Invandring 3

För en tid sedan besökte jag tillsammans med mina irakiska uddevallavänner en irakisk familj i Trollhättan. Jag berättade om mina resor och min princip att alltid vara den förste att visa vänlighet. Ler först! Jag var ju gäst och gjorde alltid någon form av intrång. Den unga temperamentsfulla kvinnan i familjen blev mycket upprörd över min inställning. Det var aldrig gästen som skulle visa vänlighet. Det var värdens skyldighet. Naturligtvis blev jag helt förbluffad. En verklig kulturkrock! Hur kunde det vara en så diametral skillnad mellan hennes och min uppfattning? Hon hade ingen förklaring att ge; det bara var så, självklart så. Jag började fundera och hittade kanske förklaringen. I Skandinavien har vi för vårt liv och vår hälsa endast varit obetydligt beroende av gästfrihet. I storas delar av den arabiska värden har gästfrihet i stället varit en nödvändighet. Sedan årtusenden har människor levt i områden där man ibland haft dagsmarscher mellan nomadernas tältläger, ofta i öknar med livsfarligt långt mellan vattenhålen. Detta har haft psykologiska och även språkliga konsekvenser. Det har sagts mig att man i Turkiet har samma ord för främling, gäst och vän. Kommer man som främling är man gäst och då också vän. Då är det ju ganska självklart att man ler mot sin vän när han kommer efter dagars färd genom öknen eller andras oländiga trakter. Detta är endast ett exempel på hur svårt det kan vara att förstå varandra. Bästa och kanske snabbaste metoden att förstå sådana olikheter är att umgås, både ute och hemma. Blir vi sedan modiga nog att fråga varför den andre ”bär sig så konstigt åt” blir det inte så konstigt längre. Andra folk har självfallet byggt sina seder och bruk på rationell grund lika väl som vi. Kanske inte alltid så rationellt. Varför sätter den judiske mannen sin lilla chamulka på huvudet innan han förrättar sin bön eller går in i sin synagoga medan vi i stället visar vår vördnad genom att blotta våra huvuden?

Många seder verkar konstiga och ibland rent anstötliga för oss, så kallade civiliserade.

Nog tyckte jag det var både generande och löjligt att se stenåldersmän vandra omkring på marknaden endast iklädda penisfodral. Men var det så tokigt? Fram till helt nyligen har de inte haft några kläder och heller inget material att göra kläder av. I detta land finns inga djur stora nog att lämna skinn till kläder. Fodralet, en lång smal kalebass, tjänar anständighetens be hov och skyddar något så när mot kylan i deras kalla bergstrakter. Och nog kan dom väl få vara en sorts statussymbol också. Tänk på påfågerlhannens stjärt.

Även om de som söker egna revir här hos oss kommer utan penisfodral så kam de ha andra seder som på något sätt förvånar eller irriterar oss. Men dessa känslor gäller åt båda håll. Det finns inget annat effektivt sätt att bli av med ovilja, fördomar och misstänksamhet än att umgås med varandra. Det kommer då inte att ta lång tid innan vi knappt lägger märke till att vår muslimske vän tar fram sin bönematta. Vänder sig mor Mekka, faller på knä och ber sin bön.

HEM

Senast ändrad 2002-10-05