För
kort tid sedan läste jag en kolumn i SvD av Göran Albinsson Bruhner, tidigare i
chefsbefattning, nu återkommande skribent på ledarsidan. Artikeln gällde den
akustiska nedskräpningen. Jag har sedan länge velat ta upp detta till debatt i
Bohusläningen och fick mig nu att göra detta.
Men innan jag går in
på nedskräpningen vill jag ta upp ett allvarligt hälsoproblem. Som blivande
kemist lekte jag tidigt med både krut och nitroglycerin och ordnade till
verkliga knalleffekter, den ena värre än den andra. I dag har jag fått nya fina
digitala ”hörlurar” för att kompensera de bullerskador mitt smällande och
sprängande gett mig.
Mycket tidigt har jag
varit medveten om att jag härför skulle komma att betala ett högt pris. Men det
är inte bara smällare som längre fram i livet kan ge hörselskador. Mellan 1978
och -84 vistades jag mycket på Ålidhemsskolan i Umeå som en sorts grågosse.
Eftersom jag ofta spelade piano fyrhändigt med en av skolans musiklärare kom
jag i ständig kontakt med ungdomarnas musik, uppskruvad till högsta möjliga
decibel. Ibland nådde ljudnivån smärtgränsen. Jag tog allvarliga samtal med
både skolans musiklärare och rektor och påtalade den uppenbara risken för
ungdomarnas öron men här talade jag endast för döva sådana. Jag fick en
axelryckning till svar och att ungdomarna ville ha det så och ändå hade samma
volym på disko och rockkonserter.
Må så vara, då detta
ligger utom skolans domvärjo, men att själva bidra till kommande skador fann
jag oacceptabelt. Hur är det i dag i våra skolor? Kanske skolläkarna redan
tagit tag i detta? Disko- och rockvrålen är svårare att komma åt och självfallet
är det helt förståeligt att ungdomarna vill ha dessa kickar men det är vår
skyldighet att i görligaste mån få ungdomarna att inse att de kan komma att få
betala ett högt pris härför. Eftersom den dagen är så oerhört avlägsen finns
den inte ens för de flesta men vi måste ändå försöka få dem att förstå.
Så
ljudnedskräpningen. Det är inte bara buller från motorvägar som är en sanitär,
men tyvärr nödvändig, olägenhet. Många liksom jag störs av det ”musik”-skval
som så vanligt omger oss och ofta där vi annars skulle uppskatta tystnaden, på
badstränder och campingplatser och ute i naturen. Varuhusen under storhelgerna
blir för mig rena mardrömmen. När det gäller rökningen har man så småningom
kommit fram till att det inte är rimligt att tvinga andra att bli passiva
rökare. Jag vill inte ha någon lag mot ljudnedskräpning som utsätter andra
människor för obehag. Men jag skulle önska att man toge mera hänsyn till dem
som föredrar tystnad eller kanske en helt annan musik.
Min hustru tycker som
många att det är behagligt med bakgrundsmusik medan hon arbetar. Jag fungerar
totalt annorlunda. Musik har hela livet varit mitt huvudintresse. Otaliga är de
konserter jag hört både i konserthusen och vid min egen musikanläggning. Men då
fanns endast musiken, inget annat! Det ena sättet att uppleva är självklart
lika legalt som det andra. Vi två förstår varann så oss går det väl i detta
hänseende.
Snälla ”skvalare”
försök förstå att det inte är så mycket roligare att vara passiv musikkonsument
än passiv rökare. Med ömsesidig respekt kan vi också visa varandra ömsesidig
hänsyn.
Arne Christenson
Senast ändrad 2001-07-23