Evolutionen

Sedan miljoner ja till och med miljarder år har de organismer som levat eller nu lever på vår jord utvecklats efter några få principer, en gång av Darwin formulerade: Struggle for life, Survival of the fittiest och Trial and error. Detta är genernas väg från jordens avlägsna urtid och fram till nu. Och så kommer det att fortsätta.

I ”struggle for life”, kampen för överlevnad, ligger mer än den enskildes kamp för sig själv: Den gäller även våra greners fotbestånd. Här är fortplantningsdriften det viktigaste verktyget. Vi tänker oss ofta mat och dryck som våra viktigaste behov. Så är det nog inte. Självfallet behövs de men är endast medel för att kunna tillfredsställa det biologiska livets allra djupaste behov, att föra våra gener vidare.

Här kommer Darwins nästa ord in, ”survival of the fittiest”, den livsdugligastes överlevnad, ofta felaktigt översatt med starkares. Detta urval sker genom ständiga” trial och error”, försök och misslyckanden och nya försök tills någon mutation eller ny koppling av gener ger ökade förutsättningar för vidarelevnad, kanske i en helt ny nisch.

Dessa Darwins teser kan först te se sig som ytterligheter av individualism ja egoism. Men fullt så enkelt är det inte som väl är. Samma genetiska material har vi i större eller mindre grad gemensamt med allt levande Jag har betydligt fler gener gemensamt med en aborigin från Australien än vad det flesta antar. Generna tycks ha en inbyggd tendens att ta hand om sina egna. Detta medför att ju fler gener vi har gemensamt ju större behov har vi att skydda de med våra besläktade. Få torde tvivla på att en förälder först försöker rädda sitt eget barn om detta och en kamrat samtidigt håller på att drunkna. I våra gener finns alltså en utvidgad egoism som omfattar de närstående och tunnas ut ju mindre släktskapen är. Detta förklarar också varför vi upprörs mer av olyckor och katastrofer i vår närmaste omgivning än i någon avlägsen krok av världen. Hur orättvist detta än kan vara. Denna gruppegoism närmar sig altruism ju större gruppen blir.

Generna bestämmer inte bara våra fysiska utan också våra psykiska grundegenskaper som sedan tillsammans med miljö och uppfostran skapar våra personligheter

I sina försök och misslyckanden söker evolutionen sig fram längs många linjer. Exempel på detta ser vi i olika arters grad av gruppbildning. Björnen är en enstöring som bara intresserar sig för en artfrände för parning, lejon och vargar lever i flock, hästar, bufflar och antiloper i stora sammanhållna hjordar. Slutligen är steklarna som myror och de flesta bin extremt sociala. Hur är då vi människor? I första hand är vi flockdjur. Det sägs att det är svårt att ha nära relationer till fler än ett femtontal personer. Men evolutionen stannar inte upp. Ständigt gör den nya försök, misslyckas och försöker igen tills en ny nisch har tagits i anspråk. Hos oss tycks, grovt och schematiskt uttryckt, våra gener fundera på om vi skall söka oss från flockinriktningen och antingen som björnen vara oss själva nog eller hjorddjuren där den enskilde blir helt underordnad massan. Tydligt är ju att vår art är så ytterligt anpassningsbar att detta spelar underordnad roll. Det finns människor som lever som enstöringar och andra lever i dag i rena ”bikupor” som Mexiko City eller Tokyo

Men generna finns ändå kvar. Kanske det är utslag av dessa våra geners strävanden i flera riktningar som ligger till grund för de politiska system som sätter individen i centrum, eller kollektivet.

I våra västliga demokratier sätts individen först, i de socialistiska systemen kollektivet

Både individualisten och kollektivisten har en uppsjö av argument för sin inställning men kanske är dessa i första hand till för att legitimera vad våra gener ”vill”. Kanske också därför hettan i debatten. Det gäller faktiskt vår livsnerv.

Men en sak är säker. Evolutionen känner inte till begreppet rättvisa.

Rättvisan tarvar ett kapitel för sig och jag hoppas få återkomma med ett sådant i en kommande artikel.

HEM

Senast ändrad 2001-11-15