00 01 27
Tusentals ton kol, stenkol, tas
upp varenda dag ur jordens innandömen. Förråden tycks i det närmaste
outtömliga. Men varifrån kom det?
Syret bildade oxider med nästan
alla grundämnen. Var oxiderna fasta så bildade de tillsammans med salter, som silikat,
vår jordskorpa. Vätet bildade med syret vatten och kolet i stället gasen
koldioxid. De fasta oxiderna låstes i jordskorpan medan vattnet strömmade fritt
eller bildade sjöar och hav. Kolets oxid löstes i vattnet som kolsyra och bands
i karbonater som kalksten eller dolomit. Resten bildade tillsammans med syret
och kvävet jordens atmosfär.
Kolet förekom, då jorden
kallnade, sannolikt endast som karbonater och koldioxid. Varför ligger då i
stället dessa väldiga kolmassor lagrade under jord? Evolutionens ”uppfinning”
klorofyllet blev den mest omvälvande händelsen i jordens ”livshistoria” ty då
började kolsyrans kol bindas i organiska fasta föreningar såsom sockerarter.
Med fotosyntesens hjälp tillverkades dessa dittills aldrig existerande ämnen av
koldioxid och vatten medan det för oss viktiga syret frigjordes och blev över.
Atmosfären av koldioxid, kväve, vattenånga och ädelgaser ändrade nu under
hundratals miljoner år karaktär. Koldioxiden minskade till blygsamma värden
medan syret nu uppgår till en femtedel av de gaser som omger jorden. Vart tog
kolet vägen? Först byggdes det in i det växttäcke, biomassan, som kom att omge
vår jord men detta räckte inte långt för att ta bort all denna koldioxid.
Allt biologiskt liv som dör och
förmultnar lämnar tillbaka sin koldioxid till lufthavet om det inte går att
reducera dessa kolföreningar tillbaka till kol igen. Detta var just vad som
skedde.
Under karbontiden var jorden
till stor del täckt av träskmarker. Av fossil just i stenkolet framgår att i
träsken växte väldiga skogar av ormbunks- och fräkenväxter. När träden dog föll
de ner i träskens syrefattiga miljö där en långsam torrdestillation vidtog.
Efter tusentals eller miljoner år avgick allt i gasform (bl a metan) utom det
kol som lämnades kvar. Miljoner miljarder av växter tog därför under miljoner
år med sig det kol de tagit ur luftens kolsyra för att deponera det djupt och
för luftens syre skyddat, under jordytan. Sedan dess har detta kol genom att
utsättas för hög temperatur och mycket höga tryck fått stenkolets karaktär,
från brunkol ända till antracit. Vår av vitmossa bildade torv är egentligen
första steget i en sådan process.
Allt organiskt liv bär även med
sig oorganiska ämnen. Flera av dessa bildar den aska, upp till 10 %, som blir
kvar då kolet bränts men svavlet blir svavelsyra och ger de sura regn som har
stor negativ effekt på vår miljö. Denna syra kan lösa ut tungmetaller ur jorden
vilket kan innebära allvarliga hälsorisker. I våra i-länder kan vi minimera
dessa risker genom att tvätta bort och neutralisera denna svavelsyra ur
rökgaserna men hur klarar man detta i fattiga utvecklingsländer där man hungrar
efter billig energi för att få något av det välstånd som vi anser är vår rätt
att ha? Kinas miljardbefolkning kan åstadkomma oerhört farliga effekter i sitt
legitima behov att inhämta västvärldens ekonomiska försprång. Försurningen
kommer dock i huvudsak att drabba dem själva, förutom närliggande länder enär
de svavelsura regnen mest faller ner där syran producerats.
Under eoner av år plockade alltså
växterna kolet ut kolsyran och placerade det under jord där det fått ligga
tills nu. På köpet fick vi vårt livgivande syre.
Och nu? Under några geologiskt
korta sekunder plockar vi upp och bränner det kol som dessa miljarder växter
tillverkat med det syre de likaledes själva bildade. Skulle vi kunna fortsätta
bränna detta kol i samma takt under femtusen år skulle detta ändå bara vara en
miljondel av jordens historia.
Vi kan inte ens teoretiskt göra
detta ty då skulle vi vara tillbaka till det stadium då luften bara var
koldioxid och kväve i stället för kväve och det absolut nödvändiga syret.
Men långt, långt tidigare har
vi ändå utsatt oss för stora risker. Koldioxiden från det brända kolet känner
inga gränser. Det följer principen om horror vacui, rädslan för tomrummet, och
fördelar sig med tiden över vårt klot. Under tiotals år har man nu diskuterat
om ökade koldioxidhalter i atmosfären ger en växthuseffekt med höjd temperatur
för jorden som följd. Många anser det fastslaget att denna effekt finns och
även redan visat sig.
Jag är inte kapabel att ta
slutgiltig ställning i frågan men anser ändå att vårt sätt att förhålla oss
borde vara självklart.
Detta av två skäl. Det första:
Konsekvenserna vid även små globala temperaturökningar kan bli oerhört dramatiska.
Man behöver inte vara fallen för att teckna skräckscenarier för att föreställa
sig ett otal katastrofala möjligheter. Avsmältning av polarisarna och glaciärer
kan komma att höja vattenståndet i världshaven så att hela nationer kan gå
under, ja bokstavligen hamna under havets yta. I Kiribati har en ö nyligen
försvunnit, möjligen härigenom, och
hela denna nation hotas av utplåning redan efter några decimeters höjning av
havsytan. Maldivernas 20 000 öar är lika känsliga. Högsta punkten på öarna
ligger bara någon halvmeter över den nuvarande havsytan.
Genom accelererad avsmältning
av Grönlandsisen kan de kalla vattenmassor, som då strömmar ner längs
amerikanska östkusten tänkas att få Golfströmmen att ändra riktning så att
Skandinavien på grund av kyla blir svårbeboeligt och utan odlingsmöjligheter
medan södra Europa kan få ökenklimat. Öknar kan komma att bildas där vi nu har
regnskogar och regnskogar invadera öknarna. En härdsmälta i de flesta av
världens alla kärnkraftverk kanske inte skulle ha värre konsekvenser.
Dock kan den temperaturhöjning,
som under senare decennier observerats på vår jord, vara helt oberoende av
koldioxidutsläpp men en del i återkommande cykliska naturliga
klimatförändringar.
Skäl nummer två till
försiktighet: Det atmosfäriska systemets oerhörda tröghet! I flygfilmernas
barndom hörde man ibland andrepiloten varna: Nu närmar vi oss ”the point of no
return”, den punkt man inte kunde passera om bränslet skulle räcka tillbaka
till basen. Så länge vi har möjlighet att vända tillbaka, att rätta till det vi
gjort fel, innan felen hunnit ge svåra eller t o m katastrofala följder, ja då
kan vi fortsätta och pröva oss fram. Men om konsekvenserna av vad vi gör visar
sig så sent att vi inte längre har möjlighet att vända på förloppet, då är vi
verkligen illa ute. När man med säkerhet kan påvisa en växthuseffekt av
kolförbränning är det sannolikt för sent för att kunna ändra på förloppet. Även
om man dagen efter slutar elda en enda kolbit är risken stor att den koldioxid
som redan finns i atmosfären fortsätter att utöva sin värmande effekt under
många tiotals, kanske hundratals år. Denna gas har ingen annan stans att ta
vägen än genom att öka världens biomassa och hur skulle då detta gå till?
Dessa två fakta är övernog för
att koppla på försiktighetsprincipen så länge vi ej fått mycket hållbara skäl
att avfärda teorierna om växthuseffekt skapad av koldioxid.
Kolet och de på kol baserade
mineraloljorna har bidragit oerhört till vårt välstånd. Hela industrialismen
har byggt på dessa billiga och rikliga energikällor. Välsignelsen härav lär
knappast kunna överskattas. Men priset har också varit högt, högt men för de
flesta dolt. Om gruvolyckor får vi ibland höra berättas. Årligen omkommer många
hundra gruvarbetare. Men vem känner till att årligen beräknas ca 12 000
människor, bara i Europa, dö i cancer orsakad av rökgaserna från fossila
bränslen. Dessa dödar är smygande och anonyma; vilket cancerfall som orsakats
av kol och inte av cigarettrökning är ju ytterst svår att avgöra. Många dör
dessutom redan i dag av de genom svavelsyran utlösta tungmetallerna och detta
kommer länge att ske i ökande takt tills hela världen , inklusive u-länderna,
lärt sig att effektivt ta hand om svavelsyran.
Det finns inga fria luncher och
även energi har sitt pris i pengar, i möda och i liv. Måhända har
välståndsvinsterna varit värda detta pris men nu behöver vi inte längre bränna
detta kol. Hur kan vi fortsätta härmed när vi fått den utomordentliga
alternativa energikällan kärnkraft?
Det är kärnkraften som är vårt enda och tillräckligt stora alternativ för att skydda hälsa och miljö!! Må vi ägna all forskarmöda åt att utveckla än bättre varianter av fissionen och ge även världens alla u-länder att blomstra genom att få del av dess möjligheter.
Senast ändrad 2001-04-29