Bad
i Persiska viken
Vilken oerhörd
hetta! Men Gud ske lov torr!
För en stund
sedan undrade jag nästan om jag kissat på mig. Jag satt i vatten som jag själv
producerat men inte på nämnt vis.
Bilens galonsäte lät inte svetten från min akter avdunsta fastän resten
av mig var knustorr.
Temperaturen
var 52° i skuggan men den Persiska Öknens luft var lika torr som het varför man
torkade lika fort som man svettades utom som sagt i baken. Det var en egenartad
känsla.
På vägen ut från Shiraz, rosornas skaldernas och vinets stad till
Persepolis, byggt av Cyrus, Darius och Xerxes, bränt och skövlat av Alexander
åkte jag de många milen i taxi genom detta bergigt vilda ökenlandskap.
Taxichauffören var den ende som jag under mina färder träffat på som
var totalt oförmögen att kommunicera genom teckenspråk. När han sade något på
farsi och jag inte förstod upprepade han exakt samma ord men med ständigt högre
röst så att han till slut tycktes nära att spräcka sina stämband och mina
trumhinnor.
Underligt nog lyckades jag ändå få stopp på honom och bilen vid ett
läskedrycksstånd i en liten by. Förmodligen var han väl själv törstig. För
varje flaska man drack blev törsten släckt obetydligt längre än det tog att betala
den.
Persepolis får ett eget kapitel liksom Shiraz men nu drivs jag att söka
havets svalka.
Ett litet plan förde mig till hamnstaden Bushire vid Persiska viken där
vi fick göra uppehåll ca 1 1/2 timme som vi fick tillbringa under ett enkelt
soltak. Det var en plågans stund i denna hetta som dessutom var fuktigare av
närheten till havet. Der fanns inte så mycket som en bänk där så man kunde inte
ens sätta sig.
Jag trodde att jag nått rekordet i het djäklighet men det var långt
kvar till några rekord. Efter den långa väntan i Helvetets förgård vandrade vi
ut över den stekheta landningsbanan med den glödgande solen rätt över våra
huvuden. Men inte ens här nåddes något rekord.
Men nu! Att komma in i kabinen till ett flygplan som stått denna långa
tid utsatt för solen var en upplevelse som jag måste avstå från att söka
beskriva. Att känna sig grillad vore kanske ganska adekvat om det inte hade
gått sådan inflation i ordet.
Men som väl var: Ju mer vi steg desto mer sjönk temperaturen så snart
var plågan överstånden och sen tog det inte lång stund innan jag nått ett av
min resas huvudmål, Kharg, oljehamnen där ute i Golfen.
Lika hett var det där, och inget hotell eller annan
inkvarteringsmöjlighet fanns på ön och det var ett par dagar tills jag kunde få
ett flyg därifrån. Då var jag inte så där särskilt glad.
Men några militärer förbarmade sig över mig och tog mig med till sin
barack där jag fick ligga på golvet över natten. De utspisade mig gästfritt med
bröd och ost och till dessert dadlar som inte liknade några jag sett tidigare.
De var mycket stora, korta och nästan fyrkantiga. De var mörkt violett bruna
och smakade mycket gott.
Nästa morgon hade de letat upp en vänlig väg- och vattenbygnadsingenjör
som tog med mig till en bungalow som han tillfälligt hade till låns. För varje
vecka de anställda (utom lokalbefolkningen förstås) arbetade på ön hade dom två
veckor ledigt på fastlandet. Det var för dem enda möjligheten att överleva.
Det var samma iskuggantemperatur som i öknen men sannerligen ingen torr
luft. Sällan låg luftfuktigheten under 95 % alltså nästan mättad. Gör ett
försök att förstå hur detta kändes!
När man gick ut från den luftkonditionerade bungalowen kändes det som
om det var en bakugnslucka man öppnade i stället för en ytterdörr. Utanför
huset stod en svartlackerad bil. Kl 12 på dagen kunde jag fortfarande med
handen dra daggen från bilens skuggsida. Inte ens då hade den hunnit torka upp
i denna fruktansvärda hetta.
Ordet som jag just använde, fruktansvärt, har faktiskt ett starkare
innehåll än vi vanligen tänker på. När jag nu skrev detta ord kände jag att det
äntligen var på sin plats. Hettan var i sanning värd att frukta! Jag var rädd
för mitt liv. Årligen dog ett femtiotal av hetta här på denna ö, för det mesta
av hjärtflimmer till följd av att man förlorar för mycket kalium genom den
excessiva svettningen.
Där fanns ett skandinaviskt, engelskt, amerikanskt sjömanshus där jag
ofta brukade äta. Så snart jag kom inom dörrarna där kom den store frodige
iranske kocken med ett saltkar, tecknade åt mig att hålla fram handen som han
hällde salt i. Sen var det bara att på hans order kasta in saltet i munnen och
svälja. Många gånger tänkte jag då på antisaltprofeten Aare Wärland och undrade
vem som skulle levt längst av oss där.
Så snart jag orienterat mig på ön frågade jag efter den berömda
oljehamnen, världens största. Den är där sade dom och pekade på en
"pinne" som stack rakt ut i vattnet. Där låg bara två båtar men inte
vilka småbåtar som helst. Nej det var fartyg på flera hundratusen ton som på
ett par timmar fylldes med olja från väldiga pipelines vid den kilometerlånga
piren. Nog var det oväntat med bara ett par fartyg i denna ändå så väldiga
hamn. Närmre land var piren byggd av betong och stora stenblock men gick sedan
över i en stålkonstruktion som stod på sina spindelben långt ut i havet.
För att inte rosta var de satta under elektrisk spänning vilket nog var
en ekonomisk metod då oljan och därmed elektriciteten kostade nästan ingenting.
En gång skulle jag följa med en ung man från sjömanshemmet ut och fiska
på piren. Han sprang iväg över stenblocken och jag efter. Jag var ju van vid
att springa i bergen här hemma i Bohuslän så jag satte redig fart. Mitt omdöme
hade då som många andra gånger lämnat mig helt i sticket.
Något mer idiotiskt än att en värmeovan nordbo springer kapp i denna
hetta får man väl leta efter. Jag föll ihop förstås och fick krypa tillbaka
till sjömanshuset på händer och knän. Jag glömmer aldrig dödsångesten jag kände
medan jag kravlade mig fram över den i solen bländande vita korallsanden.
Innan jag hann fram iakttogs jag av kocken som skyndade ut och halvt
bar halvt släpade mig in.
Där var självklart luftkonditionering men trots detta mådde jag
förfärligt. Efter bara någon minut kom svetten på allvar. Det syntes inga
droppar på kroppen men det inte bara droppade, det rann strömmar från mig. Hela
jag var som doppad i olja.
Personalen var ganska uppskakad och det tog lång tid innan jag själv
slutade oroa mig för mitt liv.
Men nu äntligen till saken.
Jag skulle ju skriva om det bad i Viken som jag under ökenresorna sett
fram emot. Och nu var det dags när jag väl frisknat till! Jag fick på mig
badbrallorna och steg ut i havet
Det var 38°i vattnet!
Det var till
och med för mig i varmaste laget och solen som fick hjälp av alla havets
reflexer stekte mitt arma huvud så jag blev denna gång till omväxling rädd att
få solsting. Så det blev inget långbad i det salta vattnet.
Efter de långa preludierna såg jag en liten bäck rinna ut ett stycke
längre bort på stranden och jag sam dit för att skölja av mig saltet. Först
fick jag en kallsup och så småningom en till och nu trodde jag mina farhågor
hade besannats. Jag hade fått
solsting! Jag upplevde att vattnet blev saltare och saltare ju mer jag närmade
mig bäcken.
Naturligtvis var det ingen bäck. Hur skulle det kunna vara det på en
liten ö där det senaste regnet föll för sju år sedan?
Nej jag hade simmat in i avfallsluten (koncentrerad saltlake) från öns
sötvattensdestillationsanläggning! Vad snopen jag kände mig. Och inte blev det
något mer bad för mig där. Istället gick jag upp till min bungalow och tog en
fin exklusiv dusch i destillerat vatten. Det kan man kalla revansch på
avfallsluten.
Men ett bad i Viken
fick jag i alla fall!
Senast ändrad
2001-06-06