Belem
Efter
att taxin från flygfältet letat upp ett hotell åt mig i Belem kl. 2 på natten
behövde jag inget sömnpiller.
Tretton
timmar i taxi och flyg i en förfärlig, fuktig hetta tog rejält på krafterna.
Den
delade taxin från Paramaribo till Cayenne kördes av en synnerligen obehaglig
kvinna. Om hon var mest sur eller bara ilsken var svårt att säga. Fastän hon
kört denna väg nästan var dag visste hon inte hur långt det var och heller inte
namnen på de fyra floder vi korsade.
I
Paramaribo hade jag varit på posten redan kl. 7 på morgonen för att posta
pilbåge och lasso till min pojke. Det tog ett pr timmar. Sedan fick jag vänta 4
timmar på taxin innan vi kom iväg kl. 13. Jag hade fortfarande diarré och
illamående på fjärde dagen och mådde tjyvtjockt. Tio timmar i taxin i tropisk
hetta och fuktighet på väg som slingrade våldsamt både horisontellt och
vertikalt tog nästan död på mig.
Annars
var resan fantastisk genom ett landskap som jag dåligt klarar att beskriva. Senare
har jag fått se bl.a. filmen om Papillon som flydde från Djävulsön. Jag
upptäckte då att jag på ett betydligt komfortablare sätt än han gjort nästan
exakt samma resa men i omvänd riktning. I filmen kände jag sannerligen igen
detta en fotvandrande flyktings i sanning djävulska landskap. Terrängen var
nästan hela tiden oerhört ”trång”-kuperad. Kullarna såg ut som några tiotal
meter höga myrstackar med träskliknande mark emellan. Oerhörda trädjättar både
på och mellan kullarna och däremellan en totalt ogenomtränglig härva av lianer
och väldiga med bananen besläktade helikonior, några så stora att bladen från
marken sträckte sig 8 – 10 meter mot skyn. Då jag dessutom visste att många
lågväxande palmer och den slingrande rottingpalmen är fruktansvärt taggiga
förstår man det praktiskt taget omöjliga för en flyende att ta sig fram här.
I detta
område var rikedomen av blommande orkidéer mycket stor.
Bilresan
från Paramaribo till flygplatsen i Cayenne var ca 500 km och tog 11 timmar. 180
kr kostade bilturen.
Som
sagt. Inte behövdes det några sömnpiller när jag väl kommit i säng i det
prydliga och trevliga hotellet i Belem. För fyra nätter, frukost och två rejäla
måltider betalade jag 220 kr. Bra men starkt bullrande. Luftkonditionering,
dusch och vänligt, trevligt bemötande ingick i priset.
Belem
som tidigare hette Pará har 1,3 miljoner invånare och ligger inte långt från
Atlantkusten vid Amasonfloden och Zingu. Omkring 100 öar bildar Amasonfloden
väldiga delta. I detta område fann man för några år sedan genom
radarfotografering en 600 kilometer lång flod. Tidvattnet här gör det svårt att
veta vad som är vad. Amasonfloden är på sina ställen mer än flera mil bred och
hundra meter djup. På sin väg från Anderna och genom ett område 25 gånger
Sveriges yta för den så mycket vatten ut i Atlanten att detta på fem sekunder
skulle kunna fylla ett badkar för varje svensk. Många mil ut från land är havet
gult av det slam floden för med sig, slam som under årmiljoner via nordgående
havsström byggt upp stora delar av de tre Guyanas.
Genom
ebb och flod stiger och faller floden upp till 10 – 20 meter flera gånger om
dygnet. Nära 100 mil från mynningen märks tidvattnet och springflod sägs märkas
300 mil till Manaus.
Belem
som tydligen grundades i slutet på 1500-talet är självfallet genom sitt läge en
mycket betydande hamnstad. Under gummiruschen i början på 1900-talet då Manaus
blev en av världens rikaste städer skeppades gummit ut över Belem som då kom
att växa i betydelse. Staden är centrum för en intensiv handel, huvudsakligen
med födoämnen av olika slag, först och främst frukt och fisk.
Det
första jag gjorde när jag vaknat till liv efter min första natt här var att ta
mig till det stora torget. Ibland upplever jag när jag berättar härifrån att
mitt språk är så fattigt. Varför har vi inte någon komparationsform ”ovanför”
superlativ? Hur skall jag utan denna kunna beskriva detta torg? Tänk er en yta
fyra gånger så stor som Hötorget i Stockholm. Tänk er så denna yta täckt med
ibland mer än meterhöga högar av frukt och grönsaker så tätt liggande att man
nätt och jämt kan ta sig fram emellan dem.
Detta
var det centrala frukttorget för en miljonstad i ett tropiskt område med många
olika växtlighetsmiljöer. Extremt uppodlade öar i detta väldiga delta bidrog
med ett otal kulturväxter och djupa djungler med vildväxande frukter och nötter
som paranötterna från det ståtliga trädet Bertholezia Excelsa. Dessa nötter,
här kallade brasilianska kastanjer, samlades endast från vilda träd. Indianer
som samlar dem får hjälp av apor. Man hör deras ivriga tjatter när de hittat
ett träd med mogna nötter.
Samlandet
är inte ofarligt. Nötterna ligger helt utan fruktkött tätt packade i en kapsel
så stor och nästan lika hård som en kokosnöt utan yttre skal. När nötterna är
mogna faller dessa klot från stor höjd i marken. Får man en sådan i huvudet
plockar man sedan aldrig mer några nötter.
Sannolikt
kan man ingenstans i världen se så mycket frukt på ett ställe som här. Den
samlade volymen var oerhörd men än mer imponerande var nog sortrikedomen. Gång
på gång försökte jag räkna sorterna jag såg men glömde vilka jag redan räknat
så jag fick ge upp. Jag fick av någon en sida utriven ur en bok med namnen på
178 sorter som förekom i Amasonområdets nedre del.
Den mest
imponerande högen bestod av pumpor somliga med vikter långt över tio kilo.
Dominerande fruktslag var apelsiner i väldiga högar direkt på marken med
gyllengula eller kålgröna frukter. Jag trodde förstås att de gröna var omogna
men de var lika mogna, saftiga och söta som de gula. Sällan har jag ätit
bättre. Även andra citrusfrukter förekom men i mindre utsträckning. Den annars
vanligaste frukten var mango i ett otal sorter varav det lär finnas mer än 500
i hela världen. Mangon, Mango indigofera, hör till mina favoriter även om jag
är ännu mer förtjust i cherimoja, Anona cherimolia. Den store upptäcktsresanden
Alexander von Humboldt var så förtjust i denna frukt att han kunde tänka sig
att resa tvärs över Atlanten bara för att få äta den igen. På torget här hade
den sällskap av sina släktingar Anona squamosa och Anona muricata, även de
välsmaskande. Bananer, gula, gröna och röda, stora och små, samsades med
jättestor papaya och ananas. Avokado, stjärnäpple, sapodill, surinamkörsbär,
kokos och paranötter fanns i överflöd. Naturligtvis åt jag av de flesta.
Särskilt glatt överraskad blev jag över hur god papayan smakade. Det var något
helt annat än den papaya jag ätit på Kanarieöarna.
En
kategori frukter som jag egentligen tidigare sett endast i Manaus var
palmfrukter. De palmfrukter vi annars känner till är ju begränsade till två,
dadeln och kokosnöten. Här fanns flera andra sorter, bl.a. från mauritiuspalmen
som också växte på savannen och vars blad användes till taktäckning. Dessa
frukter kan ätas både råa och kokta och påminner i smak något om
kronärtskockor.
Som väl
var hade min magsjuka släppt så jag kunde njuta av detta torgs överflöd.
Här var
också grönsaker av alla de slag. Vid ett stånd såg jag pyttesmå, klargula bär.
Mannen bakom ståndet stoppade några av dem i mun och tuggade förtjust. Så tog
han ett, bröt isär det och gav mig. Som den försiktige general jag är slickade
jag mycket varsamt på en brottyta och gick direkt i vädret. Det var
koncentrerad eld! Mannen tuggade glatt på alla sina ”bär” och flinade åt mig.
Det var pepparfrukter av den absolut ettrigaste sorten. Okra, ”Ladies fingers”
hade jag tidigare sett i Turkiet. Ett otal sallader och av mig okända
kryddörter fanns naturligtvis också.
Det var
så trångt mellan frukthögarna att man knappast kunde gå i gyttjan mellan dem.
Medan
jag strosade kring här föll ett envist duggregn. Himlen var mörkt jämngrå och
temperaturen ca 30 grader. Dyblöt blev jag, om utifrån eller inifrån är svårt
att säga och det var nästan omöjligt att få kläderna att torka efteråt på grund
av den höga luftfuktigheten. Luftkonditioneringen på hotellet fick senare fullt
jobb.
Intill
frukttorget fanns fiskhallen, en mycket stor byggnad med högt till tak. Jag
hade väntat mig ett lika stort överflöd här av fisk som av frukt. Amasonfloden
ärt världens fiskrikaste flod, både då det gäller antalet arter och levande
massa. Jag hade därför, som sagt, väntat samma överflöd. Här kanske fanns en
tiondel så mycket fisk som i ”Feskekörka” i Göteborg en lördagsmorgon. Eftersom
jag inte kan ett ord portugisiska och brasilianarna konsekvent, av
chauvinistiska skäl, vägrar förstå den så närbesläktade spanskan blev all
information mycket bristfällig. Tydligen hade jag i alla fall kommit till
fiskhallen vid allra sämsta tidpunkt med endast en mycket liten bråkdel av det
optimala utbudet.
Få av
fiskarna vägde mindre än ett par kilo. Eftersom vi här var så nära havet fanns fisk
även härifrån såsom tonfisk, guldmakril och svärdfisk. Fem olika sorters malar
fanns här, karakteristiska genom sina platta bukar. Man fick en känsla av att
de ständigt låg på bottnen och vilade sig.
Mellan
hallen och frukttorget hade gatuköken sin plats. Här serverades soppor och
stuvningar samt grillat på små järngaller över träkolseldar.
Här fick
jag ett underbart fint stycke av en fisk jag inte kände till. Kritvit i köttet,
mycket saftig och utomordentligt välsmakande. Den fisken hade inte varit många
timmar ur vattnet innan jag åt den. Genom tecken fick jag klart för mig att den
fångats i floden. Nu kunde ätomständigheterna varit betydligt angenämare. Att
stå med sitt fiskstycke i handen i ett genomträngande duggregn och trettio
graders värme var otrivsamt nog men att dessutom omges av rent otrolig ”skit”
och stank gjorde inte ätandet till en kulinarisk höjdpunkt trots den ypperliga
fisken.
Just
då var det ebb. Vid kajerna runt frukttorget och fiskhallen stod båtarna, även
stora fartyg på flodbottnen. Den kväljande stank som då steg upp från de
fruktansvärda becksvarta sörjan där nere låter sig inte beskrivas. Kunde jag,
så skulle jag ändå inte göra det, för att inte utsätta den som läser dessa
rader för illamående. Vad som fanns i denna sörja skall av liknande skäl förbli
obeskrivet. Så som måsarna håller på och letar runt och på våra bryggor efter
något ätbart, fanns här i stället stora gråsvarta , fula fåglar i mängd som
rotade i dyn, gamar. De var totalt fridlysta och det var höga straff för att skada
eller döda dem. Då jag undrade varför fick jag motfrågan: Ni skjuter väl inte
heller era renhållningsarbetare?
Intill
fiskhallen fanns försäljare av skaldjur, först och främst krabbor. I korgar,
glest flätade av palmblad eller kluven rotting, rymmande omkring 25 liter, sågs
en becksvart krälande massa. Det var krabbor, något större än våra
strandkrabbor, som hade med sig den svarta dy de hämtats upp ur. Det var långt
från aptitligt, det försäkrar jag.
Här är man mycket nära ekvatorn och klimatet
därefter. Temperaturskillnaderna över dygn eller år är mycket små och ligger
strax under 30-gradersstrecket. Luften är praktiskt taget helt fuktighetsmättad
antingen det regnar eller ej. Mellan duggandet kommer de mest våldsamma
skyfall. Så snart jag orienterat mig här köpte jag ett rejält paraply. Min täta
poncho hade jag inte haft på mig många minuter innan den kvickt kom av. Att bli
ångkokt är inget nöje. Glad i hågen vandrade jag iväg med mitt paraply som
snabbt spändes upp då de första dropparna föll. Efter några få minuter fanns
det två små tämligen torra fläckar på hela mig, höger och vänster axeln, nära
halsen. Regnet slog så hårt i gatan att det studsade upp och nästan dränkte en
nedifrån. Kalla mig gärna Münchhausen, men så var det. Paraplyet fick vara i
fortsättningen. Man valde ett av två alternativ. Var man på optimistiskt humör
hoppade man in i en djup portgång i hopp om snabbt övergående skur. På mer
pessimistiskt humör struntade jag i både paraply och portgång. Efter en minut
gick det inte att bli blötare! Ett något oväntat obehag var svårigheten med att
finna tillräckligt med luft i allt vatten som ramlade ner, men problemet var
väl mest psykologiskt.
Det sägs
att Bombay skall vara obeskrivligt smutsigt. Jag har aldrig varit där men
känner mig ändå tämligen säker på att Belem var värre. Natten till söndag
städades stans alla gator. Då detta var gjort såg ändå staden ut som ett av
våra torg innan städpatrullerna dragit fram efter avslutad kommers. Helt
otroligt. Och stanken var mer än ofta rent outhärdlig. När jag nu skriver om
Belem känns behovet igen av fler komparationsformer för adjektiven än våra
ynkliga tre med superlativ i toppen eller som här, snarare botten, mycket
otillfredsställande.
I denna
stad blev det mycket tydligt hur olika åldrandet påverkar arkitekturens olika
stilar. De gamla husen och kyrkorna i barock åldrades med viss charm genom alla
fukt- och mögelfläckar medan likadana fläckar på moderna byggnaders stora rena
ytor utan ornamentering eller annan utsmyckning blev tämligen katastrofalt. Det
var betydligt trevligare att se ett litet träd växa fram ur ett kyrktorn än ur
en funkisfasad.
Staden
var ganska vacker med stora breda avenyer kantade med alléer av jättelika
mangoträd. De flesta städerna på min resa hade alléer av huvudsakligen ett
slag. I Georgetown var det underbara akaciaarter med ljusröda eller gula
blommor, i Paramaribo kolossalt höga mahognyträd och här som sagt mango. I
nästa stad Fortaleza var det kanaradadelpalmen och i Asuncion, Paraguaj, som
jag senare kom till bestod varenda allé av apelsinträd.
Mangoträden
här sades orsaka många barns död. Här finns gott om svältande gatubarn. När
mangon mognar faller frukterna ned på gatan. För varje frukt som faller rusar
en skock barn ut i gatan för att först nå den.
Är då
trafiken både tät och snabb som den för det mesta är här, så leder denna
kombination årligen till ett ej ringa antal dödade eller svårt skadade barn.
På min
resa hade jag med mig två kameror, en Pentax och en halvformats Fuji. Den
senare blev totalförstörd under ett våldsamt skyfall. Ingen reparation var
möjlig. Detta innebar en stor förlust för mig eftersom denna lilla kamera var
mycket behändig och gav dubbla antalet bilder per rulle jämfört med Pentaxen.
Staden
var som redan sagts mycket gammal. Dess läge här vid infarten till jordens
mäktigaste flod ledde till att man redan så tidigt som 1616 anlade befästningar
här. Staden var tämligen platt men en del höjde sig ett drygt femtiotal meter
upp från floden. Här var citadellet anlagt, mycket vackert och imponerande med
sina oerhörda kanoner, de största jag någonsin sett.
Efter
att ha sett citadellet besökte jag stadens mycket fina museum. Dettas var av
naturliga skäl speciellt inriktat på de olika indiankulturer som funnits och
fortfarande fanns i det väldiga Amasonbäckenet. Självfallet fanns där bågar och
pilar, blåsrör och de pilar av chontapalmens långa taggar som används i dessa
samt kalebasser med curare. Där fanns också krympta huvuden från
Jivaroindianerna. Ett av dessa var mer makabert än de övriga. Ett huvud, inte
större än en apelsin, var utrustat med väldiga rödblonda slokmustascher och
jättestort hår i samma färg. Här hade tydligen en skandinav råkat illa ut. Om
Jivaro och huvudkrympning kommer jag att skriva utförligt då jag i min
berättelse hunnit till deras land vid bifloden Napu.
Men här
fanns även annat och för mig betydligt mer oväntat. Helt underbar keramik,
utomordentligt vackert utformade kärl med invecklad och konstnärlig dekor. Mest
imponerande var nog de format man kunnat åstadkomma. Ett kärl för
cassavajäsning rymde 700 liter. Hur har de kunnat forma och bränna denna
oerhörda kruka?
Jag har
sett många av världens största konstmuseer och det underbara konsthantverket i
Eremitaget i St. Petersburg och Top Kapi i Istambul, underbara föremål i guld,
silver och ädelstenar. Här fanns inget av detta men skönhet lika stor.
Indianerna tog vad naturen själv bjöd på och fogade samman till sagolika
konstverk. Tavlor gjorda av hundratals fjärilsvingar, halsband av frön i olika
färger och fiskfjäll omväxlade med de praktfullaste arbeten i fågelfjädrar
eller skalbaggsvingar. Väldiga hårprydnader och till och med hellånga mantlar
var förfärdigade av tusentals ibland otroligt små fjädrar samman bundna med de
finaste och starkaste växtfibrer. De allra praktfullaste inslagen i dessa
skrudar kom nog från kollibris metallglänsande vingar och bröst. Lika
metallglänsande täckvingar från skalbaggar sattes samman till fantastiska
prydnader. Ja timmarna här var ett frosseri i skönhet.
Museet
visade även växter och djur från detta område, jättestora sköldpaddor
uppstoppade arapaimor som kan bli 6 meter långa samt många sorters pirayor. Det
regnade så våldsamt att jag inte till min sorg kunde se något i den angränsande
botaniska trädgården.
Så var
det dags för nästa flygresa till nästa stad, Fortaleza. Härom nästa gång.
Innan
jag gav mig iväg unnade jag mig den första ordentliga måltiden på en och en
halv månad. På mitt trevliga hotell fick jag ett utsökt, rejält tilltaget
stycke kött med sötpotatis, sallader och grönsaker. Jag hade nästan glömt att
mat kunde smaka så gott! Tack för den måltiden, Belem!