Ett minne
Min blivande svärfar var stenhuggare i Brodalen, en socken i mellersta Bohuslän. Hans lilla torp, Lycke, hade ett litet hus med lågt i tak, ladugård, hönshus med gott om hönor och så en ko.
Huset hade ett litet ”finrum”, två små kamrar, kök samt sovplatser på vinden. Här växte min hustru och hennes sex syskon upp. Alla skickades till folkhögskola. En av bröderna blev präst.
Min svärfar, Leonard, bröt mark. Han dikade ut en myr för foder till kon. De tre pojkarna hjälpte sin far i berget och på den lilla åkern. Att diska en kopp var för omanligt.
Flickorna fick lära sig allt i hushållet men också lära sig att härska. Det var mor Kristina som styrde och den gudomligt snälle och utomordentligt begåvade Leonard som lydde.
Jag var ofta där och delade deras måltider, varken bättre eller sämre än de flesta men utomordentliga om man tänker på familjens ekonmomiska situation.
Leonard odlade och tröskade ett fint vete. En gång när jag kom på besök kom han hem från kvarnen med det stenmalda mjölet ännu varmt efter malningen.
Av detta mjöl satte Kristinaa i gång ett bak. Mjölk från kon var degspad och anis och fänkål fick krydda degen som kavlades ut till kakor. Dessa naggades och fick jäsa innan de kom i vedspisens ugn.
Under tiden kärnades den sura grädde hon sparat, till gyllengult smör som tvättades och saltades. Jag kan ännu höra hur det lät vid det energiska kärnandet. Doften från den sura grädden blandade sig med de dofterna som kom från brinnande björkved och ugnens bröd i den gamla spisen. Inget kan som dofter dröja sig kvar i minnet och så föra en tillbaka till allt kring dessa dofter.
Så koktes kaffe i gammal hederlig blankskurad kopparkittel. Jag som ogärna drack kaffe fick kärnmjölken. Brödkakorna kom på köksbordet och en skål med det nykärnade smöret.
Första brödskivan var så varm att smöret smälte men inte de följande. Hur många jag åt vet jag inte. För mig smälter de i dag tillsamman till en enda: SMÖRGÅSEN!
Denna vidunderliga kombination av nybakt bröd på färskt stenmalet mjöl, de gammaldags kryddorna och detta gudomliga smör går aldrig att överträffa. Vilken doft, vilken arom, vilken färg! Jag har ätit kaviar i Ryssland och i Persien vid Kaspiska havets strand, ostron vid Limfjorden och i Eldslandet, gåslever i Strassbourg och Paris. Visst har det varit underbara upplevelser men ingen så stor och minnesvärd som smörgåsen för sextiofem år sedan i mina svärföräldrars lilla bohuslänska torp.
Senast ändrad 2003-04-05