Uddevalla 00 01 17
Lysekilsposten
I detta nya milleniums
tredje söndag, satt jag som så många gånger från tidig barndom till sen ungdom
i det mäktiga klipptemplet i Lysekil, vår lilla stad. Så fylld har helgedomen
knappast varit sedan dessa för längesedan gångna tider. 1 200 människor hade
kommit för att höra 120 hängivna sångare och musiker låta Händels mäktiga
skapelse, Oratoriet Messias, klinga under de höga valven. En makalös prestation
gjordes av musiker, kör och solister som bragts samman i vår lilla del av
världen, just för att låta höra sig här två söndagar. Jag har själv för länge
sedan sjungit med i detta verk i Stockholm och jag har en gång hört en av
världens största dirigenter, Sergei Kousewitsky framföra den i Boston samt en
femhundramannakör med lika väldig orkester i en annan amerikansk stad, men här
i min barndoms kyrka grep det mig mest.
Detta blir ingen
musikrecension men jag gladdes åt den mycket välsjungande och väldisciplinerade
kören, åt den härlige basbarytonen med sin manliga stämma och alldeles särskilt
åt en tenor som verkade född för detta uppdrag. En underbar stämma.
Men även om musiken griper
och hänför vandrade ändå tankar och minnen ibland i kring i den för mig så
förtrogna kyrkan. Med en stor, stor ömhet tänkte jag på det lilla barnet i
krubban, hur det växte upp som yngling, hur denne som man förverkligade det som
vi vill se som det bästa mänskliga och det tunga ansvar han tog på sig. Och det
offer han var beredd att ge! Åter och åter vände mina tankar tillbaka till den
om vilken mässan handlade.
Men när jag långt borta till
vänster såg den fantastiska, från Stralsund en gång hämtade, predikstolen såg
jag framför mig där uppe farbror Fritz , den väldige ”Lüschen” som lade ut
texten medan åhörarna sov om han lät lampan brinna och läste innantill, men som
fick dem klarvakna då han släckte lampan på pulpeten och talade fritt ur
hjärtat. Då höll sig inte bara mamma och pappa utan också deras fem pojkar
vakna.
Och jag minns också julottor
med kyrkan lika fylld som nu, några då jag själv lät höra min röst uppe från orgelläktaren i den sång jag
älskade, O, helga natt av Adam till organisten Karl Sandströms ackompanjemang
på orgeln. Andra tankar gick till min lärare, sånglärare och vän Mattias Köhler
vars underbara stämma så många gånger ljöd under dessa valv i härliga
konserter.
Men inte blev det tid eller
plats för kringirrande minnen då den jublande Hallelujakören steg mot höjden.
Då fanns bara detta enkla: Ett barn är oss fött, en son är oss given.
Arne Christenson
född i Lysekil 1915
Senast ändrad 2001-06-06