94 11 13
Feminism
Strindberg har många efterföljare i sitt hat mot det andra könet men,
kanske i rättvisans namn, är det inte längre kvinnorna som är föremål för ett
så rabiat hat. Nej nu är det vår tur, männens.
Strindberg kämpade dock en ganska ensam kamp mot sina hustrur och med dem
mot själva kvinnligheten.
Mot oss män däremot stormar tusenden, tiotusenden och hundratusenden av
frustrerade, åsidosatta kvinnor som äntligen ser en gryende liten möjlighet
till likaberättigande med oss män och bland dem är en bred majoritet kvinnor
som sakligt just kämpar för detta: Likaberättigande, jämställdhet.
Må de ha största möjliga framgång!
Under några tiotal år sedan kvinnorna på allvar började kämpa för
likställdhet var det inne att bortförklara alla könsskillnader annat än rent biologiska.
De psykobiologisla skillnaderna på grund av olika hormonell utrustning hos män
och kvinnor förnekades helt långt in på 50-talet. Jag minns att jag blev rent chockerad när jag fick detta predikat
för mig på psykologikursen på Stockholms Universitet. Jag kunde inte förstå hur
man kunde vara så blind för en uppenbar verklighet.
Sedan dess har man i alla fall i ganska vida kretsar kommit att förstå att
trots alla likheter är det dock mycket som skiljer könen åt även på betydligt
djupare plan än man trott.
Då, på 50-60-talen sörjde jag över att kvinnorna kämpade för, vad jag
tyckte, fel värden i det de till varje pris ville vara en sorts män. Jag vet
inte hur många gånger jag föreslog: Försök inte vinna människovärde genom att
vilja vara lika oss, tacka i stället Gud för att ni är annorlunda och var
stolta över det. Era psykobiologiska egenskaper är värdefullare och i bästa
mening mer mänskliga än våra. Slåss för rätten att vara de ni är och se till
att detta också uppskattas efter förtjänst. Arbeta på att få så kallade
kvinnliga sysslor uppvärderade både ekonomiskt och statusmässigt. Arbeta på det
självklara att för samma arbetsprestation skall alltid betalas samma lön och
lika självklart att endast kompetens och aldrig kön skall vara avgörande vid tillsättande
av en tjänst!
På tok för många kvinnor förstod inte under mycket lång tid att hela deras
behov av att påvisa frånvaron av skillnad mellan könen egentligen ropade ut ett
budskap: För att inte vara sämre än ni män måste
vi ju vara likadana. Vilket otroligt nedvärderande av sig själva!
Men nu har detta som väl är svängt men tyvärr i många fall helt utan sans
så det för många blivit så att bara kvinnor har något värde.
Jag återkommer till detta.
Men innan dess vill jag något granska de mer moderata kvinnorörelsernas
verksamhet och attityder.
Först gäller det frågan om kvinnopartier. Visst kan jag förstå att kvinnor
har många gemensamma politiska intressen. Men i rimlighetens namn finns väl
bland kvinnor lika många åsikter i de flesta samhällsfrågor som bland männen.
Måste vi verkligen få en ytterligare polarisering mellan könen där vi slår fast
hur olika intressen vi har. Och skapar ytterligare fler? Jag förstår
utomordentligt väl kvinnornas otålighet men tror att med den medvetenhet som är
på god väg att spridas så har de betydligt säkrare och pålitligare vägar att
inom de existerande partierna och via egna föreningar nå respekt både för sin
egenart och för sitt totala likaberättigande med männen i alla avseende. De
skall också ha respekt för att inte vilja vara män.
Lägger kvinnorna ner lika mycket energi på att inom sina respektive partier
kämpa för sina mål som skulle gå åt för att bilda och föra ett nytt parti tror
jag man skulle nå framgång snabbare och till mindre politiska och emotionella
kostnader och utan att mer än nödvändigt sätta män och kvinnor i harnesk mot
varandra.
Sedan till en otroligt ologisk företeelse. Hur kan kvinnor som talar om och
förespråkar jämlikhet komma på den vilda idén om kvotering? Hur kan man på
allvar mena att blotta faktum att man är kvinna skall ge en tjänst, visserligen
ännu bara inom politiken vilket Socialdemokratiska kvinnoförbundet förespråkar?
Är inte detta att i högsta grad underkänna den egna personliga kompetensen
eller att man tror det vara omöjligt att få respekt för sådan var den än finns?
Hur menar man att man på detta vis kan nå äkta jämställdhet och inte bara någon
sorts surrogat?
Och är det inte illa nog ställt med vederhäftigheten hos våra politiker
utan att man i kvoteringens heliga namn på en viktig politisk post kanske skall
bli tvingad att placera en novis bara för att hon är kvinna. I ett annat fall
kanske man blir lika nödsakad att tillsätta en olämplig man.
Men förutom ansvarskännande och anständiga förespråkare för kvinnopartier och
kvotering finns det bland dem och utanför deras kretsar en annan kategori
kvinnor, de verkliga radikalfeministerna bland vilka också hatets och
självgodhetens apostlar finnes, där inte kampen för det egna könet är
huvudsaken men i stället kampen mot de förhatliga männen.
De åker ofta snålskjuts på de anständiga kvinnornas strävanden ja rider med
på den våg av legitim upprördhet över de orättvisor som är så uppenbara.
Testosteronet som förutom att vara det huvudsakliga driftshormonet är
aggressionshormon finns normalt i betydligt större koncentration hos män än
kvinnor men undantag finns i tämligen stor utsträckning.
Många kvinnor med mycket testosteron tar just i kraft av denna sin
hormonella utrustning ledningen i dessa annars så nödvändiga rörelser som
tyvärr därigenom ofta i varje fall av oss män upplevs som suspekta.
Hur många av dessa ledargestalter är representativa för den genomsnittliga
psykobiologiska kvinnan? Tyvärr har alldeles för många fått mer av den
utrustning de hatar och bekämpar, mannens!
I sina aggressioner tror dessa kvinnor att de därmed tjänar kvinnorna men
tyvärr fördröjer de i stället utvecklingen mot äkta jämställdhet,
likaberättigande och tolerans. Överdrifter slår alltid åt fel håll. Får man sig
sådana serverade rycker man på axlarna och märker kanske inte det bakomliggande
väsentliga budskapet.
Dessutom ligger det i aggressionens natur att den föder mer av den varan
hos den som utsätts för den.
Hur många män har inte redan slutat att lyssna till Maria Pia Boetius och
Ebba Witt-Brattström bland många andra. I stället får de rena adrenalinskjutsar
så snart de hör dessas namn. Tyvärr är det nog så att dessa kvinnor tar detta
som en komplimang.
Ytligt sett sätter sådana människor i gång och för fram debatten men i
själva verket, det är jag övertygad om, fördröjer de utvecklingen genom att
mycket energi och tid gått åt för angrepp och motangrepp med hätskhet och
låsningar som följd. De enda som tjänar härpå är dessa kvinnors egon.
Att just dessa ovannämnda representanter för den nya tidens amazoner vill
ha det på följande vis är osäkert men det finns säkerligen många i
extremfeministiska rörelser i världen, kanske då främst USA, som i ett verkligt
manshat med dold glädje skulle se följande scenario följas:
Kvinnor, bara kvinnor!
Låt oss efter noggranna fysiologiska och genetiska utredningar välja ett
begränsat antal "avelshingstar".
Dessa får betjäna de kvinnor som (till dess de omprogrammerats) fortfarande
är så perversa att de inte förstått kvinnans enda sanna lycka och värdighet i att
endast hänge sig åt det egna könet. För övrigt "mjölkas" männen,
helst maskinellt för hygienens skull. Skörden bevaras på spermabankar. När
dessa blivit fyllda för att säkra återväxten under lämpligt antal år kastreras
männen så ingen kvinna behöver riskera att utsättas för deras djuriska lustar.
Kvinnor som fortfarande är utrustade med för mycket
"modershormon" får sin lilla spermados och så småningom en flicka.
För naturligtvis måste det bli en flicka då alla små pojkfoster på ett
tidigt stadium får säga adjö till fortsatt liv.
Om det så småningom börjar sina i spermabankerna får man med god
framförhållning tyvärr släppa fram ett litet gossebarn så att han efter nödigt
antal år kan stå till tjänst för att fylla på.
Men var tröst, ni den verkliga
emancipationens kvinnor! Ha bara tålamod! Jungfru Maria klarade sig från att
befläckas av någon man med hjälp av den Helige ande; sägs det. Även ni kommer i
en inte alltför avlägsen framtid att jungfruliga kunna få de kanske trots allt
också för er nödvändiga barnen. Snart klarar vetenskapen av det som tidigare
var förbehållet Guds helige ande. Halleluja!
Efter detta kommer varken de usla karlarna eller deras otäcka spermier att
behövas längre. Då har ni kvinnor, det
verkligen starka könet, segrat för evigt.
Och så kom äntligen paradiset till jorden då härligt testosteronutrustade
och kraftfullt aggressiva kvinnor regerar över de övriga. de som vi män i vår
naivitet trodde vara de i djupaste och i sannaste bemärkelse verkligt kvinnliga
kvinnorna.
Så blir det ändå testosteronet som regerar världen men nu i kvinnokroppar!
"Herre" och slav, men vad gör det? De är ju ändå alla kvinnor!
Efterskrift:
En vän till mig som läste ovanstående reagerade med kraft mot min
"bitterhet". Jag förstår honom för jag reagerar själv mot vad jag
skrivit. Jag tar ändå inte bort detta även om det är starkt karikerande. Ja,
det är skrivet i hätskhet mot dem som hatar "mig" fast jag inget ont
gjort. Det är skrivet i förtvivlan över en utveckling jag är rädd för och i
övertygelsen att Huxleys och Orwells visioner ehuru felplacerade i tiden ändå
inom en framtid ligger inom det möjligas
gränser.
Därför: Låt oss för guds skull besinna oss och motarbeta var och en sitt
hat eller åtminstone låta bli att odla det! Låt vår förnäma storhjärna som vi annars
är så stolta över styra det primitiva däggdjur vi också är!
A Christenson nov-94
Senast ändrad 2001-04-19