Studenten och
välfärden
En smällkall
vinter gick en ung man i en av våra universitetsstäder kring i synnerligen
trasiga skor och utan ytterkläder. I hans rum fanns en enda ”möbel”, en tunn
madrass på golvet. Varför denna misär i dagens Sverige? Han var student. Han
hade aldrig klarat en tentamen. Därför fick han inga studiemedel. Som
studerande kunde han inte få socialbidrag! Varför fortsatte han då att studera
och vara på väg att svälta ihjäl. Varför inte sluta vid universitetet och få
sitt socialbidrag? Han var svårt psykiskt sjuk och levde för att en gång klara
sin tentamen. En sådan som han faller igenom maskorna i välfärdens skyddsnät.
Jag tog kontakt med det sociala på hans studieort. Man kunde ingenting göra.
Regler är regler. Ordna då på något sätt kontakt med en läkare som kan ordinera
honom, som ett led i behandlingen, att han studerar, föreslog jag. Efter en tid
sågs han med hela skor, ytterkläder och sitt livs första klarade tentamen. Kanske
klarar han ingen mer, kanske många, men en sak är säker: hans livskvalitet och
hans självkänsla hade stärkts.
En ung
studerande kvinna blev efter separation från sin man ensamstående mor till ett
spädbarn. De svåra yttre liksom psykologiska förhållandena i hennes situation
gjorde att hon inte fick de nödvändiga poängen för studiemedel. Socialen kan
inte hjälpa henne eftersom hon studerar. Här kan ingen psykiater skriva ut
”recept” på fortsatta studier.
Dessa två
exempel visar två saker. Det första är hur stelbent systemet är, hur liten
samordning det finns mellan olika instanser. Råkar nu den studerande ha annan
hemkommun än studieorten blir det ändå värre.
Mitt andra
påpekande. Jämlikhet och rättvisa är en chimär för den som inte själv kan tala
för sig eller har någon annan som gör det. Det är den som kan mobilisera verbal
förmåga, har kännedom om alla regelverk och därtill stor uthållighet som har
det så oändligt mycket bättre förspänt än de utan dessa förutsättningar. Jag är
själv privilegierad då jag sannolikt kommer att få bästa möjliga hjälp vad det
än gäller inom vårt samhälle men hur skall den sjuke mannen eller den
ensamstående modern kunna få det stöd de oundgängligen behöver?
Som moderat är
jag en varm anhängare av ansvar, av ansvar för sig själv. Men för dem som av
olika skäl inte klarar att ta detta ansvar måste vi andra göra det. I tid! Vad
är det för mening med att kon dör medan gräset växer?
Senast ändrad
2001-06-06