Tussi

En gång på sommaren 1986 kom Cecilia hem med en svartvit halvvuxen honkatt som hon ”fått” av några alkisar. Jag har aldrig ansett att vi bör ha sällskapsdjur eftersom det ställer större anspråk och ansvar på oss än jag tror vår familj kan leverera. Ett djur får inte vara en leksak m en alternativet hos alkisarna var tydligen ändå sämre och katten kunde dessutom vara av värde för Cecilia. På Norrbyskär hade vi haft en hankatt, Tusse, så nu blev det en Tussi som adopterades. Under protest och mitt klargörande att om den övriga familjen ville ha katten så var hon också deras ansvar.

Det var en ynklig och mycket rädd liten katt vi fått. Hon sprang undan så fort hon hörde steg, alldeles särskilt manliga. Hon torde ha fått många sparkar. Lång tid tillbringade hon det mesta under Cecilias säng. Här fick hon inga sparkar men det tog flera år innan all rädsla släppte. Hon tog gärna emot kel och smek, desto mer ju äldre hon blev. Jag undrade om det skulle gå att få henne orädd också när det gällde svansen. Första gångerna jag rörde vid den skvatt hon iväg men jag fortsatte väldigt försiktigt. Till slut var hon totalt obekymrad vad jag än gjorde med svansen. När hon åt kunde jag till och med smeka den med min bara fot där den låg på golvet, utan att hon drog undan den eller ens vände på huvudet. Hon hade lärt sig att hennes svans var trygg i det här huset. Ibland kittlade jag henne på nosen med svansspetsen.

Som alla katter sov hon mycket. Hon hade några favoritställen där hon snurrade ihop sig, på yttertrappan i solen, mitt på tamburgolvet som om hon utmanade en: Trampa på mig då om ni vågar!. Sovrumsfönstret var en annan favoritplats men där låg hon med huvudet mellan framtassarna. Soffor, fåtöljer och sängar gick också an. Skulle det sovas på riktigt hoppade hon upp i vår dubbelsäng och letade upp lämplig plats, lämplig för henne alltså. Vad vi tyckte spelade mindre roll. När hon hittat rätt snodde hon runt några varv och satte sedan i gång med att trampa, trampa en lega. Det kunde ta ganska lång tid innan hon trampat färdigt och kunde lägga sig till ro. Inte behövdes det trampa lega i våra mjuka sängkläder men detta visste inte den uråldriga instinkten om.

Hon ville inte ha någon annan mat än kattmat, hård eller allra helst i burk. Rester från våra måltider vad det än var godkände hon inte. Hellre svalt hon. Dag efter dag kunde lite fisk ligga på en tallrik och där fick den ligga trots att hon inte fick något annat. Detta lärde vi oss naturligtvis och gav henne vad hon ville ha om vi såg att hon inte tog något annat. Hon ville hellre ha vatten än mjölk och grädde.

Så som vi bor kunde hon vistas sutomhus så mycket hon ville. Hon hoppade in och ut genom vårt sovrumsfönster som ligger högt över marken. Detta fortsatte hon med till bara för kort tid sedan. Så sent som i vintras vaknade jag några gånger på natten av en duns mot rutan. När jag fått upp rullgardinen kunde jag se ett litet kattansikte titta in genom fönstret. Om jag då försiktigt öppnade det så böjde hon undan huvudet och slank in. Då hade hon hängt någon minut i fönsterblecket. Ibland visade hon att hon ville ut genom att ställa sig vid entrédörren och skrika.

På sommrarna tog vi med henne till Källviken, i början i kattkorg men så småningom i knät på någon av oss eller lös i bilen. Hon var då alltid väldigt nyfiken och tittade mycklet ut. Hon var ju van att få springa som hon ville men det blev lite oroligt någon gång då hon försvann några dar tills en vänlig själ kom hem med henne. Någon gång i början på nittiotalet blev det värre. Då var hon med Cecilia på Bohus Malmön och försvann för att inte ha hunnit hittas innan Cecilia for hem. Andreas och särskilt Cecilia ansträngde sig på alla sätt, även med annonsering och anslagstavlor. Allt förgäves. Sommaren därpå knackade Cecilia dörr och letade enträget tills hon så småningom fann katten inkrupen under något uthusgolv. Hon lockade fram katten med mat och fick henne med hem. Många gånger har vi undrat hur Tussi klarat den långa vintern. Ingen där ute säger sig ha haft hand om den. Vad hon har levt på vet vi inte. I början här på Kapelle kom hon några gånger stolt hem med en liten mus. Kanske livnärde sig trots allt den kräsna Tussi på egna fångade byten.

Innan hon försvann hade hon en redig hängbuk. Det var som om en massa löst skinn hängde långt ner under magen på henne. Vi trodde att det kunde vara myom eller något värre. Hon skrek ibland till utan synlig orsak och kunde också kräkas någon gång. Annars verkade hon hur frisk och spänstig som helst. När så Cecilia fann henne igen trodde jag länge att det var en annan katt. Den vi fick var inte utmärglad men utan minsta lilla tecken på hängbuk. Den övriga familjen svor i alla fall på att det var rätt katt. Tydligen hade musdieten eller vad det nu var varit en bra bantningskur. Men även efter detta har hon haft obehag och skrikit till rejält och även kräkts men detta har inte varit många gånger per år. En gång var det dock direkt plågsamt att se. Först några hjärtskärande skrik och sedan snurrade hon runt som en tokig. Jag fick intrycket av ett epileptiskt anfall utlöst av smärta. Men eftersom hon någon minut efteråt var som vanligt och detta var enda tillfället så sökte vi aldrig veterinär.

Hon bajsade aldrig två gånger i samma sand eller om den var kissvåt. Detta ledde till att hon fick söka andra utvägar. Inte gav den katten intryck av att vara särskilt klipsk men i detta hänseende var hon en stjärna. Konstant gick hon till vår toa och lade sin lilla klick mitt på plastgolvet. Tack snälla, snälla Tussi! När jag då tänker på Tusse i Umeå som lade sina klickar allra längst in under min dubbelsäng som stod i ett hörn välsignar jag vår Tussi.

Nu sista månaden har hon varit mycket ute, legat på trappan i solen och inte varit särskilt angelägen in till matskålen. Jag har varit lite förvånad att den inte tömts och att hon inte snott runt benen på mig för att få mat. Men då har väl Linnéa gett henne, har jag tänkt.

Tydligen har jag tagit fel. Ålder, ca 15 år, eller sjukdom har sagt sitt.

I går lördag den 5 augusti vid 12-tiden hörde Linnéa och jag ett jamande när jag låg i sängen i vårt sovrum. Fönstret ut var nästan stängt så vi trodde det var Tussi som ville in. Vi öppnade fönstret men där var ingen katt. Linnéa öppnade skåpdörrarna då hon trodde att katten kunde råkat bli instängd. Vi satte oss sedan i köket och strax efteråt hörde Linnéa, men inte jag, ett svagt jamande. Hon är nog sjuk och ligger under sängen, trodde jag. Mycket riktigt. Där låg vår lilla Tussi. Linnéa öppnade en burk kattmat som var mycket omtyckt. Fatet sattes in under sängen men gav ingen reaktion. Några minuter senare tittade Linnéa in.

Jag tror hon är död.

Ja det lilla jamandet var kanske Tussis sista lilla farväl.

Nu kanske Tussi har hamnat i alla katters himmel där det vimlar av lagom svårfångade möss och serveras burkmat och inte knasterhårda kulor och där rara barn och gamla gummor och gubbar tålmodigt och länge kliar henne bakom öronen eller under hakan. Och där behöver du inte heller vara rädd om din svans. Det har du gjort dig förtjänt av Tussi. Du var snäll, du varken rev eller klöste.

I natt när jag lagt mig i den säng under vilken du dött några timmar tidigare kom jag att tänka på min egen död som inte kan vara så där väldigt långt borta. Kanske blir det i den här sängen. Så olika villkor är det för oss; jag uppe på i den mjuka sängen och du under den på golvet. Du tycks ha fått en död tämligen fri från plågor och rädsla. Hur blir min? Ett är säkert, för oss båda är slutmålet detsamma.

Vem vet, kanske väntar du i din katthimmel att jag en gång kommer på besök och tar dig rart i svansen.

Nog kommer vi att tänka på dig ibland, lilla Tussi.

A Ch 00 08 06

HEM

Senast ändrad 2001-04-19