RECENTIONER

Gunilla Wedding, Skånska Dagbladet, 2008

 

En trollbindande spökupplevelse
Barnföreställning. / Bättre avslutning på 2008 eller inledning på 2009 kan man nog inte få än att avnjuta Teater Sagohusets maffiga familjeföreställning Den stora spökräddningen. I söndags var det premiär (världspremiär på scen faktiskt) i Landskrona Teaters vackra teatersalong och efter en och en halv timma med spöken vampyrer, häxor och en historia med gripande miljöengagemang var jag minst lika betagen som när jag som 12-13-åring läste Eva Ibbotsons bok som föreställningen bygger på.


"Den stora spökräddningen" utspelas i norra England där landets alla spöken hotas av utrotning. De gamla, härligt förfallna slott som spökena bott på i hundratals år omvandlas ett efter ett till lyxiga, moderna golfklubbar och semesterbyar där spöken definitivt inte trivs. På en internatskola i England finns en pojke vid namn Rick som brinner för att rädda jordens alla hotade varelser. När en spökfamilj på flykt hamnar på skolan bestämmer Rick och hans kompis Barbara sig för att det är dags för en räddningsaktion. Det blir en hård kamp som inbegriper så väl ett besök hos Englands ohjälpsamma inrikesminister som en regelrätt strid med ondskefulla byggherrar och präster som utför exorcism.

Imponerande kostymer
Inbyggt i den här fantasieggande och också mycket roliga berättelsen finns, liksom i flera av Eva Ibbotsons böcker, ett starkt budskap om alla varelsers rätt till en plats på jorden och om respekt för naturen. Det här budskapet är minst lika angeläget i dag som när Eva Ibbotson debuterade med just "Den stora spökräddningen" 1977 och det bidrar självklart till styrkan i Sagohusets föreställning.
Att omvandla denna mycket engelska barn/ungdomsbok till teater är inte enkelt men Sagohusets lyckas verkligen genom att tillåta den viktiga dialogen att få stort utrymme samtidigt som den balanseras av akrobatik, dans, musik och scenografi som skapar tempo, magi och kraft. Lägg till detta ett imponerande skådespeleri och helt fantastiska spökkostymer och ni förstår varför jag blev betagen.
Huvudperson i den här historien är skolpojken Rick som spelas med en perfekt blandning av osäkerhet och övertygelse av Mattias Thorbjörnsson. Nadia Boggazzi är också mycket bra som hans belästa och kloka vapendragare Barbara.


Störst intryck
Av naturliga skäl är det ändå föreställningens alla övernaturliga varelser som gör störst intryck. Pappan i spökfamiljen är ett gammalt skotsk spöke som heter Hamish Mac Hamish men kallas Svävande Kilten. Han har stripigt vitt hår, en kritvit kilt och ett otäckt naturligt svärd rakt genom kroppen och spelas av Pelle Öhlund på ett sätt som påminner en hel del om Per Oscarsson i högform. De två tonårspökena Johanna och Fasansfulle Fabian har kritvita kläder med dragning åt punkhållet och både Åsa Ahlander och Anders Svensson ger dem ett mycket övertygande spökkroppsspråk. Mest fascinerande i spökfamiljen är ändå Moster Hortensia som spelas av de bägge nycirkusartisterna Henrik Agger och Louise Bjurholm. Ett fantasifullt akrobatiskt samspel får den delade mostern att hänga ihop riktigt bra och publiken att sitta på helspänn i väntan på vad hon (de) ska göra för konster härnäst.
Imponerar gör också den graciöse dansaren Åsa Hörling som vampyren Sugande Susie.
Överhuvudtaget är det här en ensemble där var och en gör full rättvisa åt Eva Ibbotsons fantastiska figurer.
En spöklik stämning skapas också skickligt scenografiskt med hjälp av tunna tygskynken och belysning som hjälper spökena att bli så väl osynliga som suddiga i konturerna.
Föreställningens musik har komponerats av Oscar Hielm och det är också han som ensam framför den. Skickligt växlar han mellan olika instrument, till exempel bas, synt och fiol, och använder sig också av andra häftiga ljud som förstärker stämningen på scen. Basspelet som ackompanjerar den av exorcism mycket försvagade Fabians hjältemodiga resa till Rick är till exempel otroligt häftigt.


Stor förmåga
Jag har sett många föreställningar med Sagohuset genom åren och vet att det är en teatergrupp med förmåga att hämta ut det allra bästa av en historia på scen. De flesta föreställningar jag har sett har spelats på en liten yta inför en mycket ung publik. "Den stora spökräddningen" är en av deras största produktioner och det är härligt att se att denna skickliga teatergrupp fungerar minst lika bra i det stora familjeföreställningsformatet.
Åldersgränsen för "Den stora spökräddningen" är satt från 7 till 107 år och den där undre gränsen ska man nog respektera. Inte för att spökena skrämmer de yngre åskådarna utan snarare för att föreställningens längd och mängden dialog blir lite för mycket för det yngsta. Det märktes på premiärföreställningen där det var en hel del lite otåliga mindre barn som hade svårt att sitta stilla.
Premiären var som sagt på Landskrona teater och den klassiska teaterinredningen med guld, röd sammet och den enorma kristallkronan var verkligen en perfekt inramning till denna engelska historia. Från och med den 28 december flyttar föreställningen till Lund och Lunds stadsteater som är en betydligt modernare salong men å andra sidan har betydligt mer publikutrymme. Det hoppas jag utnyttjas ordentligt för det här är verkligen en teaterupplevelse som ingen mellan 7 och 107 kan undvara.

 


Malena Forsare, Kvällsposten, 2008

Estetiskt gastkalas

Spöken som en utrotningshotad art? I likhet med vissa grodor och ugglor? I barnboksförfattaren Eva Ibbotsons Den stora spökräddningen är det just en spökfamilj som fallit offer för människans exploatering av vår jord. När hemmet ska omvandlas till lyxig konferensanläggning tvingas spökena på flykt. Men i mötet med den högst mänskliga pojken Rick förvandlas hemlösheten till ett hopp om ett reservat för gastar.
Teater Sagohusets iscensättning av Annie Siddons purfärska dramatisering startar mitt i en illusorisk byggarbetsplats. Gula hjälmar stövlar fram i teatersalongen och hojtar över bänkraderna. ”Här ska det byggas! Japp!” Bakom ridån väntar ett säreget vitpudrat följe: pappa spöke (Pelle Öhlund) dansar med ett svärd genom magen, moster gestaltas av två(!) nycirkusartister (Louise Bjurholm och Henrik Agger) och familjens spökhund (Åsa Hörling) är ett oformligt, svart Barbapappaväsen med röd lampa som ansikte. Och det är i krocken mellan den skånskklingande hyperrealismen hos byggarbetarna och den förhöjda stämningen hos det bitska spökföljet, som föreställningen hugger till.
I Sture Ekholms regi lyfter en fint utmejlsad karaktärisering skådespelet. Åsynen av spökföljet blir med god draghjälp av Catti Stiglunds barockinspirerade spökkostymer en njutningsfull skrämselakt. Ensemblen presterar ett rollgalleri med olikartat kroppsspråk, som kan vara oförargligt kobent som hos Anders Svenssons spökson, eller utmanande med ett ben i vädret och det andra på någons bröst, som i Åsa Hörlings blodtörstande fladdermus. Mattias Thorbjörnssons Rick gör som vi: han stirrar storögt omkring sig, ser ut att gnugga tankarna som han tvår händerna.
Spökfamiljen blir ju också hans familj, ett omöjligt kärleksprojekt som är dömt på förhand. För hur gör man egentligen när man kramar en gast?
Det drama som utvecklats sämst på scenen är det mellan Rick och bästisen Barbara (Nadia Bogazzi), en relation som förblir prövande snarare än tillitsfull.
Scenografin består av några enkla ramper som får liv och variation med hjälp av lite tyg och olikfärgat ljus, som i sin tur utnyttjas för skuggspel. Och helhetsintrycket är också utpräglat visuellt; en kittling i spöknerven och ett estetiskt inbjudande gastkalas. Enmannaorkestern (Oscar Hielm) lirar ömsom fiol, ömsom synt.
Vad som saknas i form av tempo och riktning på premiären på Landskrona teater strax före jul, kan ensemblen förhoppningsvis hämta in redan i mellandagarna.