Sydamerikaresan 1978
Till Guyana
Den sextonde januari år
1978 lämnade jag Umeå för en resa som kom att ta 186 dagar. Sedan tidig ungdoms
läsning av Gustav Bolinders reseskildringar hade jag längtat att få se de
trakter han genomkorsat, Eldslandet med Magellans Sund, Andernas höga toppar och
Titikakasjöns sävruggar och urufolk och så mycket mer på den väldiga
hemlighetsfulla kontinenten, Sydamerika.
Nu kunde jag äntligen göra
min dröm till verklighet.
Samtidigt kändes det
mycket svårt att lämna mina små barn, 9 och 8 år gamla och deras mor. När jag
sade adjö till dem kände jag starkare än vanlig mitt ansvar, att de behövde mig
och att jag därför måste vara varsam med mig själv på den långa resan.
Först blev det tåg från
Umeå till Köpenhamn. Min pojke Andreas hade sparat ihop till hundra kronor som
han ville ge mig att användas enligt order. Han hade hört mig berätta om Oscar
Davidsens världsberömda smörrebrödrestaurang i Köpenhamn med sin flera meter
långa smörgåslista. Nu skulle ja alltså äta ett ordentligt smörrebröd för hans
hundralapp som ju var mycket pengar 1978.
Här får ni receptet på
mitt smörrebröd ”spättefilé med pynt”. På en stort smörad skiva vitt bröd med
ett stort selleriblad en väldig hög stuvade champinjoner, så ett hundratal
pillede rejer, krönta av två rågade matskedar svart kaviar. Som pyramidtak låg
uppe på detta två väldiga panerade och friterade rödspättefiléer. För att få
färg och fason på det hela kröntes skapelsen av en rejält tilltagen skiva
färskrökt lax. Till detta sattes fram ett fat med tunna skivor av det härliga danska
rågbrödet. Ja, käre Andreas, smörgåsen du bjöd på var kanske den bästa måltid
jag fick på min halvårslånga resa, möjligen med konkurrens från ostronen i
Puerto Mont och den helstekta grisen i Pisac.
Den fortsatta tågresan
till Luxemburg var mycket vacker. Från Köln gick färden längs Rhen till Koblenz
för att sedan följa Mosel. Riddarborgar på höjderna vid Rhen, vinodlingar,
underbara bokskogar och mäktiga bestånd av ekar och andra ädla lövträd som
lönn, lind och alm var härliga upplevelser. Trafiken på floderna med pråmar och
flodbåtar hade också sin charm.
En irritation var frånvaron av dricksvatten på tågen. Detta var
besvärande under en lång resa utan restaurangvagn om man inte i förväg kände
till detta och köpt med sig nödvändig dricka.
På flygplatsrestaurangen
åt jag en förträfflig wienersnitzel som den skulle vara, av underbart mört
kalvinnanlår. Den enda snitzel som kunnat tävla med denna var tre år senare, då
min elvaårige pojke, Andreas, åt sådan med mig i Wien.
Vid incheckningen för hoppet över Atlanten till Barbados blev jag
ganska ifrån mig. Jag saknade min tur- och returbiljett! Tjänstemännen var
mycket vänliga och hjälpsamma och såg ju att jag var inbokad. Efter att ha
ringt Stockholm och av min resebyrå fått bekräftat att biljetten var betald och
fått uppgift om hemresedatum skrev de omsider ut en ny biljett åt mig med också
hemresan inkluderad. Tur måste man ha. Jag förstår än i dag inte var biljetten
kan ha tagit vägen. Jag hade ett förvaringssystem för de till hörigheter jag
alltid skulle bära på mig, pass, biljetter, resecheckar och sedlar. För var och
en av dessa kategorier hade jag sytt en påse av nylon, djup och så trång att
passet eller checkhäftet fick tryckas ned i den. Genom en tunnel i påsarnas
övre del var ett midjeband trätt. När jag väl hade detta bälte ordentligt fäst
runt midjan under mina byxor var mina tillhörigheter väl skyddade. I vanliga
fall hängde påsarna med sitt innehåll bakpå ryggen men hamnade jag i
folkträngsel i bussar eller ute så makade jag påsarna fram på magen och kanske
t o m höll i dem genom byxtyget. Likaväl hade jag blivit av med min biljett.
Fem timmar försenad kom
vårt flygplan fram till Bridgetown på Barbados. Klockan var där tre på morgonen
och mitt nästa flyg skulle gå till Georgetown i Guyana sent på eftermiddagen.
På flygplatsen fanns ingen bagageinlämning och jag fasade för att dra runt så
många timmar med min drygt tjugo kilo tunga ryggsäck och sju kilos kameraväska.
Billigaste rum som stod
att få kostade 50 kronor och det var för dyrt för mig men tre resekamrater från
flyget, en italienare, en tysk och en trevlig man från Venezuela. De satt i
samma situation som jag och delade till sist ett rum med mig. Där fick jag
lämnat in mitt bagage och duschat. Det lilla pensionatet som bara hade några få
rum skulle också ordna middag åt oss. Här satt jag på den öppna verandan
omgivet av ett staket av svart- och vitmålat smidesjärn. Solen strålade från en
klarblå himmel med kritvita molntussar, en sval bris smekte i värmen och runt
omkring mig flammade tropisk blomsterprakt i den lilla trädgården. Husets herre
gick med en lång stake med en spik i toppen och plockade ned huvudstora frukter
ur ett stort brödfruktträd, Atrocarpus altilis. Allén utanför var mahognyträd
med egendomliga frukter. De var gråbrunvioletta och stod helt upprätta på
grenspetsarna. Det blev nästan en kandelaberverkan. Frukterna var stora och
träden mycket ståtliga.
Mina reskamrater turades
om att sova i rummets två sängar men jag hade inte råd att använda tiden till
sådant, min första dag på en västindisk ö. Jag tog i stället en landsortsbuss
någon dryg halvtimme till en liten ort norrut på öns västra sida. Väldigt
mycket folk, alla glada, vänliga och hjälpsamma men i hundraprocentig avsaknad
av kökultur. I varje sådant sammanhang gällde allas krig mot alla. Sjuåriga
barn i prydliga skoluniformer parkerade sig kvickt på varje ledigt säte medan
mödrar med barn på armen fick klänga sig fast i en stropp så gott det gick i
den hoppande bussen som skumpade fram på en förfärlig väg. Alla människor var
färgade, i det närmaste endast negrer eller mulatter och färgglatt smakfullt,
sällan pråligt klädda.
I den lilla orten jag kom
till hade just en del fiskebåtar kommit in och dragits upp på stranden med sina
fångster. Där fanns förstås ingen av våra sorter men så många fler som jag läst
om och först nu fick se såsom tonfisk, bonito, guldmakrill, kingfish,
flygfiskar i mängd och flera sorters hajar. För mig var det högintressant.
Ganska högt uppe på stranden låg resterna efter en flera meter stor haj.
Inälvorna stank i den stekande solen.
En tjugo minuters promenad
tog mig till en helt underbar badstrand. Den kunde ha tävlat med de allra bästa
som avbildats i någon exotisk resebroschyr. Tamarisker bakom vajande
kokospalmer som hängde ut över den bländande gulvita korallsandstranden. Detta
i strålande sol från klarblå himmel med de dekorativa vita molnen och så havet
med alla dess färger i grönt och blått, turkos, smaragd, azur och kobolt. Ja
denna min första strand utanför den stora kontinent jag skulle beresa är för
mig ett oförglömligt minne. Luft- och vattentemperatur inbjöd mig,
bohusläningen, till bad. Och inte ångrade jag mig. Det var underbart. Som väl
var, blev jag varnad av några andra badande för sjöborrar som koloniserade
varenda liten sten som stack upp ur bottnen. Sjöborrarna var sotsvarta och
syntes därför väl i det kristallklara vattnet. De var i varje fall
närbesläktade med dem som finns i Medelhavet och var fruktade för sina
hullingförsedda taggar som åt sig in när de väl fastnat och sedan kunde
förorsaka besvärliga infektioner. Största delen av tiden var jag alldeles ensam
på denna paradisiska strand innan jag så småningom var tvungen åka in till stan
igen för att få min middag och sedan ta mig ut till flygplatsen.
På vägen till mitt pensionat
såg jag ett ståtligt kanonkuleträd som hade både blommor och frukter direkt på
den kraftiga släta stammen just i ögonhöjd. Blommorna var stora och liknade
inga andra jag set. De oätliga frukterna som gett trädet dess namn liknade
verkligen stora kanonkulor. Familjen är Bombacaceae.
När jag kom till
pensionatet hade man precis satt sig till bords för att äta stekt tonfisk med
tillika stekta skivor av den tidigare nedplockade brödfrukten. Denna senare
smakade faktiskt en aning som vetebröd med en aning söt smak. Utmärkt. Jag
antar efter konsistens och smak att döma att den äts innan den är fullmogen.
Dess närmaste släkting, jackfrukten Atrocarpus heterofyllus, äts omogen, riven
eller strimlad som grönsak och som söt syrligt välsmakande frukt när den är fullmogen.
Till dessert fick vi en
söt och god pudding som jag inte kan definiera. Ett mycket gott öl serverades
till maten och priset för det hela var mycket överkomligt.
Ja det var en alldeles
utomordentlig början på min resa just innan nästa flyg skulle ta mig in på
själva kontinenten.
Min familj har ofta använt
att namn på mig som jag ansetts ha gjort mig förtjänt av, Sista minuten.
Taxi till flygplatsen skulle kosta 60 kr, buss 90 öre så valet var
för mig lätt. Så tidigt som jag kom till denna buss, ca 20 minuter före avgång,
har det inte hänt mig många gånger i livet. Denna gång blev det min räddning.
När bussen öppnade dörrarna vid utgångsstationen stod där redan fler och
väntade än bussen rimligen kunde ta. Att jag då med min skrymmande ryggsäck och
stora kameraväska som var ordentligt i vägen lyckades ta mig in i bussen var
nog något av ett under. Men det gick och jag kom ut till flygplatsen där jag så
småningom hamnade i mitt plan till Guyana, tidigare engelsk koloni men nu
självständigt, kommunistiskt land.
Innan jag fortsätter att
berätta om min resa är här kanske platsen att lite grand beskriva de
förberedelser jag gjort innan jag gav mig i väg. Ett litet arv efter min far
gav mig den ekonomiska möjligheten att finansiera resan som från port till port
kostade 30 000 kr. En för mig psykiskt ytterst svår skilsmässa gav mig moralisk
tillåtelse att använda dessa pengar för att få mig själv på fötter igen, att i
djupaste mening rehabilitera mig.
Reskassan utgjordes av ca
95 % i Travellers checks och 5 % i dollarsedlar av olika valör.
En fjärdedel av checkerna
bar jag på mig hemifrån. En fjärdedel skickade jag till vårt konsulat i Bahia
de Salvador, en till vår ambassad i Santiago och sista fjärdedelen till
ambassaden i Quito. Medföljande brev bad respektive att förvara checkerna för
mig. Om jag skulle råka riktigt illa ut i någon avkrok och tvingas ringa efter
hjälp hade jag ett kodord, Källviken. Systemet kom att fungera utmärkt under
hela resan.
Jag uppsökte vårt
kommunalråd i Umeå Eric Ericsson och bad om ett rekommendationsbrev för resan.
”Gärna, men du får skriva det själv” fick jag till svar. Och det gjorde jag
mycket grundligt. Jag beskrev den tänkta resrutten, att jag först och främst
var ute efter naturupplevelser och därför måste vara klädd därefter och som
bagage ha ryggsäck. Eftersom jag ville dokumentera hela min resa hade jag redan
från början med mig 80 rullar Diafilm. Jag förklarades också vara politiskt
oengagerad. Umeå kommun skulle högeligen uppskatta all hjälp jag kunde få under
min resa. Brevet översattes sedan till spanska av min vän Peter Aruso. Det till
spanska översatta skrevs ut på kommunens vattenstämplade bästa papper och
undertecknades av kommunalrådet och vår kanslichef. Så satte man på kommunens
största stämpel och ett ståtligt lacksigill. Detta papper tog jag sedan med
till vår polismästare som skrev ett tillägg där han helt höll med om att jag
var en oförvitlig och hederlig medborgare, värd all hjälp. Och så på med en stämpel
igen förstås! Av detta papper tog jag ett trettiotal kopior. Dessa hade jag med
kartong skyddat så väl att de trots sin plats i ryggsäcken kom hem igen ovikta,
förutom de kopior jag lämnat på vägen förstås.
Eftersom jag skulle resa
helt oskyddad så garderade jag mig så gott jag kunde. Min kameraväska som
egentligen var en välinredd och polstrad bag hade jag fodrat med kycklingnät.
Bärremmens ena ände var fixerad i väskan och den andra med karbinhake fäst vid
en ring i mitt bälte. I remmen var en rostfri ståltråd osynligt insydd från den
ena änden till den andra. Pass, pengar och checkar förvarades som jag beskrivit
i påsar i ett bälte innanför byxorna.
När jag väl bestämt mig
för resan skaffade jag hos en resebyrå förra månadens IATA -katalog, gratis. I
denna fanns all världens kommersiella flyg upptaget. Jag gick igenom de
tretusenfemhundra sidorna och klippte ut varenda spalt med en ort på hela den
sydamerikanska kontinenten. Samma gjorde jag med ABC.shipping och Cooks
järnvägar. Allt detta satte jag ihop i ett häfte och var efter detta min egen
resebyrå. Denna teknik hade jag redan använt för många andra resor. Samtidigt
som jag plöjde mig igenom alla dessa ”turlistor” hade jag kartan framme och
letade där upp respektive ort. På så sätt fick jag även en bra geografisk
förhandsorientering som jag senare hade mycket glädje och nytta av. Metoden
rekommenderas på det varmaste men tyvärr finns nog inte IATA-katalogen längre
kvar efter all datorisering.
Så skaffade jag South
American Handbook, en veritabel ”bibel” för en ryggsäcksresenär. Denna bok som
ständigt uppdateras av de resande själva och kommer ut i nya upplagor
innehåller allt som kan tänkas vara värt att veta för dem som vill besöka denna
kontinent. Varje land har sitt kapitel med geografiska, politiska och
ekonomiska data, där naturskildringar tyvärr är sällsynta och ytterst litet är
skrivet om växt- och djurvärld. Sådant fick jag i stället inhämta på annat sätt
och skriva ned på slutsidorna i den resedagbok jag hade med mig. A4-ark hade
satts tillsammans och bundits in ordentligt av min gode vän Reino i Umeå
Boktryckeri.
Med i handboken fanns allt
vad som kunde tänkas av kommunikationer och vad olika transportmedel kostade.
Hotell och pensionat fanns på varje ort, förtecknade uppifrån och ned, där
ingen kategori fattades. Där stod inte bara beskrivet standard och kostnad utan
också om man med förtroende kunde lämna bagage och andra tillhörigheter till
förvaring. Alla restauranger fanns naturligtvis också med. En av fördelarna med
att gå efter denna handbok var att man garanterat träffade på likasinnade som i
allmänhet hade goda tips att ge. Min resa gick söderut på atlantsidan ända ned
till Eldslandet för att sedan gå norrut längs stillahavskusten. De flesta som
reste med ryggsäck åkte i motsatt riktning. Detta innebar att man på handbokens
små ”pang” ofta träffade människor som kom från platser dit jag själv ämnade
mig, Detta gav många värdefulla tips, liksom jag hade mycket att dela med mig
av.
Men nu till handboken! Min
första verkliga ”landkänning” skulle ju bli Guyana. För detta land liksom för
de två andra ”Guyana”, numera Surinam och Cayenne, varnade boken på det allra
enträgnaste från att besöka. Brottsligheten var oerhörd och livsfaran maximal
för alla som reste där!
Min avsikt var därför att
övernatta på flygplatsen i Georgetown för att ta nästa flyg till Panamaribo,
nästa till Cayenne och så direkt till Belem i Brasilien.
När jag så efter mörkrets
inbrott kom starkt försenade till Georgetowns flygplats hade veckans flyg till
Panamaribo redan gått varför jag var tvungen att åka in till stan. Jag kunde
rimligtvis inte sitta en vecka på en stol i den primitiva flygterminalen.
Tull- och passpolis var
besvärliga och griniga tills jag visade upp mitt flotta rekommendationsbrev. Då
blev de mycket vänlig och hjälpsamma och gjorde allt för mig. De letade också
reda på ett pensionat åt mig som de trodde skulle passa både mig och min kassa.
En oerhört överlastad taxi tog mig och en massa andra in till staden där jag
efter 40 km släpptes av tämligen centralt vid ett tämligen prydligt
flervåningshus. Taxikillen tog US-dollar av mig i stället för de guyanadollar
han skulle haft. Resan kostade mig därför 30 kr i stället för 12. Ofta under
mitt berättande kommer jag att gnälla om mina kostnader. Detta är inte konstigt
eftersom min budget tålde ytterst små påfrestningar.
På
andra våningen skulle jag finna mitt pensionat sade man. Mycket riktigt.
Innehavarinnan var en kvinna av tysk härkomst som fortfarande föredrog att tala
tyska. Hon hade också två vuxna och trevliga söner. Här fick jag ett rum med
luftkonditionering. Apparaten väsnades så förfärligt att man inte kunde
urskilja sina egna tankar,. Eftersom temperaturen ständigt var trettio grader
och luftfuktigheten mycket hög så blev det att välja mellan fan och belsebub,
fan med illvrålet eller belsebuib med hettan. En annan lite egenhet med detta
rum var väggen in till det angränsande. Den var uppspikad av de enklaste bräder
med stora kvisthål och rejäla springor emellan. En natt hade tydligen ett
nygift par tagit detta rum i besittning. Kvisthålen fick vara ifred för mig och
sedan var det bara att välja ”musik”, stönandena och ropen från grannarna eller
tjutet från luftkonditioneringen. Mitt minne är gott men jag minns inte längre
vilket jag valde.
Detta lilla pensionat och
dess inneboende gäster borde ha blivit föremål för en bättre penna än min och
för en pensel med många färger. När jag satt där och åt mina måltider tänkte
jag ofta på hur en Sommerseth Maugham skulle gjort ett mästerverk härav.
Stämningen och atmosfären var svår att beskriva. En gång för inte så länge
sedan hade detta land blomstrat under engelsmännens ledning, självklart också
med många av kolonialismens avigsidor. Men Guyana gjorde sig fritt och
kommunistiskt. Engelsmännen övergav landet totalt, utan att först lärt upp dem
som skulle överta administration, ekonomi och politik. Konsekvenserna kunde
bara bli av ett slag. Bedrövliga! Ekonomin är i botten och våldet är värst i
hela världen. Jag tar upp detta senare.
När den vite mannen en
gång kom till detta land och såg dess förutsättningar och bördighet odlade han
upp de jordar Amasonfloden fört med sig från Anderna och byggt upp till bördiga
marker längs atlantkusten. Visst arbetade de väl själva men tog snart hjälp av
slavar som importerades från Afrika. När slaveriet upphörde och ingen piska
längre tvingade svarta män och kvinnor att arbeta, lade de av och arbetade inte
mer än de behövde för ett torftigt uppehälle. Det blev alltså brist på
arbetskraft vilket fick engelsmännen att locka dit arbetsamma människor från
sin största koloni, Indien. Indierna hade en helt annan kultur och mentalitet.
De arbetade hårt, sparade allt de kunde och gav sina barn bästa möjliga
utbildning. 1978 bestod en procent av Guyanas befolkning av indianer och vita ungefär
lika många av varje. Indier och afrikaner var jämnt fördelade på de övriga 99
procenten. Olika kultur och traditioner har medfört att indierna har blivit en
markerad överklass. Advokater, läkare, tandläkare, ingenjörer, affärsmän och
lärare på högre stadier är nästan uteslutande av indiskt ursprung. Polis och
militär, frånsett högre befäl, lågstadielärare och kroppsarbetare har sitt
ursprung i Afrika. Blandäktenskap var mycket ovanliga.
I det lilla pensionatet
satt nu ett par herrar mer eller mindre inspärrade på livstid. Den ene som en
gång varit Georgetowns mest ansedda apotekare satt i en bekväm länsstol i ett
hörn och stickade. Varje vaken stund, då han inte åt, stickade han. Han svarade
artigt och vänligt på tilltal men yttrade sig aldrig självmant om inte att vid
bordet be om saltet. Hans enda promenader var mellan denna stol och sovrummet
eller matbordet.
En annan äldre herre,
ungefär i samma ålder, runt de sjuttio, satt i stället ute på verandan i direkt
anslutning till det kombinerade mat- och vardagsrummet. Hans enda
sysselsättning de dagar jag såg honom, var att långsamt och stilla gunga i sin
gungstol. De enda promenader han tycktes göra var också mellan gungstol och matbord
eller sovrum. Tiden tycktes ha stannat för dessa två män som lugnt vänligt och
stilla levde i minnen från gångna lyckliga tider och nu inte hade mycket annat
att vänta sig än döden.
Mannen i gungstolen tog
egna initiativ till samtal. Vid ett tillfälle påpekade han att jag borde hålla
mig inomhus eftersom det var förenat med livsfara att gå ensam ute i denna
stad. Själv lämnade han aldrig huset utan att hämtas av åtminstone två yngre
släktingar och då i bil. Han talade också om att det var helt vansinnigt att ha
klocka, ring och kamera om jag nu nödvändigtvis skulle gå ut. Jag fick även
från flera andra bekräftat att i Georgetown gällde inte devisen ”rob and run”.
Den var ersatt av ”kill and rob”. Mitt på ljusa dagen kan någon bakifrån flyga
på ett vad han tror lämpligt offer och strypa detta. Sedan plockar man av
plånbok klocka och ringar. Sitter ringarna för hårt skär man av fingret. Detta
låter naturligtvis som rena skräckhistorier men lär förekomma nästan var enda
dag.
Vid ett tillfälle lämnade
jag in min diafilm för framkallning. Ägare av fotolabbet, en ytterst vänlig,
kultiverad och intelligent indier, bekräftade farligheten och att det var
vansinnigt att ha på vigselring och klocka och än tokigare att gå kring i
staden med kamera. Han drog upp byxbenet och visade hur ett läderhölster med en
revolver satt fasttejpad på smalbenet. Han gick inte så mycket som tio meter
till fots om han inte var absolut tvungen.
Ett par dagar senare kom
jag till honom för att hämta min framkallade film. Ha sträckte fram sin vänstra
handled och undrade om jag såg något märkligt där. Ja, varför var det en
ljusare rand, där hans armbandsur borde suttit. Han berättade att han kört i
sin bil mitt inne i staden med bilrutan på vänster sida tillfälligt nervevad.
Trafiken flöt trögt och plötsligt rusade en man mot bilen och slet av honom
hans mycket dyrbara Patek-ur. Vad gjorde du då, frågade jag. Sköt förstås!
Varningsskott? Nej. För att såra och stoppa? Nej för sjutton. Varför sköt du
då? För att döda honom förstås!
Du är ju inte klok! Hade
jag sårat honom hade han kastat klockan från sig och skyllt på någon annan och
jagskulle ha kunnat bli fälld för att ha skjutit en oskyldig. Om jag dödat
honom kunde han inget säga och han hade haft min klocka. Vad skulle polisen ha
sagt, då? Man skulle frågat hur det gått till, sedan gratulerat mig och hoppats
att jag skulle träffa lika bra nästa gång. Han berättade också att polisen
ibland utan vittnen sköt ihjäl någon som de visste rånmördade men inte kunnat
få fram bindande bevis mot.
Den gungande gentlemannen
visade en dag sin handled där det armbandsur som borde suttit där inte längre
fanns. Någon hade ryckt av honom detta då han gick några få steg på en
trottoar.
Vid ett tillfälle ville
jag gå ut och äta för att få en uppfattning om vad som serverades på en
restaurang i denna del av världen. Det var efter mörkrets inbrott. De båda
sönerna skyndade fram för att hindra mig från att gå ut på grund av riskerna.
Då jag förklarade att jag bara skulle gå till restaurangen i samma husblock ca
trettio meter från vår egen dörr ansåg de risken så stor att de inte ens tillsammans
ville följa mig dit. De serverade själva inte längre någon måltid så dags så
det kan inte ha varit egoistiska motiv som fick dem att hålla kvar mig.
Självfallet ville jag ju
ändå inte som de två äldre gentlemännen, sitta i gungstol eller sticka, medan
dagarna förrann, så under dagtid gick jag naturligtvis ut. Min resa skulle
naturligtvis dokumenteras så kameran var alltid med. Min kamera var då en
Pentax med ett alldeles underbart 85 mm objektiv, ljusstyrka 1,8. Kameraremmen
hade jag då ordentligt knuten om högra handleden och så höll jag kameran i det
kraftiga och mycket tunga objektivet.
Sedan gav jag mig ut i den
pittoreska och vackra staden som ändå tydligt höll på att förfalla efter den
ekonomiska nedgången efter att engelsmännen lämnat landet. Breda gator och
stora boulevarder var ofta kantade med vackra alléträd som just då stod i
praktfull blomning. Samma sorts akacieliknande träd (Leguminoseae) hade jag
sett på Ceylon. De var alldeles översållade av stora ljusröda blommor med
oerhört långa ståndare, så att blommorna liknade små rakborstar.
Många små men vackra
parker fanns där och naturligtvis med för mig många vackra och intressanta
blommor, buskar och träd. Ett väldigt kanonkuleträd med praktfulla egendomliga blommor
och väldiga kanonkulor mitt på stammen var ändå ståtligare än det jag sett på
Barbados. Över det järnsmidda staketet runt den lilla parken klängde mängder av
gyllengult blommande alamanda och en rabatt var helt fylld med vår strandaster
vars blomstjälkar här var högst en decimeter långa.
Jag tog en taxi till deras
botaniska trädgård med ett zoo. Tyvärr var växterna i trädgården mycket dåligt
namngivna men några var ju lätta att identifiera bl a äkta lotus och Victoria
regia, jättenäckrosen, som just då blommade. Den barnhuvudstora vita blomman
har så hög ämnesomsättning under sitt enda dygn att temperaturen inuti kan bli
fem grader högre än utanför. Bladen var upp till en och en halv meter i
diameter och skulle med sina en decimeter uppvikta kanter, kunnat bära ett
treårs barn. Under bladen bildade nerverna grova starkt taggiga ribbor som
skyddade bladen från att bli uppätna av fiskar.
Ett av trädgårdens
ståtligaste träd som just vaktade ingången hade sitt namn på en bronsplatta,.
Lagerströmia. Lagerström var en av Linnés lärjungar. Det är förresten
påfallande så många namn inom botaniken som har ursprung i Linné och hans många
lärjungar.
I Zoo såg jag många djur
som jag dittills bara hört talas om, värdens största gnagare, capybaran (50
kg), en hel tapirfamilj med sina randiga ungar, ett par pumor och inte mindre
än 4 ståtliga jaguarer. Till detta ett otal vackra fåglar, de flesta i lysande
färger och så en massa apor förstås. I ett hägn låg en våldsamt stor anaconda,
grövre än mitt lår.
När jag strövade kring där
i parken körde en flott bil förbi mig i sakta mak för att stanna och vänta in
mig. I bilen satt två omisskännligt europeiska damer. De tilltalade mig och
bjöd mig in i sin bil. I Karlfelts dikt, Jungfru Maria, talas det om hy som
nyponblom. Mer nyponblomliknande hy än dessa damer, hade nog inte ens hon. Den
äldsta var född i England och kom som mycket ung och nygift hit till allra
bästa status och ekonomi, och nu fast besluten att inte fly det land som blivit
hennes och dotterns hem. Hon var ca 65, dottern trettiofem. Fadern, nu död,
hade tydligen varit framgångsrik industriidkare. Blomhyn, ja! I detta klimat är
det varmt nog utan att man därtill behöver steka sig i solen.
Årsmedeltemperaturen är 30 grader och skillnaden mellan årets varmaste och
kallaste månad en halv grad.
Till detta kom
naturligtvis att de vita varit överklass och att var och en som kan, visar att
i hans eller hennes ådror rinner inte en droppe färgat blod. Och inte fanns det
någon sådan droppe hos dessa kvinnor med nyponblomshyn.
Överklass eller ej så
guidade de mig i bilen ordentligt i hela staden och körde mig sedan ut till en
strandpromenad där i en liten paviljong en trettiomannaorkester spelade hellre
än bra. Här kom jag att tänka på talesättet: Att ta sig vatten över huvudet. En
drygt meterhög mur gick längs denna strandpromenad och utanför denna svallade
Atlantens vågor en meter över promenaden jag gick på. Det gav en underlig, inte
bara angenäm känsla. Amasonflodens leravlagringar här ligger i havsytenivå och
vid stark flod skulle landet på stora områden vara översvämmat om inte
skyddsvallar fanns. I vissa delar av staden stod husen av samma orsak på
styltor.
Tyvärr fick jag inte
tillfälle att följa med de gästfria damerna hem på middag eftersom jag hos en
liten resebyrå bokat en transport till en indianmission.
På tal om mat bör jag
kanske ändå skriva några ord om mathållningen på det lilla pensionatet, där jag
åt så gott som alla måltider.
Värdinnan var som nämnt av
tysk härstamning och lagade på europeiskt vis i den mån råvarorna lämpade sig
härför. Fisk och kyckling, kyckling och fisk, kokt eller stekt vankades till
varje måltid. Till detta seervarades ris, kokbanan, taro, sötpotatis, jams
eller maniok. Förutom riset var detta intressanta upplevelser. Sötpotatisen, batat,
(en Convulaceae) hade jag med Linnéa en gång ätit bakad i vulkanugn på
Lanzarote men de övriga rotfrukterna åt jag nu för första gången. Nog gick de
alla att äta men jag föredrar allt vår potatis som här var importerad.
Potatisplanta trivs inte i den höga värmen här. Kycklingen var alltid
”hemgjord” och smakade mycket mer än våra broilrar. Fisken var alltid pinfärsk
och av god kvalitet, sorter som jag tidigare inte kände till och inte längre
minns namnet på förutom guldmakrill som var god men inte smakade det minsta
makrill. Sallad serverades ofta till. Som dessert fick man någon pudding, kräm
eller frukt, ingetdera minnesvärt förutom underbara apelsiner och de allra
bästa och sötaste meloner.
Redan första dagen jag var
där uppsökte jag en liten resebyrå för att så väl som möjligt kunna utnyttja de
dagar jag ändå var tvungen att stanna där. Jag hade tur för nästa dag var en
transport ordnad med båt och buss till en indianmission som endast sällan fick
besökas. Anledningen denna gång var att en stor kongress var ordnad i
Georgetown för den mellanstatliga Karibiska miljöorganisationen vars namn jag
nu tappat bort. Denna omfattade hela Västindien plus de närliggande staterna på
kontinenten, Venezuela, Guyana, Surinam och Cayenne. För 75 kronor skulle jag med
en stor grupp från denna organisation få följa med på en heldagsutflykt till
dessa indianer. Lunch var inkluderad i priset.
Först åkte vi norrutt med
chartrad buss någon timma och steg sedan ombord på en liten flodångare. Båten
var låg, smal och var tjugo meter lång med ett plant plåttak över raderna med
säten. Vi var ett tjugotal passagerare vilka snart alla var parkerade på det
heta soltaket. Alla mina reskamrater var högutbildade biologer botaniker
medicinare och andra engagerade i detta områdes stora miljöfrågor och långt
över flumstadiet. Praktiskt taget alla var seriösa vetenskapsmän varav ett
förbluffande stort antal kvinnor. Jag blev nästan omedelbart upptagen i deras
krets eftersom de från början märkte mitt naturintresse. De meddelade allt de visste
om de växte vi passerade och alldeles särskilt ägnade sig en nästan helt svart
man från Panamaribo åt att dela med sig av sina stora kunskaper. Så svart han
var hette han ändå Charlie (Charles) Stockholm! Båten gick under den flera
timmar långa färden för det mesta i en mörk tunnel. Den stilla flytande floden
var så smal att träden på båda stränderna sträckte ut sina kronor över hela
floden för att som ett ofta för solen ogenomträngligt tak mötas mitt på. Det i och
för sig kaffebruna men kristallklara vattnet blev alldeles svart under detta
lövtak. När solen ibland stack ner i en glipa gav den en otrolig
strålkastarbelysning åt vad den träffade på en detalj i båten eller en
färgstarkt klädd passagerare. Det blev en trolsk och mycket vacker färd. Stränderna
var på sina ställen mangrove och på andra ställen med så tät vegetation att
landstigning hade varit omöjlig. På sina håll verkade man kilometervis ha
planterat ut en araceae-art i vattenbrynet, nära släkting till kallan,
arrowroten och vår munkhätta. Alldeles efter ett sådant område kom en liten
strimma sandstrand där några indianbarn i förskoleåldern lekte. Där såg man
åtminstone exempel på missionens välsignelse. Vart enda barn hur litet det än
var hade baddräkt! Tack och lov. Eller hur?
Så småningom lade båten
till vid en lång, skranglig träbrygga och vi tog oss i land. Vi hamnade i en
liten fattig indianby som kanske mest påminde om ett zigenarläger men med fasta
bostäder, enkla hus med palmtak. Här fanns små odlingar med jams, batat, maniok
och banan. Här såg jag också min första kaffebuske samt cherimoja, tyvärr med
omogna frukter. När jag gick ut i skogen vid den lilla byn förvånades jag över
svårframkomligheten. Här var inte träden så stora och höga att de hindrade en
tämligen frodig undervegetation. Men den var sannerligen inte vänligt
inbjudande till promenad. Allt som växte där tycktes ha taggar. Rottingen, den
lian liknande palmen har ju fruktansvärda taggar men även bladen på andra
palmers småplantor var alldeles taggiga på undersidan. Även här hade barnen
sina leksaker. En sådan hade nog många pojkar här gärna velat ha, en rikitig
kanon. Den bestod av ett en halv meter långt, mer än fem centimeter grovt
bamburör, tätt i ena änden och ned ett litet fänghål alldeles intill denna.
Barnen hällde i några få droppar bensin i fänghålet, stoppade i en förladdning
och satte en tändsticka till hålet. Och så flög förladdningen iväg med en
ordentlig knall.
För övrigt gav denna lilla
by ett ganska beklämmande intryck.
Resans behållning var
många skönhetsupplevelser och en del intressanta ting som ett träd alldeles
fullt med vad som såg ut som frukter men som var vävarefåglars bon.
Största behållningen
kanske ändå var det ytterst intressanta, trevliga och vänliga resesällskapet,
inte minst Thelma, lärarinna från Georgetown. Bland alla dessa högutbildade
människor fanns en rik fond av naturkunskap som de generöst delade med sig av.
Charlie Stockholm inbjöd
mig till sig i Surinam för en liten djungelsafari med honom.
Thelma kom att ta sig
särskilt an mig. Hon som var ren negress, i fyrtioårsåldern och ogift bodde hos
sina föräldrar och bror dit hon tog med mig. Hennes föräldrar var mycket
gästfria och bjöd på middag med stekt fisk och alla de vanliga tillbehören och
så fullmogna soursop till dessert. Soursopen, Anona squamosa, är närmaster
släkting till den än delikatare Cherimojan, Anona cherimolia, om vilken
Alexander von Humboldt sade att den var så god att han kunde tänka sig att åka
över Atlanten igen bara för att äta den. (Detta omkring år 1800).
När jag kom tillbaka från
flodfärden gick jag till resebyrån igen Då hade de ordnat så att jag skulle
kunna åka till den lilla orten Lethem på Ruipununisavannen alldeles till
gränsen till Guyanas stora indianreservat där jag också skulle kunna få besöka
Moco-mocoindianerna. För den långa flygresan dit plus tre dagar och två nätter
med full helinackordering skulle jag få betala 200 kr. Detta anbud tog jag
glatt emot. Nästa reseskildring kommer att berätta hur detta utföll och allt
vad det följde med sig. Resultatet blev bland annat att jag kom att vistas i
Georgetown inte mindre än tre gånger. Varje gång var den hjälpsamma Thelma till
hands.
Även om det rör till
kronologien en aning föredrar jag att ta Georgetown och mina upplevelser där
med i detta avsnitt.
Den charmiga Thelma hade
många intressanta bekanta till vilka hon introducerade mig. En var en man som
jag redan sett på savannen vid Lethem där han gick ikring med en säck och en
lång käpp med en egendomligt utformad klyka i ena änden. Till hans fina villa
tog Thelma med mig. I ett mycket stort vardagsrum stod mitt på golvet en rund
bur, ca två meter i diameter och med glasväggar. I denna bur låg två stora
kobror. Jag har varit med om trevligare än då han utfodrade dessa. Han släppte
ned några små gula duniga kycklingar i buren. De sprang kring till synes
obekymrade. Ormarna låg stilla men vaknade till och fixerade var sitt offer.
Länge! Åtminstone kändes det så. De var alldeles orörliga frånsett att de höll
huvudet högt. Så, snabbare än ögonen kunde följa med, högg de till. Hög till
och släppte. Först föreföll kycklingarna inte ha märkt något men så raglade de
till höggs på nytt och blev då efter ytterligare några sekunder stilla varefter
den långa proceduren med sväljandet vidtog. Man såg hu fågeln snart kom
ordentligt ner i ormens kropp.
Nog var jag nära att
kräkas.
Sedan visade indiern flera
terrarier med både skallerormar och lansormar som han fångat ute på savannen,
en av jordens absolut ormrikaste trakter. Käppen med egendomliga klykan var
hans fångstredslkap. När han stilla och varsamt kom på en vilande orm Satte han
klykan över ormens nacke. Sedan var det bara att ta tag i stjärten och hälla
ner ormen i säcken. En del av ormarna sålde han till djurparker och
institutioiner som behövde dem för forskningsändamål andra behöll han för att
mjölka dem på deras gift för serumframställning.
Denne indier var säkert en
bra man men skapade inte särskilt varma känslor hos mig.
Varma känslor fick jag
däremot för en annan indier som Thelma förde mig till. Det var en drygt 90-årig
apotekare som i stället för ormar specialiserat sig på orkidéer. Jag hade väl
att göra någon timma där bara med att fotografera dem. Så många sorter är nog
ytterst få att finna hos någon privatsamlare. Och oerhört vackra var de och
till synes ytterst välmående. De växte i krukor och på trädgrenar och några
fastbundna vid en barkbit på en trädstam Variationsrikedomen var större än jag
till exempel sett i det väldiga orkidéväxthuset i Paradenya Garden på Sri Lanka
eller orkidéträdgårdarna på Fiji eller Hawaii.
Även inomhus fanns
orkidéernas mångfald. I trädgården fanns inte bara orkidéer. Här såg jag första
gången ett träd fullbehängt med gyllengulgröna mogna carambolfrukter. De ser
overkliga ut, liksom surinamkörsbäret, jordens c-vitaminrikaste frukt, många
tiotals gånger mer c-vitamin pr viktsenhet än citroner. De är inte det minsta
lika körsbär. Storleken är som ett stort trädgårdshallon men tillplattat och
med delfrukterna runt om ungefär som hos min barndoms kattostar,
malvafrukterna. Färgen var ljust cinnoberröd och smaken mycket syrlig.
Den vänlige gamle indiern
bjöd på ett hembryggt vin gjort på tropiska frukter. Den gamle apotekaren
visste vad han gjorde. Vinet var ljuvligt,.
Detta var en man jag
skulle ha velat träffa många gånger. Även han varnade mig på det allra
allvarligasrte för riskerna i denna stad. Bara ett par dagar tidigare hade
rånare försökt bryta sig in hos honom. Han hade dörrar och fönster armerade och
ett välfungerande larmsystem som lyckades tillkalla poliser från den närbelägna
stationen i tid så att en av tjuvarna blev svårt skjuten och den andre fast.
Redan innan mitt besök hos
denne gentleman hade jag som tidigare skrivits helt klart för mig riskerna i
denna stad men ville ju inte låta detta inkräkta på min rörelsefrihet.
Men hur intresserad jag än
blev av allt jag såg, så tillät jag ändå aldrig min uppmärksamhet att slappna
av. En främlings utan jämförelse säkraste skydd i farliga områden är att han
utstrålar maximal uppmärksamhet parat med självförtroende. Varje bov försöker
ta de lättaste offren. Med min kamera i handen på det sätt jag tidigare
beskrivit, var den ett fruktansvärt vapen som skulle kunnat krossa skallen
eller slå av en arm på var och en som gav sig på mig. Jag kände mig betydligt
säkrare med kameran än utan. Aldrig lät jag någon gå bakom mig. Så fort jag
hörde en man bakom mig steg jag åt sidan och lät honom passera.
Så kom mina tre besök i
denna vackra men farliga stad att förlöpa utan att jag någon gång kände mig
hotad. Däremot blev jag av med några tämligen betydelselösa småsaker som jag
lämnat till förvaring på pensionatet då jag åkte in till indiansavannen. En av
förlusterna var dock stor, South American Handbook. Det tog någon månad innan
jag av en annan resenär som reser i motsatt riktning mot mig fick de delar av
boken som gällde vad han redan passerat och jag i stället skulle åka till.
Ja här slutar första
avsnittet av min sydamerikaresa.
Nästa gång blir det
indiansavannen och gummistaden Manaus där Amasonfloden och Rio Negro blandar
sitt vatten.
Senast ändrad 2002-02-28