Orouro

Så småningom kom vi fram till Orouro i Bolivia efter att de sista kilometrarna eller kanske milen ångat fram på en järnvägsbank någon halvmeter över väldiga saltträsk, omväxlande med saltstäpp, där jag såg de första betande lamorna.

Orouro är en nästan ren indianstad i sydvästra Bolivia. När jag väl installerat mig där gick jag till ett apotek. Mina holländska vänner och andra jag träffat på tåget ämnade ta sig till huvudstaden Sucre över silverstaden Potosi på 5300 meters höjd över havet. Eftersom jag var orolig för att min enda lunga inte skulle räcka till för den tunna luften på den höga höjden gick jag till apoteket för råd och för att eventuellt hyra syrgasutrustning. Det skulle bli för dyrt för mig och ganska otympligt, plus att bli en besvärande extratyngd. På apotekarens vänliga inrådan beslöt jag mig för att ta mig till Sucre med flyg. Apotekaren frågade mig, han som alla andra, var jag kom ifrån. När jag svarade Sverige lyste ansiktet upp och så pekade han tvärs över gatan och sade att där hade en god vän till honom sin järnhandel och han var från Sverige. Jag gick naturligtvis dit och träffade en sonen till en jägmästare i Umeå som omkommit på Umeälvens is. Umeå var då min egen hemstad.

Jag blev naturligtvis mycket vänligt mottagen varefter han i sin bil guidade mig och holländarna runt i stan och högt upp till en gång världens största tenngruva. Denna hade ägts av en indian som från yttersta fattigdom med alla medel, lagliga som olagliga, korruption

och slavpiskor över de indianska gruvarbetarnas ryggar blivit världens rikaste man. Tala om uppkomling! Jag har läst en bok om denne fascinerande och skräckinjagande man.

Vid middagen hemma hos järnhandlaren och hans tyskfödda hustru visade han mig en telefon. Den stod på en hedersplats på eget bord i rosenträ i hans fina salong. Det var en urmodig LM Ericson vevtelefon med separat hörlur och taltratt. När han såg min litet undrande blick på åbäket förklarade han varför det hedrats så. Jo den hade en gång haft hedersplatsen på tennkungens skrivbord. Långt innan det fanns en enda telefontråd i hela Bolivia hade han ändå egen telefon, status för en, en gång mycket fattig liten indianpojke.

Jan berättade en del om både Bolivia och Chile som sällan kommer till vår kännedom,

Detta var ju 1978, inte alltför långt efter att Pinochet lät mörda Allende och övertog makten. I all svenska tidningar fick vi läsa om den änglagode demokratiskt valde Allende mördades av diktatorn och skurken Pinochet, Varje tidning med självaktning hade sänt dit någon reporter för att få konstaterat dennes våldsutövning. Efter allt att döma gick varenda reporter först till chilekommitén för att få förhandskunskaper och referenser. I chilekommitéerna fanns endast kommunister eller andra brandröda. Vilka upplysningar och referenser fick våra naiva reportrar av dessa. Efter att först ha proppats fulla med kommunistisk propaganda skickades de till lika eldröda kompisar som lyckats stanna kvar hemma. Dessa skickade honom sedan vidare till lika eldröda kompisar och vår reporter återvände till Sverige med bagaget naturligtvis fullt av skräckhistorier om hur diktaturen förtryckte folket.

Jag hade själv talat med många i Chile från alla samhällsnivåer. Från alla fick jag samma besked. Under Allende svalt folk; köerna kunde vara kilometerlånga till brödbutiken. Nu var köerna försvunna och ordning rådde. Ingen enda av de 20-25 människor jag talade med ville ha Allende tillbaka.

Detta bekräftades nu fullständigt av Jan. Dessutom berättade han något som aldrig nått hit. Sovjetiska krigsfartyg låg i flera chilehamnar och man hade redan påbörjat byggandet av en sovjetisk marinbas. För USA var det naturligtvis olidligt med något sådant så nära inpå knutarna varför de naturligtvis kraftfullt stödde Pinochet.

Det sades i Sverige att Allende var lagligen och demokratiskt vald. Vad som inte kom fram till oss här hemma var vilken form av demokrati som förde honom till makten. Chile hade 7-8 partier och det parti som hade fått flesta rösterna tillsatte president. Det kunde alltså räcka med 20-25%. Så skedde då Allende genom en liten minoritet av folket kunde "legalt" ta makten över en bred men ej sammanhållen majoritet. Detta var orsaken till att Pinochet med våld tog den makt han i ett samhälle av vår demokratimodell från början skulle fått.

Och så berättade Jan om det vanvettiga tillståndet i Bolivia innan den nuvarande juntan tagit makten, Under åtta år hade man haft 80 "revolutioner" i landet, alltså nära en per månad. Dessa tjänade egentligen endast ett syfte, att komma åt och plundra det som kom in till statskassan. Innan en minister hade hunnit orientera sig i den förres lådor, om han nu hade något intresse härav, så kastades han ut av nästa bandit men ändå lite grand rikare. Vad fick då folket?

I Sverige liksom i övriga Europa har vi en glidande skala av klasser. Så är inte fallet i länderna på Altiplanon. Där finns en bred underklass i misär, militären och en ytterligt rik överklass av jord och industriägare. Dessa mutade ofta taxeringsfolket till att göra dem i det närmaste skattefria. De satte in sina pengar på nummerkonton i Schweits och hade lyxvåningar lite här och var i världen. Underklassen som i mycket stor utsträckning var analfabeter kunde inte få någon ändring till stånd; de röstade i om möjligt ändå större utsträckning än vi svenskar på den som lovade mest även om han inte hade ringaste chans att hålla sitt löfte. Och överklassen betalade som sagt knappast något av den skatt som skulle behövts för en civiliserad stats existens. Återstod alltså militären. I varje fall officerarna hade en hygglig utbildning men använde den inte på något sätt för landet tills för sju år sedan en junta av några mycket höga officerare såg det som sitt ansvar att hjälpa sitt land på fötter. Därför tog de makten och bestämde sig för att behålla den i åtta år varefter fria presidentval skulle hållas och juntan lämna över sin makt. Deras målsättning var att under dessa åtta år bygga ut kommunikationerna i detta oerhört svårframkomliga land så att frukt och grönsaker kunde transporteras från de ymniga områdena, Las Yungas, på Andernas västsida ner mot Amazonbäckenet upp till högplatån som kunde leverera majs, potatis, ull hudar och industrivaror tillbaka. Den andra stora uppgiften var ett hygienprogram som i första hand gick ut på att skaffa folk rent vatten och sanera och bygga ut avloppssystemen. I Bolivia är tre språk förhärskande, spanska, quetchua och amara. Största delen av befolkningen förstod bara sitt eget språk. Viktigast av allt ansåg juntan vara att alla invånare i landet skulle kunna förstå varandra. Man byggde i detta fattiga land på mindre än sju år över 2000 skolor. Alla barn blev skolpliktiga och tvungna att lära sig alla de tre sinsemellan så olika språken. Man såg också till att alla barn hade ekonomisk möjlighet att gå i dem. Detta åstadkom alltså denna militärdiktaturjunta på några få år. Smaka på ordet militärdiktaturjunta, sammansatt av tre av språkets mest kontroversiella ord.

De gjorde dock ett mycket grovt misstag. De höll sitt löfte, anordnade efter de åtta åren ett helt fritt presidentval och avskaffade sig själva. Detta fick jag veta hemma i Sverige. Valet blev lyckat men redan efter ett par få månader var nästa revolution i gång och en ny skurk placerades på "tronen". Juntan borde självklart förstått att man i ett analfabetiskt land inte på så kort tid kan uppfostra ett helt folk till demokrater. Man hade kanske behövt fem gånger så lång tid.

Så småningom flög jag till Sucre. Jag hade beställt flygbiljett och fått den bekräftad men när jag skulle hämta den för att åka ut till flygplatsen fick jag beskedet att planet redan var fullt så jag kunde inte komma med. Det gjorde jag i alla fall för jag gav mig inte innan jag fick plats i cockpiten mellan flygarna. Den flygfärden hörde inte till mina sämsta med Altiplanon under mig och Anderna med sina toppar ibland ganska nära ibland långt bort i fjärran.

Jag nämnde att Sucre är Bolivias huvudstad och detta är sant. Sucre är den administrativa huvudstaden medan La Paz räknas som den merkantila.

Sucre är en vacker stad nästan helt i vitt med många praktfulla barockbyggnader och kyrkor. När jag kom till den stora katedralen var den stängd för besökare. Efter en del besvär fick jag letat upp den gamle präst som hade huvudansvaret för katedralen. När han fick klart för sig att just då var min enda möjlighet att besöka hans klenod hämtade han muttrande en ung indianflicka som han gav en jättestor nyckel med beskedet att följa mig till kyrkan och låsa upp. Glatt och rart drog hon iväg med mig och ledde mig in i den ståtliga men mycket mörka katedralen. Och så visade hon mig deras världsberömda dyrgrip, guldmadonnan. Madonnan var i kroppsstorlek målad på en än större guldplåt så även gloria och andra attribut kunde få plats. Hon hade vid nästan krinolinartad blå klänning fullsatt med tämligen små ädelstenar. Livet var besatt med diamanter, rubiner, någon safir och många stora och små smaragder. I tiaran satt en jättestor caboushongslipad safir. Dessa var udda juveler som placerats på deras madonna efter att hon hjälpt dem i nöd, sjukdom eller dödsfara.

Simon Bolivar, deras store hjälte som till och med gett sitt namn åt detta land råkade i en strid in i svår dödsfara. Han lovade då madonnan att hon skulle få hans juvelbesatta klocka om hon räddade honom. Hon gjorde detta och nu sitter alltså den store frihetshjältens klocka att beskåda på jungfruns blygsamma barm.

1978 då jag var där hade madonnans pekuniära värde av experter uppskattats till omkring 80 miljoner dollar. Vad skulle detta bli i dag, tro? Och denna oerhörda dyrgrip förvarades i en kyrka vars bakdörr visserligen hade ett jättestort lås, ett lås som varje något så när händig människa borde kunnat få upp på några minuter. Enda förklaringen till att madonnan fortfarande finns kvar eller åtminstone hennes ädelstenar och Bolivar klocka måste vara indianerna ännu oerhörda till och med vidskepliga respekt för religionen.

Men vad händer när sekulariseringen fortskrider även där liksom i den övriga kristenheten? Kommer man att sätta dit bevakningsanordningar före eller efter att madonnan skändats?

Indianflickan som var i sjuttonårsåldern, blev samman med en väninna min guide i Sucre. Ibland var även hennes bror med. Jag har kvar fina porträtt på syskonen. De ordnade så att jag fick köpa en mycket fin tröja av alpackaull i naturfärgerna grått, brunt och svart.

Jag gav väl motsvarande ungefär tretio kronor för den vackra och varma tröjan.

Den tröjan skulle jag haft när jag en morgon reste till marknaden i Tarambuco. Klockan halv sex klättrade jag fruktansvärt sömnig upp på ett lastbilsflak med ett otal indianer som sällskap. Vid sidorna och där bak satt drygt metern höga lämmar som skulle hålla den levande lasten på plats. Levande last ja, inte bara jag själv och indianerna utan också lamor getter och höns. Hönsen var, sex i varje, insydda i säckar så att bara huvudena stack ut. Det är mig en gåta jag aldrig förmår lösa, hur de kunde överleva den 4 1/2 timmar långa resan. De var förresten inte med på utresan men tillbaka efter att de inhandlats på marknaden.

Jag stod klämd mot förarhytten. Det var så trångt att man upplevde det som om man inte ens kunde röra på tårna i skorna. Ingen som inte stått på det här viset på ett lastbilsflak från Sucre och tillbaka igen kan föreställa sig denna färd på sammanlagt 9 timmar, Innan solen gick upp och helt oskyddad i tunna kläder stående med iskall vind fylld av kalkdamm for vi på vägar otroligt miserabla. Bilarna skakade och for så nog behövdes lämmarna för att hålla oss kvar ombord. Ett tjugotal bilar gick i karavan med tio, femton meter emellan sig. Varje bil rev upp väldiga moln av kalkdamm som kastades rakt mot nästa bil i karavanen. Ibland blåste molnen undan eller vägen dammade inte lika mycket men största delen av färden såg jag inte ens kylarmärket fastän jag stod ända framme vid förarhytten. Vi var ju på Altiplanon den oerhört stora slätten tre-fyratusen meter över havet mellan Andernas västra och östra bergskedjor. Tre länder, Bolivia, Peru och Equador samt delvis också Colombia ligger till största delen på denna kalla ogästvänliga slätt vars bördighet lämnar mycket övrigt att önska. Landskapet var för det mesta mycket enformigt, för det mesta helt trädlöst. Men inte alltför sällan såg man de gracila Shinus molle, rosépepparträden, och då för det mesta vid vägkanten.

I en stor pil utanför ett adobehus hade man lagt stacken av torra majsblad så högt uppe att inte lamor, getter eller får skulle äta upp den innan det var dags. Ofta var slätten mager stäpp. Ibland var landskapet genomskuret av djupa raviner, canyons, där en flod brusade några tusen meter längre ner. På några ställen växte ståtliga eukalyptusträd. Eucalyptusen har blivit ett riktigt karaktärsträd över hela den Sydamerikanska kontinenten trots att det första trädet planterades här för mindre än hundra år sedan. Kommet från Australien har det acklimatiserats här utomordentligt väl och ovanligt nog har man inte sett några som helst oönskade konsekvenser av detta artfrämmande träd. Det växer synnerligen snabbt, ger bränsle i detta bränslefattiga land och ett bra virke som motstår förruttnelse bättre än de flesta andra träslag. Alltså tycks detta vara en mycket lyckad import.

När vi efter fyra och en halv timma, genomfrusna, omskakade och fulla av kalkdamm både in- och utvärtes kände i varje fall jag mig mer död än levande. Så snabbt som möjligt fick jag sökt upp ett schapp där man serverade chicha, majsöl. Jag vet inte hur jag skulle gillat detta blaskiga, syrliga öl utan humlebeska här hemma men där och då var den en gudadryck som efter någon liters nedsväljande hade tagit med sig åtminstone huvudparten av kalk i mun och hals. Vänliga indianer bjöd på mer så efter ett tag befann jag mig i ett tillstånd som var en aning mindre nyktert än normalt. Som väl var låg alkoholstyrkan mellan lättölets och pilsnerns skulle jag tro.

Tarambuco är även bland indianerna vida känt för sin särart. Klädedräkten är mycket speciell. Männens hattar är gjorda av kohud som blötlagts och hamrats ut till något som liknar våra störthjälmar. Ett smalt uppvikt brätte går från pannan i en vacker båge ner över öronen och runt bak nacken De svarta hattarna är på brättets kant behängda med små kulörta tofsar i korta snören. Egenartat men vackert. Deras ponchor är vävda i lysande färger och vackrare än några andra jag sett. Över axeln hänger en lika vackert, men med finare tråd, vävd väska ca femton gånger tjugo centimeter stor. Detta är deras kokabladväska. Kvinnorna var inte lika uppseendeväckande klädda förutom genom sina hattar. Huvudsakligen minns jag svarta långa vida klänningar åtdragna i midjan. Men som sagt hattarna! De var av flätat strå, med platta kullar och mycket breda brätten, allt översållat med en uppsjö av glaspärlor och paljetter i alla de färger. De var verkligen stiliga. Men det viktigaste här i Tarambuco var inte kläderna, det var kokahandeln. Efter allt att döma låg orten inte långt från Las Yungas, de yppiga skogarna på Andernas östsluttningar ner mot amazonbäckenet. På dessa sluttningar från Bolivia, genom Peru och Equador och långt in i Colombia odlar man kokabusken för eget bruk och avsalu. Tarambuco är en stor marknad härför men sannolikt nästan hundraprocentig för inhemskt bruk eftersom den ligger olämpligt till ur transportsynpunkt.

Jag köpte här en liten kokaväska som jag tog hem. Här hemma fanns det fortfarande kvar några smulor kokablad kvar. Mina unga vandrarvänner ville upp på en liten närbelägen bergstopp ca 300 meter högre än marknaden just för att kunna få en bra överblick över den. Ungdomarna rusade iväg i en farlig fart och jag kom långt efter stånkande som en astmatisk ångmaskin. Visserligen hade jag ju bara en lunga mot deras två men detta hade aldrig tidigare betytt någon skillnad i ork. När jag kommit halvvägs och halvdöd upp, vände en ung flicka tillbaka till mig. "Ta här" sade hon och räckte mig ett litet "paket" kalk inlindat i kokablad. Detta skulle jag tugga. Vilken fullständigt otrolig effekt! Efter bara några minuter kunde jag springa lika bra som ungdomarna och var nästan ikapp dem vid toppen. Jag tog pulsen som var så hög att den ej gick att räkna men ändå väl över tvåhundra. Men bara efter en minut var den nere i sjuttio. En mirakeldrog! Jag hade på nolltid tagit mig upp från 3100 meters höjd till 3400 med min enda lunga.

Jag kommer att skriva mer om kokan på annat ställe.

Från Tarambuco åkte vi på samma "bekväma" vis våra fyra och en halv timma tillbaka till Sucre men nu i stark hetta då solen hunnit värma upp detta land så långt från havet.

Men nu skulle jag vidare till La Paz, Bolivias kommersiella huvudstad och tillika jordens högsta, Jag flög först till Cochabamba och sedan vidare. Detta blev en av mitt livs mest fantastiska flygresor. Vi flög över ett oerhört bergigt landskap som hör till de allra högsta delarna av Anderna. Ibland hade vi i stället högslätten under oss, men så! Illimanni! Reste sig upp till mäktiga 6482 meters höjd över havet och vårt plan nästan snuddade vid de glänsande snöklädda sidorna nästan ända uppe under toppen. Berget låg i strålande sol på vår styrbordssida och till vänster om oss djupt där ner under oss tonade den väldiga gråbruna slätten bort i ett fjärran väster. Det var en oerhörd och i alla bemärkelser svindlande känsla.

Flygfältet för La Paz (Freden) låg över 4000 meter över havet på den blåsiga slätten som slutade med en brant 400 meter ner mot staden som låg som i en skål på 3600 meters höjd. Den utgjorde en betagande syn. En buss förde oss dit ner och med handbokens hjälp hittade jag så småningom ett acceptabelt "hotell". Detta låg alldeles i närheten av ett av stadens marknadstorg huvudsakligen för matvaror. Där köpte jag varje kväll frukosten för nästa morgon. Den bestod av en jätteavokado (Persea occidentalis)på dryga halvkilot och som dessert en nästan lika stor chirimoja (Anona cherimolia). Båda dessa fruktsorter var av yppersta kvalitet och mognad de fyra-fem gånger jag frukosterade på dem. Ja, jag saknar ännu dessa underbara morgonmål.

Här fanns också annat exotiskt. I ett stånd låg några små flådda kroppar. Det tog mig en stund innan jag förstod att det var marsvin som här var uppskattad föda. Jag kom dock aldrig i tillfälle att smaka på dem.

Under incarikets tid ålades folk i de underkuvade delarna av det omfattande väldet allt efter var de bodde. Deras rörelsefrihet var så begränsad att man bra nära skulle kunna säga att de hade byarrest. Genom att de var tvingade att alltid bära dessa kläder visste myndigheterna alltid var man hade dem. Mycket svåra straff drabbade dem som bröt mot dessa lagar. I dag får man naturligtvis gå klädd hur man vill men vanorna sitter i, så att experter än i dag har ganska lätt att se varifrån folket på de stora marknaderna kom. Huvudbonaderna utgjorde speciellt sådana markeringar, I La Paz hade ett dominerande antal kvinnor bruna kubbar som satt så högt uppe på skulten att de rimligen måste haft hattnålar (eller klister) för att hålla dem kvar. Deras kläder var mer färggranna än kvinnornas i Tarambuco.

Staden var av naturliga skäl ganska kuperad och jag kan försäkra att en 63-åring som jag med bara en lunga undvek att springa i uppförsbackarna. Jag klarade annars höjden ovanligt bra men fick ändå en del huvudvärk första dagen här, så jag gick till ett apotek för att få något i stil med Magnesyl. Apotekarn skrattade och sa: "Det är bättre att du går tvärsöver gatan till hörnhuset mittemot och beställer en kopp grönt te i konditoriet där". Det gjorde jag och efter bara några få klunkar blåste huvudvärken iväg. Rent mirakulöst! Jag hade satt mig vid ett bord där en indian redan satt. Vi kom naturligtvis i samspråk. Han var i femtioårsåldern och kemiingenjör som jag. När han såg mig dricka mitt gröna te berättade han att hans folk säger att kokan är den röde mannens välsignelse men den vite mannens förbannelse. Gruvarbetarna med sitt ytterst hårda arbete på 4000-5000 meters höjd över havet skulle aldrig klara detta utan koka. Hans far var över 90 år gammal och hade sedan tidiga år tuggat kokablad och gjorde det fortfarande och det i stora kvantiteter. Han var kärnfrisk och visade inga som helst tecken på att ha tagit någon skada av sitt tuggande. Man hinner inte få i sig mer än tämligen begränsade mängder kokain hur flitigt man än tuggar och så mycket tycks i alla fall indianerna tåla. Men lika mycket som en indian får i sig genom att tugga alla dygnets vakna timmar kan man få i sig genom en enda liten pris. Vi tuggar inga kokablad, den vite mannen snusar det rena vita kokainet som kräver ständigt ökande och nedbrytande doser. Detta har jag berättat för de skolklasser där jag hållit antirasismföreläsningar och så visat dem den vackra lilla kokainväskan och de små bladsmulorna.

Staden hade en vacker barockkatedral med guldglänsande interiör, liksom nästan alla kyrkor i denna del av världen. Så mycket förgyllning ser man aldrig någon annan stans, vilket ju är naturligt när man tänker på incarikets guldskatter och att de erövrande katolska spanjorerna ville tacka Jungfru Maria och Gud Fadern för stöldgodset.

Här fanns också breda vackra avenyer och imponerande höghus Centrum i staden verkade mycket modern och allt man kunde önska sig fanns att köpa i de många affärerna.

Under mina strövtåg kom jag till stadens stora häxmarknad. Där fanns hundratals underliga ting, för en västerlänning omöjliga att identifiera liksom vad de skulle användas till. Det fanns en oskriven lag att man inte fick fotografera där för då kunde man därmed ta bort trollkraften från det fotograferade. Nu kanske jag åstadkom kommande olyckor för blivande husbyggare. Jag höll nämligen min Pentax på magen och knäppte en bild av ett stånd medan jag såg åt ett helt annat håll. Hade man upptäckt vad jag gjorde skulle man nog ha slagit sönder både kameran och mig. Nu har jag i alla fall en bild på något som nog ytterst få människor skulle kunna gissa sig till vad det var. Det var en stor samling torkade lamafoster. Varför skrev jag då om att ha orsakat kommande olyckor för husbyggare? Jo, indianerna här anser att man måste gräva ner ett lamafoster i husgrunden för att ej huset skall drabbas av olyckor. Under uppförandet av ett höghus drabbades man av några olyckor innan man kommit upp till tredje våningen. Arbetarna kom underfund med att man aldrig grävt ner något lamafoster varför de vägrade fortsätta arbetet tills man rivit de redan uppförda två våningarna och kontrollerat att ett lamafoster verkligen blev nedgrävt. Indianerna är officiellt kristnade och av naturliga skäl till katoliker men deras kristendom är mycket uppblandad med vidskepelse och delar av deras gamla religion.

Som vanligt träffade man på en många unga ryggsäcksbärare på övernattningsställena. Jag återfann mina två holländare och de flyttade till mitt "hotell". Någon där berättade att det fanns en mycket sevärd väg från La Paz till en liten stad Coroico i Las Yungas bara trehundra meter över havet. Holländarna, jag och en till hyrde en taxi för den 20 mil långa färden.

Först gick vägen uppför ända tills den i det omkring 4200 meter höga passet vände neråt igen. Där uppe på höjden fans inget annat än sten, grus och lavar. När jag sitter här och skriver märker jag hur lätt man slösar bort sina superlativer så man har inga kvar när man skall beskriva en sån här resa. Jag har redan använt oerhört, fantastiskt, enastående o.s.v. så vad skall jag nu ta till för att beskriva en väg som behöver tio mil för att föra mig dit en fågel bara behövt en? Hur skall jag kunna beskriva upplevelsen av att på några få timmar färdas genom nästan jordens klimatzoner från det arktiska tundraklimatet i passet ända ner till tropisk djungel. Eller hur det kändes att stanna bilen vid ett stup och nästan lodrätt ner se en liten vit sytråd som ingen sytråd är utan en brusande biflod till den mäktiga Amazonfloden mer än 2000 meter under oss. Eller alla kors vid vägens kant som vart och ett visade var något fordon störtat ner i djupet. Vid en vacker bergsflod med steniga stränder växte vår vanliga nyponros med doftande skära blommor uppefter en slänt växte en matta av praktfulla blå hortensior (Hydrangea) så tätt att man inte såg bladen för alla blomhuvuden. På en liten backe växte toffelblommor så tätt som maskrosor kan växa här som värst. De var mycket mindre än våra odlade, klart gula och mycket vackra. På sina ställen var marken helt täckt med ett dvärgris, inte mer än någon halv centimeter högt och tätt översållat av ljusröda hårda bär något mindre än lingon.

Som framgår av vägens längd går den längs bergssidorna i oerhört långa serpentiner. Där den vid ett stup bildar en hårnålskurva kunde man få den mest otroliga utsikt med floden långt där nere och vassa bergstoppar långt bort i fjärran som reste sig som öar ur molnhavet. Gyllene, manshöga gräs lät i förgrunden sina plymer genomlysas av solen. Och sedan mångmeterhöga trädormbunkar med sina breda mörkgröna solfjäderskronor! Ja, sedan djungeln med bambu, palmer, lianer och epifyter i träden såsom Ananasväxter (Bromeliace) och orkideer.

Den lilla staden Coroico låg mycket vackert på sin kulle, som redan sagts, 300 meter över havet. En liten saluhall låg så att man därifrån hade en hänförande utsikt över grönskande dalar längre ner höga branta berg där bakom och ännu längre bort de höga Andernas snövita, isiga tinnar.

I saluhallen låg högar med saltat och torkat lamakött, Jag var naturligtvis nyfiken så jag skar med min morakniv en liten flis som jag sedan tuggade på. Häpna och förskräckta ansikten vändes mot mig. Inte kunde man äta köttet rått! Jag förstod ju att detta inte var helt riskfritt eftersom man här knappast hade någon hälsovårdsnämnd som kontrollerade att köttet var fritt från dynt, trikiner eller annat mindre lämpligt. Jag tyckte i alla fall att den lilla flisan knappast kunde vara farlig och fick heller inga men av den. Smaken påminde väl närmast om får.

Utanför saluhallen pågick kommers med pepparfrukter, quinoa, okra, tomater och potatis, potatis, potatis. Altiplanon är ursprungslandet för vår älskade knöl och här förekommer den i många hundra varianter. Sorterna uppkommer ju genom kloning från plantor som genom små genförändringar, mutationer, gett potatisarna ett annat utseende eller annan smak än grannplantornas. Genom att plantera denna plantas knölar får man en multipel av den första plantan, alltså egentligen samma planta även om de satts i olika potatisland. Från alla dessa plantor får man alltså sortegen potatis tills nästa mutation ger en förändring. Är denna tilltalande vad gäller smak, avkastning, härdighet och/eller sjukdomsresistens så gör man av denna planta ännu en ny sort. Här i Coroico såg jag de vackraste potatisar jag någonsin sett. De var ganska små och nästan klotrunda men marmorerad i rött och gult. Högslätten och bergen runt om har givit världen värdefulla gåvor inte bara genom Solanum tuberosum utan flera andra från samma familj Solanacee, såsom tomaten, Solanum perseum, trädtomaten (tomatillon) Solanum arboreus och tobaken Nicotiana tabacum. Våra inhemska medlemmar av denna familj är alla mer eller mindre giftiga som bolmörten Hyoscyamus niger, belladonna Atropa belladonna, spikklubba, Datura stramonium, besksöta Solanum dulcamare och nattskatta Solanum niger.

Vi gick in i staden med de prydliga vackra husen målade i ljusa klara färger där vitt ändå dominerade. Vid ett litet torg fanns några dadelpalmer med ovanligt grova stammar i vilkas bladveck växte epifyter av olika slag som ormbunkar och kaktusar. Om det var den vanliga dadelpalmen Phoenix dactylifera eller kanariedadelpalmen som bildar alléer längs Medelhavets kuster Phoenix canariensis kunde jag inte bedöma för de bar inte frukt just då. På en av dessa stammar satt en affisch med ett stort färgporträtt av den jag en gång i Skanör fått mitt mantra kontrollerat av, Maharishi Mahesh Yogi. Världen är allt bra liten, åtminstone för Maharishi.

När vi sedan strävade uppåt igen såg vi hur branterna ibland var fläckade av jordskred orsakade av bilar som åkt av vägen och ner i djupet. ibland sträckte sig vägen längs en bergssida flera kilometer innan den i tväraste hårnålskurva vände tillbaka igen men i stigning uppåt. En helt otrolig väg!

Vid ett ställe där det nära en kurva fanns en liten plätt mellan berget och vägen stor nog för ett litet hus, nästan det enda vi såg på de tio milen fanns alldeles intill stupet fyra sådana lorrys som jag åkt med mellan Sucre och Tarambuco. Men det tog en bra stund innan man lyckades med att räkna dem så "invecklade" i varandra var de. Förarhytter, lämmar och motorhuvar var bortslitna. Det var en fruktansvärd syn. Men inga människor vare sig levande eller döda, och inget blod. Än i dag kan jag inte förstå detta. Dessa lorrys är ju praktiskt taget alltid betydligt mer än fyllda. Hur kunde då fyra sådana bilar nästan totalkrossas utan synliga tecken på att någon skadats. Hade denna olycka inträffat något tiotal meter före eller efter där den verkligen hände hade alla fyra kastats ner något tusental meter. Vi tittade de närmaste dagarna efter i tidningarna men denna olycka omnämndes aldrig så någon stor manspillan kan det knappast ha varit. Tur att vi slapp bli inblandade. Jag har åkt Trollstigen i Norge några gånger men jag försäkrar att den är en mycket liten lillebror mot vägen mellan La Paz och Coroico.

För att nå önskade mål måste man ofta ta taxi. Trots att taxi i alla länder är betydligt billigare än i Sverige, kanske kostar bara en fjärde- eller femtedel av vad den kostar här, hade jag ytterst sällan råd att ensam hyra en taxi. Jag ville till Chalcatay ett 6000.metersberg vars skidlift, världens högst belägna, går upp till 5250 meter. Jag lyckades få med mig ett engelskt par i 25-årsåldern till att dela bilkostnaden med. Jag minns inte längre hur många mil vi åkte över slätten innan vi började klättra uppåt, högre och högre. Så småningom nådde vi den lilla liftstationen där uppe. Nedanför fanns ingen snö denna årstid motsvarande vår september. Detta är ju tämligen nära ekvatorn bara omkring femton grader därifrån, ungefär lika långt från ekvatorn på norra halvklotet som Dakar i Senegal ligger. Därför ligger snögränsen mycket högt. Men ett stycke ovanför mig började is och snö som jag oerhört mödosamt försökte ta mig upp i för att försöka få se toppen. Efter verkliga strapatser ungefär hundra meter i höjdled var jag tvungen att ge upp. Varenda steg blev ett mödosamt företag och här hade jag sannerligen behövt två friska lungor. Men utsikten! Jag har redan beklagat mig över att ha gjort slut på superlativen men om jag försöker lite beskriva vad jag såg under och runt omkring mig kan jag kanske ändå ge något litet uttryck åt min upplevelse. Något tusental meter under mig låg den oändliga slätten som tonade bort i ett oändligt fjärran där borta i väster, Söder därom skymtade i den tunna luften Chiles berg 25 svenska mil bort. Under mig ner mot slätten låg små sjöar som glänsande ädelstenar i bergens gråa massor. Ur de mineralrika bergen hade metallsalter lakats ur och sköljts ner i sjöarna. En sjö lyste nästan cinnoberröd, en svavelgul, en annan smaragdgrön och åter en annan djupblå. Färgerna lyste starka och klara i det idealiskt fallande solljuset. Österut hade jag den ena bergstoppen efter den andra glimmande av snö där uppe i 6000-metrshöjderna och med is- och snöfläckar som tunnade ut längs bergsidorna. Och nu till den sista överväldigande synen. Långt där uppe i norr, många mil bort, lyste en lång och bred strimma av smält silver, Lago Titicaca, jordens högst belägna insjö, i solens strålkastarljus.

Jag glömmer aldrig Chacaltay.

HEM

Senast ändrad 2001-10-27