Invandring 4
I mycket stor utsträckning har många religioner
reducerats till högtidliga, stämningshöjande ceremonier vid livets milstolpar,
såsom vid dop, konfirmation (eller dess motsvarighet), bröllop och begravningar
Detta tycks ha gått snabbast i
den rika kristna västvärlden.
En naturlig följd har blivit motreaktioner, dels
från kärngrupper med urgammal förankring i religionernas ursprung, dels från
nytillverkade rörelser som Livets Ord. Sådana rörelser har under gångna
årtusenden ofta tagit sig mycket både våldsamma och underliga former.
Minsta gemensamma nämnare för
dessa religionsformer är oftast återgående till en eller flera grunder,
fundament. Dessa kan vara vissa skrifter eller personer som anses utgöra
autentiska och oemotsägbara uttryck för Guds vilja. De ortodoxa judarna är
sådana fundamentalister, då de anser att Mose lag i detalj är Guds klart
uttalade vilja och därför obönhörligen måste följas i dag som för flera tusen
år sedan.
På samma sätt är, för den
fundamentalistiskt troende muslimen, koranen Guds egen lag förmedlad av hans
profet Mohammed och sålunda själva grunden för allt i tro och liv.
Kristendomen har haft sina
kättarbål, ortodoxa judar bosätter sig mot internationell rätt på ett annat
lands mark hävdande att Gud gett dem, egendomsfolket, marken.
I de muslimska världen skall
gudsstater skapas, stater där Sharia, koranens påbud inte endast är religiös
lag utan också världslig, men att uttolkas av religiösa lärde.
Även bland dessa
fundamentalistiska muslimer, islamister, är den överväldigande majoriteten lika
fredsälskande som vilken gammalsvensk som helst. Koranen förbjuder nämligen
anfallskrig.
Men 11 september förra året
måste vi inse att delar av den muslimska världen anser sig vara i heligt
(försvars)krig, Jihad, mot västvärlden och då har rätt att tillgripa vilka
vapen som helst. Dee behöver sannerligen inte vara många för att märkas. En
begränsad grupp fanatiker inom ett världsomspännande nätverk, skapat av
fanatikern Usama bin Ladin, stod bakom dådet mot World Trade Center. Och inte
behöver det ha varit många som stod bakom massmordet på Bali. Det tycks gå en
väckelse genom hela arabvärlden, en fundamentalistisk rörelse av stor kraft.
Man vänder sig mot den sekularisering som utmärker västvärlden och som gör
denna till den fiende det är legitimt att gå i krig emot.
Saudiarabien är fundamentalistiskt, i
Afganistan försökte talibanerna upprätta vad de ansåg var en Gudsstat. Delar av
Nigeria har infört sharia-lagarna för den muslimska befolkningen. I Iran råder
en radikal, modern politisk islam där kvinnorna bl.a. fått större frihet och
inflytande. I Egypten finns militant fundamantalistiska rörelser och från
Algeriet får vi ständiga rapporter om blodiga våldsdåd från muslimer som där
vill ha en islamsk stat.
Under hänvisning till något ord i koranen
lyckas man, inte bara i Palestina, övertyga sina anhängare att om de tjänar
Guds sak genom att offra sig i självmordsattacker kommer de direkt i Mohammeds
armar.
Denna typ av militant
fundamentalistisk väckelse är ett fruktansvärt hot mot oskyldiga människor. Men
hotet drabbar inte bara oss västerlänningar, det drabbar även den
överväldigande majoriteten fredliga, anständiga muslimer som intet högre önskar
än att leva ett liv fritt från det våld många av dem flytt ifrån.
Vi lever i en demokrati, inte i
en gudsstat. Dessa två begrepp är oförenliga. I en demokrati väljer vi våra
lagar. I gudsstaten väljer man ingen lag; den är en gång för alla fastslagen, i
Islam genom koranen.
Vi gammalsvenskar har full
moralisk rätt att försvara vår demokrati och vår livsstil, antingen hotet
kommer utifrån eller inifrån. Därför vilar det ett oerhört ansvar på oss alla,
gamla som nya svenskar. Vi måste i tid våga tala om sådana tänkbara, kommande
problem för att finna vägar att möta eventuella hot. Vi har religionsfrihet i
vårt land, men under lagarna. Varje muslim i vårt land måste inse den absoluta
nödvändigheten av att detta respekteras. Redan för ungefär ett år sedan hörde
jag en muslim i tv yttra att de borde ha rätt till egna lagar. Från sådana tankar
må både den vi kallar Gud och muslimerna Allah bevara oss om vi inte vill skapa
oöverkomlig fiendskap. Var och en måste inse att alla förlorar på konfrontation
och mest då sannolikt minoriteterna.
Ännu en gång: Religionsfrihet
gäller allt som ryms inom våra demokratiskt fattade lagar.
Vi är alla olika till ursprung,
sedvanor, uppfostran och personlig läggning. Att jämka samman allt detta för en
ändå något så när homogen grupp som vi till helt nyligen varit, är svårt. Hur
mycket svårare är det då inte för dem vars ursprung och religion ligger långt
från vår egen? Vi måste förstå de ytterst svåra omställningar som möter dem som
kommer hit, men de måste också förstå och respektera att vi vill behålla vår
egenart.
Invandrare bör sluta sig samman
i grupper, inte av isolationistiska skäl utan för att komma fram till hur de
skall hjälpa till att bygga upp ett ömsesidigt förtroende. Och vi! Har vi sagt
a så skall vi också säga b. Har vi sagt ja till någon att komma hit så skall
han också få känna sig välkommen.
I flera artiklar har jag nu
tagit upp funderingar kring invandringen. Min förhoppning är att härmed öppna
några slussar. Kom ut i debatten. Skriv för och emot. Tala klarspråk! Gör vi
detta kanske vi åtminstone närmar oss det som är mitt mycket viktiga mål:
Låt oss inte nöja oss med att
nödtorftigt acceptera varandra, låt oss få glädje av varandra!
Senast
ändrad 2002-11-27