Bad på Ceylon
En gång åkte jag med Vingresor på
"ädelstensresa" till Ceylon denna otroligt underbara ö. Mycket har
jag sett men denna Indiska Oceanens pärla överträffar det mesta. Här finns allt
jag kan glädjas åt, underbar tropisk natur med en oerhört rik flora och ett
djurliv som för en nordbo är ytterligt exotiskt med vilda elefanter, leoparder,
bufflar och krokodiler.
Här finns ädelstensgruvor med
safirer, rubiner, akvamarin, kattöga, högklassiga granater och almandiner.
Folket är vackert och ytterligt
vänligt och har en intressant och behaglig matkultur där ett otal tropiska
frukter ingår såsom jackfrukt, brödfrukt, mango i många former liksom bananer
av många slag med pisangen, kokbananen som en av de viktigaste. Den mycket
speciella illaluktande men läckra durian som ser ut som en jättestor, tre -
fyra kg tung hästkastanj med väldiga koniska piggar får man äta utomhus för
luktens skull medan mangostan är den kanske allra förnämsta bordsfrukten. med
ett ljuvligt aromatiskt smältande vitt fruktkött. Ingenstans på jorden kan man
äta så sagolikt god ananas som liksom den också härliga trädmelonen, papayan
knappast kostar någonting och överallt förekommer i mängder. Kokosnöten ger
både mat och dryck en dryck som är garanterat fri från bakterier och innehåller
tillräckligt med salter för att det skall vara helt ofarligt hur mycket man än
dricker därav.
Här finns också en blomstrande
kultur med fantastiska gamla ruinstäder och nyare både buddist- och
hinduisttempel.
Och här finns stränder!
Det mycket trevliga hotellet Blue
Lagoon i Negombo gick med sina gräsmattor ända fram till en väldig lagun vars
andra strand man nätt och jämt kunde se. Vid ett tillfälle då jag såg ut över den
tyckte jag mig oerhört långt ut se ett par kokosnötter flyta högt i vattnet. En
inföding kom frampaddlande i sin utriggade kanot. Han hade sin lille vackre
pojke i knät och tog mig gärna ut på vattnet för inspektion av
"kokosnötterna". I den lilla smala kanoten satt jag med en skinka på
var reling för den var knappa 25 cm bred. Fötterna fick inte plats bredvid
varann på botten utan måste placeras den ena bakom den andra. På grund av
utriggaren var den inte det minsta rank.
Efter en ganska lång stunds paddling
såg vi att det inte alls var några nötter utan två huvuden som just och jämt
stack upp ur vattnet. Min vän flinade glatt åt min överraskning för han hade
naturligtvis redan från början vetat detta då de höll på med sin vanliga
sysselsättning, fiske.
De började med att stå tätt
bredvid varandra varefter den ene gick i en lång ring ut från sin kamrat hela
tiden dragande med sig ett nät vars flöten just nådde vattenytan medan telnen
släpade i bottnen. När allt nät var ute hade "vandraren" hunnit
tillbaka till sin kamrat. Då började båda att dra in nätet från var sitt håll
och samlade alltså på detta vis in allt som fanns inom rundeln. Nätet var
mycket småmaskigt så allt både stort som smått kom med.
Ja stort var allt synd att säga
för där var inte många fiskar större än en liten vittling medan det däremot
fanns gott om räkor av flera slag ock mycket krabbor i lysande färger och
underliga former.
När de tagit vara på fångsten
gjorde de om "fiskerundan, gång på gång. Nästan hela lagunen hade samma
för denna fiskemetod lämpliga djup.. Men det var säkerligen ansträngande då de
hela tiden fick sträcka på sig för att ha hakan över vattnet.
När mina vänner såg mig i den
lilla ynkliga kanoten på det vida "havet" hade de allt roligt åt mig
där jag satt i min vita bekväma och svala sarong som jag låtit sy åt mig dagen
innan.
Nästa dag åkte jag över
landtungan till en strand i väster ut mot Indiska Oceanen. Inga holmar skyddade
kusten här men ett rev långt ut bröt havsdyningarna så endast småvågor nådde
vår strand med gyllene fin sand. Sanden var så fin att även de ganska svaga
dyningarna höll den hela tiden i rörelse så vattnet såg alldeles vitgrumligt ut
till ett par tre meters djup.
Jag har aldrig varit någon
badfanatiker men eftersom här var ca 30 grader i skuggan och 27 i vattnet så
tyckte jag ändå jag skulle göra ett försök. Och nog var det ganska skönt med
det ljumma salta vattnet i mjuka dyningar mot kroppen men sanden satte sig i
håret och hamnade också i ögonen så det var inte bara angenämt. Men var det meningen
att jag skulle blivit fisk hade väl Vår Herre utrustat mig med fenor.
När jag tämligen snart kom upp
igen såg jag några yngre män dra ut en mindre båt, typ plastjolle i sjön. Den
var utrustad med aktersnurra. De skulle ut och fiska och jag bad att få följa
med. Det gick bra och jag hoppade i båten efter att först ha fått på mig
sarongen och skjorta för solen brände livsfarligt där ute på vattnet.
Även här var mycket långgrunt så
även när vi var några hundra meter ut från stranden var djupet inte större än
fyra - fem meter.'
Vi hade nylonlinor 0.30 - 0.40
med små krokar ungefär som vår vittlingkrok, en på varje rev med ett mycket
litet blysänke fastklämt några decimeter från kroken som agnades med råräk.
Vi fick dryga trettiotalet fiskar
i storlek från strömming och uppåt. De största såg ut som trettiofem, fyrtio cm
lång silverblanka tunna och smala svärd. De var mycket vackra.
För en gammal bohuslänning var
det ett trevligt fiske och intressant med ett antal exotiska fiskar som jag
aldrig sett förut.
Men roligare blev det för nu kom
en hel liten flotta av havsgående fiskebåtar in från havet. Även dessa var
utriggare men av ett helt annat format än de jag sett tidigare. De var
säkerligen minst tio till tolv meter långa men även de mycket smala så att fiskarna
även här satt med en skinka på var reling och med korslagda ben. Båtarna var
tämligen djupa. Alla bestod av en enda lång urhuggen trädstam med ett brett
brädbord fäst vid varje sida så att båtkroppen blev två tre gånger högre än den
var bred.. Utriggaren var en ganska grov stam ca tre meter ut från båten
fasthållen av tvärgående slanor. På dessa var lagt ett litet däck. Masten
bestod av ca 20 cm grov bambu som bar ett latinsegel.
Det fanns inget av metall i dessa
båtar; allt var sammanfogat av tränaglar och kokosrep som ju aldrig ruttnar.
Konstruktionen var alltså mycket flexibel och tålde mycket stora påkänningar.
Med rigid sammanfogning skulle ingen av dessa båtar tålt någon nämnvärd sjö
utan att brytas sönder.
De seglade också häpnadsväckande
snabbt. I mycket måttlig vind gjorde de säkert 7 - 8 knop. Jag fick borda en av
dessa båtar och pröva på komforten men jag blev inte länge ombord för vi skulle
inte åt samma håll så jag fick ta mig över i vår lilla julle igen vilket inte
var det allra lättaste ty just där hade vi ganska kraftig dyning. Men skoj var
det.
När jag kom iland kontaktades jag
av en trevlig man i de tidigare tjugoåren som bjöd på kokos (dryck) ananas och
papaya och övade sin inte alltför dåliga engelska. Efter en trevlig stund med honom
frågade han om jag var intresserad av en längre biltur på ön. Han var
hemmagjord guide och visade upp en massa rekommendationsbrev från tidigare
kunder av all världens nationaliteter. Jag frågade två ungdomar i vår resegrupp
om dom var intresserade av att komma med. Efter diverse prutande gav vi oss så
iväg, vi tre svenskar, guiden och en chaufför på en resa som skulle sträcka sig
över tre nätter och fyra dagar. Detta blev för oss tre en alldeles underbar
resa där vi såg vild elefant, leopard, vildbuffel, krokodiler i mängd, mungo,
jätteödlor, ormar, djungelhöns (våra egnas stamfäder för det var bara tupparna
vi såg) och flera sorters apor. Till detta kom fantastiska landskap,
Sigiriaklippan med dess kungaborg och "Molnens döttrar" i fresker på
klippväggen och så dessa gamla ruinstäder Polonaruva och Anoradhapura med det
heliga fikusträdet under vilket Buddha satt då han fick sina visioner. Men han
var ju aldrig på Ceylon så hur går då detta i hop? Ja påståendet är faktiskt
både sant och falskt. För många hundra år sedan tog man en stickling från det
äkta buddhaträdet och planterade här så rent biologiskt är det faktiskt samma
träd i dag omgärdat av dubbla staket ett i silver och ett i guld.
Och så kom vi ända bort till
östkusten med en av världens förnämsta hamnar som många nationer tävlat om att
få besitta för sina örlogsflottor. Det sägs att hela engelska flottan skulle
kunnat få plats där. Denna består av en väldig bukt nästan helt innesluten av
landtungor med endast ett smalt sund ut mot havet, Trincomale heter staden vid
bukten. Högt uppe på ett berg som stupade lodrätt ner i havet låg ett mycket
vackert hinduistiskt tempel som vanligt överlastat med groteska figurer
skulpterade och bemålade i alla färger. Nere i djupet slog vågorna med
smaragdgrönt vatten och vitt skum mot klipporna och längre ut djupnade färgerna
till kobolt och ultramarin.
Når vi sedan kom till en av de
helt fantastiska stränderna måste jag ju ändå pröva på. Här var ändå varmare
både på land och i havet så här gav jag mig i helt frivilligt och stannade
mycket länge i vattnet, minst en halvtimme tror jag. Här var ganska redig
dyning som gjorde det litet äventyrligt att komma utför man slogs ikull stup i
ett men kom man väl ut var det inte längre något problem fast jag fick ju som
vanligt simma på rygg då mitt framskjutna huvud annars får mig att leka ubåt.
Eftersom sanden inte var lika
finkornig som vid Negombo blev vattnet mycket klarare och trevligare här så nog
blev detta bad ett av de angenämaste och mest minnesvärda i mitt liv där jag
låg och flöt högt i det mycket salta vattnet och säg ut mot horisonten i öster.
Kunde mina blickar fortsatt vidare från horisont till horisont skulle de så
småningom nått Bortre Indiens kust i Burma eller Malaysia. Det var en
fascinerande känsla i stil med den jag kände i Negombo där jag också låg i
Indiska Oceanens varma vatten och även här drömde mig från horisont till
horisont men nu västerut mot Afrikas kuster. Mina unga svenska vänner njöt som
jag av vatten sol och ljumma vindar vid denna oändliga gyllene strand med sina
kokospalmer i bakgrunden.
Sen hör det ju till förstås att
jag som bohuslänning van vid våra släta, rena hällar tycker det är irriterande
med sand mellan tårna och för övrigt över hela kroppen.
När vi badat färdigt fick jag
någon halv kilometer bort längs stranden se en grupp människor som tillsammans
sysslade med något i vattnet. Det blev trots det stora avståndet snart klart
att de drog en landvad varför jag fick mycket brått dit där de redan hade
dragit i land den. De hade fått ganska mycket av en sorts sill, såvitt jag
förstår närmast släkt med sardinen. Fiskarna var betydligt större än våra
strömmingar och förhållandevis bredare och gnistrade som silver i det tropiska
starka solljuset.
Eftersom jag varit rädd att missa
evenemanget hade jag rusat dit i bara badbyxorna och hade alltså inga pengar
att köpa någon fisk för men när jag tecknade att jag skulle hämta pengar för
detta ändamål skrattade dom avvärjande och gav mig en hel plastpåse med denna
fina färska fisk. De verkade nästan hedrade av att en turist kunde vara
intresserad av den.
När jag kom tillbaka till de
andra bad jag guiden att söka upp stans bästa restaurang åt oss. När vi kom dit
till detta imponerande ställe som besökts av amiraler från många av världens
flottor slog vi oss ner i den vackra men nu mycket glest besatta matsalen. När
hovmästaren så kom beställde jag en fiskrätt på matsedeln men förklarade att vi
inte skulle äta den bara betala den. Han såg lindrigt sagt konfunderad ut tills
jag fått förklarat min idé och framställt min önskan. Jag bad honom nämligen
att gå ut i köket och fråga sin chef köksmästaren, om han skulle vilja ha den
stora godheten att släppa in mig i köket för att själv tillreda den fisk jag
hade med mig.
Efter en stund kom han tillbaka
och ledde mig leende ut till köket där kökspersonalen tog emot med glada flin.
Med den Frosts morakniv som brukar följa mig på mina resor i värden rensade jag
så mina sillar under noggrann uppsikt och nyfiket stirrande som övergick i ren
häpenhet när jag sedan tvättade dem på vårt vis med noggrant borttagande av
"blodrännan" (egentligen fiskens njurar) vid ryggbenet. Något sådant
hade de aldrig sett; själva sköljer de bara av fisken efter synnerligen slarvig
rensning. Det verkar som om det bara är i norra Europa och nordamerika som vi
är omsorgsfulla med fiskens rengöring.
Så fick jag komma till spisen, en
vedeldad historia påminnande om våra gamla järnspisar. Ringarna var borttagna
och över eldhålet sattes en stekpanna med dryga 40 centimeters diameter, den
största panna jag sett. Jag fick inget mjöl att panera i men salt och andra
kryddor av vilka jag försiktigtvis bara använde saltet. Självklart kan man inte
vänta sig smör på dessa latituder varför jag fick nöja mig med en brun ej
alltför angenämt luktande olja som jag antar var kokos.
Stekpannan var av mycket tunn och
dessutom bucklig plåt så förutsättningarna för en mästerlig matlagning var
under dessa omständigheter inte de allra bästa och några jämt och vackert gyllenbruna
fiskar blev det inte. Trots detta fick jag stora leenden och många komplimanger
från köksmästare och personal.
Mina reskamrater och jag själv
lät oss ändå väl smaka även om vi nog sände en liten saknadens tanke till vår
egen rågpanerade och i gjutjärnspanna smörstekta fisk.
I köket hade jag låtit personalen
provsmaka för att förstå varför jag varit så mån om att tvätta bort blodranden
och därmed den beska smak fisken annars får intill ryggbenet. Köksmästaren
nappade omedelbart på idén och påstod sig i fortsättningen vilja behandla
fisken på vårt skandinaviska sätt.
För mig var det i alla fall
roligt att få garanterat färsk fisk som jag själv fått steka i denna exotiska
miljö.
Vi åt den till kokt ris,
sötpotatis (batat) och pisang (kokbanan). Nog hade vi svenskar föredragit
vanlig hederlig potatis men detta var ändå kanske roligare.
När jag sedan ville betala så
ville de inget ha men jag fick till slut ändå betala för tillbehör och servis
och vi skildes under ömsesidig högaktning efter någon timma på den fina
restaurangen i Trincomale.
Senast ändrad
2001-06-07