Uddevalla 1997 10 28

Rolf Axelson

B-n

Under min livstid har jordens befolkning ökat från 2 till 5,4 miljarder, alltså nästan tredubblats. De som nu lever på vår jord lär vara fler än alla de människor som tidigare levt här ända fram till för hundra år sedan. Ökningstakten har ännu knappt börjat plana ut trots exempelvis Kinas ettbarns-program. Hur många fler hinner vi bli innan trenden vänder och ökningen stoppar? Sker uppbromsningen utan stora katastrofer? Vi må hoppas.

Redan i dag finns så många människor på vår jord att vi snarast måste inse nödvändigheten av att dels hushålla med våra resurser dels se till att avfallet inte tillåts förgifta vår värld. (Att i görligaste mån utnyttja förnyelsebara resurser och återanvändning är nödvändiga instrument för att nå dessa mål. Men för att påståendet skall få full giltighet måste vi byta ut ordet förnyelsebara mot uthålliga. Solen förnyar sig knappast men kommer att ge oss sin värme så länge vi besitter jorden.)

Vi behöver:

1. Materia av de mest skilda slag .

2. Energi. Också av olika slag men först och främst elektrisk som är lått att transportera, omvandla och använda.

Vi har tillräckligt av luften med sitt syre hur många människor vi än blir på jorden. Men vi har fått en potential att förstöra den. Vi har nyligen fått skrämmande exempel från sydostasien där oerhörda områden hotades av förgiftande brandrök.

Det ozonlager som finns i luften och filtrerar bort farliga våglängder av solens ultravioletta ljus hotas av freoner och andra utsläpp.

Från nästan allt vi bränner upp släpps kancerframkallande ämnen ut i lufthavet.

Fortsatt förbränning av fossila bränslen i dagens takt kan innebära en mycket stor fara. Den frisläppta koldioxiden kan bli en värmefilt som så småningom får isarna i Arktis och Antarktis att smälta. Detta skulle medföra att många kuststäder sätts under vatten. En enda meters höjning av havsytan skulle utplåna ett helt land som Maldiverna med dess 1200 öar och stora ögrupper i Stilla Oceanen och Karibien. Konsekvenserna för jordbruket och därmed för hela vår värld, genom de övriga klimatförändringar som dessutom -blir följden, är i dag omöjliga att överblicka.

Sötvatten är redan nu en bristvara i många av jordens områden och detta vatten måste räddas från att förorenas.

I tusentals år har vi använt världshaven som våta soptippar. Först vår generation har börjat inse att det finns en gräns för vad haven kan tåla.

Fossila bränslen samt många mineraler och malmer är oförnybara och ändliga i kort perspektiv. De fossila bränslena kan användas till för oss värdefulla ämnen som t ex plaster och gummi om vi inte låter dem gå upp i rök. Metaller vi får ur våra malmer kan med nuvarande teknik återvinnas. Ny teknik kommer att framtvingas, dels för effektivare återvinning dels för att man skall kunna uttnyttja lågvärda malmer som i dag inte är lönsamma att bryta. Men ett långsiktigt ekologiskt hållbart samhälle är utopiskt om vi endast letar oss fram efter hittills kända vägar.

Ändå behöver man inte vara pessimist.

För bara några få år sedan trodde man att världens tillgångar av koppar skulle ha tagit slut redan innan det väldiga Kina fått byggt ut sitt telefonnät av koppartråd. I dag har vi mer tillgänglig koppar än någonsin och Kina gör stora delar av sitt teleledningsnät av sand. Sanden på vår jord räcker till allt vad mänskligheten kommer att behöva därav. Av kvartsen i sanden tillverkas de glasfibrer som med laserljus skickar våra telefonsamtal hundratals, ja tusentals mil. Lasern tillsammans med glasfiberns ljusledande förmåga räddar nu en värdefull ändlig resurs när tusentals ton av koppar ersättes av "Saharas sand". Kopparslukande atlantkablar ersätts nu av resurssnåla kommunikationssatelliter.

Kan vi därtill åt kommande generationer rädda huvudparten av våra fossila bränslen kanske dessa en gång till och med kan bli föda åt en behövande värld.

I en medvetenhet om jordens begränsade resurser vill många spara även energi. Detta är tills vidare naturligtvis rimligt. Det är självklart och nödvändigt att också söka "förnybara" men marginella energikällor som energigrödor, vindkraft, solenergi m.m.

Som jag skrivit i tidigare artikel skulle vi behöva 3500 gånger mer energi i världen än i dag om alla världsmedborgare skall få vår energistandard. Något sådant är naturligtvis utopiskt under överblickbar tid. Nöjer vi oss med en fjärdedel av energibehovet för dagens svensk blir ändå behovet skrämmande stort, 500 gånger större än nu! Och denna energi måste vara ekonomiskt överkomlig även för utvecklingsländerna!

Detta mål kan inte nås utan hjälp av kärnkraft (fission) eller fusion. Redan nu har vi kärnkraft som uppfyller alla villkor för säkerhet, miljövänlighet och ekonomi. Däremot är tillgången ur långtidsperspektiv begränsad. En ny generation kärnreaktorer är på väg, reaktorer som utnyttjar uranets innebonde energi mångdubbelt bättre än de nuvarande samt sådana som kan använda torium, utbränt kärnbränsle och lagrade kärnvapen!

Dessa energikällor kommer att räcka så länge vi rimligen kan ha behov av dem.

Hundratals år innan dessa energiförråd tömts har vi förmodligen fått fram en tekniskt och ekonomiskt fungerande vätefusionskraft. Då är råvaran outtömlig. Varje liter havsvatten kan då ge lika mycket energi som flera hundra liter bensin.

Kärnkraftsmotståndare vill spara energi och göra den dyr. Jag vill i nära framtid i stället kunna "slösa" med denna men intensivt spara just bensin och alla andra fossila bränslen. Och jag vill spara även övriga råvaror som är mest begränsade som till exempel koppar och järn.

Aluminiumframställning kräver oerhörda mängder elektrisk energi. Men råvarutillgångarna för denna framställning är outtömliga. Med tillräckligt mycken och billig energi skulle vi sannolikt kunna ersätta allt konstruktionsstål och mycket annat järn med alumimiumlegeringar. Genom detta sparar vi den mer begränsade "massan" järnmalm. Har man råd med större energiförluster kan aluminium dessutom tänkas ersätta kopparen i elöverföring.

Får vi tillräckligt mycket av billig energi blir vi inom överblickbar framtid helt oberoende av både bensin och diesel för att driva våra bilar. Genom elektrolys av vatten till väte och syre kan vi "hälla väte i tanken" i stället för bensin. Detta väte kan användas i modifierade motorer som inte torde avvika nämnvärt från våra nuvarande. Ett bättre sätt är att låta vätet i "bakvända" elektrolysceller, bränsleceller återbilda den elenergi som gick åt för väteframställningen. Bilen drivs sedan av en tyst och effektiv elektrisk motor. Det finns redan både bilar och bussar som drivs enligt någon av dessa principer men mycket återstår innan jag och alla andra miljövänner får glädjas åt att de kommersiellt förverkligats och konkurrerar ut bensin och diesel.

Då är det slut med alla avgaser förutom rent vatten.

Redan nu har vi "spillväte" från en del av våra industrier t ex kloralkaliindustrin. Detta väte räcker ändå inte långt utan i en framtid måste sannolikt elektrolys av vatten stå för huvudparten av behoven..

Huvudproblemet är dock transport och tankning. Vätet kokar vid minus 258° vid normalt tryck varför det är mycket svårt att hantera i flytande form. Man kan genom kompression få in ganska stora mängder i tuber som på grund av trycket hittills behövt vara mycket tunga. Nu är dock lättare tuber av grafitkompositer under utveckling. En annan väg är att binda vätet till vissa metaller som hydrider. Man lär ha lyckats med att i en liter sådan hydrid få in en större viktmängd väte än vad en liter av det flytande vätet skulle väga. Många andra metoder för lagring och transport prövas.

Av det ovan skrivna som ändå bara är några få exempel, framgår hur oerhört värdefull riklig tillgång till billig energi kan komma att bli.

Men i stället lägger föregångslandet Sverige ner Barsebäck! Och stolta är vi över att föregå med gott exempel!

Är det inte fantastiskt!?

Vi måste blicka framåt och spara där vi utan nämnvärd olägenhet kan. Men först och främst måste vi behålla de resurser som redan finns samt skapa nya med helt annan potential än kottar och flis. Detta om vi vill att våra barn, barnbarn och ytterligare kommande generationer skall kunna få en rimlig existens.

Gårdagen har gått, morgondagen väntar att vi förvaltar den. Vi får inte tänka som den i lyx levande Ludvig den Fjortonde, Frankrikes konung. Han sade medan hans folk svalt:

"Efter oss syndafloden!" (Après nous la deluge!).

Idag går det åt mer energi för kylning än för uppvärmning. Då de flesta utvecklingsländer ligger i jordens varmare delar kommer behovet av kylning att öka än mer. Här är ett område där den direkta solenergin har sin givna plats. Vid en resa i Hoggartmassivet i Sahara hängde en getskinnssäck bakpå bilen fylld med vatten som under den två dygn långa resan i den svåra hettan höll sig källfrisk. I alla tider har nomadfolken använt sig av olika metoder att låta solen själv kyla. Genom porerna i oglaserade lerkärl och i getskinnet sipprar vatten ut för att då det förångas hålla vattnet i kärlet svalt. Genom "bakvända" värmepumpar helt drivna av solstrålningen kan både kylskåp, frysar och luftkonditionering åstadkommas endast till kostnaden för apparaturen.

Solvärme kan också direkt användas för avsaltning av havsvattnet. För att med detta vatten kunna få nämnvärda dela av havsnära öknar att blomstra kommer dock inte solenergin på grund av dess låga energitäthet att räcka till. Här kan vi hoppas på nya generationer kärnkraft.)

HEM

Senast ändrad 2001-04-29