Hon var dotter till en länsträdgårdsmästare och
grundligt skolad hos Hushållningssällskapet i konsten att laga mat, sylta,
safta och konservera. Så hade min blivande mor med sig ett bra kunskapsbagage
när hon gifte sig med min far i det ståtliga hus, Midgård, människornas boning
som han själv byggt.
1914 flyttade hon in i åttarumsvåningen där hon i
vår sängkammare födde mig och mina fyra bröder fram till 1923.
Nu när vi närmar oss julen 2001 strömmar minnena
över mig från tidig barndoms jular. Alla mina minnen kommer säkerligen inte
från samma jul men jag tror mig kunna ställa samman dem till en karaktäristisk
sådan. Inte mäter den sig i prakt och överdåd med julen i Bergmans film Fanny
och Alexander men mina minnen är från levande verklighet.
Några veckor före den stora helgen köptes lutfisken
in, naturligtvis den allra finaste spillånga som kunde fås, två stycken för vår
stora familj med vår gamle farfar. Så sattes de av oss pojkar som var gamla nog
att ”klä av” fisken, dra skinnet av de benhårda torra ”seglen”. Det var svårt
för små barnahänder men roligt. Man försökte få sin skinnbit så stor som
möjligt, inte för att det behövdes, för mamma klippte sen sönder skinnet i
bitar som var ett par centimeter i fyrkant. Dessa lades på burk och tjänade
sedan som klarskinn i kokkaffet. På den tiden var bryggning knappt ens
uppfunnen men klart nykokt kaffe var varje husmors stolthet.
Varje fisk bröts längs ryggen i två halvor som sedan
sågades tvärsöver i önskad styckestorlek och sedan ned i en rejäl balja med lut
som mamma gjorde av soda, släckt kalk och vatten i noga bestämda proportioner.
Där fick fisken ligga och mjukna och svälla i något svalt utrymme, hur länge
minns jag inte men mer än en vecka var det nog. Och så skulle fisken bli av med
all lut den sugit i sig. Den fick ligga i rikligt med kallt vatten som ofta
byttes. Ju mer utlakad den blev desto fastare blev den som kokt. Fastän jag var
litet barn minns jag att jag tyckte bäst om den när den var lite lösare och mer
geléaktig. En god husmor som mamma var, höll noga reda på tiden för både
lutning och urvattning.
Någon vecka före jul kom grisen, sågad i två halvor,
från morbror Ernst som hade stort trädgårdsmästeri. Det var vår hushållsgris
som köpts in som kulting och nu fått växa sig stor och fet hos morbror på all
grönsaksblast och mindre säljbara rotfrukter samt skulor från vår stora familj.
Fet, ja! Den tidens grisar var inte som dagens. De var verkligen feta. Men
medvetenheten var stor både hos mamma och hos morbror om att det var bättre med
kött än fett så våra grisar kom nog inte att höra till de värsta.
Vi hade två stora balkonger, en mot gatan och en mot
gården. På den senare fanns god plats för grisen tills han fått anta önskad
fason. Där grovstyckade mamma först den ena halvan till bitar som gick att
hantera och tas in i köket för vidare bearbetning. För ändamålet hade hon yxa
och vanlig sticksåg som endast användes för grisen och lutfisken, samt
naturligtvis bra knivar som pappa byggmästarn höll rakknivsvassa. Ett och annat
blodvite åstadkom nog de knivarna under åren. Vi pojkar var ju nyfikna på dom.
Båda skinkorna rimmades varefter den ena gick till
rökning och den andra blev julskinka. På den tiden visste man inte om några
cancerrisker genom nitrit varför saltlake alltid tillsattes med salpeter för
att behålla den röda färgen hos det tillagade köttet. Jag lovar att det var
rejäla skinkor. Med ben förstås. Den rökta minns jag inte att vi åt av på bra
länge. Den höll sig ju så bra och det fanns ju så mycket annat på grisen som
skulle ätas först. Sedan hängde skinkan där i vårt utmärkta svala skafferi,
ofta tillsammans med en fårfiol som jag tidigt själv älskade att karva av.
Fötterna och huvudet togs till vara på olika sätt.
Inkokta grisfötter i sitt gelé skulle naturligtvis finnas på julbordet men
huvudet användes aldrig hos oss på det sättet. Mamma skar naturligtvis loss
allt av värde och använde det i korvkaka och köttfärs. Lustigt nog har jag
inget minne av alla de kotletter grisen måste ha gett oss. Jag undrar hur de
användes. Det fanns ju varken frys eller våra kylskåp på den tiden Utan bara så
kallade isskåp som inte var så mycket att hurra för. En kall jul var det väl
balkongen som fick hålla färskköttet ätbart.
Filéerna blev väl festmiddag vid nyårstid, som
noisetter med gräddsås tänker jag. Så underbart gott! Bogarna blev små stekar
plus bogfläsk som dels ingick rimmat och kokt i doppet i gryta, dels först
koktes mört och sedan lades i saltvatten med timjan. Det blev då äkta
bohussylta som i tunna skivor var jättegott på knäckebröd. När så en del av
sidfläsket tagits undan för saltning och revbensspjällen sparats för julbordet
och kommande nattliga snatterier i skafferiet gick resten till syltor, korv och
korvkaka. Mamma köpte alltid till en hel del kalvkött dels för syltorna och
dels för färsen till de små delikatessköttbullarna till julbordet. När jag blev
stor nog fick jag hedern att skära späcktärningarna till korven. Till
medvursten skulle tärningarna vara pyttesmå och jämnstora, till bräckkorven var
det inte lika noga och i prinskorven fanns inga tärningar alls. Först skar
mamma späcket i skivor så tjocka som hon ville ha dem. Och sen fick jag ta vid.
Så gjorde mamma fyra korvsmetar av köttet som någon av oss pojkar malt och
späcktärningarna; medvurst, bräckkorv, prinskorv och fläskkorv. I medvursten
hade mamma i en skvätt av pappas konjak. Så fick någon av oss pojkar ta vid.
Smeten skulle ju i sina fjälster. Då sattes ett korvhorn på köttkvarnen,
fjälster träddes på, vi vevade och fjälstren fylldes. Än i dag minns jag så väl
att medvursten och bräckkorven kunde få bli alldeles stela av smeten men
absolut inte fläskkorven. Många år senare förstod jag varför. Smeten sväller då
den kokas och spränger korvskinnet om man packat för hårt.
Jag måste få säga några ord om dessa korvar.
Medvursten var antagligen lika god som någon annan men för mig ej direkt
minnesvärd, men jag vet inte hur mycket jag skulle vilja ge för att än en gång
få äta av mammas bräckkorv. Jag har ätit av alla de sorters korv både här och
under mina resor runt i världen men aldrig träffat på någon som smakat mig lika
underbart. När jag sitter här och skriver tycker jag mig fortfarande kunna
känna denna smak och min saliv börjar strömma till. En skiva smakade lika
mycket som fem andra. Det är min stora sorg att vi i familjen aldrig kunnat
återfinna detta recept. Nog skrattar jag litet överseende åt mig själv, denne
gamle man som sörjer över sin mors förlorade bräckkorvsrecept. Me säg inget, ni
som aldrig smakat den!
Och fläskkorven! Den blev bara bättre och bättre.
Nästan helt färsk kom den i doppet men resten fick ligga i salt vatten, inte
tillräckligt salt för att helt konservera den men för att få den att hålla
längre. Då blev den småningom lite syrlig av mjölksyrajäsning och det tyckte
jag om. Tänk bara på isterband som inte är en aning syrliga. Dom är väl inget
att ha. Men min kära mamma som fått lära sig mathygien tyckte att när korven
började bli syrlig så skulle den inte längre ätas. Jag vet inte hur många
gånger jag fick försvara min älskade korv. Men snäll var hon, min mamma, så jag
räddade nog korven till några extra middagar. Men när korven smakade som allra
bäst blev det obönhörligen nej. ”Nu åker den ut” sa mamma.
Om jag minns rätt så gjordes korvkakan av korngrynen
förstås och lever men också rester av kött och vad som togs från huvudet. Den
doftade av timjan men först och främst mejram och var jättegod med lingonsylt.
Och den lingonsylten var sannerligen inte Bobs med trettio gram lingon på
hundra gram sylt. Korvkakan hade vi ofta till lunch och även den blev så
småningom syrlig men utan att detta förhöjde smaken.
Den ena skinkan liksom nystoppad medvurst, prinskorv
och bräckkorv skickades till min kusin Algot som var charkuterist och hade eget
rökeri. Tydligen var han mycket duktig.
Sedan var det väl bara den lever kvar som inte gått
åt till korvkakan. Den blev förstås pastej, i vilken mycket grädde, ägg och
Boviks bästa ansjovis fanns med. Däremot var nog det mesta av mjölet bortglömt.
Det var en leverpastej för gourmeter.
Ja detta var väl det mesta om grisen och har jag
glömt något så är väl jag, gamle man, ändå ursäktad.
Men efter att jag skrivit detta sista har mitt minne
fått hjälp. Vår barnflicka 1926, nu en 93 år gammal dam, fortfarande med den
unga flickans minne och sinne, Valborg, berättade att hon fortfarande kan se
framför sig glaskonservburkarna hemma med både grisfötter och köttbullar. Hon
berättade också med värme om vilken glädje hon haft i sitt liv av allt mamma
lärde henne.
Efter grisen kom baket. Tills vi kom upp i tonåren
bakade mamma allt matbröd själv men att mätta fem friska tonåringar med smörgås
skulle nog ha knäckt henne. Så då blev det i stället Björsells bageri som fick
leverera ”husbak” till oss. Vi fick då hem två sorters limpor bakade efter
mammas eget recept, tio, femton stycken av vardera. Men julen jag skriver om
var detta ännu inte uppfunnet utan mamma bakade både matbröd och finbröd. Då
blev det förutom flera andra brödsorter också vörtbröd.
Till detta kom vetelängder, rosenkaka, som jag
älskade och skall baka själv i morgon, sockerkaka, pepparkaka, solskenskaka,
marmorkaka, korintkaka (oj, oj!), fruktkaka och sedan alla småkakor. Nu kan jag
bara påminna mig några få: finska pinnar, konjaksringar, uppåkra, ett par
sorters havrekakor, kokoskakor, maränger och så de allra bästa, de som bakades
i plättlagg och fick svalna över ett horisontellt lagt kvastskaft; namnet minns
jag inte. Pepparkakorna skulle vara av två sorter, dels den vanliga typen och
så en som jag skulle vilja baka själv och byggde i smak till stor del på
ingefära och cedarolja. Så kom det allra viktigaste och roligaste som jag också
fick göra. Klenäter! (En sådan deg som jag gjorde i går ligger i kylen och
skall friteras i dag för den jul som kommer om ett par dar.)
Nu kom grisen till nytta igen efter att mamma kokat
ur isterflottet. Det var roligt att sporra, klippa och vränga klenäterna för
att sedan fritera dem gyllene i fettet för att sedan få på lite strösocker. Jag
kan lova att de sedan fick strykande åtgång. Jag minns så väl den stora
flottyrgrytan på sparspisen vid sidan av den stora husqvarnaspisen. Var det
bara någon enstaka gryta räckte ju den lilla lätteldade. Elspis fanns förstås
inte. Veden till de två spisarna var aldrig björkved utan kom från
rivningsvirke, byggnadsställningar och dylikt. Farfar satt nere i vår koksbod
och drog ur bräderna ut spiken som han sedan hamrade räta. För detta gick han i
vår lilla stad under namnet Spikrätarn.
Så snart vi var stora nog fick vi bära upp veden de
fyra långa trapporna till vårt kök. Och inget sopnedkast fanns så soporna fick
bäras ner.
När julstädningen och tvätten gjordes mins jag inte
längre men väl tvättstugan på andra sidan den långa vinden med den stora
vedeldade bykgrytan och där bredvid mangelboden där jag reda före tioårsåldern
fick veva den stora mangeln. Köket kunde väl inte städas förrän slakt och bak
gjorts färdiga men då krävde det nog arbete. Den stora zinkdiskbänken skulle
skuras skinande blank igen och den stora kopparcisternen vars badvatten värmdes
av köksspisen skulle poleras och lysa upp hela köket med sin glans. Och redan
tidigt anförtroddes jag uppgiften att skura knivarna till matbesticken. Mamma
hade ett väldigt svart ekschatull med något dussin gafflar, skedar och knivar
av olika storlek för olika ändamål. Nysilvret skulle putsas förstås och
knivbladen skuras. Det fanns inget rostfritt på den tiden så knivbladen blev,
om inte rostiga, så dock fläckiga. Dessa fläckar fick man bort genom att skura
dem med en mjuk, finkornig sandsten. Jag minns så väl den tegelstensstora
ljusgula stenen. Man fick aldrig slipa tvärs över utan endast längs för att
bladen skulle bli vackra.
Dagarna före jul fick vi också göra marsipan och
annan julgodis. Det var roligt att knäppa iväg den skållade mandeln ur sitt
skal men mamma uppskattade nog inta alltid att vi sköt iväg dem mot varandra.
Sedan maldes de i mandelkvarnen och blandades med pudersocker och en aning
tjock mjölksås. Man hade ju då inte tillgång till valsverk som användes för att
arbeta ihop mandeln och sockret. Sedan fick vi sitta vid vårt stora
matsalsbord, vederbörligen klätt med oöm duk och göra vår konfekt. Än i dag gör
jag av finaste köpemarsipan små potatisar i olika storlek och fason med ”ögon”
skapade med tryck av en tändsticka. Så rullas dom i kakao och så är en trevlig
godsak klar. Varierar man då storlekarna ordentligt så söker var och en just
vad som passar för tillfället. Med brödkavel manglade mamma ut små plattor av
marsipan i vitt, grönt eller rött. De penslades med litet vatten och lades ihop
i önskad färgkombination tre eller fyra på varandra. Man tryckte lätt ihop dem
och skar dem sedan i romber.
Den finaste och svåröverträffade konfekten uppfann mamma själv, fastän troligen senare än den tid jag skriver om. När väl dadlar blev vanliga här, kom de alltid i långa, i ändarna avrundade askar som inte är riktigt lika vanliga nu. Ho skar ett längsgående snitt i dadeln och tog försiktigt ur kärnan som ersattes med marsipan. Den var ofärgat vit, svagt rosa eller grön och smaksatt med var sin sorts god likör. Marsipanen rullades sedan till likadana kärnor som dadlarnas men betydligt större så de sedan spände ut dadelns väggar. Så lades de tillbaka i sina originalaskar. Vackert med de gyllenbruna blanka dadlarna med sina fyllningar i vitt, ljusgrönt eller skärt!
Dagen före julafton skulle vi göra
julgranskaramellerna. Då blev hela vår stora hall full av silkepapper i alla
färger. Så klipptes och krusades papperet till en vacker julgransdekoratrion
med en kola eller bit knäck och de fick sedan hänga kvar till det var dags för
julgransplundringen.
Lite tidigare samma dag, alltså dagen före julafton
kom pappas stora stund, det enda tillfälle under årets 365 dagar han uträttade
en huslig syssla. Då kom han ut i köket och beordrade fram vår allra största
zinkbalja. Och under hela familjens vördnadsfulla åskådande utförde han sin
maktpåliggande uppgift. Han tillredde julmumman! Först löste han uppmätt mängd
strösocker i litet av ölet som då skummade väldeliga. När sockret väl lösts och
skummandet slutat fylldes det på med flaska efter flaska med pilsner och porter
och en och annan sockerdricka varefter kardemumma och madeira tillsattes. Allt
gjordes efter ett sedan länge bevarat recept som jag antar härstammade från
hans långa ungkarlstid. Så hälldes mumman på svagdricksdamejeanner och ställdes
kallt och vi hade dricka över hela julen men bara för de vuxna förstås. Vi barn
som normalt alltid drack mjölk utom till söndag lunch då det vankades
sockerdricka ålades nu inga restriktioner utan vi fick dricka sådan eller saft
så mycket vi ville under alla helgdagar.
Någon dag tidigare hade pappa inhandlat vår stora
gran som på sin julgransfot satte toppen i taket, 3,40 m högre upp. När vi barn
hade gått och lagt oss kvällen före julafton kläddes den av våra föräldrar. På
den tiden fanns ingen elektrisk julgransbelysning utan granen var fullsatt med
ljushållare och de små julgransljusen. Glitter och kulörta kulor,
julgranskarameller och tomtebloss, änglar och tomtar, ja allt som skulle finnas
på den tidens julgranar fanns med. Och så den stora stjärnan i toppen som nådde
ända upp till taket. Det mesta finns väl även i dagens julgranar men någon
färgglad julgranskaramell har jag inte sett på många år.
När då vi barn julaftons morgon kom in i hallen,
vårt stora vardags- och familjerum och såg den vackra granen lyste nog våra
barnaögon.
Den bästa måltiden under hela julen tyckte jag var
doppet i gryta. Denna måltid åts alltid i vårt stora kök. Detta var tradition
sedan de tider då julafton var stor arbetsdag för förberedelsen till den
egentliga helgen, juldagen. Då ansåg man sig inte ha tid med någon matlagning
utan doppade gamla brödskalkar i spadet efter den just kokta skinkan. Och så
kunde det ju bli en korvbit och lite annat sovel till förstås. Vårt dopp byggde
på samma idé men hade lyxats till en del. Först och främst fanns flera
sillburkar och sillinläggningar på bordet och goda ostar. Så den stora grytan
mitt på och bredvid fläskkorv, bogfläsk och saltrulle som just ångande heta
tagits upp ur grytan. Vörtbröd, olika limpsorter och knäckebröd fick kivas med
varandra i grytan. Det gällde att få upp skivorna med hålsleven då de sugit i
sig lagom av spadet och ännu inte hunnit falla sönder. Än i dag, mer än 75 år
fram i tiden vill jag ha mitt dopp på samma sätt men av ekonomiska skäl blir
det rimmad oxbringa i stället för saltrulle.
I dag vill min familj ha skinkan på doppebordet men
hos oss fick den inte röras förrän till julmiddagen.
Ständig gäst var fröken Hildegard. I småskolan två år tidigare var hon min lärarinna och långt tidigare även min mors. Hon ”abbonerade” varje år på vårt dopp i gryta och alla andra av julens måltider hos andra familjer vars barn eller mödrar hon plågat. Jul efter jul inbjöd hon sig själv till doppet hos vår ”trevliga familj”. Hon var också pianolärarinna och spelade mycket vackert för oss som tack för maten.
Efter doppet sysslade var och en med sitt
tills av mig efterlängtad måltid serverades, vid vår vanliga middagstid, kl 5
(17). Konstigt nog tyckte jag redan som mycket liten om den vita mjälla fisken.
När jag nu sitter här och skriver, gläder jag mig åt, att det bara är ett par
dar kvar till jag får ett sådant mål igen. Den industrilutade fisken är inte
sämre än min barndoms; bara den kommer från Lysekil, förstås.
Lutfisk, kokt potatis, finaste vita gräddmjölksås, rikligt med smält smör och kryddpeppar och salt hörde till de traditioner mamma hade med från sitt barndomshem.
Så kommer jag själv att ha lutfisken denna jul.
Normalt åts denna middag liksom doppet i vårt kök
men jag ser framför mig det vackert dukade bordet i vår matsal då mamma hade
vår vaktmästare, skomakare Hallbäck med familj som gäster.
Framför mig ser jag mamma som med förskräckelse en
lång stund tittade på skomakaren tills hon inte kunde hålla sig längre utan
utbrast: Snälle Hallbäck, det är vitpeppar!
Jag vet de, sade han och fortsatte hälla på drivor
med peppar. Om det var för att han tyckte om peppar eller avskydde lutfisk får
jag aldrig veta.
Efter fisken kom förstås risgrynsgröten som säkert
var god för dem som tycker om gröt. Det gör inte jag. Sedan jag blivit gammal
nog att försvara mig äter jag ingen. Pappa hade från sin barndoms bondhem med
sig seden att när det var riktigt fint göra ”smörhåla” i gröten, en liten grop
i mitten där det hälldes lite smält smör. Om det fanns med mandel i den där
gröten för så länge sedan minns jag inte längre.
Mellan lutfisken och julklapparna satt var och en
med vad denne skulle ge och försökte så gott det gick få ihop ett rim till vart
och ett av klapparna. Den julen var det nog bara pappa, mamma och jag som kunde
göra det. Då hade pappa flera kvällar snickrat på sina rim. Han var en fyndig
och duktig rimsmed och undertecknade alltid gåvan med någon specialitet
passande därtill, såsom Professor Lurifax, Doktor Friskus eller Apotekare
Pilleronius.
Otåligt väntade vi barn sedan på årets verkligt
stora händelse så som de allra flesta svenska barn gjorde och fortfarande gör:
Julklappsutdelningen!
Vi behövde inte vänta länge för ett par av oss var
så små att de måste tidigt i säng.
När vi så fick komma in i vår vackra ombonade hall
hade mamma och pappa tänt alla julgransljusen i den jättestora granen. Om
ljusen strålade mest eller barnaögonen som såg på granens prakt är svårt att
säga.
När vi så småningom satt oss till rätta började ju
de mellanstora barnen undra om inte tomten snart skulle komma. Jo då, så
småningom kom han allt med sin säck och frågade om det fanns några snälla barn
i den här stugan. Det fanns det förstås, så efter diverse småmuttrande fick
säcken bli kvar. Vilket år det va då jag förstod att tomten var hemmagjord
minns jag inte längre. Tomten var vår äldre kusin Alf som bodde i våningen
bredvid vår.
Det var pappa som läste upp rimmen och delade ut
klapparna.
Det dröjde nog innan vi riktigt förstod varför mamma
fick extra många paket från honom. Ett löd: God Jul Hildur, nästa Augusta
gratuleras på födelsedagen och det tredje Eva gratuleras på namnsdagen. Mamma
hette Eva Hildur Augusta och var alltså född på sin namnsdag, julafton. Som
barn kallades hon Eva men fick byta till Hildur för att slippa höra de andra
barnen tjata om Eva i paradiset. En sådan risk skulle nog vara liten i dag.
Eftersom vi var så många, åtta med farfar, blev det
ju också många klappar. Först och främst fanns det ju så mycket som vi ändå
skulle ha fått förr eller senare; det som oftast kallas mjuka klappar.
Bland de hårda klapparna, böcker och leksaker av
olika slag var nog Mekano det allra bästa och roligaste. För dem som är för
unga för att själva ha lekt med Mekano vill jag närmast likna det vid våra
dagars genialiska danska Lego, betydligt mer svårhanterligt men också med rika
möjligheter till intressanta konstruktioner. Jul efter jul kom det till nya
delar.
Tomtar och Troll med John Bauers underbara
teckningar, Bröderna Grimms sagor liksom H. C. Andersens var tidiga julklappar
men 1925, en vecka innan jag skulle fylla 10, blev det nog Fennimore Coopers
Hjortfot eller Den siste Mohikanen. Indian- och cowboyböckerna slukades med
väldig iver. Både Buffalo Bill och Texas Jack blev man kompis med. Redan då
kanske där fanns med den bok om Eldslandet som upptäcktsresanden Gustav
Bolinder skrev och som drev mig att mer än femtio år senare ta mig dit liksom
till både Titicacasjön och Amazonas. Tack min käre Bolinder!
Och så fick vi spel av olika slag. Det vi hade allra
största glädje av var nog Couronne som vi nog fick det året. Både mamma och
pappa deltog med glädje i alla spel från de enklaste till mer avancerade så den
lilla tid det blev kvar efter utdelningen spelades det, Fia och Couronne,
kasino och Svarte Petter.
Spelades ja. Mamma spelade också julsångerna på vårt
piano och vi sjöng och dansade till.
Runt det vackra spelbord som pappa en gång
tillverkat av trät från en väldig ask som vuxit på deras gård i Askum satt vi
när vi fick våra klappar. På bordet fanns kaffe för de vuxna, saft eller
sockerdricka för oss barn och bullar och kakor i mängd för oss alla.
På soffbordet i hörnet stod fikon, russin och
dadlar, våra källvikenäpplen och apelsiner och konfekten vi gjort.
Vi barn var på intet vis bortskämda med vare sig
godis eller annan lyx till vardags. På grund av pappas mycket sparsamma men
gästfria läggning och en inte alltför strålande ekonomi så var vårt hushåll i
normala fall mycket spartanskt. Men vi åt så näringsriktigt man på den tiden
kunde genom mammas kunskaper. Till helgerna skulle däremot ingenting sparas, så
påsken firades på liknande sätt.
Ja, julaftons kväll, det var barnens verkliga jul
men även den kvällen skulle sluta i sängen och inte alltför sent för nästa
morgon kom den stilla högtidliga glädjens jul.
”Ett barn varder oss fött, en son varder oss given.”
Om mamma fått någon att passa de minsta och kunde
komma med till ottan i det mäktiga templet däruppe på berget, vet jag inte
längre. Trots min medfödda, nästan katastrofala morgonsömnighet njöt jag av de
underbara julpsalmerna och den högtidliga stämningen. Men inte viste jag då att
jag något tiotal år senare under ett antal julottor skulle stå där uppe på
orgelläktaren och sjunga ”O, helga natt” för tretton eller fjortonhundra
människor där nere i kyrkan.
Efter ottan blev det trots nyfikenheten på mina
klappar bums i säng igen då jag halvdöd raglat hem.
Till lunchen kom verkligen hela mammas julbord till
sin fulla rätt.
Lysekil var då världens sillkonservhuvudstad med ett
trettiotal sillkonservfabriker. Pappa som var god vän med de flesta ägarna fick
stora lådor med alla de sorters sillkonserver till storhelgerna. Vad jag inte
vet om sådan sill är knappt värt att veta.
De bästa av dem hamnade på julbordet tillsammans med
fler heminlagda sillsorter än jag tror är vanligt. För övrigt avvek väl inte
detta julbord nämnvärt från övriga fina sådana. Några mindre vanliga
specialiteter fanns dock med såsom solöga, kaviar blandad med lök, grädde och
lite majonnäs, alvnjuresauté och omelett med sommarens konserverade
kantareller.
Så underbart som detta var så försöker jag i
görligaste mån ha samma rätter på mitt julbord. I görligaste mån ja, men den
goda sillens tid är som jag redan sagt slut. Nog är det väl löjligt att sörja
över en sådan bagatell i en problemfylld värld men det gör jag ändå!
Inte orkade vi väl alltid till juldagens högmässa,
särskilt inte då vi barn var små.
Juldagsmiddagen var stilla men högtidlig med bara
någon smörgås före huvudrätten, skinkan, självfallet en hel stor sådan från vår
gris och lika självfallet med benet kvar.
I lättja ugnsbakar jag nu mina benfria skinkor men
sänder inland en saknadens tanke till karvandet från benet av det bästa och
saftigaste av skinkan.
Till skinkan hade mamma antingen potatiskroketter
eller potatiskulör kokta, rullade i skorpmjöl och stekta gyllene. Så mammas
konserverade karottmorötter, de där små runda läckra, haricots verts, vaxbönor,
blomkålsbuketter och kanske jordärtskockor. Stekta smålökar hörde också till.
Röd kål var ett underbart och nödvändigt tillbehör och äppelmoset och senapen
förstås, senap som mamma gjorde själv efter sin mors recept.
Mitt minne är märkligt nog oklart när det gäller
desserter men ris a la Malta och brylépudding kan ha förekommit den
Juldagsmiddagen. Vid ett sidobord brukade en buffé stå med ett otal bär- och
fruktkonserver från mammas idoga odlings- och köksarbete sommaren innan på
Källviken.
Eftermiddagskaffe förekom knappast hos oss utom då
mamma hade sina väninnor på kafferep så nu blev nästa och sista målet
kvällsmaten med allt julbordsgott.
Och tiden mellan ätandet hade vi pojkar fullt upp
med att bekanta oss med våra leksaker.
Annandagarna från mina jular minns jag inte särskilt
mycket av. De är bleka och av maten minns jag endast att vi hade jättegod
grönkålssoppa på skinkspadet med frikadeller och ägghalvor.
Som huvudrätt kan det kanske ha varit fläskfilé
eller kotlett; med grönsaker till förstås.
Ja här slutar mina skriverier om jul för tre kvarts
sekel sedan.
Eftersom vi hade ett trettiotal kusiner, min yngste
bror fyller år 27 december, jag själv den 30 och en annan bror 6 januari blev
det en massa olika kalas och julgransplundringar innan julen var riktigt slut
Tjugondedag Knut.
Det var mänga underbart glädjefyllda upplevelser som
jag kanske för mitt eget nöjes skull skriver ner en annan gång.
Även vad jag här skrivit skrevs först och främst för
att återuppleva min egen glädje. Om någon annan också kan få ut något av att se
hur en jul för tre kvarts sekel sedan kunde vara i en småborgerlig familj i en
liten småstad så gläder det mig.
Kanske är vad jag skrivits ändå i första hand en
heders- och kärleksbetygelse till våra underbara föräldrar.
Senast ändrad 2001-12-20