i kapp paret så att jag kunde se dem framifrån. Hej Torsten sade jag och räckte fram handen till mannen. Vem är du då, sade han men tittade forskande på mig. Du måste vara son till farbror Robert, du har hans ögon. Detta var Torsten Saemund som jag senast sett drygt trettio år tidigare. Kvinnan var hans hustru Zarah som varit spå rar mot mig då jag som 16-18-åring övernattade hos dem i Göteborg. Då hade hon satt fram ett litet bord med sockerdricka, frukt och konfekt vid min säng.

Små incidenter hände då och då. En gång var vi några som åkte runt på landsbygden då jag fick se ett stort opuntiasnår med mogna kaktusfikon. Vi stannade och jag tog några av frukterna. Utan att jag märkte det tog en i gänget händerna överfulla med dem. Släpp dom, skrek jag. Varför då? Det kommer du nog underfund med. Ja men du tog dom ju själv. Inte som du. Titta! Och så visade jag hur jag höll i en frukt mellan pekfinger och tumtoppen utan att nudda vid de taggiga vårtorna på skalet. Varje sådan vårta bär ett otal glossidier, genomskinliga ytterst tunna nålar med nedåtriktade taggar. Dessa medför att varje nål som trängt det minsta in i skinnet arbetar sig vidare allt längre in och orsakar en verkligt svår och långvarig klåda. Jag fick sitta flera dar med pincett och plocka bort så många nålar som möjligt för honom. En sak är säker, den mannen plockar aldrig mer några opuntiafrukter.

De är ätbara men lite fadda och inte särskilt goda men för de, som vill pröva lär jag nu ut knepet att ta hand om dem. Man håller ett stycke ner på frukten mellan vårtorna. Endast fingertopparna får plats. Man har redan brutit loss en rejäl opuntiatagg från ett blad. Med den ristar man genom skalet ett stycke från toppen så man får ett lock som man med andra handens tumme och pekfingertopp försiktigt lyfter av. Klämmer man nu med vänsterhanden tumme och pekfinger skjuts själva frukten upp ur skalet och kan riskfritt ätas.

På stranden kom jag i kontakt med två kusiner Allander, den ene filosofie doktor och fiskeriintendent i Göteborg och den andre tandtekniker. Intendenten var omfångsrikare än Oron Pelles och fyllde större delen av baksätet i de bilar vi hyrde för att se oss omkring på denna botaniskt så intressanta ö. Det blev inte mycket plats där bak för den tunne tandteknikern. På ön finns ett otal euforbiaarter några endemiska. Erik, intendenten, berättade att han gjort en liknande resa med en bekant för något år sedan. Gång på gång frågade han efter namnet på någon växt och fick samma svar. Det är en Euforbia. Till slut kunde han inte hålla sig utan frågade: Kan di där djäkla euforbierna få se ut hur fan som helst. Jo, just det! Det är en oerhört mångformig familj som innefattar vår julstjärna High Chaparal, Kristi törnekrona, ricinbusken och gummiträdet liksom vår Torell.

Mitt på öns västsida ligger det lilla fiskeläget Las Nieves med en av övärdens sevärdheter, tre kokospalmer. Inhemsk är däremot den kanoniska dadelpalmen, Phenix canariensis. På det spanska fastlandet säger man_ På Kanariöarna har blommorna ingen doft, frukten ingen smak männen ingen ära och kvinnorna ingen moral. Hur det är med det övriga vet jag inte men blommorna är märkvärdigt doftlösa och dadelpalmen ger bara knastertorra, oätbara dadlar. Jag minns så väl när jag såg stora träd översållade och flammande gula av ”mimosa”. Samma som den akasia vi kallar mimosa i blomsterbutiken och som luktar så fantastiskt. Jag begravde hela ansiktet i denna blommande massa. Den var totalt luktlös!

Det är den kanariska dadelpalmen som är alléträd i turistorterna längs Medelhavet Den äkta dadelpalmen Phenix davtyifera trivs inte där, i varje fall inte på norra stranden. Från den lilla fiskebyn sträcker sig Agaetedalen rakt österut mellan höga berg. Den ligger väl skyddad och har ett subtropiskt klimat.

Naturligtvis växte här både citroner och apelsiner, mandelträd och granatäpple men också avokado, papaya, sapodillmuispel och kaffe. Vägen var kantad med två till fyra meter höga julstjärneträd några med högröda andra med gulvita högblad. Just då stod e i sitt flor och var oerhört praktfulla och lysande.

De som känner mig vet att jag inte gärna går i vattnet, men här på Kanaljeholmarna måste jag ju försöka även om vattnet var på tok för kallt för min smak. Så mot slutet av resan fick jag för mig att jag skulle ta mig från ena ändan av playan i Las Palmas i vattnet. Hur mycket det blev simmat och hur mycket det blev kravlat minns jag inte men nog att jag var ordentligt nerkyld efteråt och inte kände mig varm på flera tinnar. Om nu nerkylningen, några elaka bacillusker eller en ohelig allians emellan dem var orsaken vet jag inte. Men någon dag senare och två tre dagar före vår tänkta hemresa vaknade jag en morgon med hög feber och ordentligt ont i halsen.

Puck talade med resebyrån som skickade hem en läkare till mig. Denne kom med mycket kort varsel klädd i redingot och som alltid med en fräsch vit nejlika i knapphålet. Dr Pavillard hade nog kontrakt med i vart fall alla svenska resebyråer och for på sina sjukbesök i Kanarieöarnas enda silverfärgade Rolls Royce. Han skickade omedelbart efter ambulans som körde mig till det utomordentliga engelsk-amerikanska sjukhuset där jag fick eget rum, stort och vackert med eget badrum. Det var finare än på det finaste hotell. Men jag var rejält sjuk med feber långt över fyrtio grader. Halsböld sade doktor Pavillard. Jag slapp opereras men var verkligen rejält sjuk. När jag började tillfriskna kunde jag glädja mig åt den utomordentliga maten och den underbara personalen. Jag minns särskilt Fega en småväxt mörkhyad kanoniska med ovanligt vackra ögon och uppmuntrande sätt. Puck besökte mig en eller två gånger om dagen de få dagar som var kvar före hennes hemresa som ju fick ske utan mig. Men jag fick även andra besök. I rummet bredvid mig låg sonen till en av Als Palmas mest förmögna och inflytelserika familjer. Hans systrar och deras bekanta kom dagligen och besökte honom. När de fick höra om en svensk som låg där bredvid utan besök kom de in till mig. Det var utomordentligt trevliga väluppfostrade ungdomar som tog för vana att alltid komma in till mig också en stund. Ett par gånger kom även den sjuke och hans föräldrar in till mig. Pojken som var i början av tjugoåren var döende i leukemi. När jag några år senare sökte upp systern Pilar i deras hem fick jag veta att brodern dött något halvår efter min sjukhusvistelse.

Dr Pavillard var mycket grundlig, efter allt att döma en mycket skicklig läkare, och lät mig genomgå alla möjliga undersökningar innan han ansåg mig mogen att släppas ut. Detta var i mitten på februari, 25 grader varmt på öarna men 25 grader minus i Stockholm så jag oroade mig naturligtvis lite för temperaturchocken vid hemkomsten. När jag nämnde detta för doktorn sade han att han självfallet räknat med fjorton dagars rekonvalescens och ämnade skicka mig till Mas Palomas. Ja det var ju vänligt men det är ju lika varmt där. Skulle det inte vara bättre att jag först kom till Cruz de tejeda som ligger tolvhundra meter upp i bergen och är sex grader kallare och sedan till Los Canados vid Trjde på Teneriffa på 2200 meters höjd och 11 grader kallare. Alldeles riktig, alldeles riktigt sade den gode doktorn och ordnade på det viset två alldeles underbara veckor åt mig med allt betalt av det synnerligen anständiga och generösa försäkringsbolaget Nordeuropeiska. Allt jag hade kvitto på inklusive taxiresor betalade de ut som en självklarhet.

Ja så sade jag adjö till den gode doktorn och tog bussen upp till paradoxen Cruz de tejeda som ligger så mitt på Gran Canaria man rimligtvis kan komma. Jag gläder aldrig min första upplevelse av att åka rätt igenom ett moln. Först gick resan i strålande sol, så mulnade det och så gr moln rätt över huvudet på oss som bussen körde rakt in i för att efter några tämligen få minuter komma ur på översida så man i åter strålande sol såg molnet kritvitt alldeles under sig. Hustaken var klädda med grästorv och mossa, somliga överslätade med sedum som växte som stora ljust blågröna rosetter.

Så småningom kom vi upp till paradoren som ligger ett par hundra meter nedanför den 1500 meter höga toppen av det spetsigt koniska berget Tejeda.

Kanarieöarna har haft lyckan att någonstans på dessa föddes en av Spaniens mest berömda arkitekter genom tiderna. Han har varit verksam på dessa öar långt fram på mitten av detta århundrade. Han har särskilt ägnat sig åt paradorerna samt en grotta på Lanzarote. Paradorerna i Spanien är statliga hotell och landets ansikte utåt. Man har letat upp de vackrast belägna slott, herrgårdar och kloster i Spaniens alla provinser och byggt om dem till komfortabelt hotell med bevarande av den ursprungliga karaktären. Restauranger med utmärkt kök hör till. Priserna är mycket kraftigt subventionerade varför utländska turister kan frestas att mycket långsiktigt slå sig ner och blockera för andra. Därför gäller åtminstone för några att man får stanna högst fem dygn. Dessa paradorer är en utomordentlig reklam för Spanien.

På Kanarieöarna fanns det emellertid knappast vare sig slott eller övergivna kloster varför man, frånsett på Gomera; gett denne kanariefödde arkitekt fria händer att bygga efter sitt eget huvud. Resultatet är i mina ögon underbart. Hans favoritfärger är vitt med accenter av svart Exteriören har nästan inga räta vinklar och få raka linjer medan interiörerna kan vara tämligen normala. Vad han än gjort känns det som organiskt sammanväxt med sin omgivning och utnyttjar terrängens nivåskillnader och egenheter på ett genialt sätt. 7 av hans skapelser har jag sett och älskar dem alla.

Att hitta en underbarare plats för en parador än Cruz de Tejeda lär vara hart när omöjligt. Från det stora fönstret i mitt dubbelrum med massiva möbler i valnöt såg jag ut över det vidunderliga landskapet Den förställande stormen.

Kanarieöarna, denna lilla ögrupp innefattande sju större och bebodda öar samt en smärre samling små obebodda plus några nakna klippor i Atlanten utanför Afrikas kust är i sin helhet av vulkaniskt och tämligen ungt ursprung.

Den centrala selen av Gran Canaria är den mest överväldigande men döda vulkanlandskap man kan föreställa sig, Några hundra meter från Tejdes topp ligger paradoren på en liten terass och klänger följsamt upp efter berget. Från terassen ser man nätt och jämt en liten by tusen meter längre ner och nästan rakt under, spå brant är sluttningen. På andra sidan denna djupa och trånga dal reser sig en väldig taggig silhuett med de väldiga vulkankraterproppen Bentajga som ett mäktigt utropstecken mot himlen. Det är som om en gigantisk storm kastat om taggiga berg och djupa dalar och låtit det hela stelna när stormen virvlade om som värst. Från den underbara hotellaltanen såg jag ännu en skönhetssyn. Ur ett molnhav i väster glödande i solnedgångens alla färger reste sig långt, långt borta Tejdes mäktiga fusijamaliknande kon nära fyra tusen meter över Atlanten. Mot molnhavets glammande röda och gula toppar tecknade sig Teneriffas mäktiga vulkan Tejde som en ljust gråviolett silhuett.

Här fick jag nu bo en hel vecka eftersom jag var där ”på recept”. Sällan eller aldrig har jag haft en härligare vecka. Rummet underbart med sin fantastiska utsikten och maten av närmast lyxklass. Frukost, fyra rätters lunch, eftermiddagste samt fyra rätters middag fick de där boende. Då för snart trettiotre år sedan kostade all denna mat plus logi och dricks den blygsamma summan trettiofem kronor pr dygn Trots detta hade hotellet endast knappa tiotalet gäster men till lunch mångdubblades antalet. Mellan klockan tolv och fjorton kom busslast efter busslast med turister på sightseeing. Cruz de Tejeda med Den förställande stormen var av naturliga skäl öns huvudattraktion, vid sidan av playorna förstås. Då blev den jättestora matsalen överfull och man kämpade sig till en plats men jag hade min reserverad så för mig var det inget problem. Det var ändå så väl organiserat att bussarna avlöste varandra efter tydligen uppgjorda planer så det gick trots allt ihop men kanske något på bekostnad av matron eftersom guiderna hade ganska brått att få sina får därifrån. Så tio, femton minuter att titta på landskapet och fotografera frun när hon handlar i souvenirbutiken och sedan iväg. Ingen turist kommer så långt som hundra meter från hotellets entré. Före tolv och efter fjorton finns inte en själ att se utanför hotellets väggar. Här hade jag alltså privilegiet att få vistas en hel lång vecka som jag trots min genomgångs sjukdom kunde utnyttja till det yttersta. Jag tror att jag redan första dagen tog den lilla getstigen från hotellets baksida uppför den ganska branta sluttningen upp mot toppens stora träkors, Cruz de Tejeda. Eftersom jag var ganska svag efter sjukhuset och stigen var både stenig och brant så tog det bra lång tid att komma upp. Men nog var vandringen mödan värd. Detta var i andra delen av januari då hela ön stod i blom. På sina ställen var sluttningarna flammande gula machiaväxande troliga ärtväxter vars namn jag tyvärr glömt. Den ena sorten var hög ungefär som vår ljung medan den andra var ett par decimeter högre och hade större blommor. Vid sidan av den smala getstigen kunde det5 ibland vara svart att ta sig fram genom de taggiga buskarna.

Från toppen, 1 500 meter över havet en hänförande utsikt med Lags Palmas vita hus i öster och så havet mot norr och nordväst där Tejde r4esre sin mäktiga kägla. Och så i söder Den förställande stormen. Nedanför mig mellan väldiga områdena med de gula ärtbuskarna löpte gröna gräsängar flammande av dafodill, blåaste gentiana och andra blommor vars namn jag inte känner. Långt nere på en sådan äng stod ett ensamt träd med vackert rundad krona klädd i den vitaste blomsterskrud. Ej ett blad syntes för den rika blomningen. Jag trodde först det var ett äppleträd men när jag kom nära var det ärtblommor även här, vita ärtblommor i rika hängande klasar. Släktskapen med vårt gullregn var så påfallande att jag var övertygad om att trädet var en Cytisus. Det visade sig senare vara korrekt; trädet hette Cytisus arboreus.

Under den vecka jag bodde här bekantade jag mig först ordentlig med ”mitt” berg. Som jag skrev förut låg paradoren delvis på en lite platå, delvis uppefter berget. Bara några tiotal meter väster om hotellet stupade berget brant ner ca tusen meter mot den lilla byn nere i dalen. Längs brantens väggar stod jättelika ”raukar” påminnande om dem på Gotland men flera gånger större. De bidrog i högsta grad till att genom sina dimensioner, fantastiska former, dimensioner och täcket av lavar, mossor och blommor ge en naturupplevelse som aldrig någonsin kan glömmas. Mörkgröna pinjer vars långa barr glänste i motljuset bildade förgrund mot dalen nere i djupe och Bentaiga och den kortare men kraftigare kraterproppen El Rocque de Nueblo sträckte sina silhuetter över bergskedjan i söder. Ett stycke upp vid sidan av den steniga stigen hade en getherde byggt ett litet skjul av sten med några bräder till tak. Många stenar hade han lagt på bräderna så att de inte skulle blåsa bort. Framsidan mot söder var helt öppen. Nog såg det torftigt ut, alltid.

När jag hade inventerat berget med raukar, raviner, blomsterängar och machiasnår och beundrat de många rödfalkarnas flykt längs klippväggarna utsträckte jag mina strövtåg.

Vägen från Als Palmas fortsatte ner till byn i dalen och sedan vidare upp igenom bergen på andra sidan till andra små byar för att så småningom nå havet vid Mas Palomas. Vägen ner till dalen gick av naturliga skäl i serpentiner. Längs långa delar av vägen växte ståtliga cedrar. Vilken cederart det var har jag aldrig fått reda på.

På denna väg och runt om i landskapet vandrade jag nu ikring på en av jordens mest turistiskt exploaterade öarm timma efter timma utan att se en människa allra minst en turist så snart jag kommit två hundra meter från parador eller liten by. Jag ägde ensam detta otroliga sköna men ödsliga och karga landskap där allt boende var koncentrerat i långt från varandra liggande byar. Jag undrar hur många besökare som så fått njuta av Gran Canaria som jag gjorde den veckan.

Ner förbi byn i dalen gick vågen och sedan upp igen men nu betydligt vänligare stigande in bland bergen på andra sidan dalen. En dag gick jag femton, sexton kilometer tills jag kom till en liten by med bara fem, sex hus. I ett litet skjul kunde jag för en billig peng få ett bröd, ost, fårkorv och vin. För mig var denna enkla måltid framsatt på några ohyvlade bräder lika underbar som landskapet. Där och då kände jag mig som denna sagoös mest priviligierade besökare. Där stod jag med osten, korven och vinet i det lilla skjulet och levde, levde med varje fiber i min kropp och varje cell i min hjärna medan mina medresenärer från jordens alla hörn låg på öns alla plattor och stekte sig med eller utan sololja för att sedan vila upp sig ett par timmar för kvällens och nattens strapatser. Mönstret detsamma för hundratusenden; Till platan mellan tolv och ett för på förmiddagen ständigt regn, stekning till tre, fyra då man lägger sig för att orka hålla igång på nattklubbar och hårt arbetande i den egna sången. Så nästa dag, och nästa, och nästa. Och varför inte, men varför just här. Allt detta kan man ju få vid badturistorter över hela världen Men denna ö, Gran Canaria finns endast här

Precis när jag druckit ur mitt vin kom bussen jag väntat på och tog mig den långa, långa uppförsvägen till paradoren igen.

En annan dag bara gick jag, kilometer efter kilometer tills jag mötte den buss som jag visste skulle komma så jag även nu slapp den bortåt milen långa uppförsbacken. Detta är ett sätt jag varmt vill rekommendera, Studera busstiderna, gå sedan iväg för att möta bussen efter att ha gått så länge du tänkt dig. Du kan gå fort eller långsamt stanna var du har lust, fotografera vad som intresserar dig och göra små avstickare ut i terrängen. Och hemfärden blir bekväm. Förvissa dig bara om att inte bussen endast stannar vid bestämda hällplatser eller avtala i förväg med busschauffören att han skall ta upp dig.

Så har jag gjort på många håll i världen men även gått i bussens riktning. På väg från ort tillort har jag lämnat min ryggsäck på en busstation och bett dem lämpa upp den på en viss buss några timmar senare. Så ger jag mig i väg, lätt och ledig och går i det tempo jag har lust till fotograferar det jag vill och blir förr eller senare upphunnen och upplockad av min buss antingen jag hastat eller dröjt. Toppen!

En av mina vandringar förde mig ost-sydost till öns högsta punkt. Området runt om var kringgärdat militärområde med observarorium och radarstation. Här så högt uppe, över tvåtusen meter över havet var floran sparsam och nästan alpin. Gentianor och cruciferer samt en del korgblommiga dominerade. Crucifererna växte ofta som riktiga kuddar och var skyddade från fåren genom sin ilskna taggighet. På sina ställen var ett vidsträckt fält med afodill. Jag minns särskilt ett stort område med fem, sex år gamla planterade pinjer och så mängder däremellan av de vita dödens liljor. Dessa pinjer planteras huvudsakligen för öns vattenförsörjning. Vatten i form av hav har man nog av men det dricker man ju inte. Nej man planterar pinjer. De fuktiga atlantvindarna drar ständigt in över de kanariska öarna och levererar en del av sin fukt som dimma men framförallt dagg. Daggen och dimman faller ut på pinjernas långa barr för att så droppa till marken. Jag har fått den otroliga uppgiften att pinjerna på så sätt vattnar varje kvadratmeter under dem varje år med femhundra liter vatten. På vissa av öarna, åtminstone La Palma, gräver och hugger man ut kilometerlånga gallerier under redan vuxna pinjeskogar. Vattnet från pinjerna sipprar genom de lösa bergarterna ner i dessa gallerier varifrån vattnet i rör ledes vidare. Pinjerna påverkar dessutom klimatet gynnsamt. Pinjerna här uppe var ännu för unga för att leverera nämnvärt med vatten men här uppe fick jag se första exemplet på den metod som är generell på Lanzarote nämligen att vattna med aska. Ja, nog är det konstiga öar där man vattnar med pinjer och aska. Vattna med aska, ja. Hur då? Inte med vilken aska som helst förstås; men vulkanisk sådan. Denna aska är genomsågad med små, små rör som drar fukten ur dagg och dimma och via kapillärkraften för ner den i jorden. När sedan solen steker på askan bilds små ångblåsor i porernas mynningar utåt vilken kraftigt minskar avdunstningen. Högt här uppe låg som en ca hundra meter vid men grund betongskål i en svacka. Den var helt fylld med svart vulkanisk aska. Om vattnet var tänkt att samlas och tas från skålens botten vet jag inte men det verkar troligt.

Vid ett tillfälle här uppe var vyn sådan att jag aldrig lär kunna glömma den. Flera kilometer sluttade berget från sydväst till nordväst i mäktig böljande rytm Miltals långt bort reste sig Den förstelnade stormens mäktighet. Västerut låg den nästan alltid närvarande Tejde sig högt över både Atlant och molnhav. Alldeles nedanför mig hade jag ett litet hus av klappersten med ett lysande rödorange tegeltak, en praktfull accent i allt det vulkaniskt bruna. De böljande vidderna nedom mig var genomkorsade av ”drakryggar” eller som kammar på jätteödlor. De kunde sträcka sig från några hundra meter till flera kilometer. Bredden var bara någon meter och höjden mellan en och tio. Rimligtvis hade de uppstått genom att magma av hårdare material pressats upp i väldiga sprickor och sedan motstått erossionen effektivare än det omgivande berget, Långt har jag färdats och mycket har jag sett men denna min minnesbild hör till de mest levande.

Paradoren låg där vägen från Las Palmas delade sig i dessa två vägar, den ena serpentinvägen ner i dalen och den andra upp mot höjderna. Vägen från staden ko upp ur en djup dal över vilken jag flera gånger såg mäktiga örnar sväva, i bland från en höjd där jag samtidigt kunde se någon av de brunsvarta fåglarna både jämsides, långt under mig och högt över mig.

Först gick vägen högt uppe på dalbranten. Berget var där tuff som utnyttjades till bostäder. Gran Canaria har många sådana både moderna och komfortabla med vackra entréer och blomsterplanteringar utanför den av naturliga skäl tämligen mörka grottan som alltid håller en behaglig temperatur utan att man behöver betala någon oljenota.

Här vid vägen såg jag flera spökliknande träd. De visade sig vara vinternakna fikonträd med denna ljust askgrå bark och sitt knotiga växtsätt som framskymtande ur de grå dimmolnen såg ut som rekvisita i någon skräckfilm.

Här vid vägkanten såg jag en gul vacker liten blomma med lång stjälk och trefingrade blad. Det gick inte att ta fel på släktskapen med vår harsyra. Denna hette Oxalis canariensis. Här fanns också det vilda ursprunget till vår fönsterblomma, cinnerarian. Det finns flera arter av släktet Senecio på Kanarieöarna. Karakteristiskt för dessa öar är att avståndet mellan dem är så stort att varje ö har utvecklat sin nära släkting till de andra öarnas. Detta gäller särskilt Senecio Och Echium (blåeld), Tajinaste, till viken jag återkommer.

Ja så tog en oförglömlig vecka slut och jag fick ta bussen tillbaka till Las Palmas för att åka med båten till Teneriffa. Hamnen sjöd av liv. Japanska fiskebåtar låg vid kaj med hajfenor till tork som vimplar över hela båten. Kajen var full av travade bananstockar, några insvepta i säckväv andra inte. Dessa små söta bananer fick vi ibland flamberade eller i annan form som dessert på paradoren. Karaktärsväxter här var skruvpalmer på sina långa styltben samt naturligtvis agaver av ett flertal sorter. En alldeles speciellt hög sådan var en ”vivipara”, födde alltså levande ungar. Från kvistarna ut till blommorna i ”kandelabern” hängde otaliga bladknoppar som små lökar. Jag tog hem några av dem och satte i kruka där de tog sig och växte tills krukan kom bort vid någon flyttning.

Jag kom som vanligt i sista sekunden så att de fick avbryta inhalningen av landgången så jag kunde komma med. Detta kostade mig en bra slant, hela biljettkostnaden eftersom det generösa försäkringsbolaget inte kunde betala något jag ej hade kvitto på och sådant fick man inte på båten. När jag då för försäkringsmannen påpekade det logiska i att jag ju bevisligen rest över fick jag det likaledes logiska svaret att jag ju kunde ha kommit över som gäst på någon privatbåt.

Nå jag fick en bra koj och en angenäm överresa.

Ett minne från resan ler jag åt ibland. Jag hamnade på eftermiddagen i en liten kosmopolitisk grupp på däck. Ett svenskt par, två tyskar, en norrman, en spanjorska, en engelsman och så jag. Det speciella var att ingen av de övriga kunde ett enda språk utöver sitt eget. När jag gick i realskolan var det med yttersta möda jag tog mig fram till examen på grund av mina i det närmaste obefintliga språkkunskaper. Och här skulle jag agera tolk för hela denna heterogena grupp. Är det konstigt då att jag ler när jag tänker på denna eftermiddag och på mina gamla språklärare?

I tidig morgon landsteg vi i Vera Cruz på Teneriffa sydostkust. Buss tog mig till Sta Cruz för vidare taxifärd upp till paradoren Los Canados. Men innan taxin passade jag på att besöka den berömda botaniska trädgården där en väldig mångtalig fikas bredde ut sitt tak över som det såg ut att vara, en hel liten skog. Två väldiga kottepalmer, detta sällsamma träd, det enda i en urgammal familj, fans representerade av både han- och honträd. Den mest iögonfallande av alla växter var de praktfulla strelitziorna, samma sort som saluförs på öarna och förs hem av många turister. Papegojblomma kallas den på svenska. Förr räknades den till bananfamiljen, Musaceae men bildar numera egen familj.

Och så tog mig taxin upp från havets nivå till paradoren 2200 meter högre upp. Stigningen var först ganska blygsam men när vi närmade oss Orotavadalen var vi högt nog för att få en hänförande utsikt över den bördiga ”banandal” om vilken Alexander von Hunboldt yttrade att han sett Andernas och Mexikos berg och dalar men aldrig en skönare syn än denna. Snart såg vi Beget, det mäktiga. Tejde. Först bara en bred massa utan nämnvärd höjd men ju högre upp vi kom ju mer såg vi av resten av berget tills den snötäckta toppen började skymta. Ju högre upp vi kom desto mer överväldigande blev det, för tidigare hade det skymt sig själv. Tejde reser sig upp ur en ännu äldre krater med en diameter på många kilometer. Krater är fylld av lava, på sina ställen nästan som ett slätt golv men till största delen bestående av ett helveteslandskap av glasskarp obsidian med rakknivsskarpa eggar på små och stora block såväl som i små flisor. Den svarta obsidianen kastar miljoner reflexer från de glänsande brottytorna. Vägen gick just i kanten av ett sådant område, På andra sidan var det aska, ljust rödgul vulkanaska som Tejde under århundraden och årtusenden spytt ut över den gamla kratern men aldrig långt nog att täcka mer än en mindre del av kraterområdet. På sydostsidan mellan vulkanens fot och kraterns bortre slut har man byggt paradoren på ett ganska stort område där aska och sand jämnat ut marken så ingen skarp obsidian kommer i dagen. Paradoren är byggd i gammal spansk stil, sannolikt före den arkitekt som gett karaktär åt de övriga på öarna. Stora härliga ljusa rum, mitt med det stora fönstret vänt direkt mot Tejdes topp, tunga gedigna möbler, badrum och all komfort. Flera trevliga sällskapsrum i var sin stil och vacker matsal gjorde det hela än trivsammare. Och maten var lika bra som på grannön och lika riklig. Utanför hotellet en mycket väl tilltagen simbassäng med kristallklart blåskimrande och tempererat vatten. Här uppe är årsmedeltemperaturen ca 11 grader lägre än vid havsytan så vattnet i polen värms för bortskämda turisters skull. Runt bassängen fanns Los Canados unika stolthet, växten som endast växer här på ett kvadratkilometerstort område, Tejdes Tajinaste. Denna är säkerligen en av världens ståtligaste och vackraste växter. Den tillhör samma familj som vår förgätmigej, hundtunga, lungört och blåeld som den är mest släkt med. Släktnamnet Echium är det samma. Hur beskriva detta under. Om man tänker sig ett kungsljus mellan två och en halv och tre meter högt, där ”axet” börjar en dryg halvmeter upp med en diameter på ca trettio centimeter vid basen för att sedan i mjuka bågar smalna av till en mycket långsträckt kon får man kanske en idé om fasonen. När jag sedan nämner att hela denna kolv är så tätt besatt av lysande ljusröda ”blåelds”-blommor att man inte kan upptäcka den minsta lilla lucka bland dem kanske det går att tänka sig tajinastens prakt. De utblommade exemplaren är också mycket praktfulla och tas in som ”snittblommor” (vilket naturligtvis är förbjudet för de blommande exemplaren. I motljuset lyser de som silver. Det torra skelettet vittrar tydligen mycket långsamt sönder och hinner länge glädja ögat med alla de små horisontella stjälkar som burit alla dess blommor.

Som sagt, just denna tajinasten växer endast här. Man har försökt odla den på andra ställen i världen och då naturligtvis först och främst på grannöarna men den har aldrig förmåtts att sätta frö annorstädes än här. Men nog finns det tajinaste på öarna för det. Varje ö har en eller flera egna endemiska arter men ingen på långa håll så praktfull som Tejdes.

Här växer en annan unik växt, här och endast här även den. Det är en ginst, canadosginsten. Den bildar stora buskbestånd, en dryg meter höga. Man har försökt att så deras små ärtor på flera håll i världen och även planterat ut ginsten själv. Endast här har den kunnat föröka sig tills man på senare tid kommit underfund om varför. De små ärtornas skal är totalt oigenomträngliga för vatten varför de kan ligga åratal i hur fuktig miljö som helst utan att gro. Varför gror de då här? Obsidiansanden skaver häl på skalen så vatten kan tränga in och fröna gro! Skarpa obsidianpartiklar har b landats med den vulkaniska askan där över huvud något växer här uppe. När vinden blåser nöter de skarpa eggarn på de vattentäta skalen och så växer så småningom en ny planta här uppe.

Vägen till paradoren fortsätter något hundratal meter mot söder för att i en vid båge fortsätta ner mot de västra turistorterna på ön. Lavan har på dessa sidor flutit i omgångar med betydande nivåskillnader till följd. Hotellet ligger på en relativt hög sådan lavaslätt medan vägen efter att ha svängt åt väster går på en lavaslätt femtio till hundra meter längre ner. På kanten ut mot den lägre slätten sticker en smal ganska låg bergskedja upp. Den bildar en grupp små ”raukar” ungefär som Gotlands men något mindre men här inte av kalksten utan basalt. Detta område är naturligtvis en stor turistattraktion. Här har man också planterat pinjer.

Som på grannön utforskade jag även här paradoxens omgivningar, även här helt ensam så snart jag kommit några få tiotal meter från hotellet. Första dagarna tog jag lätta vägar, först och främst landsvägen men så småningom blev jag djärvare och gav mig ut i mer oländig terräng.

Vid ett tillfälle tog jag mig landsvägen ner till fen lägre liggande lavaslätten som var helt problemfri ur promenadsynpunkt. Som jag skrev förut avgränsades den uppåt av en liten bergskedja som stack upp sina toppar drygt hundra meter mycket brant från slätten. I stället för att gå tillbaka den många kilometer långa landsvägen tänkte jag nu gena över det mycket branta berget. Nedanför och ett litet stycke ut i slätten stod mångmeterhöga monoliter av den hårda basalten som motstått erossionen. Trots att basalten inte är kristallisk har den en tendens att bilda långa sexkantiga med varandra parallella många meter långa prismor. Förskjutningar kan naturligtvis rubba mönstret och ge egenartade effekter som i den stora bergrosen vid sidan av vägen hit från Sta Cruz där prismorna går oregelbundet radiellt ut från mitten. Efter att beundrat och fotograferat dessa ovanliga stenmonument sedan länge gångna tider skulle jag ta mig upp för den nästan lodräta bergväggen. Efter långt letande trodde jag mig ha funnit en möjlig passage. Jag är ingen alpinist men har ju klarat mig tämligen bra i våra bohuslänska berg. I början gick det ganska bra men snart blev det värre, brantare och brantare och allt längre mellan fäste för händer och fötter. Till slut blev det helt stopp. Men nu upptäckte jag till min skräck att jag redan kommit så långt att det föreföll helt omöjligt att ta sig tillbaka eftersom det alltid är svårare att klättra ner än upp. Jag kan räkna de gånger i mitt relativt långa liv jag varit riktigt rädd. Här på klippan kände jag verklig skräck. Hur länge jag klängde mig fast vid klippan vet jag inte, innan jag kunde besluta mig. Det blev uppåt. Hade jag tappat fästet hade jag slagit ihjäl mig eller i vart fall blivit oförmögen att ta mig därifrån. Jag kom upp och över själva bergsryggen och möttes av en förfärlig syn. Framför mig låg en uppförssluttning av ovsidianm stora block, små block, stenar skärvor allt med samma rakbladsvassa eggar, Det fanns ju ingen återvändo så det var bara att ge sig in i detta helvete som jag väntade mig vara några få meter brett. Hade jag tidigare känt skräck på bergväggen så ble3v min förtvivlan i stället så mycket större när jag kom upp på lavakrönet och såg många hundra meter kanske upp mot kilometern med sa miljardeggade svarta obsidian mellan mig och det vänligare landskapet runt paradoren. Vartenda steg var ett farligt företag. Det gällde att hitta en något så när plan yta att sätta foten på, sedan känna efter att stenen låg stadigt och så ta steget. Det tog timmar för mig att ta mig över detta fasans fält där ett snubblande skulle skurit sönder mig. Jag hade jeans men överkroppen var bar. Skorna var kraftiga och gummisulade men före detta när jag kom fram till paradoren. Bara några få meter till så hade vulkanglaset skurit genom sulresterna och in i mina fötter. Detta var värre än någon mardröm. Var så säker att jag efter detta aldrig hamnade eller kommer att hamna på ett sådant fält! Som väl var hade jag ett extrapar liknande skor. Egentligen borde jag sparat de sönderskurna som souvenirer men de hamnade i soptunnan. Varje dag gjorde jag mina långa promenader i ett totalt öde och avfolkat ”månlandskap” Här fanns inga byar inom räckhåll och ”lunchbussarna” var få. Ett tiotal gäster bodde på paradoren men de höll sig i polen eller hotellets omedelbara närhet. Ganska strapatsrika t.o.m. milslånga promenader omväxlade med hörliga måltider, något enstaka dopp i polen, småprat med någon medges och däremellan sångläge med en deckare och Tejdes Topp bakom panoramafönstret.

Ja nog var detta en vecka värd att minnas,

Självfallet fantiserade jag redan från början om att bestiga Spaniens allra högsta berg med sin topp 3816 meter över havet. Jag pratade med övriga hotellgäster, personalen och till sist hotellchefen. Alla kom med olika förslag men alla innebärand4 att måste vara flera och helst ha en guide med sig. Det var så mycket svårigheter och problem att jag var mycket nära att ge upp alla mina planer. Men så sista dagen innan jag skulle flyga hem igen fick jag chauffören som skulle köra mig till flygplatsen att hämta mig redan på morgonen. Jag gjorde upp med honom att han skulle köra mig till Montana Blanca, Vita berget som låg tvåtusenfemhundra meter över havet och från vilken en stig gick upp mot toppen. Där skulle han vänta medan jag tog mig till toppen och sedan köra mig till flygfältet. De tre hundra metern upp med bilen på den slingrande och dåliga askvägen var hisnande inte minst genom synen här högt uppifrån av det helvetiska obsidianlandskap jag i ångest tagit mig över ett par dagar tidigare. Runtomkring mig härskade askan. Aska från olika utbrott hade olika färg, ifrån i det närmaste vitt till kakaofärgat med alla möjliga nyanser däremellan. I allmänhet var dessa områden ganska skarpt avgränsade från varandra i8 väldiga böljande kulla. Mitt i dessa fält låg små och stora svarta stenblock utslungade, fortfarande efter kanske årtusenden utan minsta spår av erossion. Solen reflekterades i de spegelblanka ytorna på de becksvarta blocken och kastade bländande solkatter. Jag minns särskilt ett ensamliggande block på en asksluttning. Likt ett gigantiskt ägg låg det flera tiotals ton tunga av vulkanens hetta avrundade blocket där, minnande om de krafter vår moder jord, Tellus själv, kan släppa lös.

Jag lämnade chauffören vid hans bil och fann den lilla stigen som skulle leda mig upp till den efterlängtade toppen. Stigen ledde ömsom genom sand ömsom över sten. Stenen var obsidian men sov väl var lite mindre svartkantad genom nötning från alla fötter som gått där. Ibland gick stigen mellan vasskantade block som gjorde vandringen obehaglig. På sina ställen var stigningen så pass brant att klättringen nog borde gjorts tillsammans med någon annan enär ett fall bland dessa stenblock var långt ifrån ofarlig. Stigen gick på bergets nordostsida och låg därför denna tid på dagen i skugga. Några gånger var en liten nisch uppmurad mellan blocken. I varje sådan fanns en liten madonnabild. Jag var ju i det katolska Spanien. Om figurerna utplacerats för att någon omkommit eller räddats just där eller av någon helt annan orsak vet jag naturligtvis inte. Så småningom kom jag till en sådan höjd att snö låg kvar i snäckorna,, smutsig gammal snö som sedan minskade mot toppen. Högt här uppe slutade ju Tejde in en liten krater med något tiotal meter tvärs över och här fanns en del av värmen från den gamla vulkanens innandömen så här smälte all snö. Hä5r uppe fanns ingen obsidian utan berget klippor bestod av basalt och möjlig att klättra i. Och så var till slut målet nått, först i kratern och sedan upp på den allra högsta stenen 3816 meter över det hav som låg så otroligt mörkblått långt där nere.

Ur små, små bara några millimeter stora hål i kratern steg en mycket lätt dimma upp. Den bestod av vattenånga och svavel som sedan avsatte sig på klipporna runt om. Färgerna här var fantastiska, det gula svavlet på kraterbottnen med alla ockratoner upp mot rosafärgade klippspetsar mot den mest lysande djupblåa himmel är något jag aldrig glömmer liksom ej heller alla syner från den allra högsta toppen. Samma färger där i den omedelbara närheten men sedan, längre bort! Paradoren låg som ett litet vitt risgryn med en röd prick ovanpå i detta oerhörda sterila landskap i gula grå och bruna färger där de väldiga obsidianfälten bildade svarta stråk. Åt söder och väster lyste havet som blekt silver med Gran Canaria som en hägring långt borta i diset, Den runda Gomera nära oss och bortom denna ö La Palma Och Hierro. Norr om oss sluttade vulkanen ner mot Orotavadalens grönskande banan- och fruktodlingar med det nästan svartblå havet bakom och åt väster Teneriffa själv med sina pinjeskogar bakom kanske skymtade de två övriga öarna i denna arkipelag, Lanzarote och Fuerte Ventura. Senare har jag varit på Andernas toppar, ända upp till 5350 meter men detta var ändå något särskilt eftersom man så att säga såg alla metrarna från toppen och ända ned till havet. Här tog jag många bilder med min lilla halvformatskamera och av dem har jag stor glädje än i dag, Hot upp kom min son ca trettio år senare och övernattade här i kratern. Han hade fått låna min ryggsäck som där blev en före detta. När han kom hem visade det sig att svavelsyrligheten ätit flera hål på den men som väl var inte på pojken.

Och så skulle jag ner till den väntande chauffören. När jag tänkte på den eländigt vasstenade stigen sökte jag en annan vän att ta mig ned. Jo då, det var väl enkelt! Framför mig mot söder och sydost låg ju en enda slät yta nästan en och en halv kilometer ända ner mot dalen, Tejdes egen aska. Detta var ju toppen, slätt som ett golv och lagom nerförsbacke. Trodde jag! Jag hade inte hunnit mänga meter innan jag kom underfund med att även om det var tämligen slätt så var det sannerligen ingen lagom utförsbacke. Askan låg i mycket nära sin naturliga rasvinkel och var så lös att fötterna sjönk ner nästan till fotknölarna. Resultatet var att det bara gick att ta sig nerför. Men hur? Jag förstod ju att farten bara skulle öka och öka varför jag tog sikte på ett större stenblock ock gav mig iväg. Det blev en rusch på kanske femtio meter innan jag fick stopp mot stenen, så ta sikte på nästa och så vidare m hela tiden strävande åt vänster så att jag skulle hamna något så när i närheten av Montagna Blanca med min bil. Det var kusliga ruscher för om jag missat en sten eller inte kunnat hålla mig på benen hade jag snart rullat som en boll nerför vulkansidan bortåt en kilometer. Som väl var är dessa stenar, ”bombi”, som, slungats upp ur vulkankratern avrundade och utan skarpa kanter så jag skadade mig aldrig även om jag fick en del tämligen hårda törnar. Jag hade mycket stor tur ty när jag hamnade vid den sista stenen jag valt ut åt mig så hade jag bara få meter i askan intill fast mark och hade hamnat alldeles i närheten av bilen. Nog var den synen välkommen!

Chauffören kom fram till mig och skakade beklagande på huvudet och sade några ord som tycktes uttrycka samma beklagande, att jag inte nått toppen. Jag gjorde klart att jag varit där men han pekade på sin klocka och gjorde klart att detta var omöjligt för han och alla andra visste, vilket man också sagt mig på hotellet, att det skulle ta fem och en halv timma att nå toppen från Montagna Blanca och tillbaka igen. Jag hade varit borta mindre än en och en halv timma. Alltså! Först när jag visat honom mina svavelbitar som endast kunnat hämtas ur kratern och var så sköra att jag inte gärna kunnat haft med mig dem dit, började han faktiskt tro mig. När vi sedan fortsatte till flygfältet stannade han både fotgängare och bilar för att berätta om denne vansinnige man, hans passagerare som hämtat svavel i krater på lite mer än en timma. Vid flyget samlade han en hel grupp kring sig och jag blev tvungen att förevisa mina svavelklumpar. Svavlet har sedan länge sedan varit försvunnet men mina bilder från kratern, toppen och utsikten där uppifrån lär jag aldrig slarva bort.

Ja tack, min halsfluss och käre Dr Pavillard som gav mig dessa två fantastiska veckor!

HEM

Senast ändrad 2001-04-19