Medelhavet

Rhodos

Visst var det roligt när vi surfade efter Skum på vårt kära Källviken, de enda tillfällen då jag frivilligt badade i Nordens kalla vatten. Ännu har jag inte kunnat förstå att så många frivilligt gör detta utan att få kompensation genom surfing eller dylikt. Skulle Sigmund Freud rest läns vår kust i början av juni och sett så många människor komma huttrande upp ur vattnet skulle han rest hem till sitt Wien och skrivit Einführung in fünf Bänder über die schwedische Masochismus.

Men även om det var roligt att surfa så skrattade man ju inte precis när man höll på.

Däremot skrattade både jag och Linnéa av hjärtat även om vi försökte göra det så diskret som möjligt vid ett bad på Rhodos för ca trettio år sedan. Vi var där tillsammans med Folke, Astrid och Ingemar.

Stränderna på Rhodos, åtminstone i närheten av staden med samma namn, var för mig tämligen oangenäma, visserligen utan sand som man får mellan tårna men i stället bestående av småsten som i varje fall för mina fötter är mycket obehagliga att gå på. Jag har bra fötter och aldrig några besvär av dem annat än när jag någon gång måste leka vilde och gå barfota. Fy sjutton!

Trots att alltså inte stränderna var så trevliga måste jag ju ändå för både skams och Linnéas skull följa med och bada.

Den dag det nu handlar om blåste det ganska rejält och mycket stora vågor rullade in mot vår strand där jag fick en underbar bild av henne med en jättehög våg brämad av vitt skum som just skulle kasta sig över henne.

Men det var om det roliga jag skulle försöka skriva. I den hårda blåsten var stränderna nästan helt övergivna och vi var ensamma där tills en far med sin lille son kom dit. Pojken fick hålla sig på land men pappan skulle bada, klädde av sig och fick på badbyxorna. Han var knubbig som en välfödd säl, svarthårig där han inte var flintis och med slokmustasch. Om jag inte mins fel var hans badbyxor av modell äldre med kortbyxben. Hela hans uppenbarelse var redan i sig mycket skrattretande; han såg ut som någon lustig figur från någon slapstickfilm av Selsnick. Och slappstick blev det när han nu skulle försöka bada. Våt blev han men inte kunde man kalla det bad inte. Efter att tagit sig ut några få meter ångrade han sig vid konfrontationen med de verkligt stora vågorna, vände och försökte gå mot stranden. Så fort han vänt sig kom en våg och slog i ändan på honom så han stod på huvudet. Han reste sig upp men hann bara halvvägs upp innan nästa våg slog kull honom och så fortsatte det jag vet inte hur länge i en absolut perfekt rytm. Ingen regissör skulle någonsin ha kunnat regissera denna scen bättre. Det var fullständigt som en gungbräda, våg på rumpa huvet ner, våg tillbaka huvet upp, våg på rumpa hu.... o s v. Jag vet inte hur länge detta höll på innan han förstod att vända sig och backa i land. Hans min var obetalbar i sin absoluta oberördhet. Än i denna dag räcker det nästan för mig att säga Rhodos för att få Linnéa att skratta.

Beirut

Till Beirut kom jag från Stockholm via Finland, Ryssland, Iran och Kuwait. I flygplanet hit satt ett antal sannolikt arabiska prinsar i bländvita burnuser så vita att man har svårt att föreställa sig någon kan gå klädd så oskärad mer än några få minuter. För mig kommer det att förbli en gåta. De är faktiskt ännu stiligare än i de gamla schejkromanerna, ofta långa raka män med stor värdighet.

Staden låg vackert vid en stor men grund bukt och klättrade högt upp mot Libanonbergen vars snöiga toppar syntes i bakgrunden. Det var en modern storstad vars rikedom framhävdes av ett otal höghus i vacker arkitektur och byggda i förnäma material. Jag kom dit en eftermiddag för att resa därifrån med båt via Alexandria till Rhodos nästa dag klockan 12.

Jag kände mig mer eller mindre förpliktigad att pröva södra Medelhavets vatten varför jag åkte ut till den fina stranden som bara låg någon kilometer utanför staden. Det var ganska sent på eftermiddagen och många hade gått hem men fortfarande liv och rusch. Även här märkte man Beiruts välstånd genom fina omklädningsrum, välskött strand och anläggningar och vackra kläder att användas både över och i vattnet. Det vackra folket visade upp sig här. Det var varmt i luften och vattentemperaturen omkring 24 så det var även för mig uthärdligt kanske t o m skönt. i varje fall var det skönt att ligga där i det klara vattnet med den rödgyllene sanden nära mig och de vitbrämade libanontopparna i bakgrunden. Det var en härlig syn!

När jag sedan klädde på mig gjorde en annan man detsamma där i omklädningsrummet och slog sig i samspråk med mig. Tyvärr på franska som sannerligen inte är mitt favoritspråk och som jag behärskar mycket illa men inte sämre än att jag fick klart för mig att han hade en taxi och undrade om han skulle köra hem mig. Vi gjorde upp om priset som var mycket rimligt och sedan tog han mig på en riktig sightseeing i staden innan han körde mig till mitt hotell.

Under vägen frågade han om jag sett Baalbeck. Nej det hade jag inte, var låg detta och vad var det för märkligt därmed.

— Å, det är en fantastisk ruinstad från tredje och fjärde århundradena efter Kristus 9 mil nordost om staden och ni måste absolut åka dit innan ni lämnar Libanon. När reser ni?

— I morgon klockan 12.

— Då måste ni absolut stanna en dag till, annars kommer ni att ångra er hela ert liv!

— Det är omöjligt för min båt går kl 12 i morgon och jag har biljett till den och det går inte att ändra.

— Då kör jag er i morgon, det skulle kosta ... men jag kör er för halva priset för jag kan inte låta er lämna landet utan att ha sett Baalbeck.

— Så mycket pengar har jag inte och hur skall vi förresten hinna det?

— Jag hämtar er halv sju och ser till att ni är vid båten före kl 12 och ni får betala vad ni kan, för ni måste absolut di.

— Jag har bara en tiondel av fullt pris för jag har bara växlat för att kunna betala hotellet och jag orkar inte upp så tidigt heller.

— Jag kör er och kommer till hotellet i morgon halv sju så då måste ni vara färdig.

— Sju!

— Nej, halv sju!

En kvart över sex var denne gentleman där för att se till att jag var färdig i tid och så bar det av i hans stora vackra och dyrbara amerikanska bil, Chrysler tror jag det var. Snart hade vi staden och havet långt där nere under oss där vi färdades högt uppe på Libanons berg. Det var en hänförande utsikt och det dröjde inte länge förrän jag ville få stopp på bilen.

—Ne pas ici, une minute mejeur!

Så gick det hela tiden och han hade alltid rätt. Han visste exakt varifrån man hade den bästa vyn och stannade så precis att man alltid hade något lämpligt som förgrund. Dessutom slog han alltid av motorn så dess vibrationer inte skulle störa fotograferandet. Jag behövde aldrig ens gå ur bilen. Han var helt fantastisk och när jag uttryckte min beundran för honom visade han mig sin mycket förnäma kamera som han fått av sin chef bilens ägare en arabisk prins. Undra på att han visste varifrån jag skulle fotografera.

Mannen var alltså dennes privatchaufför som fått låna den fina bilen för att göra sig litet extraknäck medan prinsen sysslade med något annat. Han visade mig också prinsens pass som anförtrotts i hans vård.

Efter ett tag stannade han bilen vid en liten butik, gick in och kom ut med en läsk till sig och en öl till mig och så fortsatte vi.

Så småningom kom vi till den fantastiska forna tempelstaden Baalbeck nu helt lagt i ruiner. Här fanns så oerhört mycket att se och fotografera att jag på några få timmar tog etthundraåttio bilder här med min kamera.

Jag är långt ifrån någon arkeolog men det behövde man heller inte vara för att bli oerhört imponerad av storleken, kraften och skönheten hos denna romerska barock som den av många kallas.

Jag hade tidigare på resan sett det tre kvarts årtusende äldre Persepolis, sannolikt det underbaraste på jorden om nu ruinfällt får kallas så.

Jämfört med Persepolis subtila skönhet verkade Baalbeck grovt och barbariskt i sin tunga kraft Där alla lister var ornerade med ägg i djupast tänkbara relief medan dekoren i Persepolis var prästkragar i delikat polerad lågrelief.

Det var två världar så oändligt skilda från varandra men med var sin charm men nog är det Persepolis jag alltid kommer att älska.

Artemistemplet var säkerligen ett av dåtidens allra väldigaste byggnadsverk. Jag hade naturligtvis ingen måttstock med mig men skulle tro att pelarna som i stor mängd i dubbla rader omslöt templet var ca 175 cm i diameter och åtta till tio meter höga alla i ett stycke rödbrun kalksten av marmorkvalitet. Många år senare kände jag igen en sådan pelare i Hagia Sofia i Istanbul och opponerade mig då en tysktalande guide för sitt sällskap kom med en helt annan förklaring. Han blev naturligtvis irriterad och förklarade bestämt att de inte hade någon pelare från Baalbeck.

Jag kände mig fortfarande övertygad om att ha rätt men ville ju bli helt säker varför jag bad mannen gå med mig till en expedition där vi kunde få auktoritativt besked. Pelaren var ett symboliskt krigsbyte från Artemistemplet i Baalbeck!

Under tillbakafärden ville min chaufför ha något att äta och frågade om jag också ville ha något.

— Jag har inte mer pengar än de få du skall ha.

Han gick in och kom så småningom ut med två jättestora "cigarrer", två väldiga tunnbröd på vilka man lagt ut en rejäl hög kebab och på den yoghurt varefter sedan cigarren rullats. Vilken måltid som jag dessutom fick ett gott öl till! Inte blev det många korvören kvar för chauffören för hans långa resa.

Men det var ändå en belåten och leende man som satte av mig vid båtens landgång två minuter innan den drogs in. Än i denna dag är jag innerligt tacksam för de fina upplevelser han gav mig och för den stora generositet och vänlighet han visade mig.

Tack, käre prinschaufför!

Turkiet

Vid en resa från Adana längs Medelhavskust passerade jag de fina konventionella badorterna Analya och Antalya om vilka inte mycket är att säga annat än att de förstås hade fina välskötta stränder och är säten för gammal fin kultur med medeltida borgar och omgivna av stadsmurar kanske redan från korstågens tid.

Men så småningom kom jag fram till en liten ort, Fethie, där jag stannade några dagar.

Bakom staden reser sig en hög nästan helt lodrät bergvägg, sannolikt kalksten, i vackra röda och gula färger. Denna vägg är mycket berömd för inhuggna i den är mausoleer, nu tomma men som en gång hyst flera av antikens stora konungar vars namn jag tyvärr inte längre minns. Från dem högt däruppe i berget har man en underbar utsikt över den lilla staden och havet därutanför.

Någon kilometer utanför själva staden vid en mycket vacker bukt med fin sandstrand hade en professor i engelska från universitetet i Ankara slagit sig ner för att bygga upp en badanläggning. Efter resultatet att döma var han mer en bokens än det praktiska livets man.

Han hade slagit upp ca 15 små bungalows eller snarare små skjul av ohyvlade och omålade tunna bräder som redan hunnit bli silvrigt gråa av väder och vind och utan moderna bekvämligheter såsom dusch och WC. Husen hade alla var sin lilla veranda och var sinsemellan förbundna med en sorts träbrygga någon decimeter över marken.

Dessa konstruktioner var tämligen farliga då de fjädrande bräderna genom åren kommit att dra upp spiken så de flesta spikskallarna stod upp fyra, fem millimeter. Och mängder av rostiga spikskallar var där. Trevligt för nakna fötter!

Det dröjde inte länge förrän jag fick tag i en hammare och sen slog ner varenda spik. Jag tror jag låg på knä där en hel dag och hamrade och slog. Så fick jag säga till herr professorn att de ju snart skulle komma att krypa upp igen och att han måste bevaka detta så han inte råkade ut för skadeståndsanspråk. Så småningom måste han byta ut dem mot nya som slogs in snett så de inte drogs upp lika lätt.

Och det var många andra saker jag fick hjälpa den vänlige men opraktiske mannen med.

Som framgår av bilden var detta långt ifrån någon kontinental badort men verkade tämligen omtyckt av lägre turkisk medelklass även om där var mycket långt från fullbelagt.

Bukten var väl skyddad så endast småvågor kluckade mot stranden. Den och sanden var fin och vattnet klart och rent varför jag även här pliktskyldigast badade ett par gånger. Både vatten- och lufttemperatur var lämpade för men drev ej direkt till bad.

Jag hade en mycket angenäm tillvaro i den lilla orten med trevlig samvaro med professorns bildade och språkkunniga vänner.

Som bohuslänning är jag mycket intresserad av fiske varför jag alltid försöker få tillfälle härtill.

Så även denna gång. Genom professorn fick jag kontakt med en fiskare med vilken jag avtalade att han fram mot kvällen skulle komma och hämta mig med sin båt. Någon timma före den underbara solnedgång en kom han och hans kamrat i en liten fiskebåt och hämtade mig.

Efter en kortare färd satte vi ut näten nästan mitt i bukten och gav oss sen över till dess andra strand. Där var tämligen långgrunt och båten stack rätt djupt varför jag som var helt påklädd med skor och långbyxor bars i land av de två unga männen. På stranden gjordes upp en vedeld och så halstrades god fisk som sedan åts med bröd och sköljdes ned med vin trots att ju Turkiet är ett muslimskt land med ett sådants alkoholförbud. Det var sannerligen ingen dum måltid i sällskap med de hyggliga unga männen och med en underbar solnedgång glödande i väster. Toppen!

Efter att ha ätit och druckit oss belåtna lade sig männen på småstensstranden för att sova och tecknade åt mig att göra detsamma.

Det innebar inte precis att få sova i någon lyxsäng att ligga på stenar som var precis lagom stora för att irritera ordentligt men trött var jag och sov väl lite då och då tills männen väckte mig vid tolvtiden.

Jag bars ombord i båten och så gav vi oss ut för att finna näten vilket gick ganska fort för de erfarna männen. Natten var då som allra svartast. Det var tänt en mycket stark glödstrumpelampa som hängde ut över båtens akter ungefär som för oss då vi ljustrar ål.

Här hade lampan en helt annan funktion. Båten kryssade långsamt fram och tillbaka över näten i avsikt att få fisken att följa ljuset och så lockas in i dessa.

När vi gav oss ut var hela bukten svart men efter några få minuter lystes den upp flera tiotal likadana lampor som vår i båtar ute i samma syfte. Vattnet var spegelblankt och reflekterade alla ljus och lät män och båtar framträda i silhuett. Luften var varm och full av dofter både från hav och strändernas blommor, sjakalers ylande hördes långt borta och stämningen var underbar.

Så småningom drogs näten upp och den ganska måttliga fångsten granskades och sorterades i lampans sken.

Där fanns många sorter men ingen av mig tidigare sedd. De ville att jag skulle ta upp en platt fuling med lång "svans" men till deras besvikelse vägrade jag då jag av utseendet förstod att det var en darrocka och att jag skulle fått en elektrisk stöt om jag nuddat vid den. Men sen skrattade de uppskattande åt att jag inte låtit mig luras.

Och så blev det längre och längre mellan alla lyktor då båtarna for hem igen i det svarta vattnet.

Så åter en dag hos den snälle professorn innan jag tog buss över bergen in till staden Mugla där jag fick övernatta innan jag for vidare till Marmaris för min båtfärd till huvudmålet Rhodos.

När jag nu nämnt både Mugla och Rhodos erinrar jag mig en tidigare gång då jag passerade dessa två städer. Färden gick då från Stockholm via Berlin, Prag, Wien, Donau ner till Svarta Havet vidare genom Bosporen till Istanbul, flyg till Aydin och därifrån buss till Mugla och Marmaris. Mitt mål var Rhodos. I Mugla måste jag övernatta.

Sedan dess har jag haft betydligt värre övernattningar men den gången tyckte jag allt att det var illa nog. I "hotellet visades jag till ett rum med åtminstone sex sängar av obeskrivlig fason och med fruktansvärt smutsiga sängkläder som åtskilliga "generationer" gäster sovit i mellan tvättarna.

Golvet var av grova bräder som knappt var synliga genom all smuts som lagrats på dem. Vid det omåttligt smutsiga fönstret stod ett spinkigt bord med ett glas och en vattenkaraff. Under bordet stod en stor sprucken porslinspotta. Detta var allt.

På natten vaknade jag av att en gammal man steg upp, tog vatten direkt ur karaffen, gurglade sig ljudligt och sprutade ut vattnet över golvet. Hade nu detta följts av skurborste och trasa ändå, men det gjorde det inte.

Nästa morgon gick färden vidare mot Marmaris genom ett stundom exotiskt och mycket vackert landskap med pinjeklädda bergsluttningar ned mot Medelhavet.

Vid ett tillfälle såg vi uppifrån bergen en kilometerlång snörrät allé över slätten under oss. När vi sedan kom dit fann vi att den bestod av väldig eucalyptus. Det var mycket vackert.

I Marmaris började det verkliga äventyret.

När jag kom dit väntade det grekiska passagerarfartyg som trafikerade Rhodos in om någon timma. Glad i hågen gick jag till hamnen för att följa med men så enkelt var det sannerligen inte. Det visade sig helt enkelt omöjligt för jag hade ingen biljett. Ja men då kan jag väl köpa den ombord. Jo då men jag får inte gå genom tullen utan att visa upp min biljett. Fanns det ingen agentur för rederiet i Marmaris då där jag kunde köpa biljetten. Nej.

På den tiden (liksom kanske även nu) var turkar och greker så fientligt inställda till varandra att de gjorde allt för att sabotera. I båda länderna kunde de vara mycket gästfria och vänliga tills de hörde att man tänkte sig till det andra landet då de omedelbart blev sårade och mycket reserverade. Vad hade jag där att göra när här var så bra?

Alltså såg jag fartyget både komma och gå. Gissa att jag var sur!

Och hur skulle jag nu komma iväg?

Jag hade stött ihop med tre amerikanska flickor som hade samma problem som jag och tillsammans försökte vi nu hitta en utväg. I denna lilla ort var det mycket svårt att hitta någon som talade engelska. Tyska var inte heller gångbart och franska som en tullare åtminstone talade något så när hjälpligt är ju inte precis mitt språk men till slut fick jag ändå klarat ut att vi skulle kunna hyra en fiskebåt för ändamålet.

Men nu nya problem. När de äntligen fått betalt för överresan efter att vi fyra skrapat ihop varenda turkiskt mynt åt dem gick vi glada till tull och passkontroll för att klareras ut. Men tji fick vi. Vi hade inte längre den lilla ynkliga summa i turkiskt mynt som måste betalas i stämpelavgift innan vi fick lämna landet. Alla hade vi naturligtvis dollarchecker men till ingen nytta ty de fick då endast inlösas i bank och det var helgdag. Vid varje växlingstillfälle hade detta stämplats på ett särskilt papper som vi fick vid ankomsten och som skulle visas upp vid utresan. Så det gick alltså inte att växla svart heller särskilt som vi fått tullarnas uppmärksamhet riktad mot oss. Jag ville inte bli fast där två dagar och lyckades till slut få tag i stadens ende bankkamrer som vänligt nog från sitt hem tog oss till banken där vi fick våra pengar.

Tyvärr hade jag vid det laget gjort slut på alla småcheckar varför jag måste växla in en 50-dollars som då var värd ca 200 kr. Stämpeln kostade kanske fem och vad skulle jag göra av resten? Jag fick inte föra ut dem och inte växla dem tillbaka. Efter vad jag trodde var detta ett inte alltför ovanligt sätt för tullarna att pressa sig till lite extrainkomster men hej vad dom bedrog sig den här gången. Inför deras kontrollerande ögon delade jag ut alla dessa pengar till barnen nere i hamnen. Så det var åtminstone några som fick gott av den här historien men för min reskassa som liksom alla mina reskassor var synnerligen blygsam var detta ett kännbart avbräck.

Efter detta hamnade vi i den lilla fiskebåten vars råoljemotor tuffade i väg med oss ut genom den trånga vackra fjorden med röda klippstränder. Framför oss hade vi en ovanligt praktfull solnedgång tills den försvann och så småningom ersattes av en djupt mörkblå himmel med en gyllene fullmåne.

Där satt vi i den lilla båten med våra bara fötter dinglande över relingen ner i det ljumma vattnet medan vi sjöng sånger ibland tillsammans och ibland för varandra. Nog hördes där både: He is a jolly good fellow och Auld lang sayn. Och jag bidrog nog med Om sommaren sköna och andra svenska folkvisor.

Och på detta sätt möttes vi så småningom av doften som strömmade mot oss från Rhodos rosor.

Nog finns det sämre sätt att färdas till denna ö!

Pammukale

Pappa, nu får du hoppa i. Här behöver du inte frysa.

Ja så ropade min elvaårige pojke, Andreas, För han låg och plaskade med palmer och rosors och oleanders prunkande blomsterprakt runt omkring sig. Nej inte behövde jag frysa i det vattnet, kristallklart och 38 grader varmt. Vi badade i Pamukales heta källor i en utomordentligt vackert ordnad till dels naturlig bassäng. Här fanns badhytter med badbyxor och handdukar att hyra. Efter ett mycket långt bad på denna härliga plats smakade det bra med en riktigt god och äkta turkisk kebab i deras lilla restaurang med den fantastiska utsikten över slätten långt där ner under vårt ”bomullsslott” vilket Pamukale betyder.

Andreas och jag var ute på en månads tågluffarresa. Dagen innan hade vi genomkorsat hela ”månlandskapet”, stort som halva Blekinge, i Göreme- och Ürgüp-området där Andreas bland annat var nere i den underjordiska stad som upptäckts några år tidigare. För några tusen år sedan bodde här mer än 10 000 människor i åtta sammanhängande våningar under jorden inhuggna i den tämligen lösa vulkaniska tuffen. Jag kommer att berätta ner härom i andra sammanhang.

Vi jäktade runt med vår guide och hans bil från halv nio på morgonen till klockan fyra på eftermiddagen. Vi hann nätt och jämt lasta av vårt gepäck från bilen till bussen innan den gav sig av mot vårt mål, Denisli som vi anlände till klockan fem på morgonen. Det var tufft. Andreas sov på baksätet största delen av natten men för mig blev det inte så många minuters sömn.

När vi så kom fram gällde det att hitta ett hotell. Det var en tröttande vandring innan vi fick ett som lämpade sig för vår kassa. Vi fick bankat upp en sömnig portier som högst motvilligt släppte in oss och efter mycket om och men anvisade oss två sängar i ett rum. Mycket har jag under mina många resor sett men aldrig så skitiga madrasser. Askgrå är ett uttryck sällan använt om lakan men här var epitetet på sin plats. Jag är sannerligen inte kinkig men någonstans går det en gräns även för mig, så jag gav mig inte innan jag fick den sure och motvillige karln att ur ett linneskåp plocka fram var vårt lakan. Det gick nämligen hans manliga ära för nära att utföra detta kvinnogöra. Med hjälp av några säkerhetsnålar fick vi de pyttesmå lakanen att nödtorftigt skyla de bedrövliga madrasserna Väl hemma i Umeå igen upptäckte vi att jag hade flatlöss vilka näppeligen kan ha införskaffats på annat sätt än från dessa madrasser. Usch ja!

Efter några timmars sömn tog vi oss med en liten lokalbuss till det närbelägna Pamukale Redan från långt håll på slätten såg vi det pampiga vita ”bomullsslottet” gnistra vitt i solen, där det reste sig något hundratal meter mot skyn. Ju närmre vi kom desto mer fascinerande blev denna naturens fantastiska skapelse.

Högt uppe på berget rinner vulkaniskt hett kalk- och magnesiumkarbonathaltigt vatten fram för att efter att ha gett oss och andra vår badglädje däruppe så småningom rinna utöver den höga branta klippan. När vattnet kallnar i luften faller karbonaterna ut som mikrokristaller och bygger så upp den gnistrande vita klippan och bildar stora snäckformade bassänger fyllda av i de ljusaste nyanser av blått och grönt. Här satt vi på bassängkanterna med den vita klippan stupade rakt ner under oss mot den stora slätten. Utsikten var underbar med Denisli skymtande i fjärran.

Medan vi sedan väntade på den buss som från Denisli skulle ta oss vidare till Efesus kom rop från alla håll: Andreas, Andreas. Bakom den ena bussen efter den andra stack ett svarthårigt pojkhuvud fram, ropade sitt Andreas och gömde sig igen. Det blev en riktig liten sport. Härliga ungar!

Vid ett tillfälle skulle vi gå på den offentliga toaletten. Det var allt en tämligen rolig min käre son visade upp då han av vakterna hindrades att följa med in på herrarnas utan ville fösa in honom till kvinnfolken. Då jag med mitt krokiga pekfinger framför grabbens gylf demonstrerade att han nog ändå skulle följa med mig spreds ett stort förstående leende över vakternas ansikten och Andreas slapp förvisning till ”kvinnoklubben”.

Så bar det av till Efesus där vi bland annat var inne i det lilla stenhus där Maria, Jesu moder sägs ha slutat sina dagar efter att ha följt Johannes på hans väg genom Mindre Asien.

Från Efesus gick färden ut till Halikarnassos för båtfärd till Samos.

Tunisien

Efter en tågluffarresa 1983 som fört min dotter Cecilia genom Danmark, Frankrike, Spanien, Marocko och Algeriet med Saharas stora oaser ända ner till Hoggartmassivets tuareger kom vi över det stora saltträsket Chott el Djerrid in i Tunisien och ut till ön Djerba där vi vilade ut några dar efter våra strapatser.

Innan vi for hemifrån bad jag min då femtonåriga flicka tala om vad hon helst skulle vilja uppleva på sin resa.

— Jag skulle vilja rida längs en strand på en arabisk hingst!

Detta var ju lättare sagt än gjort då vi inte sett en enda strand förrän vi kom till Djerba.

Där bodde vi i alla fall mycket trevligt och fick god mat på hotellets fina restaurang och Cecilia som är en riktig fisk fick bada vid den fina stranden där till och med jag gick i men egentligen bara för att kunna fotografera utifrån vattnet.

Jag hade hela tiden haft hennes önskan levande för mig och var mycket ivrig att få den uppfylld och nu kunde det äntligen tänkas finnas en chans.

Och mycket riktigt, ett stycke bort längs stranden stod en man med några fina hästar. Dessa var till uthyrning så nu fick Cecilia sitta upp på en vacker mörkbrun men ganska liten hingst och så red hon sida vid sida med mannan på hans häst i full karriär på stranden vid Djerba fotograferad av sin stolte och mycket glade far.

HEM

Senast ändrad 2001-06-06