Buenos Aires

När jag vid femtiden på morgonen installerat mig på det trevliga hotellet mitt i centrala Buenos Aires som den hygglige taxiföraren hittat åt mig behövde jag min säng. Sällan hade jag varit så trött och färdig som efter den natt jag frusit mig igenom sedan klockan nio kvällen innan. Vilken fruktansvärd bussresa!

När jag så småningom kvicknade till sökte jag upp vår ambassad för att komma över mina efterlängtade resecheckar, American Express. ö

Jag fick mina pengar men inte mer. Personalen var jäktad och hade mycket litet tid för luffarlandsmannen. Det var en underbar känsla att vara på grön kvist igen.

Buenos Aires, Goda vindar, ligger vid Rio de la Plata i anslutning till det delta som bildas vid floderna Paranás och Utuguays sammanflöde.

Den vackra staden ligger intill det väldiga Pampas och utförselhamn för oerhörda mängder spannmål, kott och mejeriprodukter. Med sin totalmängd av ca 11 miljoner invånare hyser den en tredjedel av Argentinas befolkning.

Tvärs genom stadens annars regelbundna gatunät går två väldiga avenyer som korsar varandra. Avenida de Mayo går från Plaza de Mayo med den stora katedralen till Plaza del Congreso med Parlamentet. Den korsas av den 140 meter breda Avenida 9 de Julio.

Staden är ren med alléer och parker och vacker höghusbebyggelse i centrum.

I Sverige hade maken till min dotters lärarinna genom sin kortvågsanläggning fått kontakt med en ung man i jordens sydligaste stad Ushuaja. Denne var av svensk härstamning och hade några månader tidigare flyttat till Sverige och jag fick nu träffa honom i Saltsjöbaden. Han var mycket trevlig och gav mig adressen både till sina föräldrar som bodde i en förort till BA och till systern som bodde längre söderut.

Ett par dagar sökte jag så per telefon pappan på hans arbete. Förgäves, inget svar. Till slut åkte jag med tåg på vinst och förlust ut den länga vägen till förorten där han bodde. Efter viss möda fann jag hans lilla hus. Själv var han inte hemma men som väl var hans hustru som blev glad att få hälsningar från sin son Hugo. Strax efteråt kom hennes man hem från arbetet och vi fick en väldigt trevlig eftermiddag och kväll.

Redan av Hugo hade jag fått höra familjens historia. Pappan hade en hög teknisk befattning i en fabrik för fanertillverkning. Han skickades till Argentina för att sätta igång en fanerfabrik där. Innan han blev färdig med detta förälskade han sig så i Argentina att han blev kvar. Ja det var faktiskt bokstavligt han förälskade sig i Argentina. Så heter nämligen hans hustru i förnamn!

Han stannade alltså och fick sonen och en dotter.

Pojken skickades till Sverige för att gå i skola och blev helt svensktalande. När han så fick kortvågsanropet från Umeå svarade han på svenska vilket naturligtvis var oväntat för norrlänningen.

Pappan hade mycket att berätta, mest om de vanvettiga förhållandena i landet. Jag hade inte nått honom per telefon ty det var endast undantagsvis som telefonen fungerade. Han fick resa till nästa förort om han själv var tvungen att telefonera.

Elnätet var lika dåligt. I varje restaurang hängde glödstrumpelampor i taket att tändas då strömmen försvann. Vattenledningsnätet var lika opålitligt. På grund av förorenande läckage till vattentäkter och intag måste man klorera vattnet oerhört starkt. Det blev inte smittofarligt men helt odrickbart.

Landets ekonomi var urusel och inflationen redan då skyhög, flera tusen procent pr år.

Regeringen har satt sig före att avskaffa all korruption. De har avskedat hälften av alla statliga tjänstemän och tvingar de kvarvarande att arbeta. Detta har fått tjänstemännen att hämnas genom att sabotera och fördröja allt de någonsin kan. Skattsedlarna kommer t ex fram veckor efter att de skulle varit inlämnade. För att slippa höga böter för att man e j i tid lämnat in sin deklaration måste man gå till skattemyndigheten och få ett intyg att man inte kunnat deklarera på grund av utebliven skattsedel.

Dagen innan jag kom hade Kurt tagit ledigt från arbetet för att få sitt intyg. Kl10 kom Kurt till myndigheten, kl 16 fick han intyget. Detta måste han upprepa nästa månad. Regeringen försöker på ordning på korruptionen och avskaffa all prostitution. Hur de lyckas med korruptionen vet jag inte men Kurt säger att prostitutionen fullständigt försvunnit, i varje fall gatuprostitutionen, Mycket höga straff, för det mesta fängelse, drabbar den kvinna som ertappas och en ertappad hallik får sitta inne stora delar av sitt liv. I Brasilien finns inga restriktioner för ”kärlekshandel” och i Asuncion hade varenda bussförare och taxikille någon söt syster som han ville ställa till förfogande.

Kurt trodde att anledningen till regeringens så hårda attityd var de förestående världsmästerskapen i BA som snart skulle utkämpas. Man ville visa upp en snygg fasad utåt.

Jag övernattade hos dessa ytterst sympatiska människor och åkte nästa morgon in till staden.

Hamnen som var en av världens största intresserade mig förstås. Det var ju bara en bråkdel jag hann se av den. Där var vattnet utanför kajkanten helt otroligt och obeskrivligt. Någon uppfattning härom vill jag ändå försöka ge. Ett centimetertjockt lager sörja innehållande allt både tänkbart täckte ytan och sände ut en svåruthärdlig stank. Himlen var klarblå utan ett moln och ändå såg det ut att regna på sörjan. Det tog en stund innan jag fattade att det var små gasblåsor som kom upp från bottnen och sprack i ytan.

Några pojkar i tolvårsåldern bröt loss gatstenar från kajkanten och kastade ut i ”vattnet”.

Först ett plask, sedan helt tyst några sekunder och så väldiga gasblåsor som kom upp från botten och brast med ett kväljande ljud. Det bubblade så otroligt länge att jag till sist klockade ett sådant ”utbrott”. Det höll på mer än två minuter!

I detta område av hamnen, La Boca, fanns en massa restauranger och krogar av alla de kategorier. Massor av glada vänliga människor strövade kring här Utanför restaurangerna fanns i allmänhet ”inkastare” som gjorde sitt bästa att övertyga den förbipasserande att just hans restaurang hade bästa maten, musiken och underhållningen.

Jag sökte mig till en restaurang som av allt att döma för hamnens egen befolkning. Här drack jag öl och fick till detta gott bröd samt piccatas, som jag tror det hette, små skålar med tilltugg. Här fanns marinerade musslor, bläckfisk, chips, jordnötter, oliver, potatissallad, små korvar, hela mycket små friterade fiskar, paprikasallad och ost i tärningar. Skålarna var pyttesmå men tillsammans blev det en rejäl och intressant måltid och därtill billig.

Efter att jag ätit strövade jag runt i hamnen några timmar och kom så småningom till dess utkanter.

Jag fick förfärligt brått från detta förfärliga slumområde där från fallfärdiga rucklen åldrande kvinnor försökte vinka mig in. Något liknande trodde jag inte fanns.

När jag sedan drog mig inåt staden igen hamnade jag i en annan del av denna väldiga hamn. Jag hade gått i flera timmar, var trött, solen hade för länge sedan gått ner och jag hunnit bli hungrig igen. Efter en del letande hittade jag i denna mörka och helt folktomma del av hanen en anständig restaurang. Här åt jag gott men minns inte längre vad, förmodligen ännu en av detta lands underbara ”stekar”. Jag slappnade av och tog igen mig kanske en aning för länge, för när jag väl skulle gå kom den vänlige restaurangägaren och undrade om han skulle beställa en bil åt mig. Det hade ju inte jag råd med utan tackade och förklarade att jag skulle ta mig in till centrum till fots.

Han avrådde mig på det bestämdaste och sade att detta distrikt var livsfarligt och att man absolut inte fick gå där ensam nattetid. När jag gick önskade han mig ett allvarligt lycka till.

Efter kanske tio minuters promenad på de folktomma dåligt upplysta gatorna såg jag tre män med lite skrämmande uppsyn stå i ett mörkt hörn och titta efter mig. Jag hade redan en apelsin i handen och när jag då såg dem börja röra litet på sig drog jag ut min rejäla morakniv och började, till synes, efter att ha kastat en kort blick åt deras håll, helt lugnt skala apelsinen. Jag aktade mig för att öka farten. Men var säker på att jag hade öronen på helspänn efter steg. Efter ytterligare en stund kom jag ut på en ren och prydlig men fortfarande folktom kaj. Som långt bort lystes upp av en bilstrålkastare.

Där fanns folk som satt på kajen i det fulla ljuset från en jättestor lastbils strålkastare. Två män och tre män satt där runt en koleld och grillade korvar och köttstycken. Jag gick fram till dem och erbjöds synnerligen hjärtligt att dela deras måltid och dricka av deras vin. Det hjälpte inte att förklara att jag nyss ätit, utan jag var deras gäst. Aldrig skall jag glömma dessa härliga människor,. strålkastarljuset och doften av hamn och kolgrillat i den annars så mörka natten.

När jag så skulle lämna dem var de lika oroliga för mig som restaurangägaren. Då berättade jag vad jag just varit med om och om apelsinen och morakniven som de fick se. Detta hade de roligt åt och tyckte det var en bra idé.

Detta avsnitt tycks ha handlat ganska mycket om mat så det är lika bra jag fortsätter me4d nästa dags middag.

Då hade jag tagit mig ned till La Boca igen och efter mycket kringvandrande och en hel del fotograferande sökte jag upp en restaurang med lite högre status än gårdagens.

Först fick jag större bläckfisk, friterad fisk av en sort jag inte kunde identifiera, färsfylld pumpa, och så en gryta. Denna gryta ”Chile” var nog inte riktigt vad jag var van vid. Huvudingredienserna var komage i strimlor och oxsvans. Detta hade kokats mört med vita bönor samt morots- och potatistärningar i en mycket mustig och välkryddad sås. Till detta drack jag på rekommendationen flaska av årets så unga vita vin att det ännu var grumligt och hade ”schprits”. Detta var långt ifrån så tokigt som det låter. Vinet som jag spädde med sifonsoda passade exakt till den minst sagt rustika maten. Alltihop kostade drygt 20 kronor. Men nog har jag ätit bättre måltider.

Buenos Aires Ligger vid Rio de la Plata, Silverfloden. Detta är ingen flod utan en mycket djup havsvik. Längst in i denna vik rinner floderna Paraná och Uruguay ihop i ett väldigt delta med hundratals, kanske tusentals större och mindre öar.

Hit tog jag mig med järnväg ett bra stycke in från själva staden. En båttur förde mig sedan ut i detta fantasiska område vars like jag varken förr eller senare sett. Under en timmas färd såg jag ett otal av dessa öar de flesta inte mycket större än en vanlig villatomt, några så små att ett hus nätt och jämt fanns plats här.

Något mer avlägset från slum än detta område låter sig svårligen tänkas.

Varje ö, stor eller liten föreföll vara en enda ytterst välskött helt plan gräsmatta en eller två decimeter över vattenyta. Vackra, ståtliga parkträd och fruktträdgårdar samt underbara villor utmärkte var enda ö. Badhus och bryggor var förstås obligatoriska. Bryggorna var naturligtvis höj- och sänkbara på grund av skiftande vattenstånd.

En sak är än i dag förbryllande. Hur förhindrar man erosionen av öarnas stränder med den ytterst frekventa båttrafik som sker här. Visserligen var båtarnas hastighet här begränsad men påfrestningarna måste ändå vara mycket stora.

De allra flesta öarna verkade höra till en enda familj. Detta måste vara ett paradis för jäktade storstadsbor, men ett paradis endast för de extremt rika. Så många lyxiga villor och dyrbara flytetyg har jag aldrig sett samlade någon annan stans.

Ja, min båttur i strålande solsken i detta ytterst särpräglade vackra och välskötta landskap var verkligen en stor upplevelse.

Min resa är ju inte upplagd som en inventering av världens storstäder så ur kulturell synpunkt blev även BA sorgligt försummad. Inte ett enda museum besökte jag.

Staden med omgivningar har ca 12 miljoner invånare, praktiskt taget alla av europeiskt ursprung. Sydeuropéerna, främst då spanjorerna, dominerar. Här finns ändå många med nordeuropeiska drag. Ju längre man kommer söderut i Argentina desto fler nordeuropéer, särskilt sådana av tysk härstamning.

Den indianska ursprungsbefolkningen tycks i det allra närmaste helt försvunnen och rasblandning måste ha varit ovanlig här eftersom man ytterst sällan ser någon som förefaller bara mestis.

Här i Buenos Aires skulle jag köpa min flygbiljett söderut. De stora internationella flygplanen flög tio tusen meter och ännu högre över marken och endast mellan de allra största städerna. Men det argentinska flygvapnet hade ett eget bolag, Lade, för civilflyg där man tränade de män som skulle bli stridsflygare. Planen flög bara ett par tre tusen meter högt och mellanlandade på många orter. Detta passade mig utmärkt särskilt som priset var hälften av de stora bolagens. Fru Hillblad på ambassaden ringde Lade en fredag för att boka plats åt mig till på måndag. Omöjligt få plats före onsdag. På lördag gick jag själv till Lade och hade några minuter senare min biljett för måndagen.

I nästa avsnitt tänker jag berätta om färderna söderut över Pampas och Patagonien till Eldslandet och Ushuaja. Följ mig på resan, den som har lust!

HEM

Senast ändrad 2003-05-13