Fortaleza till Salvador

Fortaleza och Recife

Flyget f Fortaleza till Recife gick längs kusten, en i det närmaste 100 mil lång sandstrand, endast då och då avbruten av en flodmynning eller av några berg som vandrade ut i Atlanten. Ibland föreföll stränderna flera kilometer breda innan caotingan tog vid, eller vidsträckta odlingar som från luften var omöjliga att identifiera.

Recife var en vacker stad men mycket svår att orientera sig i då den låg på öar mellan otroligt slingrande flodarmar. Här var alléerna benjaminfikus, kokos-, mauritius- eller kungspalmer, jättelika agaver och praktfull yucca. Den milslånga boulevarden med stranden och Atlanten på ena sidan och ståtliga, moderna höghus på den andra var kantad av vad som föreföll vara kanarisk dadelpalm, Phoenix canariensis, med oätliga, torra dadlar.

Här upptäckte jag att min kamera inte matat fram en enda bildruta av alla de porträtt jag tagit av Mary i Fortaleza.

På hotellet bodde i rummet bredvid mitt en geolog med hustru och svägerska, till hälften indianska. De tog mig ut på sightseeing i staden och picknick på den fantastiska stranden. De hjälpte mig att telegrafera till Mary att hon skulle ringa mig vilket hon gjorde. När jag så förklarat mitt misstag hörde jag hennes besvikelse och en liten ton av misstro varför jag bestämde mig för att göra om fotograferandet. Min reskassa tillät inte flyg den här gången utan jag fick ta 14 timmar buss de ca 80 milen till Fortaleza och sedan samma väg tillbaka igen.

Eftersom landskapet från luften sett intressant ut hade jag inget emot att färdas i markplanet, frånsett att det egentligen tog för lång tid för mig och resan huvudsakligen skedde på natten.

Natten var jobbig i en buss avsedd för betydligt mindre människor än skandinaver. Med hjälp av sömnmedel blev den ändå uthärdlig och lät mig se landskapet från det solen gick upp halv sex tills vi var framme halv tio. Området här är en del av Brasiliens fattiga nordöstra hörn. Magra och torra marker tillåter inte mycket annat att växa här än caotingan som mest påminner om en högvuxen macchia, där träd och buskar når två, tre meters höjd. Denna vegetation som jag naturligtvis aldrig kom i närkontakt med sägs vara oerhört taggig och ogenomtränglig.

Hu kunde det då finnes så oerhörda odlingar här som jag sett från luften?

Huvudsakligen bestod dessa odlingar av tre trädslag, karnaubapalm och kokospalm samt min gamla bekanting från Rupununisavannen, cashewträdet. Där hade jag plockat och ätit från de där inhemska vildväxande träden, cachew, Anacardium occidentale. Som jag skrivit från savannen sitter här cachewnöten på en uppsvälld mycket saftig och välsmakande sötsyrlig blombotten

Här fanns planteringar i olika åldersstadier och några av dem större än någon annan odling jag sett i mitt liv. Genom att på klockan se hur lång tid det tog för bussen att passeras ett sådant fält kunde jag få en hygglig uppfattning om dess storlek. Mer än två mil, 20 kilometer mätte jag upp för ett enda fält.

Nötterna torkades, rostades lätt och knäcktes medan ”frukterna” konserverades som juice, gelé och marmelad. Inga andra träd än dessa, förutom karnauba och kokos tycktes kunna frodas i denna magra, torra jord och med de klimatförhållanden som rådde här. Karnauban växte på milsvida områden. Där fanns träd som aldrig skördats. Då hängde de gamla bladen ner efter stammarna som kjolar och liknade härigenom något prästpalmer. På lika stora arealer växte kokos. Det var långt mellan stammarna och marken under var fri från allt annat än tätt, kort och friskaste grönt gräs där inte marken lyste igenom. Jorden var antingen röd laterit eller vitaste kvartssand som mil efter mil inåt land verkade vara en fortsättning av stranden ut mot Atlanten.

När jag efter en del nissförstånd träffat Mary i Fortaleza och fotograferat henne lät jag framkalla och kopiera rullen medan jag var kvar och kunde sedan till hennes stora förtjusning ge henne ett antal fina portrött i formatet 18*24.

Innan jag så for tillbaka till Recife fick jag av den mycket vänlige hotellvärden adressen till hans syster med familj i Recife och andra släktingar i Maceio.

I bussen hade man under min djupa Placidylsömn plockat av mig 48 dollar som jag haft i min bröstficka.

Jag hade lämnat min ryggsäck i förvar hos den vänlige ”geologen”. När jag nu kom tillbaka till hotellet och frågade efter denne fanns han inte kvar, polisen hade tagit hand om honom som specialist på att ta hand om andras checkar och pengar!

Men i hans rum stod min ryggsäck kvar. Föreställ er hur jag kände mig tills jag i detalj kontrollerat innehållet och konstaterat att inte minsta lilla småsak fattades! Ibland skall man ha tur

I Recife träffade jag Louralbes, hotellvärdens, släktingar. De var mycket vänliga och rara och bjöd på en mycket fin middag i sitt hem. Vi hann inte få så mycket mer tid tillsammans innan jag for. De ringde och introducerade mig för annan släkt i Maceió, nästa stad på min resa.

Maceió

Resan dit de 300 kilometrarna till Maceió gick genom ett otroligt växlande landskap. I början åkte vi genom urskog som mest påminde om den i Surinam och Cayenne där våldsamma mängder lianer slingerväxter vävde samman träden till en enda kompakt grön ogenomtränglig massa. I allt detta mörkgröna fanns ibland stora orangefärgade områden där parasiten, den slingrande klorofyllfria cuscutan fått ordentligt fäste. Väldiga praktfulla helikonior och andra tropiska blommor växte vid vägkanterna och på trädens grenar.

Så kom helt nya landskapstyper. Ibland fick de mig att känna mig som hemma i Mellansverige. Lysande gröna fält med vad som föreföll vara ekar, lindar och almar förskönade det kuperade landskapet. Men så dök en väldig trädkaktus upp med spretande grenar eller ett än väldigare mangoträd och då var jag allt bra långt hemifrån igen.

Så kom stora områden med gröna, frodiga betesmarker där jordar med flera hundra vita djur betade i ett långvågigt böljande landskap med spridda lövträd. De granna djuren var zebu vilket framgick av den stora puckeln på manken. I detta heta klimat tycks zebun trivas betydligt bättre och drabbas mindre av sjukdomar än våra europeiska nötboskapsraser.

Och så ett helt nytt landskap igen som bredde ut sig under oss åt alla håll, när vi på en höjd kom ut ur en all utsikt skymmande bananplantering. Det var en helt fantastisk syn. En nästan svart åskhimmel hängde tung över ett fält som sträckte sig milsvitt åt alla håll i mjuka vågrörelser. Allt var en enda sockerrörsodling. Sockerrören var uppemot två meter höga och stod så tätt att inte den minsta lilla udda växt syntes mellan deras djupgröna blad som under denna himmel hade en oerhört mättad färg. Mellan de svarta molnen öppnade sig då och då glipor som släppte fram solens strålkastarljus över detta fält och fick delar härav att lysa i den klaraste smaragd. Hela tiden förändrades så detta landskap av en underbar ljusdirigent där ovan molnen. Dessa scener var oförglömliga.

I denna del av Brasilien finns nog några av världens största sockerrörsodlingar och staden jag skulle komma till, Maceió, var centrum för sockerindustrin och sades i det närmaste vara helt beroende av Londonbörsens pris på socker.

Som ja redan skrivit så är allt av sådant format här i detta land att jag hunnit slita ut ord som väldigt, oerhört, jättestort och alla andra liknande innan jag skall beskriva Brasilien. Vad är t.ex. en ”jättestor” lastbil med sockerrör? Jag kom ju inte åt att mäta någon. Men våra vägbroar skulle sannolikt behöva sitta en och en halv meter högre upp för att låta en sådan passera. Alla andra mått stod i proportion till höjden så man kanske får en uppfattning om ”väldigheten.

På sina ställen avlöstes sockerrörsfälten av odlingar med mycket högvuxna bananplantor i djupgrön saftig yppighet.

I ett vattendrag bland bananer såg jag en liten krokodil makligt simma.

I Maceió sökte jag upp husfadern på hans kontor där jag fick vänta tills hans arbete för dagen var slut. Då körde han mig hem till sin familj, vacker vänlig fru och tre härliga barn. Här fick jag lunch med den finaste färska och stekta atlantfisk, dorado, tror jag.

Då för tiden var inte avocado så vanlig här hemma. När jag så fick se min lunchavocado trodde jag att jag såg fel. Bortåt halvkilot vägde den och var utsökt god. 2 sådana kostade 80 öre!

Senare på kvällen tog man mig ut på en fin liten middag där jag fick smaka två rätter för första gången. Paca den sydamerikanska ”haren” och krokodil. Haren smakade ungefär som en svens sådan och var mycket god. Vad krokodilen egentligen smakade var svårare att säga eftersom den var kokt i kokosnjölk vars smak totalt kamouflerade all annan. Köttet var helt vitt och påminde mest om torkad saltlånga, träigt och torrt. Absolut ingen kulinarisk höjdare men ändå roligt att få smaka.

Maceió är som sagt den stora sockerstaden här men en annan industri här är inte lika omtyckt. Här tycks ligga en av världens större anläggningar för framställning av klorgas. Man har inte klarat miljöfrågan särskilt väl. All grönska är delvis förstörd av den giftiga kloren och befolkningen kan rimligen inte heller må väl av den.

Hos dessa vänliga, trevliga människor fick jag stanna över natten för att nästa morgon flyga vidare till Aracaju en stad några tiotal mil längre söderut vid samma Atlantkust.

Aracaju

Mina vänner i Maceió hade förgäves försökt få tag på sina släktingar i Aracaju för att avisera om min ankomst. Jag fick ändå lova att åka ut till deras villa i utkanten av staden och fick därför med mig ett brev till dem.

Från flygfältet tog jag taxi till den angivna adressen. All right sade chauffören och körde iväg. Det visade sig att han inte ens visste i vilken del av staden adressen fanns. Så småningom kom vi åtminstone till rätt stadsdel men det var allt. Då frågade jag en trevlig kvinna som vi körde förbi. Ho kunde lite spanska och var vänlig nog att följa med tills vi inte längre kunde ta miste.

Endast husjungfrun, Emilda, fanns i huset. Det tog all min övertalningsförmåga innan hon släppte in denne ryggsäcksluffare och lät honom ta igen sig några timmar på altanen tills husbondefolket kom. Deras förvåning var påtaglig men de tog förtroendefullt och ytterst gästvänligt emot mig efter att de läst brevet från släktingarna i Maceió. En kort stund senare ringde dessa och allt var frid och fröjd.

De hade en mycket fin, prydlig och välskött villa och som gästfriheten tydligen fordrade bjöds jag på dusch. Senare blev det en utsökt middag med helstekt nötkött och ett otal mer eller mindre kända grönsaker såsom okra (ladies finger). Nej nu mindes jag helt fel. Det var i Maceió jag fick den måltiden. Här var det i stället en god kokt fisk. Då jag frågade Flavia efter sorten fick jag en förvånad blick till svar och beskedet att det ju var fisk. Man tycktes längs denna Brasiliens atlantkust vara tämligen ointresserad av vad havet hade att bjuda

Underbara frukter var dessert, ananas, papaya, bananer och fullmogen ljuvlig persimon (Diospyros kaki). Till detta fantastisk juice av passionsfrukt.

på

Edson och hustrun Flavia hade tre små söta och mycket rara pojkar som var mycket nyfikna på den underlige främlingen.

Nästa dag tog maken i huset tillsammans med sin chef, en byggmästare, ut mig till en strandrestaurang. Först badade vi i det ljumma atlantvattnet och sedan åt vi lunch.

Borden stod ute under ett jättestort, skuggande palmbladstak. Lunchtiden var tydligen i det närmaste slut av bordens utseende att döma. De allra flesta var översållade med krabbskal, så även vårt. Me det blev snabbt avröjt och så kom det in ett väldigt fat med småkrabbor. Var och en av oss fick också var sin träklubba men ingen tallrik.

Krabborna påminde om våra strandkrabbor och simkrabbor men var ganska mycket större. Simkrabborna hade ett par ben omvandlade till ”årblad” precis som våra egna.

Med sin lilla träklubba slog man sönder krabbklorna för att sedan suga ut den så gott det gick. De var nykokta, ljumma med gott kött men

”Smöret” var oätligt. Tolv, femton sådana här krabbor åt jag innan jag fått nog. Det var en rolig och angenäm upplevelse i trevligt sällskap i skuggan under palmtaket och med en ljummen bris fläktande runt oss.

Ute i havet, ej allt för långt från land, såg jag sex stora oljeplattformar. Här föreslogs jag heller inte att bada.

När vi så gick längs stranden var det lätt att förstå varför.

På kvällen fick jag stoppat alla smutsiga kläder i Flavias tvättmaskin och eftersom de också hade en effektiv torktumlare hade ja nästa morgon en uppsättning rena kläder på mig och rena byteskläder i ryggsäcken. Sådant kan också kännas som lyx.

Det var ett väldigt ståhej innan man så skulle köra ut mig till flyget. De tre barnen mellan tre och sju år gamla skulle följa med sina föräldrar och mig. Hela förmiddagen gick åt att få de små i skick som kunde godkännas av de stolta föräldrarna.

Vid flyget till Salvador vinkades jag av denna härliga familj, vars adress jag miste tillsammans med min resedagbok. Berättar mer härom senare.

Med den tämligen ointressanta och korta flygresan till Salvador slutar detta avsnitt av min berättelse.

Nästa avsnitt börjar med denna sympatiska stad för att fortsätta med Brazilia, Belo Horizonte, Ouro Preto och kanske Rio.

Välkomna med på resan!

Er Arne

HEM

Senast ändrad 2003-02-17