Titicaca

Någon dag senare gjorde jag en utflykt till Titicacasjön med buss och sedan ut till en ö i denna med en bärplansbåt. Altiplanon är i dessa trakter plan som en bordsskiva, mil efter mil och så långt ögat kan nå.

Endast sällan bryts horisonten av något enstaka träd eller någon liten dunge, nästan alltid ståtlig eucalyptus. Längs vägen ligger små adobehus och runt om dem små magra tegar med potatis bönor och majs. Större ytor än dessa tegar upptas av stenhögar, stora som små bronsåldersrös. Så oerhört stenig är slätten i detta fattiga område. Trots denna oerhörda tillgång till sten såg jag inte en enda gärdesgård. Slätten ser så tröstlös ut med sitt glesa stubbiga gul gräs mellan sten och de få stegarna. och husen i den gråa omålade lerans färg lyser sannerligen inte upp landskapet. Kor, höns och får der vi och grisar, svarta gråa och spräckliga springer ständigt över vägen när vi kommer men inte en enda lama får jag syn på. Nog är detta ett tröstlöshetens landskap!

Men så långt i fjärran skymtar mina drömmars sjö fram som en ljusblå strimma där slätten vill flyta ihop med himlen. När vi så kommer fram till de långgrunda stränderna ser vi de berömda toraflottarna blandade med vanliga båtar, mestadels i lysande färger. Toraflottarna tycks höra en gången tid till; alla ligger där öde som övergivna och många redan sönderfallande, många redan sönderfallande. De tycks aldrig ruttna, bara så småningom falla isär. Andra båtar däremot verkade vara flitigt i bruk. Vi åkte med bussen flera hundra meter på en låg vägbank bara någon decimeter över vattenytan. utkomna till en liten hamn gick vi ombord på en liten bärplans båt som i hög fart svepte iväg över en stilla sjö med lätta kårar krusande dess yta. Aldrig har jag sett ett vatten, sött eller salt, ha så otroligt många färger i de underbaraste pastellblå nyanser. Mot detta strändernas gula gräs och sävens gröna och otaliga båtar vid stränderna och ute på vattnet i lysande starka färger var något att sent glömma.

Efter en halv timmas färd kom vi ut till den lilla ö som var målet för vår färd. Vad den hette mins jag inte längre men väl vad som fanns där. Här byggdes toraflottar av den verklige experten vars namn jag tyvärr också har glömt. Eftersom han allmänt ansågs vara Titicacas bäste "båtbyggare" rekvirerades han av Tor Heyerdahl till att i Irak bygga Ra 2 som så småningom skulle komma att föra den store norrmannen över Atlanten (eller var det Stilla Oceanen).

På gården utanför hans lilla hus, även detta av säv, låg en färdig tora flotte med segel av samma material och bredvid en som var under arbete. Inne i huset sålde han vykort över sig tillsammans med Heyerdahl för i svenskt mynt 7.50 kr. För samma pris sålde han omsorgsfullt gjorda kopior av Titicacas mycket unika flottar/båtar. Jag köpte en sådan åt min son med byggarens egen namnteckning på. Tyvärr var bläcket av sämre kvalitet än båten så vid sjösättningen hemma i badkaret försvann namnteckningen direkt. Jag tog en bra bild av den hygglige mannen bredvid hans fina "båt". Som märks har jag svårt att bestämma mig för vad jag skall kalla dessa flytetyg. Formen är en spetsgattad båts med högt uppsvängd både för. och akterstäv. Egentligen är uttrycket för och akter felaktigt eftersom man har full symmetri och båda stävarna således är lika. Den har alltså båtens form även i det att den är "urgröpt" men den fungerar också som flotte då de ett par decimeter tjocka bordväggarna liksom botten allt av hopbuntad och hopknuten säv har en ytterst stor flytkraft. Ibland talas det lättvindigt om vassbåtar men sådana skulle mycket snart bli värdelösa da stråna bryts och vattenfylls. Säven sjunker aldrig hur den än bryts enär stråna är fyllda av en ytterst tät massa av luftfyllda blåser med vattentäta väggar, som skumgummi eller frigolit men med oändligt mycket mindre blåsor. En sådan farkost kan vara helt vattenfylld och ändå ha nog flytkraft för alla som kan tänkas vara om bord.

Det blir anledning för mig att berätta mer om säven senare i min berättelse.

Så småningom lämnade jag La Paz för att färdas vidare mot den lilla orten eller staden Copacabana vid Titicacas sydvästra strand. Bussfärden var som vanligt skumpig, dammig och i största allmänhet jobbig. Platsbiljett hade jag men jag hade inte varit många minuter i bussen innan de ytterst vänliga indianerna lyfte mig därifrån till bussens allra bästa plats. I och för sig fanns det knappast någon bästa plats då bänkarna bara var en dryg bräda breda och så korta att den som satt mot mittgången fick ha ena skinkan i luften. Att hålla sig kvar i den vilt svängande och skumpande bussen var svårare än man kan tänka sig. Jag har tur som är tämligen småvuxen även om jag är stor jämförd med indianerna men jag tänker med medömkan på alla storvuxna skandinaver som måste göra en sådan bussresa. Hur skulle min 194 cm långe kusin Tore klarat denna bussresa på 4 1/2 timma?

Kvällen innan hade jag tvättat min strumpor. På morgonen var de alldeles dyngsura så jag fick kliva i kängorna utan strumpor för mina övriga par fanns i ryggsäcken som skulle gå med särskild buss direkt till Puno. Jag klättrade ombord på bussen med de våta strumporna i näven och hängde dom till tork över ett räck: detta förstås till allmän förnöjelse för mina medresenärer. Dom var faktiskt torra när vi kom fram till Copacabana.

Resan gick först samma väg som jag åkt dagen tidigare men ändrade så småningom karaktär till brant berglandskap. Mot slutet hamnade vi uppe på en bergsrygg som på båda sidor stupade brant ner mot Titicacasjön. Denna rygg gick flera km på et ytterst smalt näs för att sedan vidga sig till en rund halvö där staden låg. På båda sidorna hade vi sjön 600 meter under oss: vi var uppe på över 4 400 m över havet. Utsikten var hissnande. Aldrig har jag sett något så djupblått som sjön där nere. Längre ut bleknade den till alla tänkbara blåa nyanser i vilka klippöar skimrade i rosa och så de alltid närvarande Cordillerernas gnistrande vita hajtandssilhouette så oändligt långt bort i fjärran. Kammen var så smal på sina ställen att det knappt fanns plats för bussen med bara någon meter kvar på sidorna och sedan tvärbrant ner på båda sidor. Nog kittlade det i magen!

På många ställen såg man bergbranterna helt täckta av terrasser som ursprungligen byggts upp för många hundra år sedan under inkas storhetstid. Ibland var de små tegarna så branta att det var helt ofattbart hur dessa kunde bearbetas (med hackor), sås och skördas. Man kunde inte ens fatta hur någon kunde hålla sig kvar på en så brant sluttning. Potatis, majs och quinoa var vad som huvudsakligen odlades på dessa små tegar. En av de otaliga små jordbitarna lyste av manshög quinoa i de praktfullaste färger, knallgult, cinnober, karminrött, skarpt grönt och till och med violett. Det var en sagolik syn med dessa färggranna ståtliga mållaväxter.

Men tyvärr syntes också trista resultat av en kulturs sönderfall. Under många, många hundra år har indianerna i det välorganiserade inkariket lagt ner ett omänskligt stort arbete på att klä stora delar av Andernas sluttningar med dessa terrasser, ett arbete kanske i paritet med byggandet av pyramiderna. Terrasserna har stått kvar ända sedan Atahualpas tid men nu börjar likgiltighet och uppgivenhet ge resultat. Sorgligt många av dessa terasser håller på att ras samman. Förfädernas gigantiska arbete går nu långsamt till spillo.

Så småningom tog sig bussen fram till Cocacabana. I "hotellets" matsal fick jag nu dagens måltid som bestod av en soppa vars huvudbeståndsdel just var quinoa. Quinoa är en manshög frodig målla med mängder av frön inte så väldigt mycket större än vallmons. De har ett hårt, bittert och ohälsosamt skal som måste avlägsnas före tillagningen. Så vitt jag vet göres detta fortfarande endast hantverksmässigt. Man lägger fröna i blöt och överför dem sedan till något kärl genom vilket rinnande vatten får passera. Så gnuggar man fröna mellan händerna så att skalen lossnar de är lättare än vattnet och förs bort av vattenströmmen medan de tyngre "kärnorna faller till botten. Sedan kokas dessa till gröt eller soppa. De är utomordentligt näringsrika och håller en mycket hög halt av protein vars aminosyror har en för oss allra lämpligaste sammansättning.

En sådan soppa fick jag nu med några små korvbitar i. Soppan liknade mest en grå välling och fick duga för den dagen men den var ingen kulinarisk succé och jag sörjer nog inte särskilt mycket om jag inte får äta en sådan igen. Jag åt och frös. Stora delar av Titicacasjön är mycket djupa, ner mot trehundra meter. Eftersom den också har en yta dubbelt så stor som Vänern har den en mycket stor temperaturutjämnande förmåga. Vattentemperaturen är vid ytan ca 16° året om utom i grunda vikar och i de oerhörda grunda toraområdena. Nu var det senhöst här så inne i den ouppvärmda stora nakna matsalen var det lång ifrån angenäm ättemperatur. Jag frös så det var svårt att behålla soppan i skeden fram till munnen.

När jag nu ändå berättar om mat vill jag nämna en annan av altiplanons specialiteter. Dessa trakter är ju potatisens hemort och den har odlats här sedan urminnes tider. Eftersom potatisen förökas vegetativt genom de bekanta knölarna så bildas kloner där en hel potatisåker kan bestå av genetiskt samma potatis. Om någon planta muterar blir alla knölar som generation efter generation stammar från denna planta av identiskt samma sort tills en ny mutation inträffar. Värdefulla mutationer har indianerna tagit vara på medan de sämre fått vara. På så sätt har många hundra potatissorter uppstått. På denna högslätt och än mer uppe i själva Anderna är skillnaden mellan dag- och nattemperatur mycket sto. Skillnaden kan vara 20-30°. Slätten är nästan trädlös varför husen måste byggas av adobe. Naturligtvis finns "källare" för potatis och andra livsmedel men det viktigaste sättet att bevara potatisen är en sorts frystorkning. Den skärs först i små tärningar och läggs sen ut i tunna lager för att få frysa i nattkylan. Sedan får den tina under dagens solvärme för att nästa natt åter frysa. Detta upprepas tills den hunnit bli så torr att den inte längre förstörs under enkel bevaring. Denna chuno finns av två slag, den ena nästan lika ljus söm skalad rå potatis den andra gråsvart. Jag har inte riktigt klart för mig vad som avgör skillnaden men den svarta anses vara av betydligt sämre kvalitet.

Båda sorterna användes i soppor eller som gröt. Får jag bara vår kokta eller stekta potatis så får chuno i all framtid vara i fred för mig. I Copcacabana finns som i så många andra latinamerikanska städer en vacker, rikt förgylld katedral. Här förvaras en denna världs mest berömda madonnor skulpterad av en indiansk mästare. Denna madonna sägs ha utövat så stora under att hon anses som det kanske förnämsta den katolska kyrkan har i denna del av världen. Så ryktbar, berömd och älskad var hon att man drog iväg med henne över hela denna stora kontinent överallt hedrades hon på alla sätt. Då hon kom till Rio de Janeiro byggde man ett litet kapell åt henne på Rios finaste strand där hon besöktes av tiotusenden och åter tiotusenden vördande katoliker. Hur länge hon uppehöll sig där vet jag inte men ändå tillräckligt för att namnet "la Copacabana" bet sig fast och blev kvar långt efter att man slutat vallfärda till jungfrun med detta namn och hon återvänt hem. Så det egentliga Copacabana är den lilla staden vid Titicaca som lånat sitt namn åt världens kanske mest berömda strand.

Religionen och bikten har mycket stor betydelse i Altiplanons länder.

I stadens utkant finns ett berg som stiger till några hundra meters höjd över sjöns yta. Man kommer upp till toppen av detta berg på en mycket oregelbunden trappa av kullersten. På ena sidan av trappan står ganska egendomliga skapelser uppställda. De är ca två meter höga och ca en halv meter i bredd och djup. På mitten av dem finns en nisch och i denna någon helgonfigur. Vardera är krönt av ett mäktigt kors. Dessa "helgonbärare" är alla lika dana utom den på toppen som är ganska mycket större än de övriga. Alla är vackert byggda och målade.

När prästen här skall utmäta ett straff åt någon syndare som biktat sig beordras de att på sina knän krypa upp för trappan till angiven "station". Han får nog krypa upp bra långt för ett begånget mord men gör han riktigt, riktigt syndigt som att ligga med grannens hustru tvingas han nog ända upp. Och jag försäkrar att det måste vara ett mycket hårt straff att på sin bara knän krypa många hundra meter upp på denna fruktansvärt knaggliga trappa.

Det var illa nog att som jag ta mig upprätt dit upp. Det var för mig västerlänning ett verkligt företag att ta mig dit i den tunna luften mer än fyra tusen meter över havet. Men väl där ångrade jag sannerligen inte strapatsen. Hur skall jag beskriva denna utsikt över jordens högst belägna sjö så långt, långt under mig i det djupaste blå rakt ner, ett blått som ljusnade mer och mer för att förtona i fjärran med Andernas kedjor vid den många mil bort belägna stranden. Staden själv låg där nere vid en hästskoformad vik fylld av detta djupblåa vatten som bara in mot stränderna övergick i turkos. Bilderna har för alltid etsats in i min hjärna.

Nere vid stranden låg ett antal småbåtar, några uppdragna på land. Jag fick låna en sådan och rodde ut på min legendariska Titicacasjön som jag drömt om ända sedan jag som barn läst Gustav Bolins sydamerikaberättelser. Med i båten hade jag en stilig efter allt att döma förmögen latinamerikan och hans sällsynt vackra kvinnliga sällskap. Hon var 20-22 år från USA. Hon började inför den andres ögon omedelbart en ganska grov flört med mig tills jag avslöjat att jag i högsta grad var en lågbudgetresenär som hade fullt upp med att få pengarna till att räcka till min egen resa. Efter detta var det omedelbar: Eld upphör. Ingen mer flört här inte. Däremot blev hon kamratlig och berättade att hon rest något halvår på kontinenten utan någon budget alls. Överallt fann hon hur många trevliga ekonomiskt oberoende män som mer än gärna betalade hennes resor om de bara fick följa med och att dubbelrum var förutsatt. Detta hade hon rakt inget emot för både männen och sex tilltalade henne mycket. Synd att inte jag också var ekonomiskt oberoende tyckte hon. Och så visade hon mig både halsband, ringar och armband som hon fått av dessa generösa herrar. Mycket mer hade hon i bagaget och när hon kom hem skulle hon ha en hel liten förmögenhet i smycken med sig. Och sedan på med hela den fysiska charmen, mot den medhavde som hunnit mörkna betydligt under hennes och mitt samtal. Detta samtal försiggick under små andhämtningspauser i min rodd. På en höjd nära 4000 meter över havet (3860) ror man sannerligen inte långt utan pauser. Jag orkade bara några få årtag i sänder. Men ändå, vilken upplevelse! Att på den nästan helt blankstilla sjön på kristallklart vatten fä vila på årorna och känna: här är jag nu på mina drömmars sjö där jag Bohusläningen får ro fyra tusen meter ovanför det hav jag hittills rott på. Stillheten och friden, det klara vattnet, ljuset och den lätta tunna luften och så frasandet från mina egna årtag var en av de finaste kompositioner livet har bjudit mig på. Tack snälla liv!

Jag besökte naturligtvis katedralen vars interiör var mer förgylld än vanligt. Nog fanns det en Madonna alltid men jag blev aldrig riktigt klar över om det var hon som var la Copacabana eller madonnan i nischen i högsta stationen där uppe på bergstoppen.

Jag skulle nu vidare till den viktiga staden Puno vid Titicacas nordvästra ände. Tre alternativ att ta mig dit hade jag. Att dagtid (ca 12 tim.) åka med ångbåt över en stor del av sjön vilket kostade väldigt mycket, ta nattbåten för betydligt mindre än halva priset eller ta bussen nästan lika billigt. Hade jag haft råd hade jag tagit dagbåten. Nattbåten skulle knappt låta mig se något av den stora sjön vilket bussen skulle göra även om den också tog en stor del av natten.

Det blev alltså en bussresa som skulle ta mig över gränsen till Peru.

Tullare och passpoliser stoppade bussen vid gränsen och uppmanade alla att stiga ur. Sömndruckna yrade vi ut i mörkret och höstkylan. Jag som europé slapp undan med att bara visa passet medan indianerna och andra från de båda grannländerna fick genomgå en grundlig undersökning.

Resan var ju de två föregående på högplatån tämligen lik men fram på morgonen da vi närmade oss Puno åkte vi nära sjöstranden och fick se de första spridda fläckarna av torasäv som sen växte till milsvida fält som sträckte sig många mil ut i det grunda vattnet.

Torasäven blir ca 2 1/2 meter hög över vattnet och kan ha sina rötter 3-4 meter djupt ner. Den växer i allmänhet tät. Att dessa oerhörda fält kan bildas är att högslätten här på sjöns västra sida sluttar så sakta ner mot vattnets yta där den sedan fortsätter flera kilometer ut i sjön innan vattendjupet blir för stort för säven. Tala om långgrunt. Ändå har jag tidigare berättat att sjön når djup ner till nästan 300 meter.

Detta beror på att sjöns stränder i öster till stor del utgörs av Andernas kraftiga veck. Puno låg inte på den egentliga slätten utan i ett bergigt parti som sluttade mer brant mot sjön. Gatorna var ganska branta, husen vackra och staden gav intryck av att vara långt ifrån fattig. Här köpte jag flera stycken handstickade mössor av både alpackaull i naturfärger och andra stickade av tunt ullgarn i de allra vackraste mönster och färger. Ännu i dag använder jag de nu 20 år gamla fina mössorna som jag där köpte för bara några kronor.

I hamnen dit jag snart tog mig låg en stor svart ångbåt som kommit från Copacabana nu på morgonen.

Nära denna låg en lite båt fylld av indianer och ryggsäcksfolk. Dessa talade om för mig att båten skulle till Taquile, en klippö ett par timmars resa bort. Som väl var fanns det för en ringa kostnad plats för mig också och det dröjde inte länge förrän en liten råoljemotor tuffade iväg med både båten och oss.

Det dröjde inte länge förrän vi åkte rätt in i de täta sävfälten. Om vi stod högt upp i båten kunde vi bara ibland se över topparna på lite mer lågvuxen säv. Riktiga kanaler slingrade fram i den kompakta grönskan som speglade sig i blankt kristallklart vatten där man hela tiden säg den ganska ljust bruna bottnen. Ibland var dessa kanaler så breda att flera båtar i bredd kunde passera varann ibland så smala att båten nästan måste tränga sig igenom. Om nu denna säv och dessa kanaler var intressanta så inte låg indianerna i lä för intresset. Alla hade de dessa konstfärdigt stickade mössor alla i fint yllegarn. Men yllegarnet fanns inte bara i mössorna. Nej, jag tror varje indian hade garn i flera färger runt nacken och alla stickade lugnt men metodiskt. Att sticka och sy var uteslutande männens jobb medan kvinnorna uteslutande fick ägna sig åt att spinna och väva. Då det inte fanns några andra djur än får på Taquile blev enda spånadsmaterialet ull.

Så småningom slapp båten ur sävfältens fängelse och vi kom ut på den öppna sjön i ett strålande vackert väder, vackert ur skönhetssynpunkt alltså. Den mäktiga vattenytan som bildade horisont med himlen i söder var blankstilla med svag kort dyning som gav ytan liv tillsammans med en och annan allra svagaste kåre som ibland färgade vattnet lite mörkare blått och så de allra lättaste pärlemorskimrande moln som speglade sig i allt detta blanka till en underbar färgsymfoni var något som få ögon förunnats att skåda. Och som vanligt fanns Anderna där och bildade en fond som höll inne allt vatten men inom så vida gränser. Dessa lysande vassa spetsar så små långt där borta i fjärran men så oerhört mäktiga om man väl komne dit bidrog till en oändlighetskänsla svår att beskriva Nästan rakt över oss lyste solen från en i denna tunna luft klarblå himmel. I söder skymtade så Taquile fram ur ett lätt dis. Rosafärgad var den branta klippön som fick starkare nyans av rött alltefter vi närmade oss den. Med spänning steg jag iland på gulgröna stränder 3860 meter över havets yta. Vid den lilla stenbryggan låg torabåtar, gamla och nya. I några låg finmaskiga fisknät och man förstod snart var för maskorna var lika små so i våra vadar för att ta "ögna". Gräsbackarna upp från stranden var nämligen helt översållade med fisk som lagts ut till tork. Fiskarna var ungefär hälften så stora som skarpsill. Här fick de alltså torka med ben, huvud, fenor och inälvor i denna svala, torra, ytterst tunna luft.

Senare på kvällen serverades jag en soppa kokt på hela fiskarna och quinoa. Jag överdriver inte när jag skriver att jag har ätit bra mänga soppor med bättre aptit än denna.

Husen låg inte nere vid stranden utan högt uppe på klippan, två tre hundra meter upp. En av "ryggsäckarna" tog ögonblickligen ledningen och mer eller mindre rusade uppför branterna. De övriga fyra ungdomarna och så jag förstås försökte naturligtvis hänga med. För mig som var nära tre gånger så gammal var det oerhört krävande att på denna höjd rusa ytterligare några hundra meter upp på en smal fårstig. I sådana situationer som denna vill man inte gärna mista kontakten med en grupp likasinnade. När vi väl kom upp tog jag friskusen åt sidan och frågade honom om han var medveten om vad hans frisksportarnit kunde ställa till med. Jag föreslog honom att anständigtvis åtminstone hålla utkik mot de övriga i gruppen och undvika att pressa någon över hans förmåga. Han tog åt sig mina ord på ett så vettigt sätt att jag är övertygad om att mina ord gjorde avsedd väntan. Väl uppe såg jag från denna stora höjd när jag väl hämtat andan en knallblå sjö nedanför branta klippbranter skiftande i rött och orange med enstaka praktfullt gröna buskar gulnande gräs och blommor i klara färger.

Här uppe låg några adobehus varav ett lite större. Det var skolhuset med sitt enda rum. Det var skolhuset som skulle bli vårt hem för en natt. Jag har en bild där jag, två flickor och tre män i 25-årsåldern sitter vid ett enkelt tillyxat träbord och försöker få i oss soppa på fisk med inälvor och allt Efter maten togs bordet ut och vi hade ett sovrum för oss alla. Jag lovar att jag var glad att jag åter fått kontakt med min härliga sovsäck.

Nästa morgon då jag kom ut i dagsljuset för att beundra utsikten råkade jag just vid husknuten ställa mig mitt emellan några rejäla komockor. Jag tittade väl lite förstrött efter korna men såg inga. Detta var alls inte märkvärdigt eftersom, vilket redan sagts, de enda djur som fanns på ön var får så blev jag naturligtvis lite fundersam. I det ögonblicket kom en lite äldre kvinna ut, såg mig stå mitt emellan "komockorna" fnyste ljudligt och agerade renhållningsverk på direkten. Först fram till den ena mockan som hon med bar fot skvätte ut i terrängen och sedan skulle ju en fot till användas så den fick skicka andra mockan ut i geografin. Som den artiga gamla dam hon var sprätte hon som hundar och katter lite sand och jord över resterna.

En bild visar hela familjen just där jag tidigare stått. Bland dem fanns en ganska söt flicka i tjugofemårsåldern. Jag var nyskild och hade vid det laget varit hemifrån i fyra-fem månader varför jag nog börjat märka hur flickorna såg ut men jag försäkrar att innan jag skulle velat ta i denna indianska hade jag först fått ha henne i blöt i fjorton dar. Alla i familjen var så skitiga på fötter, händer och i ansiktet att jag aldrig i mitt liv sett något ens i avlägsen närhet av detta.

Dagen innan hade mannen i huset försökt sälja en hemvävd och hemsydd skjorta av finaste ull till mig. Den var på tok för liten vilket han själv kunde se. När jag alltså avvisade anbudet föreslog han att han skulle sy en ny till mig till morgonen därpå. Jag tänkte naturligtvis inte mer på det men nästa morgon uppvaktade han mig med en nysydd skjorta och då kunde jag inte rimligen avvisa köpet trots att även denna vari minsta laget. Till denna fick jag ett mycket vackert tättvävt skärp i klara färger och utsökt mönster. Och inte blev det dyrt, inte. Man fick se den spinnrock frun använde och den primitiva oljelampa han förmodligen använt då han på natten sydde min skjorta. Handsmidd yxa fanns och så en slags gräv- eller planteringskäpp. Den bestod av en meterlång kraftig käpp där en järnbill surrats fast med remmar som förlängning och förstärkning. Någon dryg decimeter högre upp var en kraftig pinne surrats fast tvärs över. Denna var till för att käppen skulle kunna trampas ner i även hård mark. Högre upp var ett "handtag" fäst.

Det sägs att folket på denna ö levde i rent självhushåll. De klarade säkert det mesta av både bostad, kläder och mat själva men det flitiga stickandet talar för att de trots allt ville kunna köpa saker i land, jag skulle tro först och främst salt och socker som de kunde skaffa sig genom att sälja sina öronlappsmössor.

Vi lämnade så småningom den vänliga men skitiga familjen för att åka tillbaka till Puno. Färden gick återigen på "kanaler i de väldiga sävfälten men denna gång intill byar på de flytande öarna, Vid ett tillfälle åkte vi tätt förbi några hyddor vars väggar och tak var helt av torr gulbrun säv. En stor järngryta stod på "marken" intill en svart, förkolnad fläck. Utanför lekte några barn i sönderfallande men flytande toraflottar. Detta var urufolkets värld, en värld så helt byggd på denna användbara säv. Husen grytan och eldstaden fanns på en av de otaliga flytande öar där detta folk kanske sedan årtusenden levt sitt ytterst speciella liv.

Öarna bestod av hoptovade massor av död säv som packats så tätt att det närmade sig jordens täthet. En del av levande sävs rötter höll dessa öar på plats så att de ej drev iväg. Husen var egenartat vackra, fönsterlösa, välgjorda men enkla. Taksprången gick långt utöver väggarna. Sannolikt fanns ingenting av metall i dessa byggnaders konstruktion; säven dög till allt vad som behövdes.

Jag skrev nyss om eldstad. Begreppet är oegentligt då man gör upp elden direkt på "marken". Säven hålles tydligen ständigt fuktig då den ju nästan befinner sig direkt i vattenytan varför risken för eldsvåda nog är minimal. Man fångar småfåglar (med nät?) liksom fisk och man äter sävens rötter. Allt vad man behöver lär finnas i detta sävrike. Men för att hålla med om detta bör man nog inte vara en bortskämd europé.

Genom sitt geografiska läge och oerhört stora vattenmassa så blir skiftningarna i såväl års- som dygnstemperatur tämligen små. För mig kändes det ungefär som en tämligen sval klar höstdag. Riktigt varma kläder är inte nödvändiga men man känner inte för att vandra ikring i shorts.

Det berättas att det är mycket vanligt att människor ute på dessa öar hinner dö i mycket hög ålder utan att någonsin ha känt fast mark under sina fötter.

Vid andra tillfällen såg vi långt borta över sävhavet hela byar där inte stort mer än husens tak stack upp över de klargröna vidderna. På sina ställen såg vi indianer i sina torafarkoster stående staka sig fram inne bland de gröna massorna

På marknaden i Puno letade jag bland väldiga mängder mössor upp några särskilt vackra, stickade inne på fastlandet av alpackaull.

Sydamerika har ju tre kameldjursarter, guanacon med tamformen laman, alpackan och så vicunjan.

Lamans ull är omtyckt för sin värmehållande förmåga men ganska grov. Alpacka är betydligt finare och betydligt dyrare. Försäljare vill naturligtvis helst kalla sina varor för alpacka så det gäller att se upp. Man lär sig dock ganska snart. Att däremot i dag få köpa något av vicunjans mycket högt skattade ull är nog få förunnat. Den lever endast vild och är utrotningshotad just för denna ulls skull varför den om jag inte mins fel är skyddad på hela Altiplanon. En gång var denna ull förbehållen den allra högste, inka själv.

Jag vet inte om lamans stamfar guanacon ännu lever kvar bland de vilda Anderna men jag har haft den rent otroliga turen att under en

fem timmars bussresa nere i Eldslandet få på mindre än hundra meters håll få se och fotografera en hel liten hjord, ca 30 stycken beta på ett fält. Man berättade för mig att de flesta människor där nere lever hela sitt liv utan att någonsin få se ett enda av dessa kontinentens urtida djur.

Och så skulle tåget föra mig vidare till inkarikets gamla huvudstad Cuzco. Det var en lång och tämligen enformig resa över den stora högslätten som bara livades upp av några stationsuppehåll och av stora hjordar lamor och alpackor. Kupéerna var lagom fyllda med indianer, inhemska vita och meztiser samt av det ständigt närvarande unga ryggsäcksfolket. Jag var ryggsäcksbärare även jag men som vanligt en dryg generation äldre än alla andra. Stämningen i sådana här tåg brukar bli mycket gemytlig och man byter både erfarenheter och mat och kommer kanske överens om att åka tillsammans ett tag. Detta är faktiskt en del av tjusningen med att färdas på detta sätt. Man blir ibland riktiga vänner och lovar dyrt och heligt att hålla kontakten när man kommit tillbaka till sin respektive land men det har hittills alltid stannat vid dessa löften. För min del i varje fall och nog har detta renderat mig en hel del dåligt samvete. Når jag väl någon gång lider av tanketorka för min dator sätter jag mig kanske vid den och knackar ner en hälsning till dem jag mötte för tjugo år sedan. De dåvarande adresserna har jag men om de gäller idag är en annan fråga.

Så småningom stannad tåget utan någon märkbar anledning. När jag såg ut genom fönstret rann vatten ut från ett litet sumpigt område ut i en liten rännil utanför fönstret. Plötsligt klack det till i mig. Detta var de underligaste rännil jag sett för den rann ju åt två rakt motsatta håll. Jag satt alltså alldeles bredvid vattendelaren.

Hade jag spottat på exakt rätt ställe hade en del av min saliv transporteras i små bergsfloder 10-20 mil till Stilla oceanen medan reste skulle förts vidare i större och större vattendrag för att till sist genom jordens största flod Amazonfloden föras ut i Atlanten 700 mil längre bort, en sträcka fyra gånger så lång som Skandinaviska halvön. Om nu någon molekyl skulle komma fram och inte fastna på vägen! Nog var detta en märklig känsla!

Stoppet vid denna lilla rännil innebar att jag varit i kontakt med världens mäktigaste flodsystem både vid dess källflöden i Manaus där Amazonfloden tar upp floden med det mörkt kaffebruna vattnet Rio Negro och så nära utloppet i Atlanten vid Belem (Parana). Flera andra bifloder har jag sett och på Napo har jag färdats nära tretton timmar i kanot. Ändå har jag sett så ytterst, ytterst lite av detta jättelika "vattenträd" som sträcker ut sin våta krona över ett område större än hela vår världsdel. Men den lilla "kvisten" vid vattendelaren har jag allt en särskild känsla för.

Tågresan tog åtskilliga timmar men var ändå tämligen bekväm. Suvenir- och matförsäljare kryssade fram i det krängande tåget vars ånglokomotiv fick upp det i tillräcklig hastighet för att skaka om både dem och oss. Jag hade inte mycket pengar för suvenirköp men gjorde här ett litet undantag och köpte en liten vacker och välgjord vicunja i mässing. Den står ännu i dag tjugo år senare lika blank och fin på en hylla i mitt hem.

Flera timmar efter mörkrets inbrott kom vi till Cuzco, inkastaden.

Efter letande i American Handbook och konferens med några medresenärer bestämde jag mig för "lägerplats". Det går naturligtvis att skriva hela kapitel om de övernattningsställen jag frekventerat under sammanlagt ett par års resor men jag nöjer mig med att nämna det för mig och min ständigt magra reskassa viktigaste kriteriet: det fick aldrig bli särskilt mycket dyrare än gratis. Denna urvalsprincip har dock medfört att jag förvisat de flesta av dessa ställen till glömskans kammare. Mitt "hotell" i Cuzco där jag kom att dela rum med en svensk läkare vars namnteckning och nationalitet jag såg i hotelliggaren på raden ovanför min egen vid övernattning i Patagonien och som jag sedan träffade i Ushuaija i Eldslandet var ändå rent, prydligt och hederligt.

HEM

Senast ändrad 2001-10-27