Uruguay, Pampas
Montevideo
När jag nu kommit tillbaka till Foz Iguacu från Asuncion hade jag besökt nio orter, inklusive Rio, på åtta dagar. Jag var trött, väldigt, väldigt trött. Inte en timmas siesta hade jag haft, en siesta som så utomordentligt väl behövs i det tropiska klimatet.
När vi sitter och planerar för en längre resa räknar vi sällan in i bugeten den tid och de ansträngningar som går åt för en resa utanför charterns ram. Att hitta hotell för natten, få reda på bussförbindelser, boka flygbiljetter, ordna med valutor och formaliteter, finna ut vad man hinna se på den korta tid som står till buds och mycket mer, tar ständigt tid och kraft i anspråk. Inget av detta blir lättare när man inte förstår landets språk och mycket få talar något av de främmande språk jag något sånär behärskar.
Att stå för allt detta ensam med minsta möjliga tid och pengar till förfogande, därtill i ett djävulskt klimat, känns på. Min ryggsäck vägde 27 kilo och kameraväskan 7. Är man ensam måste bådadera ständigt följa en till och med på toaletten. Det är tungt, även för en ungdom på 63 år, att springa runt med ett sådant bagage.
När jag nu äntligen fått ordnat flygbiljetten över Curitiba till Porto Allegre i södra Brasilien och satt mig tillrätta, kunde jag äntligen slappna av och njuta av vilan i planet.
I början sov jag, för att när jag vaknade, få se de första sädesfälten på resan. Från luften syntes det inte om det var majs eller vete men två upplysningar gav detta mig. Vi hade lämnat tropikerna och vi hade sannolikt kommit till Pampas nordliga början.
Jag fick ett bra och centralt beläget hotell med trevlig personal. Jag fick följa med upp till tvätteriet på taket till skyskrapan. Vilken utsikt över denna stora hamnstad, Porto Allegre, Den glada hamnen.
Här fick jag min fina kavaj som jag släpade med mig runt kontinenten, pressad och mina finbyxor intagna fem centimeter i midjan. Som ni förstår så fetmar man svårligen under en resa av detta slag.
Så fort jag installerat mig ringde jag svenske konsuln som var tysk. Här i södra Brasilien dominerar människor av tysk härstamning. Han berättade att där fanns några svenska missionärer, baptister, och gav mig telefonnumret till en av dessa. När jag ringde svarade en mycket vänlig kvinna och bad mig välkommen ut till dem.
Iklädd mina nu fina kläder tog jag mig ut till deras lilla villa som hade fyra små lägenheter.
Margaret var dryga 30 år och hennes brasilianske man av tysk härkomst Arnildo, några år yngre.
De bodde tillsammans med en annan svensk missionär, Inga Britta, inte allt för långt ut från centrum.
De bjöd på mycket god biff Stroganoff och efter mycket trevligt samtal körde Arnildo i Brittas bil en kortare sightseeingtur och sedan ut till en vän till dem.
Detta blev en upplevelse. Många människor har jag mött men nu fick jag möta en verkligt unik man. Viggo, som han hette var professor, i vilket eller vilka språk det var, vet jag inte. Men han var officiell översättare ifrån och till följande språk: spanska, italienska, franska, latin, engelska, tyska, danska, norska och svenska! Han satte omedelbart i gång att prata en, om än inte perfekt, så dock mycket god svenska med mig. För den tysktalande Arnildos skull bytte vi snart till tyska.
Hans mor var dansk operasångerska och han själv ”full av musik”, liksom en bror vilken komponerat Symfonia Amazonica. Detta verk fick jag höra på hans förnämliga musikanläggning. Det var mycket vackert och kom mig att tänka på Moldau. En annan bror var liksom han själv professor men forskningsresande och botaniker. Viggo kunde inte ge mig så mycket av botanik men var i stället fiskexpert och hade översatt ett av världens största verk om fiskar till portugisiska. Så var han samlare också. Kuriosa och vapen var hans gebit. Väggarna i hans hem var nästan tapetserade med vapen, huggande, stickande, skärande och skjutande.
På väggen hängde bl a två laddade coltrevolvrar kaliber 45 och ett likaså laddat Winchestergevär. På matbordet låg också en stor revolver som han alltid tog med sig om han gick ut efter att solen hade gått ned. Han hade samma inställning som den indiske fotohandlaren i Georgetown. Kom någon skurk så skulle man skjuta för att döda. Om offret överlevde kunde det bli besvärliga diskussioner!
I timmar talade vi om allt mellan himmel och jord. Det var oerhört stimulerande och intressant allt han berättade om musik och målning, hantverk, vapen och matlagning. Mig bjöd han på maté och en tämligen god ost. Detta passade mig fint som inte ätit en ostbit på flera månader. Matépipan gick bra många gånger laget runt.
Så bjöd han på churasco, grillat kött. Ja den mannen glömmer jag aldrig.
Nästa dag åkte Arnildo och jag i Inga Britas bil till den lilla zoologiska trädgården 3 mil utanför staden, där jag första gången såg kondor samt harpyan, apörnen. Detta är en örn med ovanligt korta vingar, detta för att den skall kunna ta sig in bland urskogsträden och ta sitt byte. Här fanns också så färggranna och underbart vackra papegojor och tukaner att man knappt trodde sina egna ögon.
När vi kom tillbaka hade glöden på grillen på den lilla gården blivit perfekt så nu skulle det bjudas till en riktig churasco. Ett helt stycke entrecote på nära 2 kilo, hönshjärtan uppträdda på tre små spett och stora bitar kyckling på et riktigt stort spett skulle grillas och ätas med en ljuvlig potatissallad. Och de var sannerligen grillmästare. Jag lär aldrig mer få äta en sådan grillmåltid.
Till denna underbara mat drack vi ett gott rödvin som vi efter smak blandade med vatten.
De unga människorna var lika underbara som maten och vi hade det härligt tillsammans. Detta var människor med både hjärna och hjärta. Arnildo hade ett och ett halvt år kvar på sina psykologistudier men var redan nu pastor i församlingen. Jag kunde ingen portugisiska, Margareta ingen tyska och Arnildo ingen svenska så det blev ett förfärligt översättande. Men roligt var det.
Så småningom tog jag mig till stadens saluhall. Här märktes omedelbart att jag lämnat tropikerna. Här fanns potatis, kål, morötter, rödbetor och lök, päron, äpplen och druvor, meloner och pumpor.
Köttdiskarna var välfyllda och priserna otroligt låga. Ett kilo finaste oxfilé av köttrasdjur kostade knappa 15 kr. Alla delar av djuren fanns här, hjärtan njurar, lever, magar och testiklar.
Nötkött var förhärskande men även kalv, får och gris samt kycklingar och höns fanns i rikaste utbud. Korvar av alla de slag fanns där bl a både lever- och blodkorvar. Fisksortimentet var i denna stad vid Atlanten klent, men fisken var färsk och fräsch.
Delikatessavdelningen påminde om Östermalms saluhallar men med ett mycket mer begränsat urval. Fyra, fem ostsorter var allt jag kunde finna.
På kvällen drack vi kvällsté och då bjöds jag på något annat jag inte sett på flera månader: smör! Detta på ett gott bröd och med en ost som smakade mer än Viggos var allt mycket välkommet.
När jag så nästa morgon flög härifrån till Montevideo var det med saknad efter två underbara människor och härliga återhämtningsdagar.
Montevideo och Uruguay
I denna del av världen frodas vidskepelse. I Porto Allegre låg en sttor hög mat utlagd direkt på gatan. Detta troddes svårt skada en fiende till den som lagt ut maten.
I planet till Montevideo berättade flygvärdinnan med illa dold förtjusning om en spiritistisk rörelse som nu allt snabbare breder ut sig i Brasilien. Den tycks härstamma från gångna tiders afrikanska slavar och ha en del drag gemensamma med wodoo. Pai de Santo är högsta väsendet jämsides med Madre del Mare, Havsmodern. Firandet sker alltid vid och i havet. Vid vissa högtider samlas stora människomassor vid någon långgrund strand. Här går man ut i vattnet och offrar mängder av blommor och mat till dessa makter som kan förgöra ens fiender och ge en själv rikedom och lycka. Hon berättade en massa detaljer som jag nu glömt. Ett ord hör jag ännu inom mig, lindo, vackert. Det hela var mycket vackert tyckte den söta sofistikerade flygvärdinnan.
Vi flög i början över oerhörda, så gott som väglösa, betesmarker.
Så flög vi ut över en 20 till 25 mil lång lagun. Mot havet var den avgränsad med ett, som från luften verkade vara ett tunt snöre av sand. På insidan föreföll det vara en sandöken som sköt revlar och bankar ut i denna oerhörda lagun.
Montevideo hade en vacker arkitektur som lät ana att både landet och staden hade varit mycket välmående för inte särskilt länge sedan. Bara några få tiotal år tillbaka hörde levnadsstandarden i Uruguay till de högsta i världen. Drastiskt sjunkande sådan utnyttjades av kommunisterna som räknade med att den revolutionära situationen var nära. I rädsla för en sådan revolution tog militären makten som de behöll under flera tiotal år.
Det väldiga Pampas har oändliga gräsvidder men ytterst få träd som växer naturligt där. Denna avsaknad av träd har man tydligen försökt kompensera i Montevideo. Aldrig någonsin har jag sett så många träd som här. Varenda liten gata hade sin allé, de allra flesta av ståtliga plataner.
Som vanligt i främmande huvudstad besökte jag så fort som möjligt vår ambassad för att få tips om vad jag borde se. Varken i Montevideo eller Uruguay för övrigt fanns något de trodde kunde vara av intresse för mig.
Mat roar mig ju ändå alltid så jag sökte upp en grillrestaurang, en riktig Parillado.
Genom ett väldigt fönster i gatuplanet såg man in över en hel ”brinnande vägg” Det var gasupphettade keramikpaneler framför vilka spett med kött sakta roterade. Här fanns också vedeldade grillar där röken från valda träslag fick smaksätta köttet. Kockarna befann sig mellan detta glödande inferno och en disk överflödande av kött. Entrecoter, T-benstekar, filé, hjärtan och tjurtestiklar samt alla andra delar av nötboskap fanns att välja på. Även gris och kyckling fanns men i betydligt blygsammare skala.
Jag pekade ut ett väldigt stycke revbensspjäll av nöt. Grillat blev det mycket gott men var samtidigt så hårt och segt att det säkert var både första och sista gången jag provade denna rätt. Men till detta serverades också små mycket välkryddade korvar. Ett mycket gott öl sköljde ned både kött och korv varefter jag fick mitt livs godaste chokladglass. Allt ihop kostade den våldsamma summan av 11 kronor.
Ni som läser detta tycker nog jag är oerhört penningfixerad när jag skriver. Eftersom ekonomin under min sex månaders resa var ett ständigt problem blev mina tankar mycket upptagna härmed.
Mitt hotell låg centralt och var mycket bra.
På kvällen promenerade jag kring i innerstaden några timmar. Längs gatorna stora välfyllda och starkt upplysta skyltfönster så det kund vara vilken nordeuropeisk större stad som helst. Här var ett mycket rikt folkliv. Nästan ingen var annat än rent vit. Varken afrikaner eller indianer hade satt synliga spår och människor med nordeuropeisk härstamning dominerade påtagligt.
Att jag nu kommit tämligen långt söderut, ända ned till 35te breddgraden och att hösten närmande sig syntes tydligt. Alla män var klädda i tjocka yllekostymer och kvinnorna i jumprar och koftor, även i strålande solsken.
Det var inget vackert folk och för första gången på flera månader såg jag här många verkligt feta människor.
Genom Pampas till Paysandu
Nästa dag tog jag en buss 40 mil norrut till Paysandu, för att på allvar få uppleva Pampas.
Att åka längre än mellan Uddevalla och Malmö och hela tiden endast se slätt, ibland absolut plan, ibland böljande i långa låga vågor var i sin enformighet en upplevelse. Att då veta att detta landskap fortsatte i Argentina i flera hundra mil, tills de övergick i Patagoniens ofruktbara stäpper, kändes sällsamt.
Frodigt gräs växte så långt ögat kunde se med några få undantag av väldiga fält med majs eller solrosor.
Frånsett i någon enstaka ort som vi passerade minns jag mig inte ha sett ett enda hus som vi ser dem på skåneslätten. Den oerhörda enformigheten bröts bara av mycket glest utspridda, mycket mörka fläckar. Proportionerna var som att se en liggande tändsticksask mot ena långsidan. När bussen någon gång passerade en sådan fläck visade den sig vara en träddunge, i allmänhet 100 meter i kvadrat. Ingen undervegetation syntes, endast torra löv. Långa raka stammar slutade i ett sammanhängande lövtak. Detta måste ha varit eukalyptus planterad för att ge skydd åt boskapen som på sina ställen strövade kring i stora hjordar. Endast några få gauchos verkade se till hjordarna.
Ett par tre av dungarna under den långa resan var av annan natur. Här fanns många ädla lövträd och likaså fruktträd med storslagna bostadshus och mangårdsbyggnader gömda mellan träden. Detta var tydligen de rika ranchägarnas residens.
Man förstår deras behov av att omge sig med träd då de inte kan finna ett enda vilt sådant på flera hundra kvadratmil.
Bussfärden var mycket otrevlig. Den ytterst sure konduktören hade platsen bredvid mig på det trängsta sätet i hela bussen, platsen närmast den främre dörren. Hur jag än satt så skavde knäna mot väggen framför och fötterna fick vikas bakåt. Jag kände mig som i ett skruvstäd. En balk i sätets framända stack upp så högt att den skar in i låren alldeles ovan knävecket. För varje litet gupp kändes det som om jag skulle få benen avhuggna. Att sitta så i ca 7 timmar höll på att knäcka mig.
Vi kom fram i en mycket vacker solnedgång över slätten. Så kom det bästa på hela resan. Den var över!
Så fort som möjligt sökte jag mig till en parillado där jag fick ett rejält köttstycke, välkryddade små leverkorvar och en blodkorv som nog inte innehöll mycket annat än blod och kryddor. Utsökt god! Till detta serverades endast bröd. Tjurtestiklarna fick däremot vara för min del.
Vid ett bord intill mig satt två herrar. De gick fram till köttdisken och pekade ut de stycken i det stora sortimentet som de ville ha. Efter en stund kom kyparen med två mycket stora avlånga fat. På varder låg ett saftigt, blodigt 6, 7 cm tjockt köttstycke som täckte hela det stora fatet. Vikten på varje stycke kanske var mer än ett kilo. Men det var inte bara kött, styckena låg på var sitt salladsblad. När måltiden var slut var också biffarna slut. Men de två salladsbladen låg kvar. Herrarna var väl inga kor, heller!
På mitt slitna lilla hotell, Paris, sov jag sedan gott den natten.
När jag sitter här och skriver har vi fem månader kvar till folkomröstningen om euron. Jag kommer då att tänka på hur besvärligt och dyrt det har varit med alla valutaväxlingar på mina resor. I Salvador hade jag växlat till mig cruzeiros för kronor. Nu skulle jag växla dessa till argentinska pesos. Direkt växling skulle gett mig 150 pesos för en krona. Med mellanledet cruzeiros fick jag bara 100. Det var mycket kännbart för mig men som väl var hade jag inte haft m mycket pengar att växla. Ny fräsch kassa skulle jag ju få i Buenos Aires dit jag nu var på väg.
Hade tänkt ta en buss kl 9 nästa morgon över gränsfloden Uruguay till Colon på andra sidan. Hade hoppats att på så sätt hinna till Buenos Aires samma dag. Men banken öppnade först kl 12 och hotellet tog inte emot cruzeiros, så jag kunde inte komma iväg förrän kl 14.
I Paysandu sade alla att det var ständig busstrafik från Colon till BA. I helsike heller! Det gick en enda pr dygn och det var 9 på kvällen. Detta gjorde mig ganska ledsen för jag reser ju för att få se så mycket som möjligt. Jag skulle ju resa mellan de två floderna Uruguay och Parana som rinner nästan parallellt och slutar i ett väldigt träskland vid Buenos Aires.
När nu bussen passerat den 4 kilometer långa bron över floden var jag i Argentina.
Här stannade bussen vid en tull- och passkontroll.
Nej inte fick jag komma in utan skulle återvända med nästa buss över bron tillbaka till Uruguay. Jag var rakt inte önskvärd så som jag var klädd i bomullsjack, jeans och amerikanska armékängor, dessutom med ryggsäck och inget annat anständigt bagage. Den uniformerade passkontrollören var bistert bestämd. Då halade jag upp kopia av rekommendationsbrevet jag fått från kommunalrådet Eric Ericsson i Umeå, underskrivet av honom, kanslichefen och stadens polischef, samt försedd med både sigill och stämplar. Jag begärde att han med detta skulle kalla ut sin chef. Efter en kort stund kom än synnerligen guldsmidd herre ut och bra nära omfamnade mig. Han hade läst brevet, blivit mycket imponerad och önskade mig hjärtligt välkommen till sitt land. Han gav mig maximalt uppehållstillstånd medan hand bistre underordnade försökte låtsas som om det regnade. Han fick se själva originalet och ville mycket gärna ha det men fick allt nöja sig med kopian.
Så hade jag en lång väntan i denna vackra men platta stad innan min buss skulle gå. Det blåste en kall vind denna aprilhöstdag för nästan exakt 25 år sedan. Vinden rasslade i det torra gräset och sopade ihop de gulnade fallna löven från plataner, jakarandor och askar i stora drivor. De mycket feta människorna blev ännu grövre i sina yllekläder. Sim jag tidigare skrivit ledde tydligen Pampas trädlöshet till ett starkt behov av träd i alla orter, små som stora, här.
Gatorna här i Colon var till stor del grusade med samma material som jag senare såg på flodens stränder. Få av stenarna var större än duvägg men inga riktigt små. Det var nästan enbart varianter av kiselsyra. Några var tveklöst agater, andra liknade karneoler och andra var vanlig kvarts men var enda sten var ”trumlade” av floden till ovala, släta stenar. De var så fint slipade att de glänste i solen. De allra flesta var halvgenomskinliga. Det var mycket vackert.
När jag sedan gick några timmar längs den helt ödsliga flodstranden med alla vackra glänsande stenar och virvlande gulnande löv i snålblåsten under en grå himmel och allt andades höst och förgängelse kom ett stort vemod över mig. Här kändes saknaden så svår efter min älskade familj. I den stämning jag nu var kändes det som om jag aldrig skulle få återse den. Just här hade jag nog min långa resas allra svåraste timmar.
I den här stan ville jag pröva fisk från floden men det blev ingen succé. Fisken var panerad och sedan jämmerligt dåligt fritera och överhöljd med överkokta morotstrimlor och lök. Nej i den här delen av världen skall man äta biff. I Paysandu kostade filén 5 kr pr kilo!
Tyvärr mins jag inte siffrorna längre, endast att köttkonsumtionen var mellan femton och tjugo gånger högre pr capita än i Sverige. Ett av resultaten är att njursjukdomar är mycket vanliga här. Alla reste från nedbrytningen av dessa väldiga mängder proteiner frestar ju på njurarna.
Klockan 9 på kvällen gick jag på den buss som skulle ta mig till Buenos Aires kl 4 nästa morgon.
Nog hade resan i ”skruvstädet” till Paysandu varit jäklig men denna blev nog värre. Utomhustemperaturen var bara tre, fyra grader plus och eftersom bussen inte hade minsta uppvärmning så var temperaturen den samma i den. Att i tunna bomullskläder sitta stilla i denna temperatur i 7 timmar är inte så väldigt långt från tortyr. Bara en gång tidigare har jag, som är långt ifrån frusen av mig, upplevt något liknande. Det var i en två tusen meter högt belägen liten bergsby på Kanarieöarna på en järnsäng utan vare sig madrass, filt eller lakan och med iskalla moln vällande in i rummet genom fönster som inte gick att stänga.
Jag måtte i denna buss varit helt borta. Spänd till min ryggsäck satt ju hela tiden räddningen, min utomordentliga dunsovsäckk, Caravan. Den hade ärmar och kunde öppnas såväl nerifrån som uppifrån. I den kunde jag suttit komfortabelt hela resan. Jag måtte ha varit helt sinnesförvirrad som inte plockade fram den.
När jag kom fram till BA i nattmörkret visste jag knappt vad jag gjorde. Jag hade skakat av kyla i sju timmar i stället för att sova.
Jag lyckades ändå ta mig samman tillräckligt för att få tag i en taxi. Det var en mycket sympatisk förare som jag fick förtroende för. Jag bad honom att göra sitt bästa för att hitta ett hotell åt mig som passade både mitt tillstånd och min kassa. Mitt förtroende var befogat. Han tog mig till ett centralt beläget mycket bra och prydligt hotell och därtill förvånansvärt billigt. Även i detta hotell var personalen påfallande vänlig och hjälpsam. På Atlantsidan av denna kontinent hade detta varit mycket generellt. Därtill kom att jag inte en gång känt mig på minsta vis lurad.
Ja så var det slut på det här avsnittet. Nästa gång får det bli Buenos Aires, God luft, och så eventuellt resan än längre söderut.
Senast ändrad 2003-04-15