Bad på Ceylon

En gång åkte jag med Vingresor på "ädelstensresa" till Ceylon denna otroligt underbara ö. Mycket har jag sett men denna Indiska Oceanens pärla överträffar det mesta. Här finns allt jag kan glädjas åt, underbar tropisk natur med en oerhört rik flora och ett djurliv som för en nordbo är ytterligt exotiskt med vilda elefanter, leoparder, bufflar och krokodiler.

Här finns ädelstensgruvor med safirer, rubiner, akvamarin, kattöga, högklassiga granater och almandiner.

Folket är vackert och ytterligt vänligt och har en intressant och behaglig matkultur där ett otal tropiska frukter ingår såsom jackfrukt, brödfrukt, mango i många former liksom bananer av många slag med pisangen, kokbananen som en av de viktigaste. Den mycket speciella illaluktande men läckra durian som ser ut som en jättestor, tre - fyra kg tung hästkastanj med väldiga koniska piggar får man äta utomhus för luktens skull medan mangostan är den kanske allra förnämsta bordsfrukten. med ett ljuvligt aromatiskt smältande vitt fruktkött. Ingenstans på jorden kan man äta så sagolikt god ananas som liksom den också härliga trädmelonen, papayan knappast kostar någonting och överallt förekommer i mängder. Kokosnöten ger både mat och dryck en dryck som är garanterat fri från bakterier och innehåller tillräckligt med salter för att det skall vara helt ofarligt hur mycket man än dricker därav.

Här finns också en blomstrande kultur med fantastiska gamla ruinstäder och nyare både buddist- och hinduisttempel.

Och här finns stränder!

Det mycket trevliga hotellet Blue Lagoon i Negombo gick med sina gräsmattor ända fram till en väldig lagun vars andra strand man nätt och jämt kunde se. Vid ett tillfälle då jag såg ut över den tyckte jag mig oerhört långt ut se ett par kokosnötter flyta högt i vattnet. En inföding kom frampaddlande i sin utriggade kanot. Han hade sin lille vackre pojke i knät och tog mig gärna ut på vattnet för inspektion av "kokosnötterna". I den lilla smala kanoten satt jag med en skinka på var reling för den var knappa 25 cm bred. Fötterna fick inte plats bredvid varann på botten utan måste placeras den ena bakom den andra. På grund av utriggaren var den inte det minsta rank.

Efter en ganska lång stunds paddling såg vi att det inte alls var några nötter utan två huvuden som just och jämt stack upp ur vattnet. Min vän flinade glatt åt min överraskning för han hade naturligtvis redan från början vetat detta då de höll på med sin vanliga sysselsättning, fiske.

De började med att stå tätt bredvid varandra varefter den ene gick i en lång ring ut från sin kamrat hela tiden dragande med sig ett nät vars flöten just nådde vattenytan medan telnen släpade i bottnen. När allt nät var ute hade "vandraren" hunnit tillbaka till sin kamrat. Då började båda att dra in nätet från var sitt håll och samlade alltså på detta vis in allt som fanns inom rundeln. Nätet var mycket småmaskigt så allt både stort som smått kom med.

Ja stort var allt synd att säga för där var inte många fiskar större än en liten vittling medan det däremot fanns gott om räkor av flera slag ock mycket krabbor i lysande färger och underliga former.

När de tagit vara på fångsten gjorde de om "fiskerundan, gång på gång. Nästan hela lagunen hade samma för denna fiskemetod lämpliga djup.. Men det var säkerligen ansträngande då de hela tiden fick sträcka på sig för att ha hakan över vattnet.

När mina vänner såg mig i den lilla ynkliga kanoten på det vida "havet" hade de allt roligt åt mig där jag satt i min vita bekväma och svala sarong som jag låtit sy åt mig dagen innan.

Nästa dag åkte jag över landtungan till en strand i väster ut mot Indiska Oceanen. Inga holmar skyddade kusten här men ett rev långt ut bröt havsdyningarna så endast småvågor nådde vår strand med gyllene fin sand. Sanden var så fin att även de ganska svaga dyningarna höll den hela tiden i rörelse så vattnet såg alldeles vitgrumligt ut till ett par tre meters djup.

Jag har aldrig varit någon badfanatiker men eftersom här var ca 30 grader i skuggan och 27 i vattnet så tyckte jag ändå jag skulle göra ett försök. Och nog var det ganska skönt med det ljumma salta vattnet i mjuka dyningar mot kroppen men sanden satte sig i håret och hamnade också i ögonen så det var inte bara angenämt. Men var det meningen att jag skulle blivit fisk hade väl Vår Herre utrustat mig med fenor.

När jag tämligen snart kom upp igen såg jag några yngre män dra ut en mindre båt, typ plastjolle i sjön. Den var utrustad med aktersnurra. De skulle ut och fiska och jag bad att få följa med. Det gick bra och jag hoppade i båten efter att först ha fått på mig sarongen och skjorta för solen brände livsfarligt där ute på vattnet.

Även här var mycket långgrunt så även när vi var några hundra meter ut från stranden var djupet inte större än fyra - fem meter.'

Vi hade nylonlinor 0.30 - 0.40 med små krokar ungefär som vår vittlingkrok, en på varje rev med ett mycket litet blysänke fastklämt några decimeter från kroken som agnades med råräk.

Vi fick dryga trettiotalet fiskar i storlek från strömming och uppåt. De största såg ut som trettiofem, fyrtio cm lång silverblanka tunna och smala svärd. De var mycket vackra.

För en gammal bohuslänning var det ett trevligt fiske och intressant med ett antal exotiska fiskar som jag aldrig sett förut.

Men roligare blev det för nu kom en hel liten flotta av havsgående fiskebåtar in från havet. Även dessa var utriggare men av ett helt annat format än de jag sett tidigare. De var säkerligen minst tio till tolv meter långa men även de mycket smala så att fiskarna även här satt med en skinka på var reling och med korslagda ben. Båtarna var tämligen djupa. Alla bestod av en enda lång urhuggen trädstam med ett brett brädbord fäst vid varje sida så att båtkroppen blev två tre gånger högre än den var bred.. Utriggaren var en ganska grov stam ca tre meter ut från båten fasthållen av tvärgående slanor. På dessa var lagt ett litet däck. Masten bestod av ca 20 cm grov bambu som bar ett latinsegel.

Det fanns inget av metall i dessa båtar; allt var sammanfogat av tränaglar och kokosrep som ju aldrig ruttnar. Konstruktionen var alltså mycket flexibel och tålde mycket stora påkänningar. Med rigid sammanfogning skulle ingen av dessa båtar tålt någon nämnvärd sjö utan att brytas sönder.

De seglade också häpnadsväckande snabbt. I mycket måttlig vind gjorde de säkert 7 - 8 knop. Jag fick borda en av dessa båtar och pröva på komforten men jag blev inte länge ombord för vi skulle inte åt samma håll så jag fick ta mig över i vår lilla julle igen vilket inte var det allra lättaste ty just där hade vi ganska kraftig dyning. Men skoj var det.

När jag kom iland kontaktades jag av en trevlig man i de tidigare tjugoåren som bjöd på kokos (dryck) ananas och papaya och övade sin inte alltför dåliga engelska. Efter en trevlig stund med honom frågade han om jag var intresserad av en längre biltur på ön. Han var hemmagjord guide och visade upp en massa rekommendationsbrev från tidigare kunder av all världens nationaliteter. Jag frågade två ungdomar i vår resegrupp om dom var intresserade av att komma med. Efter diverse prutande gav vi oss så iväg, vi tre svenskar, guiden och en chaufför på en resa som skulle sträcka sig över tre nätter och fyra dagar. Detta blev för oss tre en alldeles underbar resa där vi såg vild elefant, leopard, vildbuffel, krokodiler i mängd, mungo, jätteödlor, ormar, djungelhöns (våra egnas stamfäder för det var bara tupparna vi såg) och flera sorters apor. Till detta kom fantastiska landskap, Sigiriaklippan med dess kungaborg och "Molnens döttrar" i fresker på klippväggen och så dessa gamla ruinstäder Polonaruva och Anoradhapura med det heliga fikusträdet under vilket Buddha satt då han fick sina visioner. Men han var ju aldrig på Ceylon så hur går då detta i hop? Ja påståendet är faktiskt både sant och falskt. För många hundra år sedan tog man en stickling från det äkta buddhaträdet och planterade här så rent biologiskt är det faktiskt samma träd i dag omgärdat av dubbla staket ett i silver och ett i guld.

Och så kom vi ända bort till östkusten med en av världens förnämsta hamnar som många nationer tävlat om att få besitta för sina örlogsflottor. Det sägs att hela engelska flottan skulle kunnat få plats där. Denna består av en väldig bukt nästan helt innesluten av landtungor med endast ett smalt sund ut mot havet, Trincomale heter staden vid bukten. Högt uppe på ett berg som stupade lodrätt ner i havet låg ett mycket vackert hinduistiskt tempel som vanligt överlastat med groteska figurer skulpterade och bemålade i alla färger. Nere i djupet slog vågorna med smaragdgrönt vatten och vitt skum mot klipporna och längre ut djupnade färgerna till kobolt och ultramarin.

Når vi sedan kom till en av de helt fantastiska stränderna måste jag ju ändå pröva på. Här var ändå varmare både på land och i havet så här gav jag mig i helt frivilligt och stannade mycket länge i vattnet, minst en halvtimme tror jag. Här var ganska redig dyning som gjorde det litet äventyrligt att komma utför man slogs ikull stup i ett men kom man väl ut var det inte längre något problem fast jag fick ju som vanligt simma på rygg då mitt framskjutna huvud annars får mig att leka ubåt.

Eftersom sanden inte var lika finkornig som vid Negombo blev vattnet mycket klarare och trevligare här så nog blev detta bad ett av de angenämaste och mest minnesvärda i mitt liv där jag låg och flöt högt i det mycket salta vattnet och säg ut mot horisonten i öster. Kunde mina blickar fortsatt vidare från horisont till horisont skulle de så småningom nått Bortre Indiens kust i Burma eller Malaysia. Det var en fascinerande känsla i stil med den jag kände i Negombo där jag också låg i Indiska Oceanens varma vatten och även här drömde mig från horisont till horisont men nu västerut mot Afrikas kuster. Mina unga svenska vänner njöt som jag av vatten sol och ljumma vindar vid denna oändliga gyllene strand med sina kokospalmer i bakgrunden.

Sen hör det ju till förstås att jag som bohuslänning van vid våra släta, rena hällar tycker det är irriterande med sand mellan tårna och för övrigt över hela kroppen.

När vi badat färdigt fick jag någon halv kilometer bort längs stranden se en grupp människor som tillsammans sysslade med något i vattnet. Det blev trots det stora avståndet snart klart att de drog en landvad varför jag fick mycket brått dit där de redan hade dragit i land den. De hade fått ganska mycket av en sorts sill, såvitt jag förstår närmast släkt med sardinen. Fiskarna var betydligt större än våra strömmingar och förhållandevis bredare och gnistrade som silver i det tropiska starka solljuset.

Eftersom jag varit rädd att missa evenemanget hade jag rusat dit i bara badbyxorna och hade alltså inga pengar att köpa någon fisk för men när jag tecknade att jag skulle hämta pengar för detta ändamål skrattade dom avvärjande och gav mig en hel plastpåse med denna fina färska fisk. De verkade nästan hedrade av att en turist kunde vara intresserad av den.

När jag kom tillbaka till de andra bad jag guiden att söka upp stans bästa restaurang åt oss. När vi kom dit till detta imponerande ställe som besökts av amiraler från många av världens flottor slog vi oss ner i den vackra men nu mycket glest besatta matsalen. När hovmästaren så kom beställde jag en fiskrätt på matsedeln men förklarade att vi inte skulle äta den bara betala den. Han såg lindrigt sagt konfunderad ut tills jag fått förklarat min idé och framställt min önskan. Jag bad honom nämligen att gå ut i köket och fråga sin chef köksmästaren, om han skulle vilja ha den stora godheten att släppa in mig i köket för att själv tillreda den fisk jag hade med mig.

Efter en stund kom han tillbaka och ledde mig leende ut till köket där kökspersonalen tog emot med glada flin. Med den Frosts morakniv som brukar följa mig på mina resor i värden rensade jag så mina sillar under noggrann uppsikt och nyfiket stirrande som övergick i ren häpenhet när jag sedan tvättade dem på vårt vis med noggrant borttagande av "blodrännan" (egentligen fiskens njurar) vid ryggbenet. Något sådant hade de aldrig sett; själva sköljer de bara av fisken efter synnerligen slarvig rensning. Det verkar som om det bara är i norra Europa och nordamerika som vi är omsorgsfulla med fiskens rengöring.

Så fick jag komma till spisen, en vedeldad historia påminnande om våra gamla järnspisar. Ringarna var borttagna och över eldhålet sattes en stekpanna med dryga 40 centimeters diameter, den största panna jag sett. Jag fick inget mjöl att panera i men salt och andra kryddor av vilka jag försiktigtvis bara använde saltet. Självklart kan man inte vänta sig smör på dessa latituder varför jag fick nöja mig med en brun ej alltför angenämt luktande olja som jag antar var kokos.

Stekpannan var av mycket tunn och dessutom bucklig plåt så förutsättningarna för en mästerlig matlagning var under dessa omständigheter inte de allra bästa och några jämt och vackert gyllenbruna fiskar blev det inte. Trots detta fick jag stora leenden och många komplimanger från köksmästare och personal.

Mina reskamrater och jag själv lät oss ändå väl smaka även om vi nog sände en liten saknadens tanke till vår egen rågpanerade och i gjutjärnspanna smörstekta fisk.

I köket hade jag låtit personalen provsmaka för att förstå varför jag varit så mån om att tvätta bort blodranden och därmed den beska smak fisken annars får intill ryggbenet. Köksmästaren nappade omedelbart på idén och påstod sig i fortsättningen vilja behandla fisken på vårt skandinaviska sätt.

För mig var det i alla fall roligt att få garanterat färsk fisk som jag själv fått steka i denna exotiska miljö.

Vi åt den till kokt ris, sötpotatis (batat) och pisang (kokbanan). Nog hade vi svenskar föredragit vanlig hederlig potatis men detta var ändå kanske roligare.

När jag sedan ville betala så ville de inget ha men jag fick till slut ändå betala för tillbehör och servis och vi skildes under ömsesidig högaktning efter någon timma på den fina restaurangen i Trincomale.

HEM

Senast ändrad 2001-06-07