Hela mitt liv
har jag längtat efter att få en riktigt stor fisk på kroken och inte bara
torskar på tio, tolv kilo.
Här på
Salomoöarna var ju gott om fisk och nog var det roligt att dra tonfisk och
bonito i tiokilosklassen för att inte tala om en ganska rejäl fight med en
drygt nio kilos barracuda men här utanför Marowolagunen hoppades jag nu på
större byte.
Vi bodde på en
ö med samma namn som låg mitt i den femton mil länga lagunen.
Vid denna tid
på året jagade den stora tonfisken efter fiskstim som strax före och efter
soluppgången gick upp till ytan strax utanför revet vid sydöstra änden av
lagunen.
Där ville jag
förverkliga min dröm.
Till mitt två
decimeter långa drag med två väldiga krokar ingjutna köpte jag en flera hundra
meter lång två och en halv meter grov nylonlina. Eftersom jag som märks på
fiskedonen räknade med riktigt stor fisk måste jag ju också ha en huggkrok för
att dra den ombord med. På Marowo fanns ju inga sådana varför jag fick försöka
göra en själv. Jag hittade en halv meterbit ganska klent armeringsjärn som jag
böjde och skaftade sedan jag med stor möda filat en vass spets på det.
Eftersom vi
hade sju, åtta mil till fiskestället fick vi ge oss hemifrån redan halv tre på
morgonen för att vara framme före gryningen. Svartare natt har jag aldrig sett.
Vi såg inte ens varandra i det hällregn som öste ner över oss i den lilla båten.
Trots detta styrde Harrington, fiskaren, som bott hela sitt liv här ut i
natten. Vi hade hans son Nelson med oss.
Länge for vi
vidare medan regnet till slut övergick i rena skyfallet. Hur Harrington kunde
finna rätt ö i detta stygiska mörker fattar jag inte men till slut gick vi i
land på en av familjens alla öar för att avvakta att regnandet skulle minska
till rimliga proportioner. Vi gick upp till "sommarstugan" som bestod
av ett stort golv på pålar och ett tak som på alla sidor gick långt utanför.
Golvet var av fläkt bambu och taket det vanliga av kokospalmblad.
Där satt vi
tills regnet blev uthärdligt.
Just när vi
tyckte oss kunna skönja den allra första dagningen tog vi oss ut genom en lucka
i revet men hann inte långt innan vi tvingades vända om. Regnet hade upphört
men ersattes nu på få minuter av en storm av sådan styrka att vi snabbt
tvingades in i skydd av revet igen. Men nog var det dramatiskt de minuter vi
var ute på den mäktiga oceanen med gigantiska svarta vågberg med skumvita
toppar rullande mot oss över havsdjup vi inte är vana vid vid våra kuster,
tusen meter där vi räknar hundra.
Kort efter att
vi kommit in i lagunen igenom dagen med strålande sol och Harrington passade på
att besöka en av sina många släktingar här.
Det blev ett
trevligt besök hos vänliga människor som bjöd på vad huset förmådde. Han hade
många vackra välskötta hus av bambu och palmblad och verkade ha det bättre
ställt än de flesta av hans folk. Vårt besök varade ganska länge och stormen
hade lagt sig lika snabbt som den kom.
Nu gick vi ut
genom revet igen på ett hav som redan hunnit bli spegelblanka och med strålande
sol från klarblå himmel. Både tiden och platsen för tonfisk var nu helt fel
varför vår långa båtfärd i detta hänseende var förgäves. Men det var en
hissnande upplevelse för en gammal bohuslänning hår långt ute på de
spegelblanka havsvidderna. Rent slentrianmässigt hade jag draget ute fastän
ingen av oss väntade någon fisk under dessa omständigheter. Draget var mycket
tungt varför jag hade den grova fiskelinan virad två varv runt min högerhand
med den nobbade nylonvante jag brukade skydda den med. Jag satt på toften och
njöt av tillvaron då jag plötsligt höll på att ryckas över bord. Tack vare
snabb reaktion fick jag linan av handen så jag slapp hamna i havet. Efteråt såg
jag att den kraftiga nylonlinan skurit rätt genom vanten och djupt in i pekfingret.
Strax efter rycket såg vi ett silverspjut
skjuta upp ur havet och sedan for linan ut med ett vinande. Relingen var helt
slät utan något som helst där man kunde lägga fast eller bromsa linan. Men
linans ända var fäst vid en kraftig ca tre decimeter grov trumma som jag fick
tag i och sannerligen inte släppte frivilligt då hela linan löpt ut. Återigen
ett silverspjut upp i luften. Och så halade och drog ja för allt vad jag var
värd, fick in tio femton meter innan spjutet upp igen och jag förlorade vad jag
vunnit
Kärlkramp och
hjärtsvikt hade jag så det tog inte många minuter innan jag tänkte: Nu dör jag.
Det här kan aldrig mitt hjärta klar. Men det är väl bättre att dö i fight med
en jättestor fisk än medan man ligger i sin säng och tittar i taket.
Mitt hjärta
måste ha varit betydligt starkare än vad både jag och doktorn trott. Ungefär en
timma och en kvart kämpade fisken och jag, den för sin frihet och jag för den
uråldriga jägarinstinktens skull. Hela min fysiska styrka fick jag sätta in
under denna kamp. Till slut hade jag den bara tre fyra meter från båten så jag
tyckte jag kunnat ta på den vackra fisken med det höga uppspärrade seglet,
havens största ryggfena. Just i det ögonblicket släppte den två meter och ca
sjuttiofem kilo tunga segelfisken kroken och jag fick ett tomt drag in i båten.
Den första
hundradels sekund långa impulsen var att hoppa i efter mitt byte men sedan
ställde jag mig mitt i båten och hoppade och skrek i förtjusning över mitt livs
underbaraste kamp och i glädje över att kämpen i andra änden av revet ej kämpat
förgäves.
När jag nu
inspekterade mitt drag såg jag att båda krokarna med minst tvåmillimeters gods
hade rätats ut tillräckligt för att fisken kunde gå av.
Man kan
föreställa sig kampens styrka då sådana krokar kunnat rätas.
Självklart var
känslorna blandade för nog hade det varit uppfyllandet av en av mitt livs
hetaste drömmar om jag fått denna skönhet i båten.
Vi fortsatte
sedan vår färd långt utanför revet i ett hav av skimrande pärlemor.
Jag sitter som
vanligt på styrbordssidan vänd mot aktern med linan i höger hand då jag ser
ännu en segelfisk, eller kanske min gamle vän, utifrån havet skjuta in mot mitt
drag som är skymt av far och son som sitter i aktern. Och så ett ryck! Men
detta var jag beredd på. Den här gången var det märkvärdigt lätt att ta hem
honom, kanske för att han var trött efter förra fighten, men döm om min
besvikelse då jag äntligen kunde se min fångst. En ynklig firre på sju, åtta
kilo hade hunnit före till draget. Hade jag från början sett detta och inte
halat in hade segelfisken sannolikt huggit efter den.
Så småningom
kom vi in i vår lagun igen och fick se återigen en segelfisk men nu av mindre
formar styra bort från oss.
Den
fyrtiofemårige Harrington hade en gång under hela sitt liv här fångat en segelfisk.
Den var precis lika stor som den vi hade på kroken sade han. Den var drygt två
meter lång och vägde sjuttiofem kilogram. En enda gång till hade han sett en
segelfisk. Och nu hade vi förunnats att se dessa havens snabbaste och starkaste
fiskar tre gånger på en enda dag.
Så inte sörjer
jag över att min kampglade vän fick sin frihet.
Senast ändrad 2001-04-19