Från
Valparaiso åkte jag 24 timmar ca 1350 km — en stor del av hela Sveriges
längd — till Antofagasta, 1000 km genom världens torraste öken, Atacama.
Denna endast några mil breda öken går i väster ända ut i Stilla Oceanen. Öknar
kan vara av mycket skilda slag. Här dominerade grus. och stenöknar, en del
klippöknar, medan man sällan såg några riktiga sanddyner.
Humboltströmmen
stryker tätt intill Chiles och Perus kust med mycket kallt vatten från
Antarktis i söder. Detta medför att luftfuktigheten över den relativt nära
ekvatorn belägna heta kusten blir så låg att inget regn faller ut över den.
Först när luften av värmen tvingas upp över de flera tusen meter höga Anderna
kan denna fuktighet falla ut som regn. Torkan, i förening med det kalla havets
fiskrikedom, har också givit upphov till Perus guanoöar, Hundratusentals
skarvar, pelikaner, havssulor och andra havsfåglar häckar på dessa öar där de
lämnar flera meter tjocka lager av träck som undan för undan har torkat in och
aldrig sköljts bort av något regn. Denna guano har varit ett värdefullt
gödselmedel tills de moderna fabriksframställda konkurrerat ut den.
Vår buss gick
ibland alldeles ute vid havet där vi såg fregattfåglar, havssvalor, bruna
pelikaner och många andra fåglar som störtdök i havet. Kusten var för det mesta
småklippig,
Men mil efter
mil gick inne i landet där man timvis ibland bara såg sand så långt ögat kunde
nå eller oändliga av sand och vind blankslipade stenar, ibland stora, ibland små
och ibland i form av klippblock var det enda ögat kunde fånga.
Ibland passerade
man någon liten "oas" då man korsade en likaså liten flod. Eftersom
regnet utlöses av de höga bergen rinner vattnet till dels ner på bergens sida
mot havet i små korta floder. Deras stränder är bevuxna med den yppigaste
grönska och ofta har befolkningen lett ut vattnet från floderna och fått öknen
att verkligen blomma.
Skönheten har
många former. Den på sitt sätt oändligt tröstlösa öknen gav ändå mycket
minnesvärda skönhetssyner. Svarta, glänsande och rundade små stena i motljuset,
den rödgula sanden som ibland låg som ett plant golv, ibland tornade upp sig
till mäktiga berg och sedan vassa, sterila klippor i silhuett mot solnedgången
lever kvar i mitt minne. Soluppgångens violetta skuggor över mäktiga dyner
finns också med i mitt minnesalbum. Att färdas timma efter timma i denna värd
av sand och sten där inte ett grönt strå bröt helheten gav en oerhörd
oändlighetskänsla som jag aldrig velat gå miste om hur tröttande än resan var.
Själva vägen var
bra med ytterst få stigningar och praktiskt taget fri från kurvor. Vägbanan var
bra. Då och då varnade skyltar för sand på vägen som var lika farlig som
ishalka på våra. I Sahara såg jag under några timmars körning ett trettiotal
eller fler bilvrak liggande vid sidan av vägen. Sanden! Detta var så långt inne
i öknen att det tydligen inte hade lönat sig att transportera hem dem. Här i
Atacama såg jag dock inget sådant bilvrak.
Däremot såg jag
kor, döda uppsvällda kor i olika stadier av förruttnelse. Under de några hundra
mil långa kreaturstransporterna dör ofta någon ko som då helt sonika lämpas av
vid vägkanten.
Någon mil från
byarna ser man en annan otrevlig företeelse. Först såg jag inte vad det var men
så småningom förstod jag att det var hundar som blivit överkörda. En del var
alldeles plattmanglade av att många hjul hunnit rulla över dem. I denna del av
världen förekommer oerhört många vildhundar i storlekar och kulörer av alla de
slag. Alla är utsvultna och söker sin föda långt ut från byarna kanske längs
den stora ökenvägen i hopp om att hitta någon död ko.
Många bilförare
har gjort det till en sport att köra över dessa så att på sina ställen var det
bara tio till tjugo meter mellan hundliken. Här kan förresten nämnas att just
dessa vilda hundar kan innebära ett ganska stort obehag för en vandrande
resenär, inte minst för att man vet att de mycket ofta är rabiessmittade.
Jag minns en
gång i Paramaribo, då jag gick hem en tidig morgon från en fest. Det känns
långt ifrån trevligt att då ha ett tjugutal såna bestar omkring sig. Man har en
känsla av att alla väntar på att en av dem skall starta angreppet. Som väl är
hade jag lärt mig knepet i umgänget med dessa hundar. Så fort någon började
våga sig för nära och verkade hotfull så böjde jag mig ner mot gatan och tog en
sten (som inte fanns) och gjorde början till kaströrelse. Kvickt drog sig
hunden till säkert avstånd. Där fanns säkert inte en hund som inte åtskilliga
gånger träffats av en kastad sten. Men innan jag konstaterat att metoden
fungerade hade jag tämligen ont i magen.
Nu igen till
Öknen! Vid ett tillfälle sprang en hund av schäferstorlek rakt framför bussen.
Chauffören gjorde en mycket skicklig undanmanöver. Men förgäves. Ett par dova
dunsar under bussen och så en stendöd hund bakom oss. Vår anständige chaufför
saktade in men när han såg att hunden otvivelaktigt var död fortsatte han som
om ingenting hänt.
Från Antofagasta
gjorde jag tillsammans med två holländska ungdomar i 20-25 årsåldern som varit
med i bussen, en utflykt till världens största koppargruva Chiquicamata, Chiles
nya rikedomskälla. Först tog oss bussen från Antofagasta vid havets nivå till
den lilla staden Calamata som ligger 2350 meter högre.
På vägen dit upp
for bussen förbi byar eller städer, nu i ruiner. Ibland kunde man se något som
liknade huskonturer, ibland bara lerhögar efter de forna adobehusen. Många
tusen människor hade en gång levat och haft sin utkomst här. En efter allt att
döma nedlagd järnväg förband dessa en gång blomstrande orter. I samband härmed
avvek landskapsbilden mot den vanliga. Kilometerlånga ytor avgränsades skarpt
från 1/2 till en meter högre liggande mark. Jag fick senare bekräftat vad jag
då tänkte, att detta var resultatet efter grävandet efter calichen. Under
kanske årtusenden var dessa områden havsstrand där miljoner fiskande fåglar
häckade och lämnade sin träck på samma sätt som på guanoöarna. Landet höjde sig
så småningom och dessa områden drog sig alltså tillbaka från havet och övergavs
av fåglarna. Dessa guanolager blandades först med öknens sand för att sedan
fåglarna försvunnit täckas av sanden. Denna guanoblandade sand var just caliche
som nu efter kanske tusentals år i denna nederbördsfattiga trakt blivit oerhört
rik på natronsalpeter eller som den ännu i dag efter sitt ursprung kallas,
chilesalpeter. Man grävde ut det saltförande lagret som lakades ur med vatten
som leddes dit från de små floderna. Den klara salpeterlagen fick indunsta i
ökenhettan. Och så skickades denna rikedom som blev grunden till Chiles
blomstring ut över hela världen som ett värdefullt gödningsämne
Men lyckan blev
inte långvarig. Om det var Birkeland-Ejdes metod att syntetiskt framställa
ammoniak och från denna salpeter minns jag inte längre men i varje fall blev
syntesen av billig salpeter som kunde tillverkas mer eller mindre på plats i
stället för att forslas över världshaven, dödsstöten för den ursprungliga
chilesalpetern. Ingen caliche grävs längre fram och lerhusen har blivit
lerhögar.
Från Calama tog
vi en ny buss till Chquicamatagruvan vars receptionsbyggnad ligger 2800 meter
över havet.
Eftersom jag ju
var en man över sextio och kemist vilket jag talade om för dem fick jag ett
utomordentligt vänligt mottagande. En av de verkligt höga ingenjörerna ombads
att ta hand om mig. Han körde sedan mig och mina vänner runt och demonstrerade
gruvan för oss.
Gruvan är 3,8 km
lång, 1.8 km bred och 450 meter djup. Högsta punkt 3017, lägsta 2567. Hela
gruvan är dagbrott vilket gör malmen mycket lättåtkomlig. Kopparen förekommer i
oxider och sulfider. Vulkankratrar i närheten av gruvan levererar så mycket
svavel man behöver för den svavelsyra som får laka ut kopparen ur malmen som
håller ungefär 2% koppar. Smältverk finns i direkt anslutning till gruvan
liksom elektrolysreningsverk. 11,5 miljoner ton koppar producerades här 1977
vilket för Chile innebar flera hundra miljarder kronor i vårt mynt.
Överallt såg man
stenar i alla möjliga nyanser av grönt och blått och jag plockade naturligtvis
med mig en del för att senare slipas hemma. Efter guideningen tog oss vår värd
in på sitt flotta rum där han valde ut ett drygt 4 kg praktfullt stycke
krysocoll som han gav mig med en komplimang för mina kunskaper. Jag kommer att
två gånger återkomma till detta krysocollstycke i min berättelse.
Efter
Chiquicamata for vi först med ännu en buss högre och högre i samma öken men med
höga berg runt om, av vittringen alldeles avrundade helt täckta av sand så att
de såg ut som väldiga kullar. i gula och röda nyanser. Ibland for vi i smala,
riktiga canyons, där klippväggarna slipats i de mest fantastiska avrundade
former av floder som slutat att rinna för många tusen år sedan. Själva
jordskorpan består omväxlande av tuff, vulkaniska lavor och kalksten som en
gång lyfts upp från havsbottnen då de mäktiga Anderna bildats.
Målet var San
Pedro de Atacama en liten by eller stad där ännu ingen sett en droppe regn.
Jämte Arica är detta jordens torraste plats. Trots detta är den en liten oas
enär den får vatten från en mycket liten bergsflod som rinner ut i Salar de
Atacama. Denna "sjö" är avloppslös och bildar, där floden rinner ut,
ett saltträsk som övergår i torraste saltöken allt efter floden avdunstar i den
tunna luften. Allt rinnande vatten medför spår av salt vilket efter miljoner år
åstadkommer sådana naturföreteelser som Salar de Atacama.
Här fanns en
präst, padre Le Paige (franskfödd), som blivit världsberömd för sina
arkeologiska utgrävningar. Han har fått mängder av utmärkelser och blivit
kallad till Vatikanen för att av påven få någon orden. Chilenska staten har där
byggt ett förnämt och vackert museum åt honom. och efter hans trettioåriga
arbete givit honom en arkeolog till hjälp de senaste två åren.
Allt detta
emanerade från den gång han av en tillfällighet såg något sticka upp ur sanden.
Han fann en korg av flätade vidjor. När han fått grävt undan sanden runt den
stora korgen såg han en man med knäna uppdragna till hakan sittande i den.
Mannen var död och hade varit det i många hundra år. I denna ytterst torra och
tunna luft hade han blivit så väl mumifierad att allt verkade intakt fastän
intorkat. Hår satt kvar som om han ännu levde och textilierna var förunderligt
oskadda med fortfarande klara färger.
Efter detta
första fynd började han ett metodiskt sökande som senare ledde till hans stora
berömmelse. Flera hundra sådana "begravningskorgar" grävdes fram ur
sanden tillsammans med bruksvaror av alla de slag.
Vi kom tyvärr
dit några timmar efter att museet stängt. Solen gick just ner bakom de
omkringliggande ökenbergen. Muséet var stängt, därmed basta! Jag bad om
adressen till deras berömde padre. Han var, i sin mycket höga ålder, nästan
lika intorkad som sina mumier, trött och tämligen led på alla efterhängsna
turister, men till sist gav han motvilligt med sig och lämnade både nyckeln
till museet och ett leende till mig. Så vi fick ta oss dit på egen hand och
sedan rå om hans skapelse så länge vi kunde se. Det var fascinerande att se
dessa länge sedan döda sitta där i sina korgar som om de just satt sig ner att
vila. Både de själva, deras kläder och korgarna var så otroligt välbevarade.
Tyvärr blev det
snart för mörkt för att vi skulle kunna se och vi hade gått miste om värdefull
guidning. Mörkret och brist på tid gör att mitt detaljminne från detta museum
är suddigt. Men naturligtvis kommer jag ihåg att jag såg tusental av verktyg
och bruksföremål av sten, trä och brons, mängder av skallar och så de döda
själva förstås.
Några sociologer
som tillfälligt arbetade på Muséet bjöd mig och mina reskamrater, två unga
holländska pojkar och en ung norrman med det mest praktfulla rödgula, ja
verkligen gyllene skägg jag någonsin skådat på kvällsmat hos den trevliga
indianfamiljen där vi skulle övernatta. Ja övernatta var väl inte rätta ordet
för klockan tolv kom en vacker indian i trettioårsåldern och väckte oss för den
beställda lastbilsturen till La Valle de la Luna, Måndalen. Hans far skulle
köra. Vi var nu nära 4000 meter över havet som dessutom var ganska långt borta.
Ett par tre mil satt vi på ett lastbilsflak i isande kyla. Det var säkert flera
minusgrader så här högt uppe och långt in i land mitt i natten. Vid tvåtretiden
på dagen blev temperaturen i stället en bra bit över trettio. Vi var klädda för
den kustnära öknens hetta och van vid den. Att då sitta på detta lastbilsflak
bortåt en timma i väglös terräng hör inte till det angenämaste man kan ha för
sig. Jag försäkrar!
Men målet var
resan värd!
När vi från ett
ganska flackt landskap kom in i denna högt belägna dal med spetsiga väldiga
klippor sotsvart silhuetterande mot en oerhört djupblå himmel med en fullmåne
som fick dem att kasta lika sotsvarta skuggor över den med miljarder gnistrande
paljetter beströdda marken, ja då glömde man både kyla och allt annat för denna
otroliga upplevelse som förstärktes av de lika svarta monolitiska
"raukar" som vaktade de bakomliggande klipporna.
Hela marken gnistrade
som av rimfrost över svart jord och i rimfrosten kastades större reflexer från
fullmåneljuset som av myriader paljetter.
Paljetterna var
platta kalkspatkristaller vars spegelblanka ytor glimmade och lyste i
månljuset. Den minsta lilla rörelse på huvudet fick tusentals nya kristaller
att blixtra till medan andra dog. Detta blixtrande var oförglömligt.
"Rimfrosten"
var i stället mycket mindre kristaller som jag trodde vara salt tills jag
smakade på dem. De bestod i stället nästan säkert av salpeter.
Så steg vi ner
från flaket och vandrade in i den lilla dalen. Efter några få steg ändrade
promenaden plötsligt karaktär. De första stegen gick vi på fast tämligen vanlig
mark men snart brast den vita rimfrosten som nyis under våra fötter. Inunder denna
tunna skorpa av salpeter fanns ett material som nog är mycket likt det de
första astronauterna plumsade kring i på den måne som gett denna dal sitt namn.
Under oerhörda tidrymder har erosionen här utfört sitt verk genom ständiga
häftiga växlingar mellan hetta och kyla. Detta sker även på hela vår jord men
innan materialet brutits ner till det finaste stoft har det förts bort som sand
och lera av regn och vind, Men så har inte skett här i La Valle de la Luna. Där
ej en regndroppe fallit på många hundra år och aldrig mer än den allra svagaste
vindpust förmärks blir mineralerna liggande under den skyddande salpeterskorpan
medan en ständig ytterligare nedbrytning till finare och finare stoft pågår,
När "rimfrosten" brast gick man utan vidare ner till långt över
fotknölarna i det. Detta var en ytterst egenartad upplevelse. Dessa ibland
meterdjupa stoftmassor låg upp mot bergens "fötter" medan
kalkspatkristallerna låg på tämligen fria ytor mitt i den trånga dalen.
Svarta raukar
och klippor, flimrandet från alla glänsande kristaller och fullmånen från en i
denna tunna kristallklara luft lysande djupblåa himmel var en
skönhetsupplevelse som ej mina fattiga ord kan göra rättvisa. Jag tackar livet
för denna natt!
Vi fördes sedan
in i saltgrottor som bildats för geologiska tidsåldrar sedan, sannolikt av
vatten som runnit ner från den tidens högre berg och som sedan dunstat in i
dagens solhetta i den tunna luften.
När vi väl,
alldeles nedkylda, kommit "hem" var det ej långt kvar till morgonen
då vi skulle tillbaka till Calama.
Vid kvällsmaten
hade en indianpojke i tjugoårsåldern börjat fråga ut mig om Sverige. Inte många
av våra skolelever kan tänkas veta mer om Sverige än han. Jag kunde bara
bekräfta vad han redan visste. Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund och Uppsala
kände han väl till liksom både våra sociala och politiska system. Pojken var
helt otrolig och det var nästan chockartat att träffa på en sådan djupt i
Atacamaöknen inre.
Tillbaka i
Calama tänkte jag posta min fina sten hem till Sverige. 22 kg i ryggsäcken och
7 i kameraväskan gör en inte särskilt angelägen att dessutom släpa med sig fyra
kg sten några månader.
Jag gjorde i
ordning ett fint paket av det och gick till posten. Det gick inte att skicka,
det måste vara insytt i tyg. Ett förtvivlat letande men till slut hittade jag
en skräddare som talade om för mig var jag kunde köpa det tyg som behövdes. Det
tog naturligtvis sin tid innan jag fått tyget och kommit tillbaka till
skräddaren. När jag så kom till posten blev det nobben igen. Det måste också
vara lackat i alla sömmar! Allt detta var för att gardera att paketen kom fram
med orört innehåll.
Nu fick jag
alltså ut på stan igen och leta upp en bokhandel där jag kunde köpa lack och
fick låna både stearinljus och sigill.
När jag så kom
tillbaka till posten efter fyra fem timmars rännande blev det återigen stopp
och nu för gott.
Paketet vägde
sextio gram för mycket för att denna lilla poststation skulle kunna ta emot
det. Om det nu var stenen själv eller tyget eller allt lack som gett övervikten
vet jag inte än i dag.
Gissa hur jag
kände mig!
Så tog vi tåget
upp till Altiplanon in i Bolivia. Jag har en bild från en av stationerna som
visar med en skylt att vi var 3600 meter över havet. Tågen här var helt uran
uppvärmning så att jag som var beredd på kvälls- och nattkylan så här högt
uppe, redan från början satte mig i den Caravan-dun-sovsäck med ärmar som jag
hade med mig. Vår vagn var tämligen välfylld med liknande luffare som jag men
unga; ryggsäcksbärare alla. Dom var så artiga att dom inte gapskrattade åt mig
men nog märkte man att dom hade sinsemellan bra roligt åt den där
"kokongen". När dom sedan framåt natten frös så de skakade i sina
lätta vandrarkläder i kanske ett par grader frost men jag satt komfortabelt i
min sovsäck eller vandrade kring i den då den gick att öppna nerifrån och så
långt uppe och man då med ett band från fotändan till midjan kunde hissa upp
"kjolen så långt jag ville, ja då hade de inte så roligt åt mig längre.
Så småningom
gick jag och lade mig i samma sovsäck i en andra klass sovvagn som jag fick i
ensam besittning. Frampå natten kom en av holländarna och väckte mig för han
trodde att hans kompis skulle dö. Denne hade vaknat på natten med svår
huvudvärk, kraftig näsblödning och dito kräkningar. Kunde jag komma och titta
till honom? Visst. Pojken hade ramlat ur kojen och låg på golvet alldeles
kallsvettig, nästan medvetslös. Diagnosen var inte svår att ställa, höjdsjuka!
Jag gick till restaurangvagnen där en ännu vaken servitör kokade en kopp te åt
sjuklingen, "grönt te". Te på kokablad.
Tio minuter
efter att pojken fått i sig den lite fräna drycken var han så gott som helt
återställd. Det var helt fantastiskt att se denna snabba och dramatiska effekt.
Nästa morgon satt vi återigen i gårdagens vagn och alla vi vandrare kom mer
eller mindre i samspråk med varandra så att efter en halv dags resa var vi mer
eller mindre som en enda stor familj. När så holländarna började berätta om min
fantastiska sten ville ju alla se den. Dom gav sig inte innan dom fått mig att
bryta alla sigill och ta av den "överrocken". När jag såg hur många
avundades mig tyckte jag att eftersom den skulle bli väldigt besvärlig att
släpa med mig, så borde de andra också kunna få ha någon glädje av den.
Eftersom den var en sprängsten var den skottskadad med en del knappt synliga
sprickor. Jag fick fram min dagbok med tjocka pärmar lade stenen mot de den och
smällde bok och sten med kraft i skallen på mig själv. Stenen flög i bitar.
Bokpärmen har än i dag rätt rejäla jack efter att den skyddat mitt huvud från
blodvite.
Jag glömmer
aldrig ansiktsuttrycken hos mina medresenärer. Nog hade de väl tidigare
funderat över om jag var tokig, nu visste de.
Jag delade ut
bitarna till höger och vänster men behöll själv de bästa, mest lämpade att
slipa. Nu var inte vikten längre något problem.
Senast ändrad 2001-10-27