I en tågkupe mellan Stockholm och Göteborg satt jag för några år sedan och pratade med mina medresenärer. Vi pratade om människor vi mött under lite ovanliga betingelser. Jag berättade om en skeppare och fiskare från Stora Kornö som jag delat rum med på Lysekils lasarett 1936 och att jag ämnade ringa honom på Bansviksgatan när jag kom hem till Källviken.

— Vad hette han? frågade en ung man som satt mitt emot mig.

— Nils Olofsson.

—Ja då kan du inte ringa honom för han dog för ett par månader sedan. Han var min farfar.

Varför hade jag börjat prata om Nils? Jo han låg i andra sängen i mitt sjukrum. Jag låg för vatten i lungsäcken och han hade opererats i "baken". Han kom väl in dagen före operationen och vi hade hunnit få god kontakt. Han var lika pratsam som jag så när han väl vaknat från narkosen så satte vi igång ordentligt.

Men nästa dag blev han tystare och tystare. Han "försvann" på något sätt som jag upplevde så galet att jag ringde på sköterskan. Syster Annie kom barsk som vanligt och undrade vad jag ville.

Då blev det fart på henne och dr Yngve Broman var i operationssalen några minuter senare för att sy ihop såret som gått upp. Hela madrassen var genomdränkt av blod och det var endast fråga om minuter tills Nils skulle ha förblött.

När jag senare under kriget flyttade till Stockholm hjälptes han och pappa åt att leta fram den finaste torsk kornöborna som sålde sin fisk utanför Eldens skrädderi kunde uppbringa. Och så skickades den express till mig.

30 år eller mer gick utan att vi sågs. Så råkade jag med några vänner gå i land på Stora Kornö. Jag lämnade de andra och frågade efter Nils Olofsson. Jag gick till hans hus, kom in i köket och frågade mor i huset om Nils var hemma.

—Nej är det du, Arne? ropade en röst innifrån "kammern".

Efter alla dessa år behövde han inte ens se mig för att veta vem jag var.

Han ansåg att jag räddat hans liv och det var därför hans sonson ställde sin fråga.

Under hans senare år besökte jag honom ibland i Bansvik och ringde honom ofta från Källviken under somrarna,

Här i tåget berättade hans sonson att farfar inte längre hade orkat sköta om sin enepinnade Kungsviken-jolle som fört honom på så många turer i stiltje som storm, så han sålde den till slut.

Han var nere till hamnen och vinkade adjö till sin båt när den nye ägaren försvann med den bakom Skeppsholmen.

Sedan gick han hem och lade sig.

Och dog!

Varför skulle en gammal skeppare och fiskare leva vidare utan sin båt?

Ja du hjärtegode Nils med dina varma bruna ögon och ditt livliga sätt. Du har säkert kommit till den himmel du förtjänat. Mången kanske önskar sig pärleportar eller blomstrande gröna ängar. För dig har nog Gud Fader ordnat en himmel efter ditt kynne. Du får säkert en stuga med rosenbuskar men också havets blåa vidder och kustens brandgula skär och slipade klipphällar, med hummergrund och fiskestö där du kan sätta dina tenor och backor.

Och nog får du en lika fin enepinnad jolle byggd i Kungsviken som den som tog ditt liv med sig då du inte längre stod vid rodret.

HEM

Senast ändrad 2001-04-19