När
jag för en del år sedan reste runt lite i Schweits och Tyskland för att besöka
gamla vänner. För att komma till den förort som var mitt mål just då skulle jag
ta en spårvagn från et torg i centrala Heidelberg. Torget var stort, öppet och
vackert med spår och refuger åt alla håll. Solen strålade från molnfri himmel
och asfalten nästan bubblade av högsommarhetta. Väntetiden skulle bli rejält
lång såg jag på tavlan och min kombinerade kamera- och resväska var tung i
värmen, 17 kg om jag minns rätt.
Mitt på torget fanns
sittbänkar placerade under ett stort regnskydd, delvis med glasväggar som
vindskydd. Väntan skulle ju bli lång, hettan var besvärande och väskan tung
varför jag lät den stå ensam och övergiven ute på spårvagnsrefugen medan jag
satte mig inne i skyddet ca femton meter därifrån.
Jag dåsade väl till
därinne i värmen men inte mer än att jag ur ögonvrån såg en man komma upp på
regugen. Det var en lång välbyggd karl i trettiofemårsåldern. Han var klädd i
skjorta och byxor, ren och prydlig.
Hans mål var tydligen
min väska att döma av hans sätt. Först ställde han sig någon dryg meter från
väskan men med tydlig uppmärksamhet på den. Och så undersökte han omgivningen
med skenbar nonchalans men ändå mycket vaket. Jag var ju nyfiken på
fortsättningen så jag tittade åt helt annat håll när han tittade åt mitt. Jag
hade fördelen med att kunna vända mig bort hur snabbt som helst vilket inte han
kunde om han vill bevara sin trovärdighet. I skyddet satt många andra förutom
jag själv.
Att jag kunde sitta
där så lugn berodde på min kännedom om min väskas betydande tyngd. Jag visste
att jag skulle kunna springa ifatt vem som helst som kom släpande på den.
Undan för undan flyttade
han sig närmare väska, tog ibland ett steg åt sidan och så till väskan igen,
hela tiden synnerligen vaken och medveten om omgivningen. Varje iakttagare som
själv inte var ägare till denna väska skulle ha tagit för givet att han var
det. Och sedan tog han riktigt sin egendom i besittning då han ställde en fot
på vardera sidan om den för att sedan nonchalant och självklart byta ställning,
gå något halvsteg åt sidan och sedan bredbent igen. Varje gång han började
vända huvudet åt mitt håll tittade jag bort förstås.
Minst en halvtimma
pågick detta och jag hade hela tiden omåttligt roligt samtidigt som jag fylldes
av den högsta beundran för den i praktiken urstyv psykolog. Me när han äntligen
till slut fått varje eventuell iakttagare övertygad om att han var väskans
rättmätige ägare så tog ha utstuderat lugnt och självklart väska och
promenerade i väg med den. När han böjde sig ner för att ta den väntade jag mig
att han då skulle avslöja sig genom att reagera på väskans osedvanligt stora
tyngd. Men inte! Den väskan och den
tyngden var han helt förtrogen med. Nog var hans skicklighet värd medalj om nu
så inte hans hederlighet.
Jag reste mig lugnt
från min plats och gick efter honom, Då kunde han knappast se bakåt varför jag
omärkligt kom i fatt honom klappade honom på axeln och tackade honom för att
han bar min tunga väska men att den nog skulle åt ett annat håll än dit han
gick. Då tappade han faktiskt fattningen och mumlade något idiotiskt om att
föra den i säkerhet men hade åtminstone vett att rodna. Då föreslog jag att vi
tillsammans kunde söka denna säkerhet hos polisen. Denne man som nyss vid
refugen hade haft all tid i världen till sitt förfogande fick nu plötsligt
alldeles förtvivlat brått och avlägsnade sig med raska, alls icke nonchalanta
steg sedan jag lyckönskat honom till att ungen polis fanns i närheten.
-
Nästa gång
kanske du har mindre tur! var min
avskedshälsning.
Ännu
många år efteråt ler jag inombords åt de skicklige psykologen tjuven och undrar
om han irriterades av att ha lagt ner så mycket tid och omsorg på en hopplös
sak. Tyvärr vågar jag nog knappast hoppas att historien hade någon sedelärande
betydelse för honom. Måhända lärde han sig bara att vara än mer utstuderad. Ack
ja!
Senast ändrad 2001-06-06