”Du får spela trälens
pojke" sade en gång bohusskalden Fredrik Nycander till mig som tioåring då
han tänkte sig ett vikingaspel ute bland Lysekils brandröda Stångehuvudklippor.
Jag var brunögd och svarthårig och kunde därför inte komma ifråga som den
vikingablonde hövdingesonen.
Detta var min första
plågsamma upplevelse av orättvisa. Det har gått över sjuttio år sedan dess men
ändå känns tioåringens smärta inom mig.
Det var inte Nycander som
var orättvis utan Gud som gett mig dessa djäkla färger. För tjugutalets pojke
som inte ens hunnit upp i tonåren, vars far var en av grundarna av
fornminnessällskapet Vikarvet, och som matades med historier och dikter av den
storvulne skandinaven farbror Fredrik var detta något traumatiserande som på
något sätt påverkat mitt liv. Trots att jag inser det orimliga i detta. Kanske
därför har jag aldrig någonsin diskriminerat någon på grund av vare sig ögon –
hår - eller hudfärg.
I dag har hundratusentals
människor i vårt land anledning att plågas hundrafalt värre än jag av sina
färger.
Vad jag skrivit här är
inget inlägg i flyktingfrågan utan är avsett att tjäna ett enda syfte; att
bidra till att göra en sak klar:
Det finns ingen
rättvisa!
I vårt samhälle av i dag är
rättvisa ett av språkets och i varje fall den politiska debattens viktigaste
och mest använda ord.
Vi strävar efter att
ekonomiskt, socialt, politiskt leverera mesta möjliga rättvisa åt så många som
möjligt. Naturligtvis är inte detta något fel men när jag tänker på hur kemiskt
fri från rättvisa varje företeelse i naturen är både inom och utom oss upplever
jag denna strävan som tragikomisk, med tonvikten på tragisk.
Var enda gen vi har innebär
en "orättvisa" i förhållande till dem med alla andra gener. Positivt
för mig eller negativt men alltid orättvist.
Hår- och hudfärg är väl
tämligen betydelselösa i sammanhanget men där finns skillnader som omöjliggör
att någonting kan kompensera och göra situationen "rättvis".
Mina färger var för mig ett
handikapp, sjukdom och svåra personliga olyckor har drabbat mig men ändå
upplever jag mig som priviligierad av den natur jag kommer ur.
Någon eller några av mina
gener gav mig ett positivt och förnöjsamt sinne. Visst har jag lidit och lidit
både svårt och länge men så snart där blivit en glipa bland sorgens svarta moln
har den blå himlen åter gjort mig till en lycklig människa.
Det är inte mig själv jag
vill skriva om men jag är faktiskt mitt närmaste och av mig själv bäst kända
exempel på hur lite så kallad rättvisa har att betyda för en människa.
På pengar har jag alltid
varit fattig men på allt annat rik. Vid 81 års ålder känns det som om jag fått
lov att leva tre normala liv, tre normala livs sorger men kanske än flera livs
glädje.
Varför tjatar jag om detta?
Därför att inget av detta
har med ekonomisk, social eller politisk rättvisa att göra utan är själva
livets orättvisa vänlighet mot mig.
Det har funnits miljonärer i
sin fulla krafts dagar med strålande från varje krämpa fri hälsa, med älskad och
älskande hustru och tillgivna barn, Rolls Roys och villa vid Rivieran som ändå
satt en kula i sitt huvud.
Rättvist!?
Ingen situation upplevs
precis lika av två människor. En ser de djupa skuggorna i tavlan den andre
solljuset över blomsterängen. För den ene är samma flaska halvfull som för den
andre är halvtom.
Vart vill jag komma med det
här resonemanget?
Ja inte vill jag försöka
avskaffa den lilla rättvisa vi eventuellt med förenade ansträngningar kan nå. Självklart
inte!
Rättvisa skall ligga i
allas likhet inför lagen och samhällets övriga regler, lika lön för samma
arbete, rätt till samma omvårdnad och mycket annat och först och främst samma
rätt till människovärde.
Men jag vill förskjuta
tyngdpunkten.
Den djupaste tänkbara
rättvisan uttrycks egentligen i en marxistisk devis som väl de flesta glömt i
dag:
För var och en efter hans
behov, från var och en efter hans förmåga.
Att jag skulle finna något
positivt i en marxistisk paroll får säkerligen var och en som känner mig att
häpna.
Att parollen även för mig
är politiskt totalt omöjlig att följa är självklart.
Däremot är det inte lika
självklart att vi inte utanför den politiska sfären tar till oss åtminstone en
del av innebörden i dessa ord.
Jag väntar på den dag var
och en av oss ersätter en del av rättvisekampen med ansvar för sin broder och
med medkänsla med den deprimerade direktörer lika väl som med den fattige och
sjuke. När vi inte längre frågar efter hudfärg, kön, ekonomisk ställning eller
social position utan ser medmänniskor med var sina problem och glädjeämnen där
vi kanske kan bidraga till att på något sätt öka deras livsglädje eller
åtminstone lätta deras börda då har vi gått långt, långt utöver vad våra aldrig
så ivriga försök till rättvisa kan åstadkomma.
Medmänsklighet, medkänsla!
A Ch 97 03 14
Senast ändrad 2001-04-19