Chile från Puerto Mont

När den vänlige mannen som gett mig lift från ”ostronkungen” Soto med sin bli stoppat min buss norrut som redan var på väg fick jag en trevlig tur. Jag hade fönsterplats längst fram med allra bästa sikt och bussen var en komfortabel långfärdsbuss.

På en av flygfärderna genom Argentina såg jag i cockpiten, där jag satt mellan de två piloterna, långt i fjärran Andernas siluett. Bland alla toppar reste sig en väldig bländande vit kon likt ett Sydamerikanskt Fusijama. Det var den aktiva vulkanen Osorno som fortfarande mer än tre tusen meter upp har en temperatur på 26 grader.

Från San Carlos de Bariloche sjö- och bergsvägen till Puerto Mont passerade jag i ett rejält oväder vulkanens södra sida där smältande snö från den varma vulkanen och våldsamt skyfall fullständigt spolat bort vägen. Detta har jag tidigare beskrivit. Nu i den sköna bussen såg jag mil efter mil den vackra symmetriska käglan från väster. Synen av Osorno med omgivande alptoppar blev ett bra skönhetstillskott till ett annars tämligen enformigt och platt landskap där till att börja med betesängar och boskap dominerade.

Nära kusten präglades landskapsbilden av de stora björnbärssnåren omväxlande med ärttörne och bland dessa buskar väldiga fuchsior.

En man flyttade över till platsen bredvid min då han märkte mitt intresse för vad jag såg och då jag frågat honom om något. Han var arkitekt i yngre medelåldern, engagerad och kunnig i traktens bebyggelse. Han visade på inflytandet från alla de tyskar som bosatt sig i denna södra del av Chile. Här passade ju klimatet, liksom det jordbruk de var vana vid, bättre för germanättlingarna än längre norrut, närmare ekvatorn.

Vid ett tillfälle gick en väg flera kilometer med vatten på båda sidor, havsvatten.

Nu berättade arkitekten varför denna väg byggts så märkligt. Vägen blev färdig i början på 1960 och gick då över en kustslätt.

22 maj drabbades Chiles kust från flera tiotals mil söder om Chiloe´ till också här flera tiotal mil norr om Valdivia av en av de värsta jord- och havsbävningar någonsin registrerade. En första våg sköljde bortåt hundratalet mil upp över den tiotals eller hundratals meter breda låga stranden till strandplatån bakom. Alt på denna strand, hus, människor och boskap kastades först in över land för att sedan sugas ut till havs, Mannen som berättade kunde sedan aldrig se dessa snår utan mycket blandade känslor. Många kastades upp i dem, några lyckades sargade och blodiga klamra sig fast andra blev drunknade hängande i snåren och andra flöt så småningom sönderrivna och döda i land. Den andra vågen nådde upp över strandplatån och sköljde kilometervis in över land orsakande stor förödelse. Under de närmaste två, tre månaderna registrerades omkring 5 000 mindre skalv.

Landet sjönk 3,4 meter och därmed vägen. Den gick nu delvis på botten av en havsvik. I stället för att bygga ny väg byggde man på denna tre meter.

Dessa skalv fick alltså oerhörda konsekvenser. Jag fick aldrig några siffror rörande antalet döda men det var skrämmande stort. Den materiella förödelsen var oerhörd och klimatet kom att undergå en drastisk förändring. Av allt att döma ändrade den väldiga från Antarktis kommande Humboldtströmmen sitt förlopp genom de omfattande topografiska förändringarna av havsbottnen som ägde rum. Valdivia som tidigare haft 5 000 till 6 000 mm nederbörd årligen får nu nöja sig med 2 500.

När jag så kom till Valdivia fick jag höra att staden med en nederbördsmängd fem gånger så stor som Stockholms har problem med vattenförsörjningen. Staden har växt i en sådan takt att vattenledningsnätet inte hunnit med.

Valdivia är en vacker stad, söderns huvudstad.

Hamnen ligger där en liten flod rinner ut i havet. Längs de skyddade flodstränderna ligger ett otal båtat av alla de slag. Stora sträckor är helt enkelt ett stort strandtorg där frukt, grönsaker, fisk och kött säljs både på land och i båt. Oerhört vackert, prydligt och färggrant var det. Jag kunde inte dröja mig kvar där för jag hade brått till deras välkända botaniska trädgård. Där sökte jag upp chefen, en vänlig man av tysk härstamning som guidade mig runt tills det blev så mörkt att jag knappt såg skillnad på honom och något av de många träden. Gamla bekantingar som Fitzroyan, allercen och Araucaria araucana fanns där förstås. Roligt var smultronträdet vars frukter knappt gick att skilja från jordgubbar. Ett träd var fullständigt översållat av de vackra bären som tyvärr var helt oätliga. Här fanns också underbara bestånd av pampasgräs som nära ett par meter höga, i skymningen lyste med väldiga silverskimrande vippor.

Natten satte stopp för vidare studier och så småningom gick den fattige resenären och den lika fattige doktorn och intog en gemensam synnerligen enkel måltid. Vid ett sådant tillfälle önskar man sig allt en något mer välfylld plånbok. Han beklagade att han inte kunde bjuda mig på övernattning eftersom han, ungkarl, endast hade en säng. Denne hygglige, tankspridde man var allt något av en kuf som levde helt för sin forskning.

Efter en natt i ett trevligt och billigt pensionatrum som han letat upp åt mig, tog jag tåget norrut till Temuco. Min tysktalande vän hade på min förfrågan berättat att min bästa möjlighet, att få se de stora araukariaskogarna, var att via Temuco ta mig till den lilla orten Cherquenco. Där skulle jag säkerligen få hjälp av gendarmeriet med transport upp i Anderna till de mäktiga skogarna. I denna underfamilj till våra barrträd finns två arter i Chile och Argentinas andinska områden. Flera andra arter finns i Australien och på Nya Zeeland, bl.a. vår rumsgran. Den i Sydamerika vanligaste arten, Araucaria araucana är ett mycket ståtligt träd. Får det växa solitärt blir det större och regelbundnare än den största torgjulgran vi här kan uppbringa. Grenarna växer alltid ut kransvis från stammen som fortsätter med toppskott och nya grenvåningar. Stammen mellan våningarna är fullkomligt ren och fri från kvistar. Och kvistarna är sannerligen märkliga Eftersom ”barren” mer liknar mycket stora köttiga och hårda kronärtskocksfjäl blir kvistarna upp till femton centimeter i diameter. Dessa ”barr” är djupt mörkgröna och skinande blanka med vass hård spets. Träden bär han- och honkottar på samma träd.

Honkottarna är stora som små blomkålshuvud och har ätliga nästan mandelstora frön. Jag hade sett vackra parkexemplar på flera ställen, bl.a. på en ö I Nauhel Huapi, Tigerns öga.

Nu trodde jag mig alltså få möjligheten att se hela skogar av detta mäktiga och sällsamma träd.

Jag har inget särskilt minne av bussresan till Temuco annat än att standarden på bussen var av bästa europeiska klass. Landskapet var tämligen kuperat och mycket vackert med sikt mot snöiga vulkantoppar i öster.

Några timmar, i väntan på den lilla landsortsbussen till Cherquenco, togs jag väl om hand av några järnvägstjänstemän och bangårdsarbetare. De bjöd in ryggsäcksfrämlingen i ett stort rum fyllt med apparater som ständigt pinglade. Det var tydligen härifrån växlar lades om och signaler sköttes. Där fick jag ett enkelt mål mat. Jag lade nog inte tillräckligt märke till maten för att minnas den eftersom sällskapet var så intressant för mig. Männen var glada över att Allendeepoken var slut. Nu var det ordning igen och allt fanns att köpa som förut. Under Allende kunde de få stå i kö hela dagarna bara för att få köpa ett bröd. De undrade varför svenskarna var så emot Chile. Jag berättade att vi var demokratiska och avskydde varje form av diktatur. Då frågade de om det var bättre att landet gick åt helsike.

Jag undrade vad våra vänsterjournalister skulle ha sagt efter en sådan träff som denna. Antagligen skulle de väl ha sagt att männen inte vågade säga annat. Men det gick inte att ta miste på alvaret och engagemanget hos dessa enkla arbetare. Liknande hörde jag gång på gång, vem jag än talade med i detta land. Min uppfattning är att vi i Sverige fick en ganska vinklad bild av Chile under denna tid. Journalister som skickades ut för att skildra situationen där förefaller först ha kontaktat olika chilekommittéer av vänsterkulör som gett adresser till de egna i Chile, vilka sedan gett sin bild och skickat frågarna vidare till annat vänsterfolk. Detta mitt påstående görs inte för att rättfärdiga Pinochet och Juntan. Den kompletta historien om dessa strider är ännu inte skriven.

Naturligtvis frågade man mig vad jag tyckte om Chile. Två saker hade jag funnit vara mycket påtaglig: det stora antalet trasklädda gatubarn och de fantastiska militär- och polisuniformerna. Uniformprakt tycks vara en nödvändighet på denna kontinent över huvud taget. Vart man än kommer ser man uniformer som ser ut att vara sydda för bara några dagar sedan. Jag tror inte jag har sett en enda uniform som förefallit vara mer än någon månad gammal. Och så mycket läder! Skinande kraftigt läder till synes av yppersta kvalitet överflödar i gehäng, koppel och hölster. Vart tar alla lite nötta uniformer vägen? De skulle ha kunnat ge alla trashanksbarn anständiga kläder. Och vart enda barn skulle kunna gått välskodda på en mycket liten del av det läder som satt på poliser och militär. Men tydligen måste man ”muta” människor med den status som dessa flotta uniformer ger för att ha dem i säkra händer.

Så småningom hjälpte man mig till min buss som nu efter mörkrets inbrott skulle ta mig några mil in mot Andernas långa kedja. Bussen var bedrövlig och vägen än sämre och vädret värre än värst. Storm och skyfall på samma gång. Bussen verkade sammansatt av lösa plåtar son gjorde sitt bästa att överrösta ovädrets raseri med fullkomligt öronbedövande oljud under dryga timman. Kanske är det av hörselskador från den turen som jag i dag sitter här med mina lurar. Men skämt åsido, det blev ändå värre. Vi kom till ett område där vägen var så dålig att uppskattningsvis knytnävstora stenar med våldsam kraft kastades upp under chassit med smällar som av kanotskott. Efter varje sådant ”skott” var jag förvånad att inte stenen slagit rätt genom bussen.

Natten var sotsvart och belysningen i bussen släckt för att bussföraren skulle kunna se lite bättre i det våldsamma regnet.. Krängandet och hoppandet gjorde mig åksjuk och mör i hela kroppen. Bussen var fullsatt med enkla bönder eller arbetare och doften där inne påminde inte om rosor. Efter en stund letade sig en man fram till min plats. Han ville sälja en påse kokta, ångande heta, araucarianötter som jag naturligtvis köpte. De kostade nästan ingenting. Mannen var själv araucan. Denna stam sägs vara det enda av Sydamerikas alla indianfolk som aldrig besegrats av den vite mannen. Dessa indianer bodde inne i de stora skogarna av träd som fått namn efter dem själva. När européerna bosatte sig i dessa trakter var det nedanför skogsområdet där jorden var bördig och lättodlad. Araukanerna gjorde ständiga räder hos nybyggarna och drog sig snabbt tillbaka. De beridna soldaterna förföljde men utan framgång. För indianerna var det lätt att komma undan i de skogar de kände så väl, medan skogarna i stället var ytters svårframkomliga för de beridna harneskklädda soldaterna. Detta pågick under århundraden fram till mitten av 1800-talet då indianerna till slut skickade en delegation för att tala om att de accepterade den vite mannens närvaro och skulle låta honom vara i fred.

Till slut stannade bussen i den lilla orten Cherquenco vars namn jag inte kunnat återfinna på någon av mina kartor. Regnet forsade ner och stormen nästan slet av mig ponchon. Endast några få ljus syntes i den beckmörka natten. Chauffören visade med en vag handrörelse mot några hus där jag kunde tänkas få rum för natten. Alla rum var upptagna och likaså på de tre andra ställen jag försökte. Jag fick inte ens ligga på golvet. Till slut fick jag rådet att ta mig tvärs över byn till församlingens präst. Prästgården var så klart upplyst att den syntes på långt håll även genom regnet. Det var bara att med tjugokilosryggsäcken och den sju kilo tunga kameraväskan trava iväg i ovädret. Allt har ju sin ände och så hade även denna vandring. Lampan över dörren lyste inbjudande. Trodde jag! Jag vet inte hu många gånger jag ringde på dörrklockan utan minsta tecken på liv där inne. Men eftersom det lyste i flera av husets fönster måste ju rimligen någon finnas hemma.

Efter en evighet uppenbarade sig en ung kvinna och frågade trumpet vad jag ville. Jag förklarade min situation och att jag skulle vara glad bara jag fick tak över huvudet under natten. Hon skulle fråga prästen. Efter en stund kom hon med beskedet att det inte gick. Då halade jag fram mitt fina rekommendationsbrev från kommunalrådet i Umeå och själve polismästaren där. Detta bad jag henne visa prästen. Det hjälpte inte. Hos denne präst fanns ej härbärge för den frusne och blöte nattvandraren. Så det blev bara att dra iväg med ryggsäck och väska till nästa lampa som lyste över en nedlagd järnvägsstation ett rejält stycke bort. Efter ännu en tung vandring kom jag till en gammal stationsbyggnad som numera endast användes för godstransport.

Alla dörrar i byggnaden var låsta.

Ca en och en halv meter utanför husets väggar löpte en meterhög mur. Husets tak sträckte sig någon halvmeter ut över muren, så innanför denna var man väl skyddad för regnet och tämligen väl även för stormen. Här bredde jag ut min poncho på det tämligen rena betonggolvet och lade jag mig i min caravansovsäck med ryggsäcken så gott det gick formad till huvudkudde.

Innan jag hunnit somna började hundar skälla och yla utanför stationshuset. Det kändes inte särskilt trevligt eftersom rabies är tämligen vanlig i mer eller mindre hela Sydamerika. Så jag tog en av mina kraftiga amerikanska marschkängor i högerhanden för att kunna slå till ordentligt om det behövdes. Inte blev det mycket sömn för mig. Efter ett tag kom två män förbi mig och gick upp i byggnadens övervåning efter ett artigt men kanske lite förvånat, buenas noches. Någon timma senare kom de ner och tog då kontakt med mig. De var mycket hyggliga och tyckte väl inte jag råkat få världens bästa natthärbärge. De hämtade från övervåningen, där de arbetat för ortens radiosändare, ”el jefe”. De tre tog mig med till stationsbyggnadens baksida där de efter letande bland sina många nycklar hittade en som gick till en dörr. I det lilla rummet innanför stod en stor resårmadrass uppställd efter en vägg. Den var ungefär 1,50 gånger 2,00 meter. Männen vände ner den på golvet där den då upptog hela golvytan. En decimeter vid fotändan och ca tre vid ena sidan blev över. Männen önskade mig vänligt god natt, sedan jag till deras förtjusning, i min sovsäck installerat mig i den pampiga sängen. En ensam naken tjugofemwattslampa hängde i en sladd från taket. Jag satte mig bekvämt till rätta och intog min kombinerade middag och supé. Det blev en riktig lyxmåltid, fastän bröd hade jag inte lyckats få med mig. Mycket god gorgonzolaost. Åt jag med de välsmakande kokta araucarianötterna jag köpt av indianen på bussen. Till detta drack jag ett härligt rödvin som jag i min fältflaska haft med mig ända från San Carlos de Basriloche i Argentina. Dessert blev sedan en delikat konfekt från Valdivia. Var säker på att jag mådde, uppkrupen i sängen instoppad i min härliga sovsäck och armarna trädda i dennas ärmar. Torrt var det; regn och storm hölls ute. Här kunde man verkligen säga: Slutet gott, allting gott.

Den natten sov jag gott men inte alltför länge. Nästa dag var nämligen söndag vars mässa jag inte ville missa; jag måste ju få se den ohjälpsamme prästen.

Den lilla kyrkan var i det närmaste fullsatt, huvudsakligen med kvinnor och barn. Den rundhyllte 45 – 50-årige prästen kom in och tog upp en psalm. Allt sjöngs a Capella, helt utan instrument, med härligt friska och starka röster. Efter att ha sjungit de tre fyra första orden tystnade prästen för att överlåta resten åt församlingen medan hans tunga ägnade sig åt att undersöka vad som blivit kvar efter frukosten mellan hans tänder. Så mässades en del, ny psalm, nytt mässande, ny psalm o.s.v. Varje psalm utfördes på samma sätt med prästens ivriga tungarbete efter den tydligen mödosamma psalmstarten. Så småningom hölls predikan. Min spanska var tillräckligt god för att jag skulle kunna förstå ämnet för hans betraktelse: Den helige ande, kärlek till våra medmänniskor, i våra hjärtan!!

Efter gudstjänsten gick jag in i sakristian och sade honom att om han nu inte kunnat stå till tjänst med tak över huvudet för en besökande så kunde kyrkan möjligen tänkas stå till tjänst med en toalett. Totalt ogenerad utan att ändra en min pekade han ut var toaletten var. Jag tog reda på hans namn. Vare sig mannen eller hans namn, Obaldo Vega, kommer jag att glömma. När jag kom till Santiago tog jag reda på namn och adress till hans biskop. Jag skrev till denne och relaterade historien med ett särskilt poängterande att den gode prästen dåligt tycktes ha förstått den text han predikat över. Om mitt brev fick några följder vet jag inte.

Mitt mål här var ju araucariaskogarna uppe i bergen vid vulkanen Llaima. Min resa var förgäves gendarmeriet var på deras ”refugio” där 22 kilometer från Cherquenco. Inga fortskaffningsmedel fanns som kunde ta mig så långt. Att då gå i detta bedrövliga väder över två mil och kanske tvingas gå lika långt tillbaka det blev för mycket för mig. Så på min halvårslånga resa runt denna kontinent möttes jag här av min enda riktigt stora besvikelse. Jag har aldrig fått se en skog med dessa mäktiga träd. Jag låg ganska mycket efter mitt tidschema. Med mer tid till förfogande hade jag naturligtvis kunnat nå mitt mål. Nu blev det bara att ta bussen tillbaka till Temuco för att där med tåg fortsätta till Talca och vidare Santiago.

Det var allra högsta klass på tågen. Från Temuco till Talca gick resan huvudsakligen på natten. Jag hade inte sov- eller liggvagn utan åkte i en bekväm, vacker oerhört lång salongsvagn. Alla de komfortabla tågsätena var vända i tågets färdriktning. Ryggstöden kunde fällas till mycket bekväma lägen och det var gott om plats för benen och fötterna som fick vila på ställbara bekväma fotstöd. Rökare och icke-rökare samsades i samma vagn vilket gick bra då vagnens luftkonditionering var ytters effektiv.

I Talca steg jag av tåget för att ta mig till den berömda dimskogen Fray Jorge där ett antal mycket intressanta trädarter skulle finnas. Men nu fick jag ”trädbesvikelse” nummer två. Dimskogen låg i stället flera timmars resa norr om Santiago så det var bara att ta nästa tåg.

Medan jag väntade på tåg till Santiago gick jag till en järnhandel där jag köpte en klen kedja, sådan som i gamla tider användes till våra vattentoaletter. Ett litet enkelt hänglås köpte jag också. Jag hade ett fint regnskydd till min ryggsäck. I denna ersatte jag gummisnodden med denna kedja och hänglåset. Jag skulle ju så småningom upp på Altiplanon och där huvudsakligen färdas med bussar. Dessas bagageutrymme var i allmänhet på taket med en pojke i de tidigare tonåren som bevakare. Enligt uppgift hade dessa ofta som ”sport” att gå igenom de lättöppnade ryggsäckarna och plocka till sig det de gillade och så kasta det i diket på lättigenkännligt ställe. Om sådant hände så gick det ju inte att bevisa. Därför min kedja och det lilla hänglåset. Var skyddet och kedjan hela när ryggsäcken åkte upp på taket vilket jag visade mina medresenärer så skulle det vara lika dant när jag tog ner den.

Från Talca till Santiago såg jag så mycket mer av ett underbart landskap. Tåget rullade fram över Valle de Chile, den 100 mil långa bördiga slätten mellan kustcordiljeran och Anderna. Detta var i maj, vilket motsvarar november hos oss. Här råder medelhavsklimat varför det denna årstid alltid är kallt inomhus. Liksom i medelhavsländerna är inte kylan stark nog för att som hos oss tvinga fram effektiv bostadsuppvärmning.

Kustcordiljeran är ganska låg varför endast några av dess toppar var snötäckta men åt öster, där Anderna reste sin mäktiga mur bakom förbergen, glimmade det överallt lysande vitt i solen. Slätten mellan bergskedjorna var ibland många mil bred för att sedan bitvis trängas ihop till några hundra meter. Mil efter mil gick den underbara resan genom ett leende kulturlandskap där oändliga vinfält avlöstes av nästan lika väldiga fruktträdgårdar. Med hjälp av klockan och tågets beräknade hastighet uppskattade jag ett av vinfälten till att vara mer än 200 hektar stort. Långa alléer av pyramidpopplar och eukalyptus bildade effektiva vindskydd, gav landskapet omväxling och bidrog till landskapets skönhet. Tårpilar vid gårdarna var vanliga karaktärsträd. Intressant är kanske att nästan allt som växte där, potatis och tomater undantagna, kom från andra delar av världen, eukalyptusen från Australien och det övriga från den gamla världen. Annars är det inte mycket att säga om en av skönhetsupplevelser fylld resa i det bekväma tåget till Santiago.

Drygt 190 nätter tillbringade jag under min långa resa. Nu, så lång tid efteråt, slår det mig hur väldigt få av dessa övernattningar jag har ett minne av. För övrigt minns jag ju så mycket av min härliga resa men natthärbärgena har gömt sig för mig. Tydligen har det spelat en mycket underordnad roll för mig hur jag tillbringat mina nätter. Naturligtvis finns undantag som jag har all orsak att minnas.

Här från Santiago minns jag pensionatet Caribe, eftersom jag där träffade många ryggsäcksungdomar av vilka flera hört talas om mig som den tokige svensken.

Som läsarna av mina små reseskildringar märker, så dröjer jag också mycket litet vid de städer jag hamnar i, om de inte har något för mig speciellt att bjuda på. Mitt intresse för naturen dominerar. Så nu är det Santiagos tur att i det närmaste förbigås med tystnad.

Till Svenska ambassaden här hade jag från Sverige sänt en del av mina resecheckar med följebrev och namnkod, Källviken, så att de skulle veta att det var jag som ville ha checkarna om jag rånats i någon avkrok. När jag nu kom upp till ambassaden träffade jag där en mycket sympatisk ambassadsekreterare för vilken jag visade mitt fina rekommendationsbrev utställt av kommunalråd och polismästare i Umeå, översatt till spanska och försett med lacksigill och stämplar. Han blev mycket förtjust över detta och frågade om han fick ta kopia av det. Han gick in med det till ambassadör Peder Hammarskjöld som kom ut och gratulerade. Han bad att få ta en egen kopia. Ja, det är så här en slipsten skall dras, sade han. Han sade att det skulle bespara ambassaderna mycket arbete och bekymmer om sådana brev mer allmänt kom till användning.

Här på ambassaden träffade jag två svenska ungdomar, Jannike Åhlund och Lars-Åke Lidström. Det var två synnerligen sympatiska ungdomar och vi kom att följas åt tills de fortsatte till Galapagosöarna medan jag tog bussen genom Atacama.

I närheten av denna Chiles huvudstad låg ett av målen för mitt särskilt stora intresse, Aconcagua, den högsta bergtoppen i världen utanför Hinalaja, 6964 meter över havet. Jag letade på kartor efter järnväg eller landsväg som gick så i närheten av denna topp att man därifrån skulle kunna se den. Och jag frågade och frågade. Ingen verkade vara intresserad av denna topp och visste i varje fall inte hur man kunde nå den.

Hur det gått till vet jag inte längre men jag hade råkat bli av med en mycket viktig flygbiljett för min fortsatta färd. Nu hade jag två anledningar att besöka Pan Ams kontor, biljetten och förfrågan om möjligheten att få se det mäktiga berget. Jag sökte upp det lilla oansenliga kontoret där en ung man bevakade intressena men inte visste så mycket. Han, Victor, var dock ytterst vänlig, trevlig och hjälpsam och föreslog att jag skulle återkomma senare då direktören var till städes. Jag gick dit i avtalad tid och mottogs av en ung utomordentligt vacker kvinna. Jag frågade förstås efter direktören och fick beskedet att det var denna jag talade med. Hon var lika klok, kunnig och hjälpsam som hon var vacker; en ytterst sympatisk människa. Vår personkemi stämde från första början på ett sätt som jag annars aldrig upplevt. Det fanns ingenting av flört eller sexualitet mellan oss, endast en stor värme och självklar förståelse. Hon gjorde ett utomordentligt arbete med att skaffa mig en ny biljett i stället för den jag förlorat och detta utan kostnad för mig. Hon hade aldrig hört talas om att någon varit speciellt intresserad av Aconcagua men kunde genom att ringa till bussbolag och järnvägsstation konstatera att varken tåg, buss eller bil kunde ta mig nära nog för att se berget. Hon ringde även alpinistklubbar som naturligtvis gjorde expeditioner till berget men sådant hade jag ju inte precis tänkt mig. Men som flygbolagsdirektör hade hon ju kontakter i den branschen. Hon ringde ut till deras flygfält och frågade efter möjligjeten att hyra ett litet flygplan för en tur mot berget. Det blev napp. En fyrsitsig Cessna skulle kunna ta mig dit jag ville men till ett pris som var för betungande för min budget. Då frågade jag Jannike och Lars-Åke om dom var intresserade. Jo visst!

Då blev priset överkomligt., ca hundra kronor var.

Vi åkte ut till flygplatsen, för privatflyget och visades på den flygare som skulle stå till tjänst, en trevlig lugn man. Formaliteterna var snart avklarade och så satt vi instuvade i det lilla planet. Det är allt en annan känsla att sitta så här än i en jumbojet. Högre och högre steg vi på väg in mot Anderna som vi först tyckt ligga så nära. Efter en ganska lång tid kom vi in över förbergens bruna, ödsliga sluttningar, för att snart komma in över väldiga snövidder och branter. Så småningom såg vi Aconcagua torna upp sig framför oss, nära tre tusen meter högre än där vi själva cirklade kring på vår blygsammare höjd, 4 000 meter. Högre fick vi inte flyga eftersom vi inte var utrustade med syrgasmask.

Självfallet var det ett otroligt storslaget landskap, våldsamt kuperat och gnistrande, bländande vitt. Även nästan lodräta klippväggar var snöhöljda. Över denna värld av snö och is cirklade vi länge, ibland hissnande nära väldiga branta stup. Man ville ha fortsatt där uppe timme efter timme men så kunde det ju inte få bli, så sakta cirklade vi neråt för en ny fantastisk upplevelse, kondorerna. När vi kom ner något tusental meter fick vi kondorer under oss, över oss och runt omkring. Jag räknade fram till femton men eftersom de ju inte precis satt still för att räknas, tror jag de var ännu fler. Detta var fantastiskt. Helt plötsligt fanns en kondor bara några få meter framför oss. Upp med kameran för att ta mitt livs bild, porträtt på en kondor. Tur jag hade starkt hjärta. Jag hade inte dragit fram filmen!

Flygaren som såg att jag var nära att hoppa ur planet var en vänlig själ. Han satte i gång med att jaga jättefåglarna tills jag fick en på något så när nära håll. Den bilden har jag men den är ingen toppbild.

Efter ca en och en halv timma var vi tillbaka till moder jord efter en färd som ingen av oss tre någonsin lär glömma.

När vi så efter färden stod där och uttryckte vår glädje över vad vi varit med om kom en guldsmidd ung militär fram till oss. Han hälsade från fru direktören som trodde att jag kunde tänkas vara intresserad av en segelflygtur och undrade om detta stämde. Tror någon jag sade nej? Ha beklagade djupt att det denna årstid var väldigt dåligt med uppvindar varför det inte kunde bli så mycket flygande, men han skulle gärna ta mig med upp.

Han förde mig ut till ett smäckert väldigt långvingat segelflygplan, ett tjeckiskt akrobatplan, där jag placerades i sätet bakom honom och spändes fast med remmar innan plexiglashuven fälldes ner över oss båda. Draglinan hakades fast i nosen och så drog ett litet propellerplan iväg med oss. Upp till dryga tusen meters höjd drog han oss, innan min pilot med drag i en spak fick trossen att släppa. Så svävade vi fria och liksom kondoren på orörliga vingar ensamma i denna rymd.

Aldrig någonsin glömmer jag denna fantastiska känsla, att buren endast av luft sväva där tusen meter över marklen. Vindens brus varierade i tonhöjd med planets fart. Ibland tycktes det nästan stå stilla och bruset sjönk i tonhöjd, sedan i rasande fart nedåt tills ljudet steg en eller två oktaver. Ibland ramlade det ner i någon luftgrop så att det kittlade i mage. Några gånger tippade det över så det kändes som om jag skulle hällas ur planet. Sällan har jag så uppmärksamt granskat ett instrument som höjdmätarnålen på detta plan. För varje meter den visade i minskad höjd led jag. Det kändes som om jag velat stanna där uppe för evigt. Sällan har jag sörjt över min alltid svaga ekonomi, men här längtade jag efter pengar, mycket pengar, väldigt mycket pengar, så att jag skulle kunna ägna en stor del av mitt fortsatta liv till att hantera spak och pedaler i ett eget segelflygplan.

Men nålen pekade obevekligt neråt och snart var vi på marken igen,

Men hur många får uppleva en dag som denna? Att i svindlande svängar och kittlande dykningar jaga kondorer mot bakgrunden av västra hemisfärens mäktigaste berg och sedan se samma bergtopp från ett segelflygplan där det enda ljud som hörs är vindens brus är inte var och en förunnat.

Inte ville han ta betalt av någon som skickats till honom av kvinnan på Pan Am!

Efter detta åkte jag upp till Pan Am för att hämta min biljett och tacka för flygturerna, både med och utan motor. Detta blev tredje gången jag träffade denna kvinnliga direktör och som vanligt var det svårt att bryta upp. När vi till slut motvilligt sade adjö började stora tårar rinna nerför hennes kinder. Två människor hade mötts för att sedan aldrig glömma varandra.

Annike, Lars-Åke och jag åkte vidare till Valparaiso som var betydligt charmigare och vackrare än Santiago. Staden påminde en liten aning om Salvador de Bahia, kuststaden på den andra sidan kontinenten. Även här var staden byggd i två ”våningar” med hus uppefter den branta bergssidan. De hade glada, ljusa pastellfärger.

När vi kom dit fick vi se en väldig militärparad till minne av något jag inte har en aning om. Här var naturligtvis uniformprakten maximal. Guld i mängd lyste från epåletter, kokarder, knappar och allt annat som kunde glimma. Marinsoldaterna kom i mörkblå, välsittande uniformer, där man skulle ha fått leta länge för att hitta ett enda dammkorn. När man såg detta oerhörda uppbåd av trupper av olika slag undrade jag vad de var avsedda för. Invasion av England, eller? Det kändes som en blandning av operett och hitlertyskland, samtidigt både patetiskt, smått löjeväckande och skrämmande. Ett trevligt inslag var dock en trupp ridande gauchos, Sydamerikas cowboys. De hade färggranna kläder med rikt broderade ponchos. Deras stigbyglar var mycket speciella och liknade mest rikt skulpterade träskor utan häl.

Här i Valparaiso sade jag adjö till mina nyvunna vänner Jannike och Lars-Åke som skulle till Galapagos vilket tiden inte tillät mig att göra.

I stället fick jag i sällskap med två holländska pojkar i tjugoårsåldern och den likaså unge, vänlige och med praktfullt rött helskägg försedde norrmannen Tore, starta vår bussresa 1350 km, varav 1 000 km genom öknen till Antofagasta i norra Chile.

Denna resa är skildrad i ett annat kapitel. Var så god och läs. Rubriken är Atacama.

HEM

Senast ändrad 2002-02-28