Krutpojken

Mitt barndomshem Midgårds gård hade i sin norra ände ett berg varifrån stenhuggarna Karlsson och Pettersson tog sten till ömsesidig glädje för dem och bröderna Christenson. Stenhuggarna ville ha stenen och vi ville bli av med den. Alltefter stenen togs växte tomten och bröderna hade planer på att bygga ut Midgård åt det hållet. På gården stod en stor stenkran som vi pojkar hade mycket nöje av. Två ben stod mot marken och det tredje stödde nästan vågrätt mot berget. Det var ett av mina nöjen att sittande gränsle över den grova stocken hasa mig ut till krysset och klättra ner för något av benen. För några år sedan träffade jag min gamla barndomsvän Inga i Göteborg och hon påminde mig om den här kranen och hur jag höll på där. Hon berättade också att hon försökte få sin dåvarande pojkvän Kirre, min kamrat, att klättra ut på stocken men att han inte vågade, trots hans hjärtas dams närvaro. En gång kommer jag att skriva mer utförligt om vackre Kirre, "cowgirlen" kallad, den enda människa jag mött i mitt liv som jag uppfattat som i djupaste mening aktivt ond.

Krutet

Jag vet inte om det var sprängningarna där i berget eller något annat som från början gjorde mig så intresserad av krut och smällar, ju starkare ju bättre. Men många pojkar har samma intresse utan sprängande stenhuggare. Mitt huvudintresse som ung pojke var kemi och då låg det nära till hands att använda kunskaper härifrån för att få fram ett bra krut.

I Nordisk Familjebok fanns finfin beskrivning på svartkrut och ingredienserna kunde jag få i Kemikalieaffären ”Kemmi” i vårt eget hus eller annars på apoteket. Receptet sitter fortfarande i mitt huvud: 75 % kaliumnitrat (salpeter), 15 % kol och 10 % svavel. Detta blandades väl och gav ett tämligen dåligt, långsamt brinnande krut. För att få krutet som det industriellt tillverkade hade jag behövt utrustning för att mala salpetern till finaste puder och sedan anordning för att mala och komprimera den genomfuktade krutmassan, detta allt för att ingredienserna skulle komma i intimast möjliga kontakt med varandra. Detta mångdubblar krutets effektivitet.

Så småningom fick jag höra talas om kaliumkloratkrutet och detta krut var något helt annat det. Ett stort framsteg för en som ville höra smällar. Detta krut gjordes av lite kaliumklorat och mycket svavelblomma (sublimerat svavel). Proportionerna brukade avgöras av priset på ingredienserna. Då kaliumkloratet var många gånger dyrare än svavlet så kom svavelmängden kraftigt att dominera, naturligtvis till nackdel för effekten. Allt överskott av svavel kunde då lika gärna ha varit sand. Jag hann nätt och jämt börja realskolan innan jag lärde mig räkna kemiskt och så satte jag igång att beräkna optimala förhållanden mellan ingredienserna. Jag tog också med kol eftersom det fanns med i svartkrutet. 4 KClO3 + 3 C + 3 S = 4 KCl + 3 CO2 + 3SO2. Då vikterna beräknades efter detta fick man en perfekt blandning. Det blev en oerhörd skillnad i effekt, det kan jag lova. Det tidigare med 5 gånger så mycket svavel som kaliumklorat var nu som knallpulver mot dynamit.

Så småningom förbättrade jag mitt krut ytterligare. På kemilaborationerna hade vi framställt syrgas genom att upphetta kaliumklorat med brunsten (manganoxid) som tjänade som katalysator. Då borde den också tjänstgöra på samma sätt i mitt krut och således snabbare frisätta syret med högre förbränningshastighet och därmed slagkraft som följd.

För att prova ut bästa blandning tillsatte jag olika mängd av brunsten till mitt standardkrut. Ute på köksbalkongen i Midgård lade jag en liten hög krut och ifrån den lade jag som ekrarna i ett cykelhjul strängar av de olika brunstensblandningarna med lika mycket krut i var sträng. Alla strängar skulle förstås vara lika långa. När jag sedan tände i mitten var det bara att titta efter vilken sträng som brann ut fortast. Hade man för mycket brunsten gick det långsammare igen för då fick man dämpande sandeffekt.

Den bästa blandningen brann mer än 4 gånger så fort som den utan brunsten så min gissning hade varit korrekt. Detta krut var verkligen livsfarligt! Jag använde alltid träsked när jag rörde ihop mitt krut. Bäst så!

Lekstugan

Nere i ett annat hörn av vår gård hade pappa låtit sin snickare Gustav Olsson sätta upp stommen till en lekstuga åt oss barn som vi sedan själva fick bygga färdigt. Material fick vi av pappa och grundanvisningar , sedan fick vi klara oss själva. Verktyg fick vi låna och instruktioner om hur vi skulle använda dem. Både när det gällde material och verktyg räknade han med vårt ansvar och att vi tänkte först och handlade sedan. Kom han på oss med att t ex såga i en stor planka för att få en bit till en liten båt kunde han bli mycket arg. Ser du inte att där i avfallshögen ligger precis en sån bit som du vill ha. Varför tar du inte den istället för att såga sönder en planka som kanske behövs till något viktigt och dessutom slipper du ju såga.? Och inte var han nådig heller om vi hade huggit i sten eller spik med den nyslipade yxan.

Det är klart att vi många gånger var arga för hans pekpinnar men vi lärde oss väldigt mycket och långtidsresultatet blev att alla vi fem bröder vågar oss på snart sagt varje hantverk om det behövs. Och nog var det roligt att få dona som vi ville. Alla våra kamrater var nog tämligen avundsjuka antar jag.

Pappa hade en tapetbod som jag sedan fick till laboratorium. Där hade han lager av tapeter att ta till då någon av firmans alla våningar behövde omtapetseras och så hade han tapetprover i mängder. Många av dessa provböcker var utgångna så dem fick vi ta av så mycket vi ville. Och nog ville vi alltid. Lekstugans väggar fick lager på lager av små tapetbitar av de mest skiftande slag, stora rosor och små violer, kungakronor och vaser, rutigt och randigt, murrigt och färgilsket. Säkert skulle svagare själar än våra blivit tämligen yra i huvudet om de kommit in där. Men vi tyckte förstås att det var jättefint.

Genom skafferifönstret på fjärde våningen där vi bodde kastade vi ut en enkel ledningstråd som drogs till lekstugan. På den tiden hade vi likström varför det räckte med en tråd. Andra polen kopplades till jord och så fick vi eget elektriskt ljus. Just i denna lilla stuga pysslade jag i början ofta med mitt krut och mina bomber och granater.

Ute i Pinnevik hade stadens skytteförening sin paviljong från vilken man sköt mot måltavlorna på Stångholmen. De flesta söndagseftermiddagar då farbröderna skjutit färdigt sprang vi dit ut och letade mauserpatronhylsor i gräset. Vi letade naturligtvis noggrannare än skyttarna så vi brukade få en hygglig skörd av de glänsande mässingshylsorna. Dessa upplevde vi som helt idealiska för våra behov. Eftersom dom var så starka small dom väldigt bra. De var tämligen krutsnåla vilket var ett måste för våra finansers skull och dom hade en bara lite för vid hals för att annars idealiskt passa till den vanliga bergsprängarstubinen som var det enda tändmedel som stod oss till buds. Stubinen var förresten vårt största problem, för vi var för unga för att få köpa den. Någon gång hände det i alla fall att någon stenhuggargrabb skaffade sig status genom att få eller knycka av sin farsa och sedan ge eller sälja till oss. I dag förstår jag att den mesta stubinen nog var stulen men på den tiden kom jag aldrig på den idén.

Bristen på stubin framtvingade den allra största sparsamhet. Längre än 7—8 cm fick inte en granatstubin vara, så det gällde att kasta den ifrån sig nästan innan den var tänd. Man fick inte stå i några funderingar inte när den väl börjat spruta eld. Och helst skulle man inte vara fumlig heller men det var jag en gång och det fick också sina konsekvenser.

Med en laddad mauserhylsa stod jag på köksbalkongen i Midgård och skulle kasta ner den på gården. I dom tre dörrarna mot denna hade jag placerat ut lika många bröder som skulle se till att ingen gick ut när det small. Både patron och tändsticksask hade jag i vänster hand och skulle tända stubinen med stickan i höger. Nu försökte jag kasta minbomb med vänsterhanden men ändå hålla fast tändsticksasken och det gick sannerligen inte bra. I stället för att kastas långt ut på gården som var meningen gled mer eller mindre patronen ur handen på mig och föll ner på träullen mellan skyddskorgen och den 50-liters damejeanne den skulle skydda och så small det. Många fönster i Midgård öppnades av nyfikenhet över smällen men stängdes snart igen ty 50 liter koncentrerad ammoniak rann ut på gården. Jag gjorde mig snabbt osynlig.

Några minuter efteråt ringde telefonen. Jag svarade. Träffas byggmästaren? Han vilar middag. Det är Kemmi, jag vill tala med Byggmästarn! Det är nog inte värt att störa honom för han sover. Jag vill tala med honom!!! Pappa, det är Kemmi i telefon.

Och så fick pappa ner på gården och hjälpa till att rädda de rester av ammoniaken som var kvar på botten av damejeannen.

Sen sa pappa att jag skulle inte göra så mer men jag kan nog inte riktigt återge hur han lät. Något annat hände mig inte. Om vi ljög eller stal eller var elaka mot någon kunde det hända att vi kunde få en örfil eller till och med av rottingen men aldrig för något som vi gjort av äventyrslystnad eller oförstånd

I vanliga fall var dom på Kemmi mina kompisar (jag var ju god kund) men det dröjde allt ett litet tag innan jag ånyo kände någon nämnvärd uppskattning från deras sida.

Halsen på patronen var som sagt lite för vid för stubinen som därför måste nypas fast med tång. Detta var ett farligt företag för om något litet krutkorn låg kvar i halsen behövdes ingen stubin. Det small ändå.

I annat sammanhang skriver jag om min treskifts änglavakt och en av änglarna var verkligen i tjänst den gång jag hade krut i patronhalsen och nöp till. Patronen exploderade i handen på mig med den sedvanliga smällen men för mig lät det väl värre än vanligt för jag var ju ganska nära ljudkällan. Min korta gråsvarta rock av kläde blev pepprad av små nålvassa mässingsflisor. Men det var också allt. Inte den minsta skråma fick jag om nu inte en pytteliten i själen kanske för nog blev jag ganska skakad.

Om det var samma ängel som hade vakten eller en annan då jag fyllde en tom ansjovisburk med krut vet jag inte men någon var det.

Min kusin Algot som hade affär i Midgård hade tomma igenlödda ansjovisburkar till skyltning. Sådana kunde vi få ibland och dom kunde ju bli bra bomber. Detta var flera år före föregående händelse och krutet var av den tidigare modellen med för mycket svavel men ändå starkt nog. Stubin var nästan omöjligt att få tag på när jag var så liten. Jag slog hål i burken med en spik och petade ner mitt krut, kanske hälften av vad burken rymde. Så stoppade jag ner en bomullstråd i hålet satte burken i lekstugan tände bomullstråden gick ut och stängde dörren. Inget hände. Samma sak igen och igen och igen. Så småningom kom jag underfund med att så snart lågan nått fram till burken kyldes tråd och låga ned så att denna slocknade. Ilskan fick mig att tända snöret igen och sedan resolut stoppa ner den brinnande ände i spikhålet. Då small det! Locket flög i magen på mig symmetriskt format till en vacker skopa medan resten i ett otal vassa skärvor hade huggits in i lekstugans tapeter. Men det var ju bara att tapetsera om igen!

På väggen mitt emot dörren i stugan satte jag upp en liten måltavla. Vi hade av en slump råkat hitta pappas revolverammunition som han gömt undan på högsta hyllan i farfars garderob. Där trodde han väl de låg säkra men när det gällde allt pangbart så var det säkert lika svårt att gömma detta för mig som det är att gömma kakor för min älskade son Andreas.

Där var inte bara revolverammunition av ett par olika kalibrar utan också ett tiotal mauserpatroner och inte bara hylsorna heller från pappas aktiva tid som skytt. Till att börja med tog vi bara några enstaka men aptiten brukar ju växa medan man äter, säger man, så tämligen snart var lagret länsat. Vad gjorde vi nu med ammunitionen. Jo sköt prick förstås. Först sattes ett litet skruvstäd i dörrposten sedan en patron i städets käftar. Så vred vi städ och patron i riktning mot den lilla måltavlan. Men nu skulle vi bränna av skottet också. Hur då? Det blev ett förfärligt experimenterande. Först satte jag ett stearinljus under för att upphetta patronen tills krutet exploderade. Men detta lyckades aldrig, antagligen för att metallen ledde bort för mycket av värmen.

Sedan försökte jag att fila ett litet fänghål men det var bökigt och jag var litet nervös att jag kanske skulle få krut emellan när jag filade med ofrivillig avfyrning som följd.

Till slut kom jag i alla fall på den mycket enkla lösningen. Jag slog en pappspik genom en tunn och kort bräda i vars andra ände jag gjort ett litet handtag. Brädan var ganska bred för att ge bra skydd. När så patronen var väl inriktad stod jag utanför dörren satte spikspetsen mot knallhatten och dammade till med en hammare. Innan ammunitionen var slut hade vi blivit tämligen goda prickskyttar.

Vi hade även en annan sprängmetod som huvudsakligen användes på vintern då isen bar i dammarna. På den tiden hade vichyvattenflaskorna patentpropp och sådana använde vi för ändamålet. Vi lade några bitar kalciumkarbid i en flaska, fyllde så i sand nästan ända upp och hällde sedan i vatten. Så var det bara att stänga igen korken, släppa flaskan i en vak och kvickt springa i land. Var isen ej alltför tjock kunde den brista på ett stort område runt vaken. När vattnet sipprade ner genom sanden och nådde karbiden bildades acetylengas. Till slut blev trycket så stort att flaskan sprängdes. På detta sätt fick vi bara mycket dova smällar men resultatet syntes så mycket bättre. På land vågade vi inte använda den här metoden för sandens fördröjande effekt var mycket opålitlig.

Påskeldar

I Västsverige är det inte så vanligt att fira våren med majbrasor. I stället hade vi påskeldar och eldar är nästan lika roligt som smällare. Hos oss kombinerades detta, för Midgårdspojkarna hade alltid sin egen påskeld och vi hade alltid lagrat upp med hemmagjorda smällare, dom kraftigaste i stan. Vi var många familjer i Midgård som alla hade sin gran vilken sedan avbarrad sparades för påskelden. Många "utsocknes" kompisar hade vi också som gärna ville vara med och dra sitt strå eller snarare sin gran till stacken. Dessutom brukade vi få en massa brännbart från Kemmi som trälådor och kartonger. Även husets andra affärer bidrog, så vi brukade få ihop till en redig brasa. Påskfyren byggdes upp i berget alldeles utanför våra fönster.

En massa berg hade sprängts bort för att ge plats åt Midgård. Mot husets västersida reste sig berget ca 7 m med en gång mellan husvägg och bergvägg mellan 1/2 och 1 meter bred. Här hade huset av naturliga skäl ingen nytta av några fönster och det behövdes inte heller för innanför denna vägg låg biografen Regina, sedermera omdöpt till Midgårdsbio. Här utanför på berget hade vi våra påskfyrar. Berget var då obebyggt och det var ganska långt till närmsta hus förutom vårt som var i tegel och således inte så lätt att få fyr på varför ju läget var utmärkt. Men det finns brandstadgar och de är till för att följas. Stadens brandchef tillika barberare Lövgren kom och förbjöd oss andra eller tredje året vi höll på. Men se pappa var brandstyrelsens ordförande, liksom snart sagt alla andra styrelsers, så han talade väl med "sin" brandchef. Det ser du väl att här kan inget hända och du kan ju själv titta till det hela. Folk skall väl i alla fall kunna få ett så billigt nöje. Men om det börjar blåsa kraftigt strax innan ställer vi in det.

Och i dessa påskeldar kastade vi in våra smällare. När de small åstadkoms rejäla gnistregn av glöd från elden som kastades omkring.

Det var alltid en tävlan mellan stadsdelarna om vem som hade största och bästa "påskefyren" och riktiga raider gjordes för att ta granar från varandra. Många härliga slagsmål kom till på det viset

Vi var ju ingen stadsdel, bara ett stort hus och kunde inte mönstra så många man men vi var effektiva så vi hävdade oss väl. Dessutom hade vi turen att ha det kanske bästa läget i stan för hela Gamlestaden låg nedanför vårt berg och vår eld kunde ses av halva staden.

Bengaliska eldar och ett spöke

I 12, 14-årsåldern hittade jag bengaliska eldar i NF( Nordisk Familjebok ) och det tog inte många dagar förrän jag hade blandat till några sådana. Man behövde inte ens en ordentlig våg för man kunde på apoteket köpa exakt så många gram som ingick i receptet. Färggivare var strontiumnitrat för rött och bariumnitrat för grönt.

Så efter detta fick påskeldarna konkurrens. Vi brukade tända dem både före och efter påskfyren. På den tiden tilldrog de sig stor uppmärksamhet.

Inte långt från oss i Källviken hade vi en granne Jakop Mynt (Johansson). Han misstänktes av fru Jonand för att stjäla jordgubbar i hennes trädgård och hon låg i ständig fejd med honom. Per Erik skulle på sin moders vägnar hämnas på honom och bad oss om hjälp. 60, 70 meter från hans lilla stuga stod några små björkar intill en liten bergvägg. En mörk höstnatt riggade vi med hjälp av gamla lakan till ett riktigt spöke emellan träden. Liknande har nog många andra pojkar gjort före oss. Spöket kunde förstås röra på armarna också. När det sedan var dags satte vi i gång med ett förfärligt väsen så spökligt och hemskt som möjligt och när detta lockat fram folket i huset till fönstren och Jakop själv ut på backen tände vi den ena bengaliska elden efter den andra. Eldarna var placerade så att de ej själva syntes från huset men klart lyste upp spöket. Jag minns så väl hur Jakop gav till ett illhojtande och i en farlig fart försvann in i huset. Det var säkert första gången någon av dem sett en bengalisk eld, så reaktionen var nog inte så konstig. Dom lugnade sig säkert ganska snart och förstod nog till sist varifrån det röda och gröna spöket stammade. Vi var väl inte alldeles okända här i socknen.

Raketer

Då morbror Ernst den 30 mars 1935 skulle fira sin 60-årsdag ville jag vara med och hylla honom: Jag hade något år tidigare kommit över Törners Fyrverkeriboken vilken blev mig en kär läsning och källan till mycket roligt. Så nu skulle morbror hyllas med ett riktigt fint fyrverkeri. Och inte med några köpta pjäser heller utan alla skulle jag egenhändigt ha tillverkat. Hur lång tid det tog mig för att tillverka de pjäser som sedan skulle i glans förintas under några få korta minuter minns jag inte längre men nog höll jag väl på några månader. Smällarna och även de större bomberna gick tämligen fort att göra men raketerna tog betydligt längre tid. Bomberna gjordes på så sätt att man fyllde en lämpligt stor pappask med krut. Iden stacks in en stubin och så limmades kraftpapper runtom tills asken blev alldeles tät. Efter detta lindade man runt om på båda leder segelgarn i lager efter lager tills väggarna blev starka nog. Sedan doppades det hela i snickarlim och fick torka. På så sätt fick man bomber med synnerligen starka väggar som ändå var relativt ofarliga då ingen metall fanns med.

Raketerna gjordes så att man först tillverkade hylsorna av kraft papper som medelst en tung plan bräda manglades på en rund stav till önskad tjocklek. Sista varvet ströks med lim. Det var utomordentligt viktigt att hylsorna blev maximalt hårt rullade så att de skulle tåla trycket från det brinnande krutet inuti. Jag tror mig minnas att hylsorna skulle vara 9 gånger så långa som innerdiametern (kalibern). En kaliber från änden lade man ett starkast möjligt snöre ett varv omkring hylsan Snörets ena ände satt fast något över midjehöjd i en vägg . Andra änden av det drygt halvmeterlånga snöret var fastsatt på mitten av en kort käpp. Genom att ha snöret mellan benen och så att säga sitta på käppen kunde man spänna snöret mycket effektivt. Om man nu vred på hylsan medan man spände snöret som låg om, ströp man ihop hylsan där snöret låg. Detta skulle göras tills en tredjedel av kalibern återstod. Efter detta knöts ett annat kort snöre om sa att inte insnörpningen skulle gå tillbaka. Så hade jag svarvat en nål med samma tredjedelstjocklek i botten men med ett "huvud" som passade precis till den en kaliber långa hylsstumpen innan insnörningen. Denna nål stod genom en skruv i dess botten rakt upp från en bräda och över denna sattes hylsan. Sedan fylldes ett särskilt krut på lite i sänder och packades inne i hylsan med en ihålig trästav med kraftiga slag av en träklubba. Ovanför nålspetsen packades krutet med en kompakt stav som passade precis i hylsan. 1 1/2 kaliber hög skulle den krutfyllningen vara och ovanpå packades hårdast möjligt en kaliber piplera. Så var den enklaste raketen färdig förutom stubin och käpp förstås. Ville man ha den att sluta med en smäll så borrade man ett klent hål i pipleran och fyllde detta med krut. Sedan lindade man i toppen på raketen ytterligare papper i kraftiga lager till en ytterhylsa som man sedan fyllde med sprängande krut innan den förslöts.

Ville man i stället ha ett stjärnregn gjorde man den senare hylsan svagare och fyllde den med en blandning av trögt krut och små bitar av bengalisk eld.

Dessa tillverkades på så sätt att man tog en önskad eld som blandades med lite vatten och gummi arabikum till en ganska hård smet. I en mässingsplatta med 5 millimeters tjocklek hade jag borrat många hål med samma diameter och i dessa hål pressades nu smeten. När jag sedan med en lika grov pinne som hålen tryckte ut pastan fick jag små cylindrar av bengalisk eld. Dessa rullades omedelbart i fint krut innan de fick torka så att de med maximal säkerhet skulle tändas då de av raketen kastades ut.

Samma system användes för romerska ljus där den ena cylindern efter den andra av bengalisk eld kastas ut av en krutladdning ur en pappershylsa som står på marken.

Stubin för sådant här ändamål var av egen tillverkning. Ett ganska löst bomullsgarn kokades under ganska lång tid i salpeter och fick sedan torka och drogs därefter genom en ganska tunn smet av vanligt krut vatten och gummi arabikum.. Torkning igen förstås.

När nu festen var i full gång gick jag upp den långa vägen till Annelund och brände av mitt fyrverkeri. Förutom raketer, romerska ljus och bengaliska eldar hade jag även några eldhjul och solar.

Blindtarmen

Farbror Viktor körde hem på natten i sin släde på det utomordentligt dåliga föret Än i dag gnisslar det i mina öron av stålmedar mot sand när jag tänker tillbaka på denna färd där jag frös kanske mer än någonsin förr. Jag stod bakpå i bara en blå overall i en kraftig isig vind.

Nästa morgon hade jag mycket ont i magen och ville gå ner till dr Blume som hade mottagning i vårt hus. Det är blindtarmen, sade jag. Sjåpa dig inte bara för att du har lite magknip, sa pappa. Det är blindtarmen! Du kan väl åtminstone vänta till i morgon, det kanske går över till dess. Nej, jag går nu. Du skall väl åtminstone ha pengar med dig, kom hit så får du.

När jag kom ner till Blume och han klämt och hummat en stund sade han: Ja min Pelle, det är den förste april i dag men inte något aprilskämt för det inte. Det är blindtarmsinflammation och du måste omedelbart opereras annars kan det gå riktigt galet. Gå upp och gör dig i ordning på momangen så ringer jag till sjukhuset så att de gör i ordning för operation. Och så gick han till telefonen och ringde dr Broman på sjukhuset innan jag hunnit få på mig kläderna. Jag hörde honom beordra omedelbar operation.

När jag kom upp mötte pappa mig i hallen. Nå, där ser du, det var väl ingenting? Jo, jag måste opereras med en gång. Pappa blev förskräckt förstås, ringde efter en taxi och for med mig till lasarettet där dr Broman tog emot mig. Han tyckte inte att det var så brått med operationen, utan att vi kunde avvakta. (Det sades i stan att han var en mycket skicklig kirurg men att han hade något av operationsskräck.) Men nu har vi förberett för operation på Blumes förslag så det är ändå kanske lika bra att sätta i gång.

Och så fick jag stanna och bli opererad. Jag minns att jag gärna velat se på själv. Vad jag mådde illa när jag vaknade efter eterruset! Det gjorde så ont i såret att kräkas.

Under operationen sprack blindtarmen så de fick lägga in tampong för dränering. Hade operationen uppskjutits bara några timmar hade jag knappast överlevt för då hade bukhinneinflammation tillstött och från en sådan hade man mycket liten eller ingen chans att överleva före penicillinets tid. Där var nog en av mina skyddsänglar framme igen.

22 dagar fick jag ligga där på grund av komplikationen medan man normalt då för tiden endast låg tre, fyra dar efter en blindtarmsoperation.

Jodkväve och nitroglycerin

Det var inte bara vanliga enkla krutsorter jag sysslade med. Dessutom gjorde jag som omtalats i kapitlet Helgoland nitroglycerin genom att långsamt hälla glycerin droppvis i en kyld blandning av 2 delar högkoncentrerad svavelsyra och en del lika koncentrerad salpetersyra. Detta under ständig omröring med en glasstav. Reaktionskolven stod i diskhon, hela tiden med rinnande kallt vatten. Man måste ge noga akt att inte temperaturen steg i kärlet för det skulle kunna leda till självantändning och brått slut på både experimentet och mig själv. Till slut avskiljdes en gulaktig olja som skiljdes från syrorna med en separertratt. Syrablandningen spolades ner och oljan tvättades upprepade gånger till sist med lite soda i sköljvattnet för att avlägsna varje spår av syra som skulle kunna orsaka självantändning.

Detta nitroglycerin testades med största framgång nere på gården som jag också beskrivit i Helgolandkapitlet.

Om man i stället doppade kemiskt ren bomull i syrablandningen fick man bomullskrut. Man kunde lägga en rejäl tuss härav i handen och tutta på. Krutet brann så snabbt och askfritt att man inte hann känna någon värme överhuvud taget.

När vi behandlade bomullsgarn på det här sättet fick vi en oerhört snabb stubin som kunde användas för att tända flera pjäser på en gång.

Ytterligare ett sprängämne tillverkade jag med hjälp av denna standardsyrablandning. Om man löste fenol i syrorna fick man pikrinsyra som är "bror" till trinitrotoluol, bättre känt under namnet trotyl. Pikrinsyran bildade vackra gula kristaller som färgade de flesta organiska material intensivt gula, så på den tiden såg jag ut som den värsta nikotinist.

Pikrinsyran hade den för mig negativa egenskapen att man måste ha en detonator för att få den att explodera och knallhattar kunde jag aldrig få tag på så den blev för mig bara ett färgämne och kuriosum.

Så mycket lättare exploderade ett annat ämne, jodkväve. Man hällde koncentrerad ammoniak i jodsprit så länge tills den bruna färgen i själva vätskan försvann. Ett brunt pulver uppstod vid reaktionen och föll till botten. Man hällde ömsom jodsprit ömsom ammoniak tills det inte fanns något överskott av någondera, vätskan vattenklar och ammoniakdoften nästan försvunnen. Så filtrerades det hela och man fick en brun smet på filtrerpapperet. Detta klipptes i små rutor med en till två centimeters sida som sedan fick torka. En gång hade jag lagt dem på tork på elementet i badrummet, då pappa kom och fick se de där "smutsiga" lapparna ligga och skräpa. Vad är det här? sa pappa och tog en lapp, men bara en, för den exploderade mellan fingrarna på honom. Dosen var ju så liten men chocken större för jodkväve exploderar med väldigt ettrig knall. Pappa blev påtagligt försiktigare i umgänget med mina kemikalier i fortsättningen.

Med jodkväve hade vi annars mycket roligt kanske särskilt i skolan där någon ännu lite fuktig lapp ibland råkade hamna på katedern eller i någon galosch. Ja roligt hade vi.

Minan

På Källviken hade vi ett solhus med tillhörande lång pålbrygga för vår båt "Skum". När man kommer sjövägen från Lysekil rundar man från norr en liten udde för att sedan i rät vinkel styra mot solhuset och lägga till parallellt vid den som båten lika långa bryggan. Detta hade pappa gjort hundratals gånger och med den största finess. Han hade mycket med präster att göra för han restaurerade väl de flesta kyrkorna i norra och mellersta Bohuslän och nu hade han en gång med sig fem präster som varit på kyrkomöte i Lysekil. De skulle väl få ”kyrkekaffe” antar jag. I väntan på pappa och Skum hade jag gjort i ordning en redigt stor bomb men i stället för stubin var där en liten trådrulle genom vars väggar två små nubb var slagna så att spetsarna nästan nuddade varann. I varje nubb satt en lackerad koppartråd fastlödd. Trådarna var förda ut genom bomben som så småningom skyddslackerats. I bomben satt ett snöre med en sten i andra änden och ett snöre med ett kraftigt flöte. Anordningen ankrades fem, tio meter utanför bryggan så att bomben hängde i sitt flöte ungefär en halv meter under vattenytan. På bryggan satt sen jag med andra änden av koppartrådarna och tändmagneten till Skums gamla motor. När sedan pappa i sin fina seglarmössa skulle lägga till vid bryggan på sedvanligt elegant sätt och just lagt spaken i friläge vred jag på magnetspolen.

En rejäl vattenpelare for i höjden för att sedan falla ner över både båt och prästerskap. Nog hade vi tur att solhuset står kvar, för att i stället för att slå back som han tänkt sig, slog pappa till full fart fram. Prästerna blev både blöta och omskakade men som tur var hade en av dem, ett utpräglat sinne för humor och tyckte dessutom tydligen om pojkar, så han fick till min lycka lugnat ner både pappa och sina kolleger. Det slutade med att alla tog det som ett gott skämt.

Krut i arbete

Men krutet användes inte bara till pojkstreck. Mitt vin- och persikoberg hade väl inte blivit till om jag inte haft eget krut för sprängningarna där. Mot det höga lodräta berget på andra sidan vägen med sitt mot söder vettande läge ville jag ha vinstockar och persikoträd men härför behövdes en hel del sprängning och uppröjning. Jag vässte och härdade borrarna själv i smedjan på Varvet, borrade spränghålen med hjälp av någon modig bror som vågade hålla i borret medan jag slog. Sedan sprängde jag med eget krut, så nog blev det hemgjort alltid. Sprängstenen lades upp som mur. Jord körde jag dit med skottkärra och blandade den med murbruksrester som jag tog från rivningsgrunderna på Varvet. Hår planterade jag två persikoträd av sorten Amsden, en vinstock Blå Burgunder och en Dr Smithmans sockerdruva. Längre ner hade mamma flera år frilandstomater som fick smak och arom vida överlägsna de växthusodlade och i sådan myckenhet sedan. Ett år fick hon dryga 35 kg på fem plantor.

En massa grova stubbar som vi inte mäktade att klyva låg borta vid vedboden i flera år tills mitt krut togs till hjälp. Först borrade vi med navare ett hål på lämpligt ställe, fyllde i en knapp desertsked krut, satte i en stubin och förladdning av papper. Sen flög snart stubbarna i tillräckligt många bitar. Detta var ju ett roligt jobb som vi knappast behövde kommenderas till. Small bra det gjorde det och som bekant var det något vi verkligen gillade. Men det gällde att hålla sig undan när det small för bitarna kunde flyga långt.

Ännu en änglavakt

Största "krutuppdraget" fick jag ändå då vi skulle stensätta gårdsplanen framför villan. Dittills hade denna och trädgårdsgångarna varit belagda med snäckgrus från skalbankarna uppe vid skolan i Berg, en samfällighet som vi hade del i. Men mamma var inte särskilt glad över snäcksanden som i och för sig var vacker men som så gärna följde med våra fötter in och eftersom det var ett ständigt springande in och ut var detta faktiskt ett problem för henne.

Då erbjöd jag mig att lägga hela gårdsplanen med sten, inte gatsten eller knott utan skifferliknande skivor av "fallen" granit. Med Skum fick vi hit flera lass sådan sten.

Men innan stenen kunde läggas måste gården avplanas. Det gick upp små granitklackar både här och där och dom måste tas bort så nu kom mitt krut till användning igen. Jag borrade och sprängde på samma sätt som borta vid vinberget men med betydligt större försiktighet för detta var ju alldeles tätt intill villan. Men allt gick efter beräkning tills jag skulle ta bort en rejäl klack i nordöstra vinkeln av huset alldeles utanför tamburen och blå rummet,vår matsal .

Vi hade hämtat upp skyddsluckorna till solhusets fönster och hängde nu upp dessa för fönstren till tamburen och matsalen, så ordentliga och försiktiga var vi. En massa stockar och grenar som skulle läggas över knallen innan vi sprängde var framdragna.

Men nu gjorde jag två rejäla dumheter. Jag borrade först ett nästan horisontellt hål för att "lyfta" av klacken. När jag sedan skulle hälla i det pulverformade krutet lade sig naturligtvis en del därav på borrhålets undersida. Jag satte dit min stubintråd hällde i sand och packade denna med en ståltråd! Något så urbota dumt! Pappa och Östen stod bredvid och tittade på, då jag plötsligt ropade: Spring! Jag hörde nämligen hur det började fräsa nere i hålet, då jag som man kunde väntat sig rev eld på den tunna krutsträngen på borrhålets undersida. Det spillda krutet verkade nu som stubin och det var fräsandet från detta jag hörde. Som väl var tycks alla våra familjemedlemmar vara utrustad med mycket snabb reaktionsförmåga, så pappa och Östen flög runt knuten åt ett håll och jag åt det andra. I samma ögonblick small det. När vi tittade fram blev vi först glada för fönsterluckorna hade inte tagit skada, så vi trodde allt gått bra tills vi kom in i tambur och matsal där allt glas från fönstren låg i minsta möjliga små skärvor. Ute på vägen låg små och stora stenar i ej obetydlig mängd och en sten med en vikt på 25, 30 kg låg högt uppe i berget på andra sidan vägen. Den hade flugit rätt över vår redskapsbod. Ja, den gången hade inte bara jag änglavakt.

Här slutar redogörelsen för mina barn-och ungdomsårs "skjutövningar” men inte slutade jag med mina smällare i och med att jag blev vuxen.

Ny krutpojke

Min käre son Andreas har ju fått med mig på några nya experiment förstås.

En gång gjorde jag i ordning en ganska rejäl bomb som vi en påsk smällde av hos Peter och Ejan. Vi hade hängt upp den i ett högt avspärrningsnät av grov ståltråd. Trots att bomben var gjord med den förut omtalade pappers- och snöretekniken slog den ett stort hål i stålnätet. Tändanordningen till denna bomb var en liten ficklampslampa från vilken vi slagit bort glaset Två koppartrådar löddes fast vid den och så bakades den in i krutet så att glödtråden var i kontakt med krutet. Sedan var det bara att ansluta till ett ficklampsbatteri.

Samma modell smällde jag av uppe hos min bror Tord en gång på begäran. Hans hästar kom i sken och det påstods att folk i hela Dragsmark hade reagerat på den våldsamma smällen.

”Tårtan” och hästen

Vid en kräftskiva som Tord hade samma år brände han av ett litet fyrverkeri som han köpt. Bland annat fanns där med en så kallad tårta. Denna är en pjäs egentligen sammansatt av en massa enskilda romerska ljus som kastar iväg sina eldkulor i rask takt omväxlande med kraftiga smällare. Även denna gång föll hans hästarna i sken. Först hoppade nordsvensken över grinden mot vägen , sedan kom den lilla shetlandsponnyn efter. Den stora hästen sprang rakt på en bil som kom från Skaftösidan. Denna hade segelbräda och mast på taket. Hästen fick toppen på masten som ett spjut rakt i pannan. och föll ihop på vägen. Vi telefonerade efter Leif Norberg som ju var väl förtrogen med hästar. Med förenade krafter lyckades vi få hästen på benen och halvt bar honom till stallet. Han råkade trampa mig på foten så att jag gick ikring med en blå tå ett halvår men det märkte jag knappt när det hände, så engagerade i hästen var vi. Veterinär kom dit och gjorde mer eller mindre ingenting. Det fanns väl heller inget att göra. Nästa morgon låg hästen död i stallet till stor sorg särskilt för Cecilia.

Nog är det underligt att efter allt detta experimenterande med hemgjort krut, smällare och nitroglycerin hände ingen verklig olycka men en konventionell, fabrikstillverkad och säker "tårta" skulle orsaka en hästs död.

HEM

Senast ändrad 2002-07-05