Geners mångfald

 

 

Över hela världen upprättas genbanker.

Frön och annat genmaterial förvaras under optimala former som varierar med art. Vissa frön tål total uttorkning och behåller i sitt uttorkade tillstånd grobarheten i det närmaste i överskådbar tid. Andra behåller sin livskraft längst om de fryses ner till extremt låga temperaturer och ytterligare andra mår bäst av frystorkning. Vissa arter måste i gengäld bibehållas genom att man med för varje art lämpligt tidsmellanrum tar fram nya generationer genom frösådd eller kloning.

Inom djurvärlden ter sig problemen oftast av lätt förstådda skäl mer komplicerade. Så vitt jag vet kan man djupfrysa men ännu inte, i varje fall hos ryggradsdjur, vare sig torka eller frystorka ägg och spermier med behållande av deras livskraft.

 

Detta arbete på att bevara de på vår jord förekommande generna och därmed livets mångformighet finner de flesta av oss lovvärt. Vi, Guds väsens avbilder, har äntligen börjat inse vad vi tills nu gjort och fortfarande  gör för att i stället reducera hans världs mångfald.

Ständigt läser vi om någon ny art på väg att för alltid försvinna från oss. Redan har moafågeln på Mauritius, manvargen i Tasmanien och uroxen i Europa  med många, många andra lämnat vår jord  för att aldrig återvända.

Hur länge simmar ännu Tellus hittills största djur, blåvalen, kring i våra oceaner innan han eller hon har så långt till maka, make att de ej längre finner varann för skapande av nya generationer utan hinner dö innan dess utsändande sina längtans rop i de oändliga vattenvidderna och djupen. Vad kan vi göra emot detta då vi redan så fruktansvärt glesat ut denna skara av fredliga planktonätare? Sannolikt platt intet annat än i varje fall undvika att hindra de få som är kvar att finna varandra för sin föryngrande älskogslek.

För varje art av högre ryggradsdjur som går under försvinner otaliga arter av insekter och än lägre organismer. Detta är för de flesta av oss mindre dramatiskt men ur biologisk och ekologisk synpunkt många gånger lika viktigt. Vår flora påverkas på samma sätt.

 

Under årmiljarder har evolutionen genom sin oändliga räcka av genmutationer skapat de livsformer som i dag finns på vår planet, en av de många i universum. Vad de övriga med förutsättningar för liv hyser vet ingen och kan knappast heller föreställa sig men vi vet att vår egen jord haft många arter som försvunnit i historiens natt, även långt innan människan satte igång sitt omvandlingsverk. Om vi i stället ser på vilka arter av både växter och djur som försvann från vår värld under trias och jura har vi själva inte hunnit slå ihjäl särskilt många. I avlagringarna från dessa årmiljoner finner vi idag rester av trädormbunkar, flygödlor och dinosarier av ett otal arter. Men räknar vi per tidsenhet finns inga värre marodörer på vår jord än vi själva.  I detta hänseende har vi sannolikt, särskilt under det senaste århundradet, haft ett hundra- eller tusenfaldigt högre tempo än naturen själv under någon epok i jordens historia.

 

Men evolutionen har inte stannat och stannar heller inte så länge jorden ger förutsättningar för liv. Mutationer sker i dag som de alltid gjort. De överväldigande flesta av de muterade generna går under medan en och annan råkar ge sin bärare en liten extra chans till liv och reproduktion. Vi får en ny stam, ras och till slut art. Först och främst märker vi detta på de allra enklaste organismerna såsom virus och andra mikroorganismer. Vårt vanliga influensavirus är ett bra exempel liksom HIV

Men vi har exempel även från den högre djurvärlden. Största delen av vår nutida uppfattning om evolutionen härör sig ju från Darwins iakttagelse om tättingarna på Galapagosöarna, hur dessa under geologiskt kort tid från en art utvecklats till skilda arter  på från varandra isolerade öar.

Människan har så vitt jag vet ännu ej (om inte i laboratorium) "skapat" någon ny art, däremot betydelsefulla förändringar av redan existerande sådana. Men nya raser har vi frambringat  och gör fortfarande med gamla beprövade metoder.  Vad var min barndoms rödbrokiga ko i jämförelse med dagens högmjölkande som kanske behöver "bysthållare" för att inte tappa juvret och vad har stenåldersmänniskans hund gemensamt med mopsen eller Grand Danois?

Och våra sädesslag och frukter har genom systematiskt urval och odling i många fall avlägsnat sig långt från sina ursprungliga stamformer.

Och detta hade skett redan innan vår tids ofattbart betydelsefulla biologiska "uppfinning" börjat verka! 

Genmanipulationen!

Vi talar ofta om ångmaskinen och den följande "industriella revolutionen" som hörande till det mest betydelsefulla och mest omvälvande i mänsklighetens historia.

Under det tredje millenniets första århundrade kommer nog denna revolution att framstå som tämligen blygsam i förhållande till vad den framväxande gentekniken kommer att innebära.

Redan nu börjar vi ana de härmed förbundna möjligheterna och problemen. Science fiction har redan tagit ut en del härav i förskott. Mycket har verkat så överdrivet att det blivit löjeväckande, annat förefaller att kunna besannas. Både kloning ock uppfödandet av foster i flaska som beskrevs i Huxlys "Du sköna nya värld", förefaller i dag långt ifrån så omöjlig som då den skrämmande  boken skrevs.

Det stora Hugoprojektet är föremål for tusentals forskares  engagerade och ibland prestigefyllda ansträngningar. Miljarder dollar, D-mark och kronor läggs ned på att i detalj kartlägga alla våra gener och dess samspel med varandra. Bara i ett enda forskningscentrum i USA kartlägger man en miljon gener pr månad.

Och vad kommer sedan? Vi har redan i dag placerat in artfrämmande gener i organismer av varierande utvecklingsgrad för att få fram vissa önskade egenskaper. Mikroorganismer har fåtts att härigenom producera enzymer, hormoner och andra för ursprungsorganismen artfrämmande organiska ämnen som vi kan göra oss nytta av som t ex medicin.

Vi kommer även att kunna mutera i arten redan närvarande gener i önskad riktning

Så vitt vi vet bär alla skapade varelser på en "dödsgen" en gen som säger "hittills men inte längre". Inom arterna finns betydande individuella variationer men bland oss människor lär de gamla patriarkernas åldrar  vara betydligt överdrivna. Elefanterna lär ju bli äldre än vi och varför då inte låna deras "dödsgen"? Eller jättesköldpaddornas vars reptilgener kanske får svårare att samsas med våra egna. Kan vi på det viset nå ett par hundra års ålder?  Kan vi kanske komma att i stället skrädda denna gen så att vi med full hälsa lever fram till vår 65- årsdag för att då smärtfritt falla ner döda.  Kan någon i stället köpa sig en dödsgen som låter honom bli trehundra?

 Klonar vi fram eliter och slavarbetare enligt Huxleys modell med befruktade ägg eller genom jungfrufödsel? Opererar vi en gång in genetiska lyckogener som gör alla antidepressiva medel överflödiga. Avskaffar vi på den vägen krig och övriga destruktiva tendenser. Blir våldtäckt en genetisk omöjlighet? Det öppnar sig oerhörda perspektiv både på ont och gott, möjligheter för en kommande lyckligare mänsklighet och kanske t o m värld men också risken för förödande irreversibla katastrofer.

Då Huxley skrev sin bok kändes hans idéer omöjliga eller oändligt fjärran. Men redan nu efter några få decennier är bilden en helt annan. Hur fort genetiken kan leda oss fram mot ett eller flera ovanstående skisserade "framsteg" kan ingen i dag sia om men de potentiella möjligheterna finns med den största sannolikhet.

Detta ställer oerhörda krav på hela forskarsamhället på politikerna och på varje medveten, ansvarstagande människa. Mycket har redan skett som forskarna är mer än väl medvetna om men det förefaller mig som om de till skillnad från forskare på andra områden inför den breda allmänheten är mycket sparsamma med att vidarebefordra sina kunskaper, rön och eventuella fruktan. Detta är förståeligt men kan icke desto mindre vara oerhört farligt. Visst har genteknologiens etik och risker ibland diskuteras men enligt men uppfattning i förvånansvärt liten utsträckning då man betänker problemets oerhörda vidd, mångsidighet och potentiella konsekvenser.

Min far upplevde omvälvande vetenskapliga och teknologiska förändringar under sina 83 levnadsår , jag har på mina snart 80 upplevt flerfaldigt större och flera. Vad har min nu 25-årige son hunnit uppleva när han nått min ålder? Kanske han då getts möjligheten att leva i ytterligare 200 år. Vad nu detta skall vara bra till!  Har transplantationstekniken då lett fram till att det enda som är kvar av hans originala person är hjärnan eller kanske t o m bara delar av den. Kanske är en gång hans hjärna den enda organiska delen av "honom" men resten plast och stål eller kanske av keramiska material!

För ca 60 år sedan ritade jag ett par kurvor för mina vänner som symboliserade min uppfattning om mänsklig intelligens kontra civilisation/teknik. Mänsklighetens intelligenskurva sedan vi steg ner från träden och fram till nu tecknade jag som en rak men trots allt något uppåtstigande linje. Den andra kurvan, teknikkurvan blev däremot en hyperbel som stiger allt snabbare. Det sker fler tekniska innovationer på några minuter  nu än under hundratusen år i mänsklighetens första barndom.

Konsekvensen blir att var man än i ett koordinatsystem lägger dessa två kurvor måste de någon gång komma att korsa varandra. Skärningspunkten upplever jag som den farliga situation då vår intelligens och vårt omdöme inte längre förmår behärska vår teknik. Tio år efter att jag hade ritat mina kurvor när den första atombomben fälldes över Hiroschima  blev denna skrämmande möjlighet tydliggjord. Mänskligheten fick genom denna nya teknik förmåga att i ett slag förinta sig själv och denna möjlighet kvarstår även om hotet starkt minskat. Vi människor som t o m kallar oss Homo sapiens har klättrat så högt upp på evolutionsstegen att vi som de enda biologiska varelserna på vår gjord kan förinta både oss själva och denna, Nog har vår förnäma hjärna hjälpt oss bra långt!? De största jätteödlorna kanske gick under genom att de till slut ej förmådde bära sin egen tyngd.  Vår art kanske en gång går samma öde till mötes på grund av en överutvecklad hjärna.

I början var jag på grund av dessa kurvor under tiotals år mycket pessimistisk om mänsklighetens framtid. Pessimismen lättade en aning i och med datorernas inträde på scenen. Nu kan vi kanske låna, tänkte jag och lägga till artificiell "intelligens" till vår raka kurva för att få den att böja av uppåt och därmed åtminstone uppskjuta katastrofen.

 

Nu ser jag det nya stora hotet mot vår värld på det gentekniska planet. Om vi inte i tid vidtar åtgärder för att förhindra eller åtminstone minimera  riskerna med gentekniken kan kurvorna komma att korsa varandra på ett för vår art ödesdigert sätt.

Atombombshotet har åtminstone något minskat genom avtal om ickespridning av kärnvapen och att dessa avtal också hålls går någorlunda att kontrollera.

Men hur kontrollera genteknikens alla möjligheter och implikationer?

Man måste vara medveten om att den nu på detta område framväxande tekniken ger möjlighet till förändring av allt biologiskt liv. Detta kan som redan sagts självfallet leda till för oss mycket värdefulla resultat; kanske till ett verkligt lyckorike på jorden, Vi behöver bara tänka på de mångdubblade risskördarna som räddat så många från svält. Oändligt mycket mer står att vinna. Vi förbättrar redan både nyttoväxter och husdjur, vi börjar kunna reparera medfödda defekter hos oss själva och våra barn, vår medicinska industri tillverkar med hjälp härav nya eller billigare mediciner, livsmedelsindustrien får fram nya produkter o s v, o s v.

Visst är allt detta tacknämligt och underbart. Visst var också Nobels uppfinning av dynamiten  till stor glädje bl a för dem som sprängde sig fram genom Alperna och för oss så att vi kan färdas genom St Gotthardstunneln men många har av denna uppfinning också sprängts i trasor i krig och av terrorister.

Sovjet byggde Volga Njepr-dammen som medförde mångdubblade skördar genom de nya bevattningsmöjligheterna samt mycket stort bidrag till Sovjets energiförsörjning. Men, det ekonomiska bortfallet genom härigenom minskat störfiske och produktion av kaviar var betydligt större än vad man vann i skördar och energi.

Detta är nämnt som tankeställare inför tillämpningen av ny teknik, i detta fall nu manipulation av våra och andras gener.

I detta sammanhang står det efter tillbakablick på neurosedynkatastrofen klart att man inte alltid vet vad man skall skydda sig mot. Sedan denna inträffade skall vi knappast behöva uppleva fosterskador genom mediciner fler gånger. Nu kontrollerar vi varje medicins effekt på djurfoster innan den släpps ut i marknaden.

Hur oändligt mycket svårare blir det då inte att bedöma långsiktiga konsekvenser av kommande gentekniska uppfinningar, rön och tillämpningar,  konsekvenser som ingen i dag kan i sina vildaste fantasier ana sig till?

Detta är självfallet tusentals forskare medvetna om i dag och man arbetar redan nu frenetiskt för att få en etik och normer som skall förhindra negativa effekter av en teknik som har en så oerhörd potential. Man behöver inte vara vare sig vetenskapare eller hänge sig åt science fiction för att  inse vilka kolossala möjligheter som på gott och ont öppnar sig för oss. Vi är i denna tekniks spädbarnsstadium. För att förhindra kommande problem med skadliga, om inte förödande konsekvenser  bör vi sannolikt gå fram mycket långsamt och så snart som möjligt mångdubbla det arbete som redan är i gång för att förutse, förebygga och bemästra.

Eftersom generna och den nya teknik som växer fram för att hantera dem knappast kan tänkas komma att respektera några gränser frågar jag mig om vi inte tvingas med det allra snaraste att inse att nationalstaternas och även de stora blockens såsom EUs och ASEANs tid  i det närmaste är förbi och måste ersättas med en överstatlighet som i varje fall i dessa sammanhang har absoluta befogenheter med resurser och kraft att i något enda hörn av världen förhindra katastrofer vars spridning vi sedan inte förmår hejda.

Så länge vi har suveräna stater med erövraranspråk (Irak, Korea) eller som  behärskas av ideologier de anser bör gälla för hela världen (Iran) finns en mycket stor latent risk inbyggd. Lika farligt kan det bli om för övrigt outvecklade länder i fullt legitima framstegssträvanden misslyckas med att hantera gentekniken konstruktivt. Och hur oändligt mycket svårare lär det inte bli att på detta område kontrollera vad som göres i förhållandevis små laboratorier världen över än den resurskrävande kärnkraften?

 

Nobelpristagaren Alexis Carrel skrev en gång en bok där han förespråkade tvärvetenskapligt sammansatta grupper för att styra samhället.

Om detta tidigare varit önskvärt torde det i denna nya era bli mer än så. Det torde bli absolut nödvändigt. Innan någon av denna tekniks kommande landvinningar tillåts att tas i bruk borde en världsregering sammansatt av de yppersta bland politiker, naturvetare av olika slag, ingenjörer och tekniker, humanister, psykiatrer och psykologer, läkare, sociologer och samhällsvetare, konstnärer och musiker  samt religionernas män  avgöra vilka vetenskapens landvinningar som får omsättas i praktiken.  Med tyvärr med största säkerhet är den tyvärr en utopi.

För att förstå hur orimlig min tanke är behöver vi bara se världssamfundets totala makt- och kraftlöshet när det gäller det som en gång var Jugoslavien.

Kanske ändå inte. Endag kanske en stor eller flera mindre katastrofer tvingar världen till åtgärder som i dag förefaller just utopiska.

Eftersom jag varken är genetiker, biolog eller science fictionförfattare åtar jag mig inte att måla upp några framtidsmöjligheter.

En sak skall vi ändå ha klart för oss och det är just fåfängligheten att genom några extrapolationer av hittillsvarande händelsekurvor tro att vi kan veta något om en framtid som bara ligger något tiotal år framför oss.  Vi behöver bara tänka på mannen som med korrekt matematik räknade ut att ökningen av hästdragna spårvagnar i London inom några tiotal år skulle leda till att hästspillningen skulle nå upp till hustaken.

Men kvar står: Mänskligheten har för första gången i det biologiska livets historia nått möjligheten att förinta sig själv. Om vi sedan gör det vet varken jag eller någon annan.

 

Ett är jag dock förvissad om: Jag skulle säkert inte känna igen mig i den värld mina barn lever i då de nått  min nuvarande ålder!

Vår värld bör sannolikt aldrig så väl som under kommande årtionden besinna den gamla latinska sentensen: Festina lente,,  skynda långsamt.

 

A CH94 11 25

 

 

 

HEM

Senast ändrad 2001-04-19