Vi känner alla historien om
Robinson Crusoe.
Men här skall jag berätta
om hur ännu mycket märkligare verkligheten kan vara än dikten!
Här kommer den sanna
redogörelsen för två män, Robin och Cruson, som råkade ut för nästan samma
äventyr men detta var i vår egen tid.
Någonstans på de stora
havens yta, långt från alla farleder, låg två öar så små att de inte ens skulle
sett ut som flugskitar på en karta. Men dom låg inte längre från varann än att
man kunde se den ena från den andra om man tittade noga.
På sin
ensamjordenruntsegling i sin egenhändigt byggda träfarkost kom Robin seglande
förbi de här små öarna under en fruktansvärd storm som kastade hans båt upp på
den ena öns rev där den slogs i spillror.
Robin lyckades rädda i land
både sig och ett par små getter (konstigt att ha med sig getter, eller hur?)
som han skulle haft till färdkost senare under resan.
Han hade säkert också läst
den gamla historien om Robinson. Hemma i sitt land hade han varit entreprenör,
fabrikör, (det var därför han kunnat roffa
ihop så mycket pengar till en så dyr resa!) så nu blev han entreprenör
här också. Han bra nära svalt ihjäl innan han som sin föregångare fått allt i
ordning och började kunna skörda sina grödor, mjölka sina getter och få kid
från dem.
Han tyckte livet var
riktigt drägligt ibland fast han saknade civilisationens nödvändigheter som
badbyxor och sololja. Där fanns av naturliga skäl inga norrlandsmyggor så
beckolja klarade han sig utan.
Och åren gick, getterna blev många och säden fortsatte att gro och
sätta ax.
Men så hände något som blir
svårt för er att tro på. Det är så otroligt så jag vågat knappt nämna det för
att ni inte skall tro att jag är den återuppståndne baron von Münchhausen.
En jordenruntseglare till
som dessutom hette Cruson råkade komma förbi, också han i en oherrans storm och
strandade på den andra ön. Ja ödet är sannerligen mer otroligt än själve
baronen för också Cruson hade råkat ta med ett par getter som färdkost. Som tur
var tog dom sig själva i land. Cruson var ingen entreprenör utan något mycket
finare. Han var något av det allra finaste som fanns i hans land, han var
ombudsman i LO!
Dagen efter stormen sken
solen från en klar himmel, kläderna torkade i brisen och en massa mogna
kokosnötter hade ruskats ner av stormen.
Efter en del möda för denne
tankens och talarstolarnas trogne arbetare fick han sönder sina kokosnötter och
klarade så småningom av att rosta sädeskornen han hade med sig och ta livet av
de två getterna som han brände så gott han kunde över sin eld. Han var ju van
vid bättre krogar men detta fick ju ändå gå i väntan på det stora fartyg som
hans trogna väljare naturligtvis hade sänt ut efter honom.
Om nu dessa funnit en annan
ombudsman eller inte kunde hitta den lilla flugskitsön i de stora oceanerna det
vet jag inte. men att maten tog slut det vet jag. I desperation sågade han med
vedsågen han råkat ha med sig (ifall han skulle behövt kapa masten), ner den
ena kokospalmen efter den andra, för hur skulle han annars få tag i nötterna.
Men eftersom dom flesta nötterna var omogna så hade han snart sågat ner alla
palmerna som fanns på den lilla ön.
Och så kom den dag då den
sista lilla getens sista lilla ben var avgnagt för tredje gången och varje
kokosnötskal var renskrapat och bara hungern var kvar. Inte ens hoppet
återstod, hoppet att hans kära fack skulle hitta honom innan hans ben vitnat i
solen. Om det var förtvivlan som skärpte hans syn vet jag inte men alldeles när
han var nära att ge upp tyckte han sig se rök stiga upp från den andra lilla ön
långt där borta. Med sina sista krafter lyckades han kapa av ett lagom stort
stycke palmstam och baxa det ner i havet.
Och ännu en gång;
verkligheten är sannerligen underbarare än dikten. Vind och ström förde honom på
hans palmstam upp på stranden till Robins ö. Både den ömsesidiga glädjen och
förundran blev stor och Cruson blev snart mätt av getmjölk och ost och
stenhällsbakat bröd och kokosnöt. Det var en underbar dag och i glädjen åt även
Robin mer än han brukade.
När nästa dag grydde blev
de två överens om att civilisationens gåva till människorna, DEMOKRATIN, skulle
vara ledstjärna även här. Härav följde självklart principen om majoritetsbeslut
men hur skulle en sådan kunna förverkligas då man var endast två?
Cruson denne tankens och
talarstolarnas hjälte med sin dialektiskt skärpta hjärna fann snart den geniala
lösningen. Eftersom han var så mycket, mycket större än Robin fanns det ju så
mycket mer av honom och då innehade han självklart majoriteten. Detta var ju
naturligtvis logiskt oemotsägbart (han var ju inte bara större än den andre han var starkare också) så nu
röstade man om allting i god demokratisk anda.
Men Cruson tyckte som den
gode socialist han var att nu hade man verkligen möjlighet att omsätta Lenins
kungstanke i praktiken:
Av var och en efter hans
förmåga och åt var och en efter hans behov.
Eftersom han, stor som han
var, var i majoritet bestämde han också detta.
Av naturliga skäl hade
entreprenören Robin större förmåga att plocka kokosnötter, mjölka getter och
baka än tankens och talarstolarnas gigant (ansåg denne) så han fick göra det.
Däremot hade han ju mindre behov eftersom han var mindre till växten.
Talarstolarnas mästare hade
läst på Krumsviks folkhögskola där han bl a
noga lärt in nationalekonomins huvudtes: OM BARA KAKAN DELAS RÄTTVIST (eftermajoritetsbeslut förstås)
SPELAR DET INGEN ROLL OM MAN HAR NÅGON KAKA ATT DELA!
Och så sorgligt är naturen
inrättad att efter en tid då majoriteten beslutat att det var bättre med getstek
än med getmjölk och att det var bättre att äta upp utsädet än vänta ett år på
nästa skörd (hans båt kunde ju komma och hämta dom under tiden) så kom den dag
då brödet och mjölken och kokosnötterna och getterna var slut.
Många år senare kom en mörk
herre som hette Fredag i sin havskryssare och upptäckte den lilla ön. Han gick
i land och såg de vitnade benen efter två män på den gyllene sanden. Eftersom
han genom förfädernas missionerande protestanter, katoliker eller
sjundedagsadventister lärt sig aktning för döden och kristendomen står nu på
den lilla ön två små träkors över två små jordkullar.
Och i det land som Robin
och Cruson en gång kom från fanns en ny gigant på talarstolen och nya
kapitalistiska entreprenörer.
Och vem vet, kanske
Münchhausen ler åt mig i sin himmel.
A Ch 96 10 22
Senast ändrad 2001-04-19