|
En trollbindande
spökupplevelse
Barnföreställning. / Bättre avslutning på
2008 eller inledning på 2009 kan man nog inte få
än att avnjuta Teater Sagohusets maffiga familjeföreställning
Den stora spökräddningen. I söndags var det premiär
(världspremiär på scen faktiskt) i Landskrona
Teaters vackra teatersalong och efter en och en halv timma med
spöken vampyrer, häxor och en historia med gripande
miljöengagemang var jag minst lika betagen som när
jag som 12-13-åring läste Eva Ibbotsons bok som föreställningen
bygger på.
"Den stora spökräddningen" utspelas
i norra England där landets alla spöken hotas av utrotning.
De gamla, härligt förfallna slott som spökena
bott på i hundratals år omvandlas ett efter ett
till lyxiga, moderna golfklubbar och semesterbyar där spöken
definitivt inte trivs. På en internatskola i England finns
en pojke vid namn Rick som brinner för att rädda jordens
alla hotade varelser. När en spökfamilj på flykt
hamnar på skolan bestämmer Rick och hans kompis Barbara
sig för att det är dags för en räddningsaktion.
Det blir en hård kamp som inbegriper så väl
ett besök hos Englands ohjälpsamma inrikesminister
som en regelrätt strid med ondskefulla byggherrar och präster
som utför exorcism.
Imponerande
kostymer
Inbyggt i den här fantasieggande och också mycket
roliga berättelsen finns, liksom i flera av Eva Ibbotsons
böcker, ett starkt budskap om alla varelsers rätt
till en plats på jorden och om respekt för naturen.
Det här budskapet är minst lika angeläget i dag
som när Eva Ibbotson debuterade med just "Den stora
spökräddningen" 1977 och det bidrar självklart
till styrkan i Sagohusets föreställning.
Att omvandla denna mycket engelska barn/ungdomsbok till teater
är inte enkelt men Sagohusets lyckas verkligen genom att
tillåta den viktiga dialogen att få stort utrymme
samtidigt som den balanseras av akrobatik, dans, musik och scenografi
som skapar tempo, magi och kraft. Lägg till detta ett imponerande
skådespeleri och helt fantastiska spökkostymer och
ni förstår varför jag blev betagen.
Huvudperson i den här historien är skolpojken Rick
som spelas med en perfekt blandning av osäkerhet och övertygelse
av Mattias Thorbjörnsson. Nadia Boggazzi är också
mycket bra som hans belästa och kloka vapendragare Barbara.
Störst intryck
Av naturliga skäl är det ändå föreställningens
alla övernaturliga varelser som gör störst intryck.
Pappan i spökfamiljen är ett gammalt skotsk spöke
som heter Hamish Mac Hamish men kallas Svävande Kilten.
Han har stripigt vitt hår, en kritvit kilt och ett otäckt
naturligt svärd rakt genom kroppen och spelas av Pelle
Öhlund på ett sätt som påminner en hel
del om Per Oscarsson i högform. De två tonårspökena
Johanna och Fasansfulle Fabian har kritvita kläder med
dragning åt punkhållet och både Åsa
Ahlander och Anders Svensson ger dem ett mycket övertygande
spökkroppsspråk. Mest fascinerande i spökfamiljen
är ändå Moster Hortensia som spelas av de bägge
nycirkusartisterna Henrik Agger och Louise Bjurholm. Ett fantasifullt
akrobatiskt samspel får den delade mostern att hänga
ihop riktigt bra och publiken att sitta på helspänn
i väntan på vad hon (de) ska göra för konster
härnäst.
Imponerar gör också den graciöse dansaren Åsa
Hörling som vampyren Sugande Susie.
Överhuvudtaget är det här en ensemble där
var och en gör full rättvisa åt Eva Ibbotsons
fantastiska figurer.
En spöklik stämning skapas också skickligt scenografiskt
med hjälp av tunna tygskynken och belysning som hjälper
spökena att bli så väl osynliga som suddiga
i konturerna.
Föreställningens musik har komponerats av Oscar Hielm
och det är också han som ensam framför den.
Skickligt växlar han mellan olika instrument, till exempel
bas, synt och fiol, och använder sig också av andra
häftiga ljud som förstärker stämningen på
scen. Basspelet som ackompanjerar den av exorcism mycket försvagade
Fabians hjältemodiga resa till Rick är till exempel
otroligt häftigt.
Stor förmåga
Jag har sett många föreställningar med Sagohuset
genom åren och vet att det är en teatergrupp med
förmåga att hämta ut det allra bästa av
en historia på scen. De flesta föreställningar
jag har sett har spelats på en liten yta inför en
mycket ung publik. "Den stora spökräddningen"
är en av deras största produktioner och det är
härligt att se att denna skickliga teatergrupp fungerar
minst lika bra i det stora familjeföreställningsformatet.
Åldersgränsen för "Den stora spökräddningen"
är satt från 7 till 107 år och den där
undre gränsen ska man nog respektera. Inte för att
spökena skrämmer de yngre åskådarna utan
snarare för att föreställningens längd och
mängden dialog blir lite för mycket för det yngsta.
Det märktes på premiärföreställningen
där det var en hel del lite otåliga mindre barn som
hade svårt att sitta stilla.
Premiären var som sagt på Landskrona teater och den
klassiska teaterinredningen med guld, röd sammet och den
enorma kristallkronan var verkligen en perfekt inramning till
denna engelska historia. Från och med den 28 december
flyttar föreställningen till Lund och Lunds stadsteater
som är en betydligt modernare salong men å andra
sidan har betydligt mer publikutrymme. Det hoppas jag utnyttjas
ordentligt för det här är verkligen en teaterupplevelse
som ingen mellan 7 och 107 kan undvara.
|