Med Fader Hutton

på

indiansavannen

 

Del 1

 

Efter min i någon mån misslyckade färd till Surinam kom jag tillbaka till Hotell Grill för att proviantera för min resa med fader Hutton och packa om min ryggsäck så den passade bättre för färden.

Av Hutton hade jag ombetts att ta med mig ris och frukt i första hand.

 

Jag fick ett väldigt varmt mottagande. Dit hade just kommit ett par, han hade tidigare varit professor ingenjör, nu 77 år gammal, hon 74. För tio år sedan hade de träffats i Eldslandet. När hon kom hem till London fick hon ett telefonsamtal från honom och två månader senare var de gifta. Sedan dess har de åkt åtskilliga gånger runt jorden alltid med tåg eller buss där detta varit möjligt. Synnerligen lågbudget! Ofta sovit på tågens bagage­hyllor. Fantastiska människor.

Så flög jag, dagen före Huttons beräknade ankomst, till Annai, det enda ställe där vi hade möjlighet att mötas. Flygfärden var förfärlig i det lilla planet som kastades upp och ner i luftgropar. Illamåendet lättade något när jag kom in i cockpiten till piloterna som visade mig sina kartor och gjorde en omväg för att jag skulle få se de berömda Kaieeturvattenfallen.

Av den vänlige mr Harewood hade jag fått ett skriftligt besked att jag skulle få bo i regeringens Gueshouse i Annai. Från flygplatsen blev jag visad dit av en indian.

Guesthouset var kanske inte riktigt vad jag väntat mig. En enplans betonglåda innehöll två små rum med ett litet köksutrymme utan spis. Ena rummet innehöll en mycket gammal engelsk järnsäng med mässingknoppar och fjädrar varav några stack rätt igenom tyget. I det andra rummet var ett litet, litet bord och en stol, den modell jag sett tidigare i så många filmer från engelska kolonier. Sådana stolar har breda armstöd som kunde svängas framåt som bricka för groggen eller att lägga upp benen på. En höna ockuperade denna stol men eftersom den var enda sittverktyget bad jag henne vänligt men bestämt att flytta sig. Det gjorde hon och där låg mitt frukostägg. Efter att ha fått tag i en tom, rostig konservburk, ett par tegelstenar, ett stycke järnnät och några vedpinnar hade jag snart utanför huset kokt mitt garanterat färska ägg.

Där var massor av både moskiter och flugor och sängens moskitnät var i trasor. Den svenska djungelolja som sedan förbjöds innehöll dibutylftalat ett ämme mer effektivt än alla andra att hålla mygg och övriga insekter borta. Mig veterligt blev jag aldrig moskitstucken.

Efter att jag installerat mig gick jag ner i byn. På en öppen plats satt åtta, tio män i en ring. De vinkade mig till sig och jag gick dit. Jag hade redan sett att en stor lerskål skickades runt mellan dem för att ibland fyllas på ur en större kruka då de druckit ur den. Så bjöds även jag att delta i drickandet. Här var inte som vid vår nattvard att kärlet torkas med en servett mellan munnarna. Med sådana tandlösa munnar som dessa hade det sannerligen behövts. Jag fick skålen. Än i dag vet jag inte hur jag skall beskriva något så ytterligt oaptitligt. Lukten var kväljande kvalmig, aningen syrlig och med svag spritlukt. Färgen var som lervälling och konsistensen som tjock välling blandad med linfröslem. Detta var parakari, kassava tuggad av kvinnor för att salivens enzym skulle göra kassavan jäsbar, utspottad och sedan lämnad att jäsa.

Detta var enda gången under mina många och långa resor som jag förtvivlat tänkte: Vad har jag här att göra, varför stannade jag inte hemma.

Jag hänvisades till en liten hydda där jag kunde få en skål med ris och stekt äggplanta som lite tröst.

Ja strövade naturligtvis omkring en del och kom bl a till byns lilla handelsbod. Den såg ut som en liten matvarubutik hos oss för ca 70 år sedan men var säkert inte äldre än tio år. En lång disk avgränsade kunderna från de varor som borde ha funnits dar. Mer än 95 procent av hyllorna gapade tomma, Några skolböcker i ett hörn och några sjok aparaimas på en annan av de så patetiskt gapande hyllorna. När engelsmännen gick, gick också allt som funnits i den prydliga butiken

Jag fick en liten flisa av den saltade och torkade arapaiman. Den var god och smakade nästan som fårbog. Nästa dag gick jag dit för att köpa ett rejält stycke men då var hela det lilla lagret försvunnit och det enda som var kvar på hyllorna var böckerna.

Fader Hutton och jag hade stämt träff på flygplatsen. Nästa morgon satt jag där ute och väntade tills han dök upp. Han blev först alldeles förskräckt när han fick se mig och började prata om att han kunde bli av med sitt prästarbete om han tog mig med. Men när han sedan fått se alla mina papper och förstått att de var äkta uttryckte han sin stora häpnad men också glädje över att få ta mig med. Så gick vi till hans ”prästgård”, ett litet enkelt rum med primitiv utrustning.

Där packade vi för vår sexdagarsfärd och han var mycket glad över den mat jag tagit med mig. När jag såg honom plocka ihop sina saker saknade jag något för mig ytterst väsentligt bland dem. Där fanns inget spritkök eller liknande och heller inte minsta lilla kokkärl. När jag då frågade honom hur vi skulle äta och dricka sade han att vi skulle äta hos indianerna. Ja men vi kan väl inte dricka vattnet okokt där, sade jag. Jag är beredd att gå när vår Herre kallar, sade han. Jag tyckte ju det var trevligt för honom men kände nog ändå inte riktigt detsamma eftersom jag hade två minderåriga barn hemma i Sverige som nog gärna ville ha mig tillbaka utan plåtkista som emballage.

Efter gudstjänst med nattvardsgång i den lilla kyrkan med alla rena och prydliga indianer följde jag med en indian till hans lilla täppa där han odlade lite grönsaker. Han ville jag skulle se på hans apelsinträd som aldrig velat blomma. Trädet var väldigt risigt och behövde mycket kraftig beskärning. Gödning hade det aldrig fått och en tät grässvål hindrade luften att nå rötterna. Jag beskar trädet fick honom att skala av grässvålen och få fram lite jord från hönsgården. Nu skulle nog min gamle morfar, länsträdgårdsmästaren, ha lett åt sin dottersons försök att lära en indian att odla apelsiner i Guyanas savann.

 När jag sedan i solnedgången vandrade till fader Hutton ett par kilometer mellan savannens många vackra blommor och medblånande berg i fjärran glömde jag gårdagens parakari.

Till Huttons prästgård kom sedan Pater Patric Connors den katolske prästen på besök.

När solen väl gått ner kl sex blev det som vanligt beckmörkt. Då tändes en liten oljelampa, en burk med hål i locket genom vilket en liten veke stack upp. Den osade mer än den lyste. Trots detta tog jag mig före att tolka deras handstilar. Det var två män värda all aktning och beundran. Fader Hutton var nog så nära en Franciskustyp man kunde komma.

Nog var det en underlig stämning i det lilla rummet med den rykande veken, de två prästerna av olika konfession och så jag som satt där och avslöjade deras personligheter inför varandra.

Nästa dag åkte fader Hutton, jag själv och två unga indianpojkar iväg i hans Landrower.

Vägen var knappt möjlig att urskilja på den alldeles plana slätten, klädd med kort magert gräs och mycket långt mellan de få träden. Mellan termitstaxkarna var det många gånger tätare.

Jag vet inte hur lång tid det tog innan vi kom fram till en bred flod, samma flod Rupununi som jag tidigare åkt igenom. Efter diverse stranden fann pojkarna en kanot som vart gömd under några buskar vid flodstranden, Kanoten var en urholkad trädstam som för änge sedan borde gett upp alla anspråk på att kallas farkost, Flera stora hål i botten tycktes omöjliggöra sjösättning. Men inte! Pojkarna vaer tydligen förberedda och fick fram några trasor. Så gjorde de ”bullar” av trasorna och den sandblandade strandleran. Dessa bullar klämdes så ner i hålen. Kanoten sattes i vattnet, och flöt! Med visst obehag satte jag mig med de andra i kanoten som en av pojkarna paddlade över till andra stranden. Under tiden satt den andre med en häl på den största bullen så den inte åkte ur hålet innan vi kommit över. Överfarten hade inte tagit så lång stund och bullarna släppte inte in så mycket vatten. Jag försäkrar att en sådan här stock är mycket rank och med fyra personer ombord kan vad som helst hända. Det fanns mycket piraya just i denna del av floden och även om detta kändes lite obehaglig så var jag många gånger mer rädd att min kamera skulle hamna i vattnet. För mig skulle detta varit något av en katastrof.

Så vidtog en vandring på sju, åtta kilometer till en av de största och viktigaste byarna. Även här hade fader Hutton en prästgård, men en betydligt enklare än den i Annai. Dem var ändå inte enklare än att den hade ett gästrum som jag förärades. Mellan de två lerväggarna var en smal brits av två bräder. Pojkarna fick tag i en säck i vilken de stoppade i lite gräs och så var sängen klar. Jag tål bra att både frysa och svettas, vara utan mat bra länge och sedan äta vad som helst vilket gör mig lämpad för sådana resor som denna. Men ett svårt handicap hade jag genom resterna av den åkomma som fått mig pensionerad fem år tidigare. Från korsryggen och ner i låren hade ja svår värk när jag rörde mig men värst var att jag hade trokanterit på båda höfterna. Detta är, om jag fattat rätt, inflammation i benhinnan på höftbenen. Detta nödvändiggör ytterst mjuk madrass. En sådan var inte den lilla tunna hösäcken på de hårda bräderna. Största delen av den halvårslånga färden blev nätterna därför ett lidande. Men dessa bräder i prästgården minns jag speciellt.

Pojkarna hämtade mat åt mig och prästen från någon indianfamilj. Vad jag åt har jag ingen aning om förutom tapiokan som nästan alltid fanns med i någon form. Det smakade aldrig illa och ofta riktigt bra. När jag inte fick någon kokt dryck tvingade jag i mig den hemska parakarin för att inte drabbas av den här ytterst vanliga dysenterin. Under min resa i dessa indianernas eget land träffade jag inte en kvinna som inte vid 25 års ålder som inte mist minst ett barn i denna diarrésjukdom. En kvinna i den åldern hade hunnit mista fem barn. Detta är ju för oss oerhörda tragedier. Naturligtvis är detta tragedier även för dessa människor. Det kanske låter cyniskt men är det inte när jag säger att dessa förluster har en annan dignitet än hos oss. Självklart inte för att deras barn är mindre värda än våra men för att man för varje barn som föds räknar med den stora sannolikheten att barnet skall dö innan det når vuxen ålder. Man är mentalt inställd på att förlora det medan vi tar det som självklart att det skall få leva.

En annan dödsorsak som här är vanlig för både barn och vuxna och som har grasserat fruktansvärt här är malarian. Den har nu kommit under hygglig kontroll sedan regeringen håller sanitetsgrupper här för att med DDT i görligaste mån hålla moskiterna borta. Jag föreslog förresten sedan mr Harewood att de skulle utrusta dessa sanitetspatruller med sulfaguanidin att ge vid svåra diarréer. Detta hade börjat diskuteras i regeringen och skulle sannolikt genomföras.

Som jag skrivit tidigare hade jag med på resan både fiskkrokar och nylonlina. Eftersom vi nu korsat en flod var jag angelägen att få pröva mina krokar här. Några indianer var vänliga och drog iväg med mig alla kilometerna till floden där de hade en kanot i gott skick. Strax före solnedgången satt e vi ut den lilla kanoten och band fast den i en gren som hängde långt ut över floden.

Längst bak i aktern på dem urholkade trästocken satt jag, i mitten den bibliskt bildade indianen, kateketen och längst fram i fören en annan indian i en bredbrättad slokhatt.

När så den praktfulla solnedgången över mäktiga trädkronor på andra sidan floden dog bort i skymning och natt satt vi där med linor och agnade krokar och väntade på fisk som aldrig kom. Långt in i djup natt satt vi där medan kateketen berättade för mig om pumor och jaguarer som höll till i strändernas snår, just sådana som där vi låg. Man tyckte sig nästan kunna se rovdjursögon lysa mellan grenar och kvistar till det träd vi låg bundet vid. Sedan började kateketen berätta en historia som bra mycket mer hörde en hedning till än en kristen kateket. Han berättade att i samma träd- och snårområden runt floderna som vi nu vaer i levde ett indianfolk som hatade alla andra och kunde anta alla möjliga skepnader. De försökte locka människor till sig för att döda dem genom att krossa alla deras ben. I sin by hade de en gammal man, en trollkarl som vaer mycket duktig på att kämpa mot dessa onda varelser. Detta hade retat dessa så mycket att de under många år på olika sätt, med både ormar, pumor och jaguarer ta död på honom men aldrig lyckats. Men så lockade de en gång till sig den gamle trollkarlens dotterdotter som försvann från sin by. Nät mannen förstod vem som tagit den unga kvinnan steg han trots sin höga ålder till häst för att försöka återfå henne. Men de onda skrämde hästen så att han kastade av sin gamle och ovane ryttare. Den gamle bröt ett ben och blev så försvagad av detta att de onda nu kunde få makten över honom. Då dog han snart när han inte längre kunde försvara sig. Flickan fann man död med alla kroppens ben krossade. Detta var inte en gammal saga utan något som hänt kort innan.

Jag försäkrar att stämningen i den lilla kanoten under jaguarbuskagen i den mörknande natten grep tag i mig medan kateketen gravalvarlift berättade sin historia. Mot den mörknande natthimlen satt den tystlåtne hemlighetsfulle indianen med sin bredbrättade slokhatt i än svartare siluett där framme i fören.

Efter att förgäves försökt få någon fisk att nappa på våra välagnade krokar paddlade vi över till vår strand för att i djupt nattmörker gå den långa vägen hem igen.

Jag hade i detta mörker aldrig klarat att följa vägen men detta var ju enkelt för indianerna. Efter en stunds vandring hörde vi främmande egendomliga ljud till cikadornas bakgrundsmusik, De främmande ljuden blev allt starkare och snart igenkännliga. Galopperande hästar närmade sig i snabb takt och jag skäms inte att erkänna att ljuden fick det att kittla lite i magen efter kateketens suggestiva berättelse. Närmre och närmre kom ljuden. Så såg vi några skuggor, bland dem en vit, i natten mörkgrå, hast skymta förbi för att snabbt försvinna framför oss.

När vi så kom fram väntade ett litet kvällsmål, vad det nu var, på mig och sedan plankorna med hösäcken.

 

 

Med Fader Hutton

på

indiansavannen

 

Del 2

 

Efter ännu en gudstjänst i byn med hösäckssängen, gick färden vidare, först till fots och sedan i bra kanot över floden till vår Land Rower. I den körde vi nu några mil tills vi inte kunde komma längre. Vägen tog slut där ett kraftigt kuperat landskap med stora partier, fyllda av väldiga klippblock, tog vid och lämnade plats endast för en smal stig.

Vid ett tillfälle passerade vi ned bilen en död häst som legat där så länge art buken brustit och visade ett stort svart hål. Ett antal stora gamar flög upp när vi närmade oss men var snart tillbaka. Om en jaguar eller puma slagit hästen eller den dött av ormbett vet jag inte.

 Så småningom fick vi alltså lämna bilen då vi inte kunde komma längre med den. 14 kilometer gick jag i denna stundtals mycket svåra terräng, i stekande sol där det var 30 grader i skuggan. På grund av de rygg- och benproblem som jag flera år tidigare blivit sjukpensionerad för hade jag de senaste åren inte gått så mycket som en kilometer på en dag. Visst hade jag blivit betydligt bättre men att denna vandring ändå inte helt knäckte mig är för mig i dag obegripligt. En liten men elak tröst i strapatserna hade jag nog ändå i att se den gode Hutton mest hela tiden knipa med benen och leta upp bra många buskar längs vägen att försvinna bakom. Han som varit så beredd att utsätta oss båda för verkligt livsfarligt ont i magen.

De sex dagarna vi färdades tillsammans, klarade jag mig utan minsta lilla magbesvär. Tack vare parakari! Tror jag. Jag hade nämligen snart räknat ut att jästsvamparna sannolikt konkurrerade ut illvilliga mikrober och därför var det säkraste att dricka. Trots att det var så vidrigt drack jag bara detta, när jag inte kunde få te eller annan kokt dryck.

När vi kom fram efter en underbar solnedgång och bergen i fjärran började tona bort i mörkret, hörde jag skrämmande, kusliga ljud av en intensiv styrka. Hade detta inte varit i savannen utan i Afrika hade jag nog trott mig ha ett stort antal rytande lejon alldeles inpå mig. Det tog sin tid innan jag förstod att ljuden kom från bergen i fjärran fastän de lät som några tiotal meter borta. Det var vrålaporna som höll kvällskonsert och bidrog till en fantastisk stämning då vi i det tätnande mörkret kom fram till några indianhyddor och togs emot av en mycket stillsam och tyst medelålders indian. Han bar det gamla bibliska namnet Laban.

Här fick vi något obestämbart att äta och så te bryggt på citronblad. Det smakade riktigt bra.

Vi fick besök av en indiansk cowboy vars lasso jag ville köpa för min pojke. Cowboyen tyckte lasson var så dålig att han skulle hem och hämta en nygjord i stället. Men han kom inte tillbaka.

 I Annai hade jag fått prova att skjuta med indianernas bågar och frågade då om man hade någon för min nioårige pojke. Jag fick snart en nytillverkad men så fort jag provade den så brast den

Längre fram fick jag bättre tur med både lasso och båge.

 Så hölls gudstjänst i kyrkan som fortfarande var under byggnad. Denna liksom alla andra kyrkor jag såg i reservatet var mycket rymlig, 8 till 10 meter gånger 12 till 15. Golvet var blankstampad jord. Väggarna var meterhöga av adobe. Så kom en lika hög öppning runt hela kyrkan förutom de stolpar som bar upp det palmbladtäckta spetsiga ryggåstaket.

Alla kyrkor vi sedan besökte var byggda efter samma modell och mycket tilltalande och ändamålsenliga. Framme i ”kortet” brukade en kristusbild hänga över altaret. Efter att fader Hutton hållit sin gudstjänst tillsammans med en kateket som läste de heliga texterna på indianernas eget tungomål vidtog nattvarden med mycket stort deltagande av mycket prydligt klädda indianer, män som kvinnor. Innanför en lång bänk framför altaret stod fader Hutton, huvudet högre än de indianska männen och än högre över kvinnorna. Hutton var ca 1,80, de indianska männen 1,55 och kvinnorna halvdecimetern kortare. Alla kvinnor, de flesta tämligen unga, hade vita, enkla men snygga klänningar och männen vita skjortor till mörka byxor. Nere i kyrkan satt alltid många äldre kvinnor som tog hand om sina barnbarn under gudstjänsten. Det var mycket gott om barn. När gudstjänsten pågått en stund började jag undra varför det låg så många små vita paket under bänkarna. Men den doft som samtidigt spritt sig i kyrkan förklarade saken. Det var blöjpaket.

I en av byarna var kyrkan bara påbörjad, varför prästen fick hålla sin gudstjänst i ett stort skolrum. Det kändes ganska egendomligt att i ett land so Guyana och i detta klimat på väggen bakom prästen se uppsatta några barnteckningar som rimligen tycktes ha passat bättre i en svensk skola. En av teckningarna föreställde en riktig jultomte av anglosaksisk eller svensk modell, Den andra var en mycket välgjord julgran. Att se denna gran här, där det var åtskilliga hundra mil till närmaste levande förlaga, kändes både egendomligt och rörande. För nog är det väl i eländet också lite rörande att kolonisatörerna från norra Europa skulle glädja små indianbarn med jultomte och julgran.

I samma skola fick jag anledning att berätta för barnen om vårt exotiska land och om snö eller is. Dessa barn hade aldrig sett en isbit inte ens från ett frysskåp. Det var nog svårt för en och annan att tro mig då jag berättade om hur man kunde gå på vattnet, isen. Och snöbollar och snögubbar verkade sannerligen fånga deras intresse.

Genom de stora springorna i husets brädväggar såg jag andra barn leka utanför medan barnen jag berättade för satt blickstilla i sina dubbelbänkar. Bänkarna såg likadana ut som de jag för snart åttio år sedan själv satt i. Jag tänkte då på våra påkostade skolhus med all deras förnäma utrustning. Hur mycket bättre lär sig våra barn i dessa materiellt så överlägsna miljö än dessa lugna och till synes harmoniska barn?

Färden gick vidare. En stor by vi kom till verkade mycket välmående. Många vackra och välklädda människor fanns där, husen var stora och vitkalkade på adoben.

Små grönsaksträdgårdar fanns där, papaya, banan och väldiga mangoträd. Mango hör till mina äsklingsfrukter. Nu såg jag dessa väldiga träd men utan en enda mango som kunde nås från marken. Alla var bortplockade. Men mycket högt upp såg jag stora härliga mangoer. Jag försökte då få några unga pojkar att klättra upp för att få ner några till mig men alla vägrade, skrattande eller leende. Då fick jag några av dem att lyfta upp mig så högt att jag kunde få tag i den nedersta grenen. Sedan klättrade jag ända upp i toppen där de finaste frukterna hängde. Så kastade jag ner några till pojkarna som tog lyra.

När jag så kom ner stod mest hela byn där, skrattande och klappande i händerna.

Så bjöds vi in i ett av husen där vi fick många små rätter som antagligen var mycket fina fast jag inte har en aning om vad de bestod av. Så världsliga ting som mat intresserade inte fader Hutton så han hade under sina många år inte skaffat sig den minsta kunskap om vad indianerna och han själv åt. I det alldeles kala rummet samlades en del både unga och gamla. Fader H tog upp en liten fickbandspelare och spelade upp några av deras danser och uppmanade några ungdomar att dansa för mig till musiken. Alla var för blyga. Då tog en äldre man bandspelaren i famnen och dansade några av dessa danser. Denne man var huvudet högre än de övriga där och synnerligen intelligent. Han ställde enastående kloka frågor. Så småningom gick vi ut för att jag ville fotografera honom och hans familj. Bland mina ca tolv tusen diabilder har jag endast ett fåtal gruppbilder. Här gjorde jag ett undantag som nog är lättförståeligt om jag berättar vilka som fanns på bilden. Längst till vänster står en ung kvinna med ett litet barn på armen. Bredvid till höger står barnets morfar, längst till höger morfars dar, så mot mitten en äldre kvinna gift med den gamle mannen, Hon stod där i stället för morfars farfar som inte kunde vara med för han var ute och jagade. Och i mitten stod den gamle mannen med huvudet högt över de sina. Han var det lilla barnets morfars farfars far! Och av fader Hutton garanterat 108 år! Den gamla kvinnan var hans åttonde hustru. Hans yngste som var 19. Är någon förvånad över att jag tog ett gruppfoto?

I denna by hade man särskilda hus för matlagning. De var inte av adobe. De var trähus, men inte sådana som vi vanligen föreställer oss. Väggarna bestod av grova grenar, så raka som möjligt nedslagna lodrätt i marken Och med ett palmbladstak däröver, Grenarna stod glest så man nästan kunde se rakt genom ett sådant hus. Inget hus hade skorsten. Därför de rök- och luftgenomsläppliga väggarna.

I ett av dessa hus såg jag en enkel eldstad av några adobestenar över vilka lagts ett par järntenar. På dessa stod en stor kittel med den utpressade saften ur manioken. Två dagar tidigare hade en ko lyckats ta sig in genom den trånga dörren och tagit några klunkar ur kitteln. Ett par minuter senare var kon död. Manioken som är en euforbiase inmehåller stora mängder cyanvätesyra, blåsyra och är därmed mycket giftig. För att manioken skall kunna ätas river man först de skalade rotsrockarna på rivjärn gjorda av palmbladsfibrer. Man får då ett saftigt mos som man fyller i vackert mönstade ”korvskinnr” gjorda av palmfibrer även de. Den dryga metern långa korven hängs i en lagom högt belägen gren med sitt innehåll. I nederdelen finns en kraftig hank genom vilken en grov gren träds. Andra änden på grenen vilar i ungefär trettio graders vinkel mot marken. Sätter man sig nu på grenen drar korven ihop sig och pressar ut det allra mesta av den giftiga saften som sedan kokas så länge att all blåsyra hunnit försvinna. Kon hade druckit av den okokta saften. Den kokta användes till smaksättning.

Man tar nu ur den tämligen torra och hårda maniokkorven och river upp den på nytt. Ett sätt att hantera detta ruivna är att i ett lagom tjockt lager bre ut det jämt över en helt plan runfd gjutjärnskiva, ca 75 cm i diameter. Denna ligger på stenar över en stor eld. Så bakas manioken till kassavabröd, efter vad jag sett, utan några som helst tillsatser, vare sig salt, jäst eller mjöl. Maniokkornen cintrar samman till tämligen sega och torra bröd. Vid denna process dunstar de sista resterna av blåsyra bort. I en annan hydda var järnskivan utbytt mot en wok med samma väldiga diameter. Vid denna stod en kvinna och rörde hela tiden medan hon gjorde ”frukostflingor”. Även här försvann allt gift.

Kassavan är själva basfödan här. På gott och ont. Den är lättodlad och ger rika skördar. Som mat är den lätthanterlig, aningen som torra hållbara bröd eller som gryn. Nackdelen är att kassavan praktiskt taget saknar allt utom kolhydrater, stärkelse. Här finns varken proteiner, fett, mineraler eller vitaminer, bara nakna kalorier. Detta har blivit något av ett hälsoproblem och regeringen gör nu allt för att få indianerna att odla frukt och grönsaker.

I stället för några bräder och en hösäck att försöka sova på fick jag här ett annat pinoredskap, en hängmatta utan okar. Den var så dåligt spänd att jag veks ihop som en fällkniv. Men nästa natt, i en annan by, kom jag underfund med att hängmattorna skulle vara sådana och att det var mitt eget fel om jag ville leka fällkniv. Dessa indianska hängmattor är ”flätade” av grovt mjukt bomullsgarn och utspända i det närmaste lika breda som långa. Hela hängmattan såg ut som en lång böjd korv tills man lade sig i den. När så en vänlig indian förbarmade asig över mig och lärde mig hur jag skulle använda den, visade den sig som det bästa tänkbara att sova i. Genom att variera diagonalvinkeln kunde man få precis den sovställning man ville ha. Kunde jag sätta upp en sådan mellan våra väggar skulle jag knappast sova i något annat.

Till en by kom vi efter 24 kilometers vandring. Ju mer jag gick desto bättre, föreföll det. I början gick fader Hutton, vältränad efterständiga vandringar, före i en takt som pressade mig men så småningom var det jag som övertog pressandet. Stigen gick hela tiden över en prärieliknande, helt plan slätt, med mer än halvmeterhögt gräs som tydligen var ett utmärkt bete.

En sak är säker, efter den turen vet jag vad träningsvärk är.

Tillbakafärden nästa dag blev än värre. Vi red. Jag hade inte suttit på en hästrygg på fyrtio år och nu skulle jag rida på en indiansk häst bortåt två och en halv mil. Jag trodde det skulle bli jätteroligt men hej vad jag bedrog mig. Ena stiglädret, remmen till stigbygeln alltså, som var av råhud, hade gått av och sedan knutits ihop igen. Några hundra meter gick det väl bra. Men sedan! För varje steg kraken tog skavde den hårda knuten mot min vänstra vad. Den kinesiska tortyren då en vattendroppe med jämna mellanrum får falla mot hjässan sägs ha kunnat driva till vansinnen. I jämförelse med detta var skavandet av knuten rena bagatellen men jag försäkrar att det var illa nog.

När vi väl kom fram i ännu en solnedgång till den flod vi skulle över hade jag ett rejält stort sår på vaden och en hel del blod i min känga. Jag kan försäkra att det gjorde jädrigt ont. Tur hade jag som slapp få infektion i eländet, vilket är mycket lätt hänt i dessa varma och bakterierika miljöer.

Frånsett stiglädret så var inte indiansk sadel i den guyanska savannen den allra bästa av sadlar. Det är nog ingen som får svårt att tro mig när jag säger att jag hade en synnerligen ömmande rumpa efter den turen. Den natten var en hängmatta min räddning.

Så småningom kom vi till själva huvudbyn i savannen. Den var stor med några hundra människor som bodde där. Den låg i ett kuperat mycket vackert område så nära floden att träd frodades där och bildade riktiga dungar.

När vi kom fram möttes vi av självaste hövdingen framför fader Huttons finaste och riktigt lyxiga prästgård. Medan han gick in bekantade jag mig med hövdingen och berättade om cowboyen som aldrig dök upp med sin lasso. Jag frågade honom om det kunde tänkas att jag kunde få tag i någon här. Jo då, jag kunde få köpa den han hade gjort färdig åt sig själv dagen innan!

Medan vi stod där kom fader Hutton ut med en rejäl, repstump över en käpp. Repet slängde han i en buske. Jag gick dit och tittade. Det var ingen repstump, det var en lansorm som hade legat i prästens säng! Han visade inte med en min att han brydde sig om det hela. Han berättade sedan att det var så pass vanligt att man lärde sig god uppmärksamhet och sedan ta det med jämnmod.

Prästgården var en mycket vacker byggnads av soltorkat tegel som alltid lagts på sanna sätt. I första lagret lades stenarna med ungefär fem centimeters mellanrum , nästa lager överlappade och på det viset var det rejält sörjt för ventilationen. Alla vindar blåste rakt genom huset.

Där inne fanns ett stort badkar. Två rejäla geckoödlor satt i karet och fick brått i väg när jag kom. Men en invånare stannade lugnt kvar. Det var en stor svart och luden spindel, minst tjugo centimeter mellan benspetsarna. Jag kan inte påstå att jag då sörjde så mycket över att det inte fanns något vatten för karet. Spindeln fick gärna bada torrbad.

Så blev det återigen natt. Här fanns ingen hängmatta men prästen överlät generöst sin mycket fina, breda och mjuka säng åt mig. Var han själv huserade vet jag inte. Han var mycket förtegen och höll stor distans. Han var alltid vänlig och hjälpsam men föreföll dväljas i en annan värld. Jag tyckte om honom men vi blev aldrig riktiga vänner.

Jag kröp ner mellan rena vita lakan och skulle just till att somna då jag nästan flög ur sängen av en intensiv smärta på låret. Det var i den sängen lansormen legat, så ett ögonblick trodde jag att jag blivit biten av en ny sådan. Men det fanns ingen orm i sängen och heller ingen geting av specialagressiv sort, ja inte ens en loppa, hur jag än letade. Jag såg ingenting på låret men så fort jag nuddade vid det onda stack det till fruktansvärt igen.

Det fortsatte mycket länge att smärta så sömn var omöjlig. Men till sist när jag just höll på att slockna stack det till igen och lika oförklarligt, till synes helt utan orsak.

Efter en, trots den fina sängen, dålig natt berättade jag om eländet för fader Hutton. Han hade också haft ont av samma orsak som han var van vid. Han visste vad det var. Larverna till en specirll fjäril var besatta med oerhört tunna hår, så tunna att man inte kunde se dem De var ytterst smärtframkallande, betydligt värre än getingstick. Eftersom håren lossnade ytterst lätt fördes de vida omkring med vinden. Alldeles utanför prästgården var ett helt träd översållat av dessa larver. Här passade den välventilerade prästgården dåligt när dessa hår blåste in. Det hände att hela byar tillfälligt övergavs tills larverna förpuppats. Nu hällde man bensin över det lilla trädet, tuttade på och sprang mot vinden därifrån så fort man kunde. En väldig massa hår frigjordes nämligen under brasans första sekunder.

Fisket under ”jaguarbuskaget” blev misslyckat varför jag ville försöka även i denna by. Kateketen här som var mycket vänlig, tog med sig sin son och mig i en, denna gång hel kanot, över floden. Sedan hade vi en halvtimmas vandring till en liren sjö högst ett par hundra meter bred och lång. Den låg vackert i ett något kuperat landskap och med rik grönska runt om och ljusgröna vassruggar långt ut i vattnet.

Kateketen satte i en bedrövlig kanot med stora delar av ”relingen” borta på stocken. Kanoten kunde inte bära mer än honom. Själv fick jag i stället sitta på en grov trädrot som sträckte sig ut över vattnet.

Agn av lite slaktavfall hade vi med och kastade så ut våra krokar.

Det var annat det, än de fågelhjärtan en indianhövding förklarat för en Timres- Lifereporter att han måste få ihop till agn, innan denne kunde tas ut på pirayafiske! Tro inte allt som skrivs, inte ens i så fina publikationer. Pirayorna tar på allt animaliskt och mer därtill.

Det blev snabbt napp och jag hade snart ett tjugotal pirayor, drygat tjugo centimeter långa. De är ganska breda och vackert färgade med mycket stora inslag av rött och gult. Som ja skrivit på annan plats har pirayorna underbett, så de ser mycket aggressiva ut med underkäkens förhållandevis stora och rakknivsvassa tänderna skjutna framför sig.

Medan jag satt där hördes ganska kraftiga smällar utifrån sjön och ibland kastades vatten upp från ytan. När jag frågade kateketen vad detta vaer för något fick jag veta att det var stora arapaimor som ibland slog med stjärten i vattnet så att det small. Alltså ungefär som våra bävrar.

Kateketen slutade fiska och kom upp på en lite högre strandkant varifrån han såg arapaimorna. Han försökte flera gånger att skjuta något men träffade aldrig. Han sköt med pila som hade tre hullingförsedda spetsar och en klen nylonlina efter sig.

Ja detta var en litet annorlunda fisketur än de vanliga för en gammal Lysekilsbo.

När vi gick därifrån såg jag strax ovanför stranden skelettresterna av en rejäl arapaima. Jag tog med en ryggkota och ett fjäll av fisken. De ligger på en liten hylla hos mig nu.

Fjället är 8,5 centimeter långt. Efter jämförelse med fjällen hos fångade arapaimor som jag sett, så måste denna ha varit mellan 4 och 4,5 meter lång. Ingen liten sill precis.

Det blev mörkt så vi måste tillbaka. Prästen satt i köket och läste vid en riktig fotogenlampa denna gång. Nu fick den tjäna som spis. Den släppte från sig mycket sot förstås när jag stekte fiskarna i palmolja i en liten plåtpanna. De smakade bra, men nog äter jag bra mycket hellre vår egen delikatess, smörstekt, pinfärsk småvittling.

Av indianen fick jag köpa den vackra och välgjorda båge han försökt skjuta de stora fiskarna med. Den vaer gjord av ett nästan svart rödviolett och benhårt träslag. Pilar fick jag därtill.

Något senare på kvällen gick prästen och jag en tur i byn. Vi kom till ett ställe där hövdingen och många andra män satt och drack parakari, alla påtagligt berusade. Hövdingen verkade ytterst aggressiv och blängde så ilsket på oss att fader Hutton skyndsamt drog mig förbi.

Underligt nog förefaller de flesta, låt oss kalla dem ursprungsfolk, mycket begivna på alkohol som sägs ha förstört hela folk. Eller åtminstone bidragit härtill. Det sades att indianerna kunde dricka tiotals liter av denna i och för sig inte alkoholstarka dryck. Jag såg män som snarkande låg helt utslagna på marken mitt i solhettan och med den tömda krukan bredvid sig.

Innan jag fick mina tillstånd att komma in i detta reservat fick jag skriftligt på heder och samvete försäkra att jag inte skulle ha med mig en droppe alkohol dit.

Hövdingen som kvällen innan hade varit så berusad och aggressiv kom nu med sin nya lasso av flätad rå kohud med håren kvarsittande. Härigenom glider inte lasson så lätt ur händerna. Han hade också med sig överkäken till den nyligen skjutna jaguaren. För lasso och käke tillsammans fick jag betala 2 dollar.

Nu blev det vandring till fots kanot över flod och jeep som fick ta oss tillbaka. På vägen gjorde vi ett besök hos en engelsman som långt innan reservatet blivit reservat bott här ute i ödemarken i ett europeiskt trähus. Totalt utan socialt umgänge hade han blivit tämligen otillgänglig men inte direkt ovänlig. En präst kräver dock aktning från en gamma engelsman.

Tillbaka, skrev jag, men inte till Annai där fader Hutton och jag började vår färd utan till Lethem där de vänliga hotellvärdarna välkomnade mig. Här for fader Hutton åt sitt håll och jag fick ta flyget till Georgetown.

Om mina fortsatta färder i de tre Guyanas har jag skrivit i ett annat avsnitt, kanske också att jag i Paramaribo kunde skicka iväg till min pojke bågen, lasson, jaguarkäken och fiskfjället.

Nästa avsnitt som jag skall börja på nu, startar i Belem, Para, nära Amasonflodens utlopp. Så fortsätter jag ner längs Brasiliens kust mot Atlanten. Kanske får huvudstaden Brazilia också plats i detta avsnitt.

Följ med på resan den som har lust!

 

HEM

Senast ändrad 2002-07-05