Framtider

 

 

Var låg och ligger utdöendets framtid? För dinosaurierna slutade deras framtid  miljoner år tillbaka, för moafågeln och garfågeln bara för något hundratal år sedan

För de stora kulturerna, babylonernas och egypternas var framtiden  till ända redan tusentals år innan vi läser om dem i våra historieböcker.

 

Vi tänker alla på vår  egen och på våra barns och barnbarns framtid men kanske också på landets eller vårt jordklots.

Mest tänker vi nog ändå i ganska kortsiktiga perspektiv.

 

Den framtid jag här vill fundera över är ej den personliga men gäller vår värld på både kort och lång sikt.

 

I den mycket nära framtiden hoppas vi på fred i det forna Jugoslavien,  mellan israeler och palestinier och på alla andra ställen där strid och blodsutgjutelse råder.

Vi väntar oss fungerande EU och en gemensam valuta.

Vi väntar här hemma på att arbetslöshetens spöke skall försvinna och nytt välstånd växa fram med ny välfärd åt alla.

Vad mer än Internet och multimediadatorer väntar vi på i den nya informationsvärld som inte längre hör framtiden till utan redan nu tränger sig på och in i varje hem?

 

Vilken är människans framtid om hundra år, om tusen, tiotusen? Och hur ser den ut om hundratusen eller miljoner år. Och hur ser då vi ut? Skulle då våra sentida ättlingar vilja se oss som sina anfäder? För dem är vi kanske mer primitiva än neandertalarna är för oss.

 

Men når vi så långt innan människosläktets framtid oåterkalleligt ligger bakom den.

Dinosaurierna fick vänta någon miljon år eller fler innan naturkatastrofer eller andra av oss okända orsaker tog död på dem men vi behöver inte vänta på något sådant för att dö ut. Vi har redan nu så goda möjligheter att i ett kollektivt självmord säga nej till en framtid.

Resurserna och riskerna för ett sådant självmord ökar kontinuerligt och i allt snabbare takt. Men den hjärna vi till skillnad från jätteödlorna fått och som vi i så stor utsträckning använder destruktivt går också att använda på livsfrämjande sätt. Kanske någon eller några hjärnor kommer på effektiva sätt att skydda mänskligheten från dess egen destruktivitet. Då kanske vår framtid ligger så långt borta att vi inte längre är vi, inte längre Homo sapiens utan en helt ny art Homo  ?.

Vad kommer sedan? Nya släkten som skiljer sig från människosläktet som vi från människoaporna?

Ännu en gång dyker frågan upp för mig hur vi med en ständigt växande

 både teknik och ännu så länge växande befolkning skall kunna ha en

 

framtid så länge att den biologiska evolutionen hinner sätta sina spår hos oss om vi inte själva påskyndar denna "evolution" med hjälp av redan existerande och under snabb utveckling stadd genteknik.

Hittills har i naturen och i mänsklighetens historia utvecklingskurvor aldrig fått ett asymptotiskt stigande förlopp. Förr eller senare planar de ut och tom böjer av nedåt igen. Därför tror jag heller inte på skräckscenarier där hela mänskligheten dör i massvält eller någon våldsam epidemi.

Men ändå är det till ytterlighet svårt för mig att på grund av vad jag sagt om våra hjärnor och vår teknik våga tro att mänsklighetens framtids slut skulle ligga längre fram än något ynka tusental år.

På denna geologiskt och biologiskt korta tid hinner Homo sapiens genom naturlig evolution aldrig utvecklas till någon ny art än mindre något nytt släkte.

På några futtiga tiotal år har biologerna från det första artficiellt ( genom en nål) "befruktade"  sjöborreägget hunnit framställa ett klonat får, alltså ett djur som i alla genetiska hänseenden är identiskt med ett djur som redan existerade!

Vad kan vi då åstadkomma om ytterligare tio, femtio. hundra eller tusen år? Hur kommer vi att kunna använda dessa kunskaper? Aldous Huxley har i "The brave new world" pekat på några möjliga konsekvenser.

Kommer man i rättvisans eller jämlikhetens namn att klona alla lika och i så fall efter vilken modell? Eller kommer eliter att klona fram kopior av sig själva och klona andra till att vara sina tjänare?

Kommer man att kunna framodla övermänniskor eller människor med specialbegåvningar vi ännu inte ens hört talas om. Eller sätter vi in djurgener i oss själva för att nå vissa mål? Om vettig lagstiftning förhindrar att något sådant sker legalt vad är det då som hindrar att någon framtida Frankenstein i vanvett eller för vinnings skull skapar verkliga monster?

 

Låt oss nu ändå hoppas att min pessimism kommer på skam och mänskliga goda, kloka och ansvarsfulla hjärnor under århundraden och årtusenden lyckas hålla människans biologiska och själsliga utveckling under kontroll.   Ändå har vår framtid på denna jord ett slut. En gång slocknar vår sol eller flammar upp till en röd jätte som i en oerhörd atombrasa förbränner inte bara allt levande på vår jord utan även smälter ner Tellus vår hemplanet.

Men långt, långt innan detta kommer att hända blir möjligheterna till mänskligt liv uttömda på detta lilla klot i universum.

Har mänskligheten eller vad som då utvecklingsmässigt efterträtt den läst våra sciens fiction-romaner och lärt sig fly till främmande solsystem med välkomnande planeter om inte såsom Kanaans land flytande av mjölk och honung så dock möjliga hem för en flyktad mänsklighet.

Är detta vår framtid?

Eller är vår framtid det kollektiva självmordet?

Köld-, värmedöd eller krock med gigantisk meteor? 

 

Och när och hur mänsklighetens framtid ändar så vet vi att det dröjer inte särskilt många decennier innan våra egna personliga framtider bara är minnen hos en ny generation,

 

Och så det stora, stora hoppet från vår egen till universums framtid!

Skall universum i all evighet fortsätta att utvidga sig eller drar dess samlade massa det åter till en singularitet, ett det intensivaste svarta hål av ren energi som återigen efter otaliga miljarder år exploderar till ny massa som kondenseras till nya nebulosor, solsystem och planeter.

Fortsätter det så i all evighet i ett rytmiskt pulserande?

Här min paradox:

I detta universums till tid och rum så oändliga framtidsperspektiv är det ändå endast vår egen ynkliga men för oss så betydelsefulla framtid som verkligen bryr oss!

 

 

HEM

Senast ändrad 2001-04-19