Uddevalla 1999-11-19 Skickat 16/2

Socialism, kommunism, vänster. Vad är gemensamt, vad skiljer? Författaren Staffan Schott har skrivit en motsvarighet till den franska ”Kommunismens svarta bok” men förklarade sig vid en föreläsning här i Uddevalla för några månader sedan ändå vara socialist. Sedan har jag läst en lång artikel I SvD av professorn i praktisk filosofi vid Göteborgs Universitet, Torbjörn Tännsjö, som utifrån en rent utilistisk (utilitaristisk) uppfattning pläderar för socialismen mer som morallära än som politiskt system. Utilismens motto är: Största möjliga nytta åt största möjliga antal. Härifrån härleder han en total egendomslöshet. Vi äger således inte ens våra egna kroppar. För att exempelvis kunna förse dem som behöver det med transplantationsorgan skulle samhället genom lottdragning kunna utse dem som skall dödas och bli organleverantörer. I sin godhjärtade humanism tycker han dock att dödandet bör ske smärtfritt. Tack för det! Några frågor uppställer sig i sammanhanget. Skall den ”dödsdömde” dödas i sömnen utan förvarning för att slippa rädslan, psykisk smärta? Skall hans fru kanske ligga bredvid och se på? Skall han vara ensamstående så han slipper lämna fru eller barn eller föräldrar efter sig? Skall alla andra i så fall leva i skräck tills man inte längre är ensam? Efter att ha läst hans tänkta exempel förefaller hans professur gälla fel disciplin. Nog borde väl denna snarare vara teoretisk än praktisk filosofi!

Hur känns det för våra socialister vilken beteckning de än ger sig, att ha en sådan förespråkare?

Eller nickar de bifall åt denne efterföljare i vår tid till Lenin och Stalin som legitimerade sina ohyggliga brott mot mänskligheten med samma utilism?

För ett år sedan skrev Aftonbladets Anders Paulrud en hatartikel mot all välgörenhet och senare hade Bohusläningen inne en artikel undertecknad av Per Duregård och Evy Gahnström med liknande inställning. Av Paulrud kan man vänta sig vad som hels. Att däremot Per Duregård som kristen inte yttrar ett enda positivt ord om ärligt menad välgörenhet men bara förhånar de välgörare han misstror är beklämmande. Bibelns berättelse om den barmhärtige samariten eller om änkans skärv borde få honom att inse att kristi lära gick ut på att ge, att kräva av oss själva, inte rätten att ta från andra. Här ligger den oerhörda och avgörande skillnaden mellan kristendom och varje form av socialism.

Självfallet finns det, som sagt, också former för välgörenhet som kan vara mycket svårsmälta. Låga motiv för idkandet av välgörenhet gör den därför inte illegitim, men obehaglig, utövaren till skam. Motiven är vars och ens ensak och är en uppgift för givarens samvete att hantera. Vi får hoppas att Per Duregård hjälper till att stärka detta samvete.

Socialister är rättighetsförespråkare. Men inga institutioner för tillfredsställande av våra behov (rättigheter?) kan någonsin ersätta det nyanserade givande som verklig seriös medmänsklig välgörenhet kan ge. Det blir annars lätt stenar i stället för bröd.

För socialisten är alla rättigheter självklara bara för att han råkat bli född. Jag anser mig inte ha fått en enda rättighet för att jag råkat komma till, förutom rätten att själv, uran att skada andra, gestalta detta liv. Däremot har jag fötts med ett ansvar som bl a skulle kunna resultera just i välgörenhet. Kains fråga till vår Herre ”Skall jag väl taga vara på min broder?” måste besvaras med ett självklart ja. Att vi sedan dåligt klarar att ta vårt ansvar är bedrövligt. Att befordra detta ansvarstagande borde vara en kristen angelägenhet för Duregård liksom för alla andra, oberoende av religion.

Jag började med att fråga vad det egentligen är för skillnad på socialism, kommunism och vänster. Varför inte låta någon av vänsterns partiideologer på denna sida utreda dessa begrepp för mig och andra fåkunniga. Visst har vi läst härom åtskilliga gånger men utan att få riktigt uttömmande besked. Tills annorlunda visas betraktar jag de tre beteckningarna, kommunism, socialism och vänster som åtminstone delvis synonyma.

HEM

Senast ändrad 2001-04-19