Uddevalla 1997 06 08

B-n

På småholmarne sitter Maria i Getevik på bara backen med mjölkhinken mellan knäna. Starka garvade kvinnohänder drar mjukt men raskt den älskade Rosas spenar tills juvret tömts. Ömsom mumsande av det korta fetmjölksgivande saltängsgräset ömsom otåligt råmande av spänt juver väntar Majgull på sin tur.

Ingen av de tre bryr sig om hur eftermiddagssolen strålar över Gullmarens i dag blankstilla vatten eller den mäktiga granitkyrkans siluett där borta i Lysekil

Och så bärs mjölken ner i den stora och tunga svarta ekan som hon med väldig kraft och skicklighet ror till oss, sommarfolket på Källviken, där hon i mammas kök får nio öre litern för den ännu spenvarma gudadrycken, mjölk från saltäng.

Och en dag har hon med sig en liten av henne själv ystad ost till mig. För jag var så snäll, sade hon hur hon nu kom på det.

Men nog blev det kaffe till Maria, och kakor med i vårt kök.

Men i bland gick även hennes kor i sin och då fick vi pojkar gå någon halvmil till Backa gård för att köpa mjölk. Först uppför och uppför på en grusväg som nätt och jämt kände igen ett gummihjul. Den gick mellan Backa högar och med åkrar vid sidorna, inga enformigt gula utan prunkande av vårt lands alla underbara ogräs, blåklint, riktig prästkrage och ibland flammande röd vallmo. Dom mindre roliga som stor och liten höskallra, ryssgubbe, åkersenap, käringtand och vädd med många andra kom under senare år att hamna i mitt herbarium.

Och så vid backens slut hade vi Backa grindar. Nåde den som inte lade på ståltrådsöglorna ordentligt då han gått igenom! "Kräge" kunde ju komma ut.

Innanför grindarna kom den mörka granskogen med doftande linnea, blåbär och svamp allt efter tiden på sommar eller höst. Långt har jag färdats över världen och mycket har jag sett, men nog får jag leta länge och kanske förgäves i mitt minne efter skönare syn än då man en dag i tidig juni kommer ut ur denna lilla granskogs mörker och ser åkrar och gärden i böljande vågor inramad av bokdungars gudomligt lysande nyutsprungna grönska. Längs den smala ockrafärgade grusvägen som nätt och jämt släpper fram en trilla står en oregelbunden rad av gamla men småvuxna ekar, oxlar och askar. Bakom dem en stengärdesgård som gränsar mot enebackar med små underbara bergknallar runt vilka fåren håller gräset kortklippt och tätt som en ryamatta. Nära gården kryper den lilla vägen in i ett valv bildat av flerhundraåriga lindar, ekar och almar.

Men vi fick hämta ägg också, äkta sprätthönsägg här må ni tro! Då fick vi gå till fru Karlsson på Varvet.

Men att i stället hämta några höns hos henne när mamma fick oväntade gäster till söndagsmiddag! Jag glömmer aldrig synen av den första hönan som med blodet sprutande, sprang iväg från huggkubben där fru Karlsson nackat den. Det blev alltid fru Karlsson, aldrig tant, och jag förstår min mor.

Fanns ingen nackmogen höna fick vi pojkar ro till Länsström i Bergsvik i hopp om att han hade någon havsöring eller piggvar i sumpen. I allra värsta fall kunde det duga med slätvar men då blev det under mammas ursäkter.

Medan vi hämtade höns eller fisk "gällde" mamma under några potatisstånd och plockade av primörerna från hennes riksorterade trädgård. Sällan gick någon middagsgäst hungrig från hennes bord.

Vardagsgäster var aldrig något problem för vi hade ångbåtskommissionären John Hennings Lant- och diversehandel sjuttiofem meter nedanför oss. Där hängde hinkar och redskap både för jordbruk och fiske i taket, och både mjöl, socker och gryn vägdes upp på våg och fylldes i påse eller strut. Och smör och ägg tog han emot i utbyte mot andra varor.

Några tiotal meter från handelsboden låg kvarnen där bönderna malde sin säd mellan riktiga kvarnstenar. Den iranska kaviar jag ätit vid Kaspiska havet och ostronen nära Kap Horn var underbara minnen, men nog lever minnet av anis- och fänkålbröd av det ännu varma stenkvarnsmjölet med nykärnat gyllengult lantsmör än starkare. Och småvittlingen stekt i samma smör!

Intill handelsboden låg den pampiga ångbåtsbryggan där de svarta båtarna mellan Lysekil och Uddevalla lade till: Borgila, Valborg, Robert Thorburn.

Hur de i tät dimma med dåtidens knapphändiga navigationsmedel kunde ta sig in i alla dessa oerhört trånga passager utan att mig veterligt någonsin gått på grund är mig ännu efter sjuttio år en gåta.

Men nu, min gode Stefan Edman, kommer vi till min dröm eller vision.

Ge mig de 10—20 miljarder som nedläggningen av Barsebäck kommer att kosta så köper jag hela Bokenäset, helst all mark väster om Havstensklippan till Skredsviks kyrka och ända ut utanför Islandsberg, med Ängön och Flatön och Malön och Flinks handelsbod och allt annat i dessa trakter som Taube sjungit om.

Och vad skall jag nu ha allt detta till? Jo att föra detta underbara landskap sjuttio år tillbaka i tiden, till 1927 då jag som elvaåring sprang kring i detta lilla paradis på jorden. Edmans vision går i stället tio år framåt till 2007.

Jag vill ha tillbaka den värld jag just skrivit om. Maria i Getevik får ha ro i sin grav och så fru Karlsson, John Henning, Sander på färjan och alla de andra som där verkade. Nya människor får tyvärr ersätta dem. Varje fritidshus och tomt som kommit efter detta år får försvinna för gott så jag kan lukta mig en natt till smörsoppen i Isaks skog.

Och inga fartåk i Vägerö- eller Bassholmerännan eller i Nordströmmarne. Nej!

Åkrar med våra gamla ogräs, ängar, hagar, backar och dungar hävdade av betande djur. Gödselstackar, hushållsgrisar. Handmjölkning, kärning och ystning efter den tidens metoder, mjöl malt mellan stenar. Frysar och fiskpinnepaket bannlysta. Och så ett staket runt alltihop så endast särskilt privilegierade kan komma in. Området får inte bli nedslitet och därmed mista sin funktion. Endast de som har ett genuint intresse av att leva sig in i denna tids glädjeämnen, umbäranden och fysiskt hårda slit är välkomna hit. Den som (mot betalning) deltar ett år i detta projekt torde få ut mycken glädje men också välsigna att det finns en nyare värld därutanför, där Barsebäck som jag räddade från nedläggning genom att ta hand om pengarna fortsätter att driva mjölkmaskiner och avlasta den fysiskt tämligen skröpliga människan betungande kroppsarbete.

Min vision skulle kosta några tiotal miljarder kronor och är naturligtvis inte något som helst annat än ett tankeexperiment men din, Stefan Edman, ytterst förföriska dröm skrämmer mig.

1. Den kan förverkligas.

2. Den har så många positiva inslag att risken finns att man förförs av dessa och din ytterst skickliga penna.

3. Där finns en skenbar realism som bygger på frånvaron av kvantitativ analys.

4. Denna frånvaro av kvantitetsbegreppen blir påtaglig vid din reaktion inför Rubbiametoden, som du avfärdade med en liten skeptisk men för övrigt nådig klackspark

5. Trots vår närhet till världens med största säkerhet värsta miljöfara Kolahalvön med Murmansk och dess kärnbestyckade, nedrostande flotta, tycks du inte offra en tanke på att endast "Rubbia kärnkraft" torde kunna rädda oss från ren katastrof. Må den bli färdig i tid! Då kan vi i stället förvandla detta fruktansvärda och hotande avfall till lika mycket energi som Sveriges skogars "grot" kan leverera på hundra år.

Snälla Stefan Edman, Självklart är havsbruk och många andra av dina förslag väl värda att ta till vara, men jag förstår på intet sätt att nedläggning i förtid av väl fungerande kärnkraftverk kan ha något med detta att göra

Till slut:

Att inte låta våra välfungerande kärnkraftverk uppehålla produktionen tills de stora, verkligt moderna nya kärntekniken kan komma i kommersiellt bruk utan att i förtid stänga dem och ersätta dem med pseudomodern vedeldning, innebär en katastrofal risk, såväl ekonomisk som ekologisk. Den kan försena en teknisk och industriell utveckling för vårt land med tiotals år. Men detta bleve naturligtvis till glädje för de få som vill ha "min" vision förverkligad eller i alla fall något ditåt.

Du använder din välskrivande penna och ditt vackra språk i stor hängivenhet för vad du tror på. Du, liksom jag, har som debattör getts rikligt spaltutrymme i vår B-n, och du även i andra tidningar. Och var fjortonde dag kan du använda din krönika för dina syften. Du är därtill vår statsministers rådgivare i miljöfrågor.

För alla som i likhet med mej är övertygade om att du i sak har totalt och i grunden fel är vi rädda och upprörda över vad du i bästa välmening kan medföra för vårt lands Du kanske faktiskt är Sveriges allra farligaste man. Den snälla tama björnen såg en geting på sin herres huvud, Han slog till och getingen dog, Det gjorde hans herre också.

Snälla biologen Stefan Edman, undvik att gör inte Sverige och vårt folk en björntjänst!

HEM

Senast ändrad