I
söder glimtar månen fram bakom smala molnstrimlor. Rakt över mig har jag
Karlavagnen mot en mörknande septemberhimmel och under mig har jag en av
Berggylteskärs rundslipade lena granithällar. En mojnande västan får Skageraks
vågor att mot klipporna sjunga en vaggsång som snart får mig att somna in.
Det
är den 5 september 1992. Dagen har varit fantastisk! Vid Långesand har min
23-årige pojke Andreas och jag fått 14 granna makrillar på meta, han en bjässe
på 1.4 kg. Sedan fick vi 4 tjog "kult" på ränndörj. Länge, länge, ja
under flera år nu har vi talat om att få några riktiga makrilldagar och sova
här ute under bar himmel och äntligen har jag gett oss denna möjlighet genom
att ta mig råd att byta ut en gammal opålitlig 3-hästare mot en 15 hästars
fyrtakts Honda. Med den drar vår julle iväg i 14—15 knops fart och vi blir inte
stoppade av minsta motsjö.
På
väg ut lastade vi av vårt lägermaterial här på holmen för att få bättre plats i
båten för vårt fiske.
Klockan
var 21 när vi äntligen tog oss igenom det lilla hålet mellan klipporna in i vår
fina hamn. Vi har bara 10—20 cm till godo på var sida om båten så det gällde
att sikta rätt i mörkret.
Väl
i hamn skulle vi leta upp en lämplig lägerplats åt oss. Det var inte särskilt
lätt då det var nästan nermörkt och vi fick ångrat oss ett par gånger innan vi
äntligen var nöjda. Det var jobbigt för mig att ta mig fram men jag fick god
hjälp av pojken min som fick jobba hårt med både mig och utrustning innan allt
var organiserat och vi kunde tända vårt Gasolkök och steka vår fisk. Jag lovar
att den lunch-middag-supén var både välkommen och ätbar. Att på ett skär i
natten äta smörstekt, självfångad, pinfärsk småmakrill med fingrarna och gott
bröd till det, det är en kulinarisk upplevelse ej alla förunnat.
Ja,
och nu har jag lagt mig här med madrassen mellan mig och berget för mina
ömtåliga höfters skull. Inuti den stora gortexsäcken jag sydde i förrgår ligger
mina gångkläder och allt annat som måste skyddas för ett eventuellt regn samt
jag själv i min underbara dunsovsäck.
Och
ett litet regn kom faktiskt för en stund sedan och väckte mig med några droppar
på näsan men Andreas hade gjort våra säckar så effektiva att jag låg totalt
regnskyddad men med full tillgång till frisk luft och utan någon kondens .
Och
nu ligger jag alltså här och njuter med min vuxne son bredvid mig och minns
otaliga gånger här ute från tidigaste barndom då jag med föräldrar och bröder
varit här ute för att bada eller fiska. Tänk alla gånger jag från land kastat
ut min vitlingmeta med "kubong" på kroken eller låtit mig driva runt
stränderna för att få ihop det bästa agn till hummertinorna som står att få, berggylta,
den fisk som givit holmen dess namn. Än i denna dag minns jag hur jag som
fyra—femåring fick känna på mammas meta då hon fått en gylta på kroken och hur
mina fiskeglada morbröder Carl och Ernst och Axel sprang här på hällarna med
sina metspön. Tänk hur imponerade vi barn var av dessa fiskets giganter vars prestationer
i dag bleknat i glansen av våra egna framgångar
Måsar
och ejdrar, nu tysta, silhuetterar ibland förbi mot västerhimlen och min blick
dras mot alla ljus här ute, trålarna därutanför Tova och Bonden, fyrarna Gäven,
Jämningarna, Gulskären och långt där ute Hållö med sitt mäktiga sken.
Och
jag ligger också här och tänker på hur underbar denna lilla ö kommer att vara
när vi går till vår båt nu på morgonen. Den är en av de allra vackraste av de
tusentals holmarna i vårt Bohuslän. Inlandsisen har skulpterat och slipat dess
hällar i de underbaraste formationer som sedan under tusentals år färgats av
solen i de varmaste färger från gult mot rött. På sina ställen är de vitkritade
av måsarnas träck som också ger gödning åt en överväldigande blomsterprakt som
väller fram ur varje liten spricka eller skreva. Här finns praktfulla
fackelblomster, marviol och strandkål som nästan tycks vilja explodera av
kraft. Och så baldersbrån! Vitt och gult och grönt i varenda liten spricka i
sådan mängd att de tycks vilja spränga själva klippan. Vinden håller dem nere
med prästkragestora blommor på sina korta stjälkar.
Men
nu när jag ligger här och tittar upp på den nordliga stjärnhimmeln ser jag
inget av allt detta men börjar tänka på min andra paradisö, Selingan, sköldpaddsön
utanför nordöstra Borneo med sitt så annorlunda stjärneljus.
För
tusen år sedan gick kanske vikingaskepp förbi mitt Berggylteskär för att göra
strandhugg och ta rov på främmande stränder men det egna folket skonades.
Men
i Filipinerhavet är det annorlunda. Sjöröveriet är satt i system med båtar som
gör 35—40 knop och är utrustade med moderna automatvapen. De prejar fiskebåtar
och mindre lastfartyg men först och främst turistbåtarna med sina passagerares
kameror och annan dyrbar utrustning. Fiskebyarna hemsöks också och berövas allt
av värde. Den som gör motstånd skjuts ner.
Min
5-timmars resa hitut med vår snabba båt blev dyr för jag får nog betala en hel
del som försäkringspremie också och tro mig, vi höll ordentlig utsikt runt horisonten
efter snabba båtar!
På
vår väg ut till ön hann vädret växla många gånger. En gång täckte de svartaste
åskmoln jag någonsin sett hela himlen förutom att en glipa mellan dem släppte
fram ett strålkastarsken från solen rakt emot oss. Effekten blev oerhörd. Hela
havet med alla dess vågor låg som lysande smält bly mot allt detta svarta. Det
var en oförglömlig syn.
Och
så till sist vår ö som dök upp vid horisonten med välkomnande kokospalmer och
mellan dem den yppigaste grönska.
Hela
ön består av korallsand och liknar till stora delar en välskött park med av
naturen kort och ganska glest gräs på den magra marken och träd och buskar av
många slag har arrangerat sig på ett sätt som skulle vara svårt för en
trädgårdsarkitekt att överträffa i skönhet. I denna grönska hade man gömt en
liten samling bungalows som är till för den lilla militärförläggningen på ön
samt för WLO:s personal och de gäster som tas emot här. För att inte slita ner
denna underbara plats men ändå hålla intresset vid liv för det arbete som
uträttas här tar man emot ett mycket begränsat antal gäster, 5—6 personer ett
par nätter i veckan.
Jag
kom ut vid middagstid och inkvarterades i gästhuset som ende europe bland folk
från Sandakan. En brits i våningssäng ställdes till förfogande och så fick vi
fri tillgång till köket där det fanns både gasolspis och gasoldrivet kylskåp.
Här ordnades en sorts knytkalas där vi alla bidrog efter förmåga. Men först
bekantade sig var och en på sitt sätt med ön.
Ön
var inte stor; man kunde vandra runt den på 45 minuter. Den fria sandstranden
innan vegetationen tog vid var något tiotal meter bred och gick obruten runt
hela ön. Utanför tog de grunda korallbottnarna vid. Vi romantiska nordbor vill
nog föreställa oss dessa som sannskyldiga badparadis men det är för det mesta långt
ifrån sant. Det är endast död korall på grunda vatten och den är rå och vass
och kan ge den ovane rejäla skär- och skrapsår som mycket lätt kan bli
infekterade i den fuktiga värmen. Badskor är ett måste. I alla fall badade jag
här och njöt av den för mig så lämpliga vattentemperaturen på 27—28°.
Tio—tolv
gånger stötte jag på "tankspår" på min vandring längs stranden. Det
var som om fordon med larvfötter tagit sig upp ur havet. I stället var det de
stora havssköldpaddorna som gått i land för att lägga sina ägg i den varma
sanden. Nästa flod skulle skölja bort deras spår igen.
Här
fanns så många vackra men för mig oidentifierbara träd med genomgående vida
kronor ock grova stammar vars grenar växte ut strax över huvudhöjd så att man
vandrade som under ett glest grönt tak. Ett litet mycket vackert träd bar stora
äggrunda gulgröna frukter. Tur för mig att jag inte provsmakade för jag fick
senare veta att frukterna äro så giftiga att man beordrat ett utrotningsprogram
mot trädet i hela Sarawak.
När
vi så småningom ätit vår ganska spännande måltid som avslutades med underbart
mogen jackfrukt hade solen hunnit gå ner (kl 6) och det blev som alltid i
tropikerna mycket snart mörkt. Då beordrades vi av en parkvakt i säng för att
sedan av honom väckas vid lämplig tid.
Vad
var lämplig tid? Vi hade alla ett och endast ett syfte med vårt besök på
Selingan, att få se de stora urtidsdjuren föra sitt släkte vidare.
Först
efter mörkrets inbrott kommer de in från havet för att mödosamt kravla sig
iland på någon lämplig strand. Här är just en sådan som kanske hundratals
generationer under årtusenden återvänt till och kommer så att fortsätta med om
vi människor tillåter dem göra det.
Den
stora honan har ett hårt arbete framför sig när hon väl funnit en lämplig plats
och börjat gräva. I fem timmar får hon hålla på innan hon kan börja sitt
egentliga värv.
När
hon bara har någon halvtimma kvar till dess väcker vakten oss och leder oss ut
till henne. Vi går i gåsmarsch efter honom med tända ficklampor ty den tropiska
natten är mörk och stigen in mellan strandsnåren slingrande.
Så småningom hör vi ett rytmiskt krafsande,
starkare och starkare ju närmre vi kommer. Och så till sist finner våra
ljusstrålar det stora djuret från urtiden som under miljoner år undergått bara
små förändringar. Hon är helt upptagen av sitt värv och tycks inte bry sig ett
dugg om vare sig oss eller våra lampor. Någon klappar hennes ryggsköld som är
fullskvätt med sand och ingen förändring märks i grävrytmen som snart ändå
stannar för nu stundar det stora ögonblick vi alla väntar på. Hon har hunnit så
långt ner att hela kroppen ligger betydligt under marknivån och under hennes
stjärt är en betydligt djupare grop.
Och
nu kommer den första kritvita pingpongbollen ner i gropen och så med jämna
korta mellanrum den ena efter den andra tills hon tömt hela sitt förråd på
mellan 60 och 100 ägg. När hon är färdig börjar grävandet igen men nu åt andra
hållet. Den här gången är Homo sapiens, den visa människan här och säger stopp
och baxar det 250 kg tunga meterlånga djuret upp ur hennes grop där hon
obekymrat fortsätter att kasta sand men nu ej längre över sina ägg som i
stället vakten tar hand om och lägger ner i en plasthink.
Medan
hon sedan ligger där och skottar färdigt som hon alltid gjort för att så återvända
till sitt rätta element drar vi iväg med hennes ägg och kommer så fram till
något som i ficklampornas sken påminner om en krigskyrkogård förutom att det i
stället för kors står rad efter rad av små trådnätsrundlar på en stor plan
sandyta. Inom varje rundel är ett djupt hål i sanden där äggen läggs ner
varefter sand skottas över.
I stället för en krigskyrkogård är detta
alltså ett havssköldpaddornas eget allmänna BB.
Medan
vi stod där och iakttog proceduren hörde vi alldeles bredvid oss ett ytterst svagt
krafsande och när vi så vände ljuset ditåt såg vi inom en av rundlarna en liten
sköldpaddsunge komma kravlande upp ur sanden. Redan efter tre fyra minuter var
hela rundeln full av små livliga ungar. Ljudet från den första grävande ungen
utlöser en reflex hos de övriga som alla får mycket brått att ta sig ut.
Nu
samlade vakten upp dem i ägghinken och gick en kort bit ner till stranden där
han hällde ut dem ett par meter från vattnet. Som dragna av en magnet rusade
alla de små djuren dit, till sitt rätta element.
Det
var fascinerande att se de små liven med sådan iver springa iväg för att sedan
simmande ta sig ut i det stora havet där i det grunda strandvattnet först
krabborna lurade på dem och sedan längre ut små och stora fiskar som hela tiden
decimerade deras kull. Hur många av dem skulle hinna bli äggläggande honor?
Men
den visa och i detta sammanhang också omtänksamma människan har på denna ö gett
sin uråldriga medvarelse en stor extrachans. Genom vad jag här skildrat hindrar
man fiskarbefolkningen från att slakta djuren och äta upp deras som delikatess
ansedda ägg. Samtidigt hindrar man fåglar och rävar från att plocka i sig de
små liven på deras första och för hanarnas del också deras sista färd över
land.
Efter
denna underbara upplevelse gick jag tillbaka till äggläggarstranden där ännu en
koloss kom krypande upp ur havet.
Jag
lyckades undgå att skrämma henne tillbaka utan hon fortsatte lugnt upp på land
där hon efter flera trevande försök äntligen började gräva på allvar.
Där
lade jag mig ett stycke från henne på rygg i den mjuka varma sanden med södra
korsets stjärnhimmel över mitt huvud strålande från en djupblå av inget
civilisationens ljus nedsmutsad himmel. Den ljuvligaste ljumma bris smekte både
kind och öra. Suset från vinden som bar med sig dyningens slag mot det avlägsna
revet och vågors stilla frasande mot sanden stod som ljudkuliss för den idogt
grävande honan. Doften från främmande hav och strand både välbekant och
annorlunda var en extra gåva till mina sinnen. Jag tänkte på mina kära därhemma
och ville haft dem hos mig att tillsammans med mig få uppleva denna oerhörda
frid och oändlighetskänsla. Jag dåsade bort för att ånyo vakna upp till denna
ljuvliga ro, denna overkliga verklighet. Och så gick en natt, kanske den
underbaraste i mitt liv.
Men
denna natt när jag ligger här ute med min älskade son på mitt kära
Berggylteskär, njuter av vår Karlavagn och polstjärna och minns den tropiska
Selingan, inte är den så mycket sämre den och den kommer alltid att leva i mitt
minne. Tack min pojke!
(A.
Ch. september-92)
Epilog
I
går, söndagen 16 oktober 1994, for Linnéa, Andreas, David och jag till
Källviken i strålande sol.
Andreas
och David fick vår uppdragna julle i sjön igen och lastad med det
natten
krävde. Och så med urnan med askan efter vår älskade Cecilia.
Sedan
länge var målet bestämt, Berggylteskär.
I
lördags ringde Andreas och berättade att det utlovades vackert väder för
söndag—måndag
varför vi kom överens om att åka ut söndag kl 13 från
Uddevalla.
Söndag
förmiddag handlade Andreas och David mat och blommor och gjorde i ordning allt
vi skulle ha med oss och så for vi till Källviken
Pojkarna
fick i båten på en halvtimme och tjugo minuter över tre åkte vi ut i vackert,
kyligt väder med nordostlig bris.
Vi
kom in i vår fina hamn på Berggylteskärs östsida strax före fyra.
Urnan
kändes så tung men ändå kär att bära där jag med trötta steg gick över de
hällar där min flicka och jag sprungit så många gånger då hela skäret flammat
av baldersbrå och fackelblomster. Men nu var det höst i naturen såväl som i
mitt sinne.
Strandkålen
stod blågrå och kraftfull kvar och varje liten spricka var fylld av djupgrön
målla som hukade i den kyliga brisen.
Vi
ville ha vårt läger mot väster varför allt bars dit av Linnéa och pojkarna som
också satte upp tältet åt henne och mig med hjälp av Andreas
bergsklättrarkilar.
Linnéa
dukade fram allt det vi hade med oss, potatissallad, entrecote skuren i stora
munsbitar marinerade i Cecilias egen marinad, isbergssallad, baguetter, smör
och konjakspersikor med grädde.
Då
hade solen redan börjat sjunka men Andreas hann hitta den rätta platsen för vår
lilla ceremoni innan den hunnit gå ned. Detta blev västra kanten av holmens
nordvästliga udde där mellan två branta klippväggar ställda i vinkel mot varann
fanns ett plant berggolv ungefär en meter över vattenytan alldeles som en kaj
då hällen stupade brant ner i vattnet.
Innan
vi gick dit hade jag arrangerat alla de vackra blommorna runt urnan och
fotograferat.
Även
där ute tog jag några bilder i det snabbt avtagande ljuset.
Medan
solen sakta sjönk där borta i väster öppnade vi urnan och jag strödde ut av vår
älskade Cecilias aska i vågorna som slickade uppefter hällen som blev vit av
vår käras lekamliga rester, men våg efter våg bar det vita stoftet till havs
liksom alla de underbara blommor som fick följa den sista färden ut över de
stora djupen. Vi skålade med henne i ett Eiswein som hon skulle tyckt om.
Sedan
kastade vi hennes och våra glas i sjön. Ingen skulle mer dricka ur dem!
Solglöden
dröjde kvar bakom underbara små moln som svävade strax över horisonten, måsarna
gled svarta förbi mot kvällshimmlen och vinden och vågorna sjöng sin sång för
vår kära medan aska och blommor sakta spriddes och fördes ut till havs.
Jag
lämnade vår älskade flicka i Guds händer och sade några tafatta ord som jag
inte ens längre minns men jag kommer alltid att minnas min känsla. Saknad,
vemod, sorg, längtan och kärlek.
Så
gick vi till vårt läger.
Månen
stod stor och rund högt uppe på himlen i söder medan aftonrodnaden undan för
undan djupnade för att till sist helt tona bort. Där satt vi i tystnaden och
värmde oss vid kolgrillen, åt vår mat och drack vår cider. Det blev inte mycket
sagt. Var och en var fylld av sina egna känslor.
När
händer och fötter blivit för kalla lade jag mig i tältet medan Linnéa och
pojkarna ställde i ordning efter oss. Hon kom sedan till mig medan pojkarna
lade sig var för sig på klippan i sina säckar.
Jag
hade det varmt i min sovsäck och somnade, utmattad av alla känslor.
På
natten vaknade jag av att tältduken slog som små skott i en stormby. Jag oroade
mig för att duken skulle gå sönder eller tältet blåsa bort men även för att det
skulle bli oväder så att vi inte på länge kunde lämna ön. Den alltid uppmärksamme
Andreas kom och spände några linor medan han frös rejält, oklädd som han var.
Han sade att han på himlen såg att det bara var fråga om en by som snart skulle
gå över. Han hade som vanligt rätt och natten blev snart lugn.
Ganska
sent på natten behövde jag, som gamla män brukar, gå upp några minuter. När jag
då gick ur tältet möttes jag av en oerhörd syn. Den intensivt lysande månen
stod fortfarande mycket högt på himlen men nu rakt i väster.
Vad
tar man till för att skildra det intensiva månskenet över ett upprört hav?
Hur
beskriver man en mångata som tycktes täcka nästan hela havet med dess glitter i
miljontals vågor.
Det
var en överväldigande syn där några få meter från vårt tält vågorna slog,
fräste och skummade mot den lilla buktens rundade klipphällar som lyste av
vätan i månskenet. På sydsidan stod höga knallar som tunga silhuetter mot
månsilvret medan i norr de låga, långsluttande bergen låg starkt belysta.
Under
månen bredde en väldig sotsvart molnbank ut sig mot norr och söder hotande och
tung. Annars var himlen helt molnfri med stjärnor som knappast syntes i det
starka månskenet.
Jag
väckte min kära hustru och vi satt länge helt betagna inför denna
överväldigande upplevelse. Silverhavet spelade sin symfoni mot den klippiga
stranden medan en ljudboj, många sjömil till havs. spelade sitt bassolo.
Men
måsarna flög i tystnad förbi.
Inga
trålares ljus till havs i natt. Söndag! Vilodag! Herrens dag och vår Cecilias
natt!
Nu,
morgonen den 17 oktober, på dagen fyra månader efter jordfästningen av Cecilia,
steg vi upp i tidig gryning för att strö resterna av askan i vår underbara
lilla hamn.
Där
vill jag sedan sätta hennes minnesplatta. Liten, i brons. Mycket liten.
Cecilia,
inget annat.
Det
var en strålande morgon, som från Cecilias förtvivlans solnedgång och natt, med
solens första strålar bjöd henne, vår kära, hem till evig frid, ro, kärlek och
frihet från plågor.
Sedan
medan dagen grydde och solen steg lämnade vi vår kära och vår ö och jag sjöng
stilla med min spruckna gammalmansröst den psalm min far så ofta sjöng med oss:
Din
klara sol går åter upp!
Gud
välsigne dig vår älskade dotter och syster!
Må
även min aska en gång få spridas i samma vatten då natten nalkas och då dagen
gryr!
Senast ändrad 2001-04-19