Ondska?
Min morfar hade anlagt
parken i Lysekil, den lilla köpingen, där knappt ett grönt strå stod att se
bland klipporna där ute i änden på Stångenäset. Nu stod jag med min lille bror
Calle och skol- och lekkamraten Konrad utanför parkgrinden mot hamnen. Konrad
och jag var i tioårsåldern och min bror fyra. Han stod framåtböjd och ritade i
sanden med en pinne. Helt plötsligt, utan minsta tänkbara anledning, gav Konrad
min lille bror en våldsam spark i magen.
Calle ramlade omkull och låg där storgråtande. Konrad sprang och jag
efter. Han rusade upp på en hög med knott, smågatsten, utanför Lundboms villa.
Med en knott i var hand hotade han mig men utan framgång. Jag sprang på honom
och han kastade stenarna på mig. Han förstod att han aldrig skulle hinna få upp
och kasta fler, så han sprang några tiotal meter till huset där han bodde.
Dörren var låst så han kom inte in. Nyckel hade han väl men skulle aldrig hinna
få öppnat innan jag fått fatt i honom. Han sprang runt och runt huset med mig
efter sig. Hela tiden ropade han i högan sky efter hjälp, tills hans många år
äldre kusin som bodde i samma hus hörde hans förtvivlade skrikande och räddade
honom in.
Vi hade börjat samtidigt i småskolan för fröken Hildegard. Han var
redan då mycket vacker, för att så småningom bli vad man kanske kunde kalla
bildskön. På den tiden lekte man mycket indianer och vita. Konrad var utrustad
med en vacker indiandräkt i imiterat skinn med fransar och så stilig
fjäderuppsättning i håret. Han kom att kallas cowgirlen.
Han var inte bara vacker utan också mycket begåvad och fick hoppa över
en klass och börja realskolan ett år före oss andra.
I gymnasiet i Uppsala dit hans familj flyttat var har lika framgångsrik
och inte bara i studier. Alla flickor föll för honom. På den tiden, för nära
sjuttio år sedan, gick nog de flestas flickor ur gymnasiet med sin oskuld i
behåll men så inte i Konrads närhet. Han gjorde det till en sport att förföra
sina kamraters flickvänner och sedan detaljerat berätta för pojkvännen om den
älskog denne själv aldrig fått avnjuta.
Efter att han lyckats förföra flickvännen till skolans starkaste pojke
valde Konrad att berätta detta för denne då de var ute och gick tillsammans.
Den intelligente Konrad provocerade sin kamrat till desperat ursinne, denna
gång genom att förnedra flickan genom att utbreda sig över hur bedrövlig
flickan var i sängen. Konrad hade planerat detta väl. Han gick på pojkens
vänstra sida med sin egen vänstersida hela tiden tätt intill ett plank ett högt
plank. Med hånfulla åtbörder fick han den andre att helt tappa besinningen och
slå till för allt han var värd mot sin plågoande. Allt enligt Konrads plan. Han
duckade och den andre krossade sin hand mot planket.
Vad Konrad gjorde de närmaster åren efter studenten vet jag inte men
redan i tjugofemårsåldern tog den som mycket feg ansedde Konrad ändå värvning i
SS, Schutzstaffeln, Hitlers eget personliga garde. Vad gjorde han i denna
ökända organisation? Efter kriget flydde han till Argentina, där han sedan
levde i flera år till dess ödet hann i kapp honom.
Vad han gjort för att få en grupp män att anse honom värd en bestialisk
behandlig har ingen här fått veta. Man fick tag i honom och förde iväg honom
till ett avlägset järnvägsspår där man band honom till händer och fötter. Händerna
lades över ena skenan och fötterna över det andra. En medförd läkare förband
sedan stumparna. Han fick inte förblöda utan skulle leva med sin plåga.
Han blev hemtransporterad som ett paket och levde sedan som sådant
flera år på ett av våra universitetssjukhus. En mycket god vän till mig och
även hon en av hans gamla skolkamrater, besökte honom en gång men sedan aldrig
mer, så obehaglig var han mot henne. Vid samtal med personalen fick hon klart
för sig att personalomsättningen på den avdelning han låg var synnerligen stor
eftersom han förbittrade livet för alla som skulle hjälpa honom.
Under årens lopp dyker han sätt och hans öde återkommande upp i mina
tankar. Jag vill så gärna tro att ondska egentlige är frånvaro av godhet så som
mörker är frånvaro av ljus. Självfallet har alla gräsligheter både i koncentrationsläger
och på annat sätt med tortyr och ren sadism fått mig att inse att ondska är mer
aktiv än så. För det mesta kan man ändå tänka sig någon sorts anledning såsom
frustration, mindrevärdeskänslor, hämndbegär. Hos Konrad fann jag inget av allt
detta. Jag vet inte hur han behandlades av sina föräldrar men inget tyder på
annat än att han i alla avseenden hade ett gott hem. Visserligen kallades han
några gånger för cowgirlen men han mobbades definitivt inte. Han uppvisade inte
psykopatens likgiltighet inför sina offers lidanden utan tycktes klart avnjuta
deras plågor. Sjuttiofem år har gått sedan vi gick i skolan tillsamman och han
sparkade min lille bror i magen men ännu undrar jag:
Har Konrad visat mig att det
finns fristående och ren aktiv ondska, ondska som egen kraft, sitt eget
ändamål?
Senast ändrad 2002-10-14