Brasilia, Belo Horizonte, Ouro Preto
Ju längre mitt flyg kom från Salvador mot Brazilia, desto mer enformigt såg det ut från luften. Först dominerad bergskedjor med odlingslandskap däremellan.
Brasilia ligger på en högplatå 1000 meter över havet varför klimatet där är mer subtropiskt än tropiskt, dessutom ganska torrt.
Intill staden var naturligtvis stora odlingar av frukt och grönsaker för det egna behovet.
Brasilia ligger ungefär hundra mil från Salvador och något närmre Rio de Janeiro.
Jag kom fram till flygfältet 11.30 på skärtorsdagen. Från Salvador hade jag ringt vår ambassad och fått veta att de skulle stänga för påsken redan kl 12 så det gällde att snabbast möjligt få tag i en taxi och iväg. Någon minut innan porten stängdes hann jag fram till vår synnerligen vackra ambassadbyggnad även den ritad av stadens store och enväldige arkitekt Oscar Niermeyer.
Det fanns endast en man kvar på ambassaden, diplomaten Claes, vars efternamn jag tyvärr helt glömt. Han var synnerligen vänlig och hjälpsam, hjälpte mig att ordna flyg till Belo Horizonte och pratade med mig på ambassaden till klockan 1 (13). Sedan tog han mig på rundtur i staden och till slut till flygfältet där jag skulle vara redan 14.30.
Jag färdades alltså nära 200 mil för att se Brasilia i en och en halv timma. När folk jag tidigare mött här i Brasilien hörde att jag tänkte mig hit undrade de förvånat vad jag hade där att göra. Jag hade sett den moderna arkitekturen i Vällingby och tyckt mycket om den tills den efter några få år redan börjat åldras. Fuktfläckar och sprickor på gamla barockkyrkor ger patina medan de endast förstör skönheten hos stora rena putsade betongytor.
Jag hade i flera år undrat hur Brasilias moderna arkitektur skulle klara åldrandet. Att med egna ögon se detta var min resas mål och härför trodde jag mig bara behöva någon enstaka timme.
På den korta tiden fick jag se vad jag ville.
Den av Lucio Costa planerade och av Niemeyer ritade staden var ett underbart vackert konstverk, från luften sett som ett flygplan med central kropp och korsande vinge.
Alla officiella byggnader såsom regeringsbyggnader och ambassader finns i ”kroppen” Med de allra viktigaste regeringsbyggnaderna vid De tre makternas torg i planets nos. Vingen hyste affärsbyggnader av alla de slag. Bostadsområdena låg för sig själva och tycktes ha varit tänkta endast för de inom administration och affärsverksamhet anställda.
Det fanns gott om parker och andra planteringar och till och med en konstgjord sjö.
När jag var där var staden endast 18 år gammal med några hundratusen invånare. I själva staden bor nu 400 000 och i delvis förslummade yttertområden 1,8 miljoner människor. Detta hade inte Costa förutsett. För alla dessa förefaller ingen stadsplan ha funnits.
Vid De tre makternas torg ligger de byggnader som först och främst ger denna stad dess unika karaktär, regeringskansliets tvillingskyskrapor, debuteradekammarens skål och senatens kupol.
Alla bilder som visar skålen är tagna i ett sådant perspektiv att även basen verkar vara en del av sfären medan den i själva verket är plan till stor bredd.
Kupolen var den enda byggnaden i denna fantastiska stad som besannade mina farhågor från Vällingby. Om den var av betong med puts kan jag naturligtvis inte säga men nog verkade det så eftersom den redan efter 18 år var alldeles skäckig och såg mycket åldrad ut.
Men resten av staden överträffade alla mina mest positiva förväntningar. Allt som vette utåt var gjort av glas, högglanspolerad granit eller andra maximalt hållbara bergarter, rostfritt stål eller eloxiderad aluminium. Frånsett, som sagt, skålen föreföll staden att vara gjord för att se lika nyuppförd ut under århundraden. Oerhört många spännande och vackra byggnader fröjdade ögat bl a ett hus byggt helt av glas bara sammanfogat av rostfritt stål seglade sig i en damm. Otroligt!
Sedan den vänlige Claes kört mig till flygplatsen flög jag till Belo Horizonte på väg till Rio.
Belo Horizonte
Delstaten ligger på en högplatå uppbyggd av värdefulla mineral och bergarter. Sedan 1700-talet har portugiserna här brutit guld och diamanter och senare bl a järn och manganmalm. Här finns sannolikt de största fyndigheterna av världens bästa akvamariner och ametist samt ett otal andra ädelstenar men så vitt jag vet varken safirer, rubiner eller smaragder. Här finns sannolikt världens rikaste förekomst av svarta diamanter, carbonados som uteslutande användes inom industrin som slip och polermedel samt för sågning av sten och precisionssvarvning.
Belo Horizonte är i dag en betydande industristad och mycket vacker. Sällan har jag sett så många sorters träd kanta stadens gator. Alla jag sett i hittills i städerna här tycktes finnas med och flera därtill. En allé av blommande hibiskus med två meter höga raka stammar var en underbar syn.
Gyllene kaskader från cassior och andra träd från Leguminosefamiljen omväxlade med Melastomataceaeträdens rika blålila blomsterprakt.
Den stora huvudavenyn tycktes gå rätt genom hela staden. På Båda sidor gick parallella avenyer alla med vackert planterad mittremsa. Fresia, gladiolus, praktfulla liljor och många vackra blommor som jag aldrig sett förr överflödade i avenyernas mitt.
Till och med vackra pinjer bildade alléer här.
De många parkerna var både stora och vackra. Där såg jag för första gången Sydamerikas väldiga barrträd, Araucaria araucana och Araucaria exelcior. Dem kommer jag att beskriva i ett annat avsnitt. Här fanns också väldiga exemplar av ett träd som måste växa oerhört fort, eftersom de första exemplaren av denna familj kom till kontinenten från Australien för bara hundra år sedan. Eukalyptus med många arter är nu ett mycket värdefullt träd på många ställen i Sydamerika. Även om dessa kommer jag att skriva i ett kommande kapitel.
När jag såg alla dessa träd, många i praktfull blomsterskrud tänkte jag på min norfar som var länsträdgårdsmästare. Tänk om han sett dessa parker och haft deras träd till förfogande då han för 124 år sedan anlade parken i min egen hemstad Lysekil
Stadens centrum hade en underbart vacker höghusbebyggelse som jag mer eller mindre framgångsrikt försökte fotografera.
Eftersom det var påsk var hotellen nästan överfulla. En stor del av tiden på min länga resa gick åt till att finna inkvartering. Jag måste hitta ett hotell eller pensionat som var både billigt och centralt beläget. I Georgetown hade jag blivit av med min värdefulla hjälpreda för detta, South American Handbook. Här i Belo Horizonte fick jag napp på det åttonde hotellet jag besökte. Det låg mycket centralt, var mycket prydligt och dessutom billigt.
På kvällen frågade jag efter förbindelserna till Ouro Preto, deras gamla huvudstad som jag mycket gärna ville se. En man som stod bredvid hörde mig och sade att han och hans fru skulle dit nästa morgon och att de gärna tog mig med. Glad blev jag förstås!
Nästa morgon kom den vänlige mannen och hans sympatiska fru och hämtade mig i receptionen.
När jag flugit hit hade landskapet blivit mer och mer ”skrynkligt” ju närmre staden vi kom. Först tänkte jag på ett gammalt äpple sedan på persianpäls, så småknorvigt föreföll det.
Nu kom vi alltså ut med bil i detta. Varken förr eller senare har jag varit med om något liknande. Ibland gick vägen uppe på en skarp getrygg sedan ner i en trång dal mellan två skarpa rygga och så upp igen. Det var inte många tiotal meter i sträck av det ena eller andra, getrygg eller dal.
Bergens sluttningar var frodigt gröna.
Massor av buskar av familjen Melastomataceae med vackra blå blommor i överflödande mängd fick bergssidorna att bli mer blå än gröna.
Erosionen var så kraftig här att själva berggrunden bara högst upp på bergsryggarna gick i dagen.
Jag minns inte längre hur lång tid bilfärden varade men att den slog alla rekord i kurvighet, horisontell som vertikalt.
Och lika kuperat var det i Ouro Preto, Svart guld, vars gator var stensatta med blanknött kullersten. Vid flera tillfällen trodde jag att bilen skulle halka baklänges ner igen, när vi körde upp en gata brantare än jag någonsin hittills sett. I gamla dar måste bilarna backa upp för att bensinen skulle komma fram till motorn.
Bebyggelsen i denna stad som förklarats vara kulturellt världsarv av UNESCO, var i gammal portugisisk stil med 36 vackra barockkyrkor.
Staden blomstrade på 1700taletoch hade som detta väldiga gruvlands huvudstad 80 000 invånare. Nu, sedan man brutit allt guld och silver som fanns här, är den en ren turiststad med ca 30 000 invånare förutom turisterna.
Eftersom detta var under påsken fick jag till min stora sorg aldrig tillfälle att se museet med dess mineralsamlingar.
Vi var inne i en av de gamla kyrkorna som sannerligen visade upp vad man i denna stad främst sysslat med. Men även om silverbrytningen hade haft stor betydelse, så var endast guld ädelt nog för kyrkorna. Den vi besökte låg högt uppe på en kulle med en fantastisk utsikt över staden och det omgivande knorviga landskapet. Den var synnerligen rikt utsmyckad med skulpturer av både jungfru Maria och otaliga helgon.
Utanför templet fanns månglarna. Nu bryts här inte längre så mycket ädla stenar men ett mineral har de fortfarande gott om, såpsten. Detta mineral är lättare att bearbeta än täljsten och har huvudsakligen en mörkt olivgrön färg. Polerad får den fettglans. På trottoarerna låg hundratals alster av denna sten. Helgonfigurer, skålar, vaser och stora urnor, ofta mycket vackert skulpterade, hade stor åtgång hos turisterna. Naturligtvis var priserna därefter men inte värre än att jag skulle ha köpt något att ta hem om inte min ryggsäck hade varit tung nog ändå.
Efter besök på en liten restaurang och lite kringströvande åkte vi samma väg tillbaka till Belo Horizonte.
Efter att vi ätit tillsammans strövade jag ensam runt i staden innan jag gick och lade mig. Men efter maten hade jag först från mitt hotellfönster på 15 våningen sett staden under mig i en fantastisk solnedgång.
Nästa morgon, påskafton gick jag ut för att fotografera arkitektur samt försöka få tag på stenar. Fotograferandet av vackra skyskrapor gick bra men att hitta en sten i stenrikets huvudstad var omöjligt. Jag fick först adressen till ett ställe som sades ha alla möjliga intressanta mineraler till hyggligt pris. Efter att ha tagit dyr taxi dit fann jag att de inte hade en enda sten men kunde ge mig adressen till en bra firma. Dyr taxi dit där det bästa de hade var några rosa turmaliner i stenklumpar. Bättre rosa turmaliner hade jag själv plockat i Varuträsk. Ny taxi till nästa berömda firma. Stängt.
Nu hade jag alltså varit i både den gamla och den nya huvudstaden i ett område berömt för att ha fler intressanta mineraler än någon annan plats i världen utan att ha fått tag på en enda sten.
Jag skriver ofta om taxi märker jag. Mitt sätt att färdas gör att jag mycket ofta måste anlita detta färdsätt. På mycket begränsad till vill jag se ”allt”. Då tar det för lång tid att gå eller vänta på lämpliga bussar.
När jag lagt upp min budget före resan hade jag totalt försummat att räkna med kostnaderna för alla dessa taxiresor. Detta kom att bli ett ekonomiskt problem för mig, särskilt innan jag lärt mig taxikillarnas alla fula trick.
Ännu en taxi fick köra mig ut till flygplatsen där jag 20 minuter före tolv satt i mitt plan till Rio de Janeiro.
Rio kommer i mitt nästa avsnitt.
Senast ändrad 2003-04-05