093
04 26
En gång var jag på en paneldebatt som var betitlad:
Konst, professionell eller elitistisk?
Inte kom debatten att handla så mycket om ämnet men
gav mig anledning till några funderingar.
Man talar om konsten som språk. Är det då nationella med ett oändligt antal tungomål och
dialekter eller är det universellt så att det bör kunna förstås av alla var vi
än befinner oss på vår jord. Eller är det något mitt emellan men med andra
gränser än de geografiska. Måste man kanske tillhöra en viss kulturkrets för
att förstå det konstens språk som talas i denna?. Svart är ju för oss sorgens färg men vitt för kineserna?
Kanske ändå konsten i stora drag talar till de flesta
människor med samma tungomål. Kanske är konsten liksom musiken det som står
mänsklighetskärnan allra närmast.
Inte ens vårt verbala språk är alltid entydigt utan
lämnar ofta rum för oförståelse eller feltolkningar.
Hur mycket svårare blir det då inte att tolka konstens språk rätt och var finner man facit?
Men vad är då att "förstå" detta språk? Här avlägsnar vi oss från
analogin. Konsten förstår vi med helt andra delar av vår personlighet än vi
förstår ordens språk
Det muntliga språket kan vidarebefordras från man
till man i princip i hur många led som helst medan konstverket endast talar
till den enskilda betraktaren. Råkar han vara en skicklig konstkännare och
kritiker kanske han kan vidarebefordra en liten del av verkets mening.
Och för att fortsätta analogin med språket så förstår
ett mycket litet barn kanske bara ett enda ord, mamma. Det lär sig fler och
fler ord och så småningom när detta barn gått ut den 9-åriga grundskolan
förstår han flera hundra och om han sedan en gång blir professor i litteratur
har han många tusen ord till sitt förfogande.
Det kanske är något liknande att förstå konstens
språk. Är vi helt oövade "förstår" vi mycket litet medan vi som
konstprofessorer förhoppningsvis förstår bra mycket mer.
Vårt vanliga språk kan användas till att framföra de
enklaste banaliteter, de djupaste filosofiska tankar och allting där emellan.
Så föreställer jag mig att det också är med konsten.
Den kan uttrycka allt från självklarhet till yttersta exclusivitet en
exclusivitet som kanske kan bli så extrem att endast den talande (målande)
själv förstår det komplicerade språket. Vad är då denna konst värd? Den
väsentliga konsten torde stå att finna mellan dessa ytterligheter.
Först måste en konstnär ha någonting att säga, en
tanke eller känsla att förmedla, visa något nytt, djupare eller mer nyanserat
än i varje fall de flesta av oss sett.
Men det räcker ju inte med detta. Man måste även här
som talaren ha sitt språk till förfogande. Konstnären måste kunna artikulera
sig, göra det möjligt för omgivningen att förstå vad han vill säga. Han kan i
sina visioner vara den störste av konstnärer men kan han inte reproducera dessa
på sin duk så hjälper det inte, ingen får ändå någon glädje av hans konst.
Och vad hjälper det en annan om han har det mest
utomordentliga språk men ingenting har att säga.?
Alla konstnärer har naturligtvis något av bådadera
men i betydligt varierande proportioner.
Lycklig den konstnär som har något väsentligt att
säga en något så när bred elit och behärskar sitt språk så att den förstår vad han vill säga .
Lycklig även den som har kanske enklare saker att
säga till en bred majoritet och också kan göra sig förstådd.
Skulle man vilja tillägga en liten önskan så vore det
kanske: Må varje konstnär ta sitt moraliska ansvar i det samhälle och den tid
han lever!
Senast ändrad 2001-04-19