Ostron och kaviar

Spickemakrill med skalpotatis är inte fy skam och inte djuphavstorsk med persiljesås heller men nu tänker jag i alla fall skriva några rader om hur jag fått frossa på mina allra främsta favoriter, alltså: Ostron och kaviar. (Och jag menar inte Kalles!)

Under en sexmånaders resa runt hela Sydamerika hamnade jag bland annat i den lilla chilenska staden Puerto Mont. Den ligger långt söder om den större och betydligt mer kända staden Valdivia. Staden är centrum för Chiles ostronodling och export.

När jag väl installerat mig på stadens billigaste pensionat gick jag som gammal bohuslänning till hamnen. Där var inte bara båtar utan en mycket lång fiskhall där man kunde tillhandla sig havets alla frukter råa eller anrättade.

Där frossade jag i jättestora havstulpaner, räkor, krabbor med halvmeterlånga ben och så snäckor och musslor av olika slag. Och så fisk förstås!

Men först när jag ätit mig mätt på allt detta fick jag syn på ostronen och då var det så dags. Då hade jag inte plats till mer än tre stycken!

Nästa dag gav jag mig glad i hågen till hallarna för att leva på ostron. Men hej vad jag bedrog mig. Totalt tillbommat, om det nu var ett helgon som skulle firas eller det bara var en vanlig söndag minns jag inte. Däremot glömmer jag aldrig min mycket stora besvikelse.

Jag ger ju inte gärna upp när jag fått något för mig och nu hade jag gett mig sjutton på att få frossa i ostron. Efter diverse förfrågningar fick jag förslaget att åka över till den söder om staden liggande stora ön Chiloé som bara var skild från denna med ett smalt sund. Från båten över sundet såg jag för första gången ett av mina drömmars mål, Stilla Havet och dessutom med fri horisont mellan himmel och hav. Underbart!

Mitt första mål på ön var en liten stad Ancud. Men inte ett ostron stod att finna hur jag än letade och frågade mig fram så det var bara att ta nästa buss till nästa lilla stad, Castro, ett namn som ger mig sämsta tänkbara associationer. Men vad gör man inte för ostron?

Men inte gick det att få ett enda ostron där heller och i dag tror jag väl förklaringen helt enkelt är att det inte var ostronsäsong.

20 mil buss åkte jag förgäves efter ostron på denna för övrigt mycket intressanta ö. Vid Castro var t ex skillnaden mellan flod och ebb 16—18 meter, så stora båtar vid kaj låg vid lågvatten på botten med masttopparna i kajkanten.

På sina ställen påminde ön om Norge med betande fårhjordar på branta ängar men nog var vegetationen annorlunda. Att där fanns väldiga björnbärssnår var väl inte så märkvärdigt men så mycket konstigare att det växte stora fuchsiaträd uppe i dem. På andra ställen fanns ogenomträngliga snår av en klenvuxen taggig bambu och vid dikena växte en ört med i det närmaste kvadratmeterstora ludna blad och konformade fruktställningar med små, små nötter ungefär som smultronens.

Nederbörden är så hög här, 1200—1500 mm årligen (mot Sveriges ca 500) att man aldrig kan svedjerödja.

Alla hus är av trä. Uppe i Anderna växer ett träd Allerce med en vackert röd ved som tycks stoppa för väder och vind i hundratals år. Stammarna sågas i 6—7 mm tjocka skivor som sedan i sin tur sågas ut till uppskattningsvis 25 * 8 cm. Dom är rakt avskurna i ena änden men vackert fasonerade i den andra med stort spelrum för fantasien. Dessa små bräder använder man på samma sätt som taktegel men i stället till att klä väggarna. Denna väggbeklädnad är snygg och håller sig hur länge som helst antingen den är målad eller ej.

När jag nu äntligen kom tillbaka till mitt pang efter min fruktlösa resa och bittert klagade min nöd fick jag uppgiften att någon mil utanför staden fanns områdets störste odlare och exportör av ostron och att han dessutom hade restaurang i anslutning härtill.

Vid det laget hade jag redan köpt och betalt min dyra bussresa till Valdivia och tiden var mycket knapp. I min ostroniver chansade jag ändå och fick en bondbuss ut till senhor Osborn.

Nyss skrev jag om den rikliga nederbörden där nere. Bussen föreföll att köra genom ett milslångt Niagara och när jag blev avsläppt på en öde landsväg utan att ha fått reda på var den här Osborn skulle finnas och paraplyet omedelbart vrängde sig i stormregnet, för det inte bara regnade det blåste småspik också, då trodde jag det mesta av årets nederbörd kom på en gång. Som väl var så var jag dubbelförsäkrad. Poncho! Men det gällde att hålla ihop den om benen.

När busschauffören släppte av mig pekade han mot ett stort hus uppe på en höjd men ruskade samtidigt misstroget på huvudet. Jag tog mig ditupp och ringde på. En liten, tämligen klotrund kvinna kom så småningom och öppnade. Det tog sin lilla tid för mig att på staplande spanska förklara mig. Under tiden kom en ännu mer klotrund liten man och undrade vad det var frågan om. Han hade lite lättare att förstå mig men förklarade att detta var hans privatvilla och visst var han både ostronodlare och exportör men inte sjutton hade han någon restaurant. Men sen kom det med ett brett flin: Det är klart att om ni har kommit hit för att äta ostron så skall ni få det också! Kom in.

Så satte han mig i det stora fina vardagsrummet med vätan rinnande i strömmar ner på den fina parketten. Tiden gick, längre och längre och jag började bli rädd att det skulle bli alldeles för dyra ostron för om jag kom för sent till bussen skulle det kosta mig många hundra kronor för ny biljett.

Men äntligen hämtades jag ut i köket där familjen satt och åt stekt fisk som luktade så gott att jag nästan ångrade mig och bad att få äta med dem i stället.

Framme vid ett fönster hade man satt fram ett litet bord med diverse framdukat. En av sönerna hade skickats efter färskt bröd (småfranska), en annan efter en flaska vitt vin och citroner och en tredje till havet att hämta ostronen. 30 granna ostron tronade på ett stort fat mitt på bordet. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna äta så många men dom verkade bara bli godare och godare och när jag slutade låg där lika många tomma skal kvar men så behövde jag heller ingen middag mer den dagen. Ja en sådan ostronfest lär man få vara med om högst en gång i livet. Och inte kom det på fråga att jag fick betala. Han hade ingen restaurant sade han men älskade människor som älskade ostron. Och så underhöll han mig med berättelse om havets största läckerhet en mussla vars namn jag ej längre säkert mins men tror var zapata vilket betyder sko. Eftersom den var strängt fridlyst fick jag tyvärr nöja mig med berättelsen om den.

Sedan fick jag efter alla ömsesidiga och översvallande artighetsbetygelser rusa iväg, med dom sista ostronen nästan fortfarande på väg ner, i hopp om att ändå hinna med min buss.

Men den sista lokalbussen mot staden för att hinna långfärdsbussen hade redan gått för länge sedan och där stod jag på vägen i fruktansvärd storm och regn medan bil efter bil for förbi utan att ta minsta notis om mig.

Men så stannade en ung man sin bil och frågade vart jag skulle. Han hade inte riktigt samma väg som jag men körde mig ändå först till mitt pensionat där jag fick mitt bagage och betala i en faslig fart. Sedan körde han till busstationen där den stora bussen redan var på väg. Då körde han om denna och stoppade den. Och så kom jag i alla fall med min Valdiviabuss även om det var med hjärtat i halsgropen. Och det är ju inte precis varken första eller sista gången för mig.

Och jag hade fått äta mig mätt på ostron!

En resa till Rhodos gick en liten krokig väg från Stockholm över Helsingfors till Leningrad med båt, flyg till Sotji vid Svarta havet och efter en vecka där flyg till Baku vid Kaspiska havet, lastbåt till Iran, flyg och bussar till Persiska Viken och Kuwait. Sedan flyg till Beirut och båt via Alexandria till målet.

En gång var fjortonde dag gick en passagerarbåt från Baku till Bandar Pahlevi i Iran. Allt hade gått väl om inte det inkompetenta Intourist släppt iväg båten tre kvart innan mitt flera timmar försenade flygplan kommit fram. Vad jag då talade in på min bandspelare skall jag inte skriva här. Papperet kan ta eld.

Intouristgubbarna ville att jag skulle sitta fjorton dagar i Baku och vänta på nästa båt vilket ju var en total omöjlighet med min begränsade semestertid som redan förut var synnerligen knappt utmätt. Enligt lagen om alltings..., så inträffade detta naturligtvis på en lördag så att det blev i det närmaste omöjligt att nå någon ansvarig eller något konsulat förrän två dagar senare.

Men med intouristgubbarna på hotellet levde jag rövare och sade att de till varje pris måste ordna så att jag kom med en lastbåt i stället. Först förnekade dom ihärdigt att det överhuvud gick några lastbåtar på Kaspiska havet men då dom märkte att jag inte gick på detta medgav dom så småningom att där visserligen gick en och annan båt men att det i lagen var strängt förbjudet för dessa att medta passagerare.

Lördag förmiddag kom dom glädjestrålande och meddelade att de lyckats skaffa mig tillstånd att i stället åka med tåg över Jerevan till Täbriz. Som väl var hade jag på Iranska Ambassaden i Stockholm uppmärksammat att visumet beviljats för en helt utprickad rutt från in till utresa. Hade jag nu gått på Intourists "offert" hade jag blivit sittande i veckor på gränsen mellan Sovjet och Iran för där hade jag kommit till fel gränsövergång och Sovjetvisumet skulle ha löpt ut. Vid förfrågan fick jag reda på att ett halvt år tidigare hade en tysk råkat ut för exakt detta

Efter detta gav jag dem inte en lugn stund tills de äntligen fick ordnat plats åt mig i styrmans hytt på den lilla lastbåten Obsor. Härom har jag skrivit på annan plats. Nu skall jag i stället närma mig kaviaren.

Jag hade frågat Iranska Ambassaden i Stockholm om de kände till om några svenskar arbetade i Iran. Jo då, Sentab hade kajarbete för dem i Bandar Pahlevi min inresehamn. När jag sedan kom från Sovjetiska konsulatet på Floragatan råkade jag några få meter därifrån se skylten "Sentab" på en grind. Jag gick in förstås och berättade om min tänkta resa och fick då namn, adress och hälsningar till deras dykarbas Bo Widström.

När jag så småningom gick i land där nere togs jag emot av synnerligen bistra passpoliser och tullare och det var sannerligen inte märkvärdigt då jag ju så att säga kom in bakvägen och redan på den tiden hade både bandspelare och två kameror. När det började bli riktigt obehagligt frågade jag efter Bo Widström. Efter ett stort förvånat grin bankade en av poliserna i väggen och in kom den store svensken som hade sitt kontor vägg i vägg med dem. Han lyckades förklara för dem att jag inte var någon farlig sovjetspion så jag fick tillbaka både kameror och bandspelare sedan de först med sina nummer förts in i passet så jag inte skulle kunna sälja dem.

Sedan tog Bo med mig hem till deras fina villa och hans rara fru. Där blev jag deras gäst men kunde ju inte stanna länge på grund av tredagarsförseningen i Baku. Här träffade jag också Sentabs platschef en gemytlig och rundnätt dansk med vänlig fru. Tillsammans åkte vi ut till den vackra stranden där vi i våra baddräkter badade på europeiskt sätt medan de kvinnliga "persikorna" svepte in sig från huvud till fot innan de gick ut i vattnet. Jag kan lova att det såg lustigt ut då de kom upp igen och de dyngsura kläderna kletade mot synnerligen "formfulla" kroppar. Tala om att avslöja mer än att dölja!

Här i Bandar Pahlevi har ryssarna koncession för att bereda en mycket stor del av den egentligen Iranska men allmänt kallade ryska kaviaren. Härifrån får man den allra finaste från den största störfisken, Beluga som till allra största delen förpackas färsk (mycket lätt saltad) mallosol.

I villans vackra trädgård fanns en underbar pergola helt inklädd med vinrankor som bar jättestora klasar av gröna och blå mognande druvor. En guldgul persisk fullmåne lyste ner mellan lövverket från en himmel i djupaste mörkblått. Natten var varm och sammetsmjuk och fylld av rosendoft och cikadorna höll sin konsert. Där satt vi på enkla spjälbänkar med ett litet bord emellan oss och på detta bord tronade i ensamt majestät en burk med uppskattningsvis ett och ett halvt kg kaviar av finaste belugastör. Jo där fanns faktiskt också bestick, bröd, citroner och ett rött Shirazvin. Romantikern i mig tittade på gyllene måne mellan vinlöven och klasarna tills materalisten tog överhand och i varje fall bildlikt föll på knä för denna underbara överväldigande burk.

Nog kändes det lite speciellt när man förde den stora skeden ner i denna kostbarhet. Man talar om att äta kaviar med matsked men inte många har gjort det. Detta gjorde jag i alla fall, länge och lyckligt i denna förtrollade och förtrollande miljö. Trots att jag åt med stora don krossade jag varje lent korn mot gommen för att ej mista det allra minsta av detta under.

Jag älskar dig lilla gråsvarta pärla!

HEM

Senast ändrad 2001-10-24