TAL VID INVIGNINGEN AV DEN 20:e BERÄTTARFESTIVALEN I LJUNGBY 12juni 2009
När jag var liten och bodde hos min mormor gick jag I söndagsskola. Det kunde vara en traumatisk upplevelse. Den snälla söndagsskolefröken berättade bibliska historier, men plötsligt avbryter hon sig och jag hör hennes röst mycket tydligt när hon säger Nu lilla vän ska du gå och sätta dig . Till min absoluta förskräckelse upptäcker jag att det är till mig hon talar och att jag inte längre sitter tillsammans med de andra barnen på de små stolarna som stod uppställda I en halvcirkel. Jag står mitt framför fröken utan någon som helst aning om hur jag hamnade där. Jag gick tillbaka och satte mig. Döm om min förvåning när jag mitt inne I historien åter hör: Nu lilla vän ska du nog gå och sätta dig…. Den här gången tog jag ett rejält tag om stolen med båda händerna. Men det hjälpte inte när David spelade som vackrast för Saul så kom den där rösten igen: Nu lilla vän…
Och detta upprepades gång på gång, vecka efter vecka tills jag återvände till mamma och pappa I Uppsala där det inte fanns så många bibliska historier att förirra sig i.
Nu är det 20 års jubileum för berättarfestivalen i Ljungby! I 20 år har denna festival givit genklang I stora delar av världen, berättare har samlats här och delat historier, historierna har vandrat vidare. Berättandet uppmärsammas numera årligen på Alla Berättares Dag, som instiftades här på den första berättarfestivalen och Berättarnätet Kronoberg hedrar berättare med det årliga Mickelpriset.
En av de tidiga Mickelpristagarna har av svenska staten fått ett eget pris uppkallat efter sig: Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne! I år har det tilldelats det palestinska Tamerinstitutet som I år också firar 20 årsjubileum. Via internet sprider de barns berättande och inspirerar till läsande och lokala berättaraftnar på de isolerade, murinhägnade och krigshärjade öar som återstår av det som en gång var Palestina. När representanter från Tamerinstitutet I dagarna hämtade priset I Stockholm såg flera av dem varandra för första gången trots att de arbetat tillsammans I 20 år och lever på ett område som mindre än skåne. Detta pga den mur och de vägspärrar som hindrar palestinierna från att leva ett anständigt liv. För 20 år sedan revs en annan mur, som I 28 år delat staden Berlin. Året innan muren föll såg jag filmen Himmel över Berlin där två änglar I en scen går på en bakgata som klippts av av muren. Ögonblicket innan änglarna når muren tänker jag; de kommer att gå rakt genom muren. Och det gör de. I det ögonblicket får jag en förnimmelse av murens förestående fall. I Juryns motivering till Tamerinstitutets pris står:” I Astrid Lindgens anda ser Tamerinstitutet ordets makt och bokens, berättelsens och fantasins kraft som viktiga nycklar till livsmod, självkänsla och tolerens.”
Berättelserna får oss att se det vi ännu inte sett, berättelserna ger oss kraft att göra det omöjliga möjligt, I berättelserna anar vi det gudomligas existens.
Den gamle målaren Wang Fo tvingades av kejsaren, under ett hot om ett öde värre än döden, att fullborda en målning han påbörjat I sin ungdom. Wang Fo betraktade skissen som påminde honom om den ungdomens friskhet han inte längre ägde. Wang Fo tog emot den pensel en slav räckte honom och började lägga ett brett flöde av blå färg på det ofullbordade havet, han la en blekröd ton på vingspetsen av ett moln och gjorde små krusningar på havets yta. Golvet av jade där den sharlakansröda fläcken av hans nyss halshuggne lärjunge Lings blod ännu inte torkat, blev nu märkvärdigt vått. Wang Fo var så försjunken I sitt måleri att han inte märkte att han satt och arbetade I vatten. En bräcklig farkost växte I omfång under målarens penseldrag och upptog snart sidenrullens hela förgrund. Det rytmiska ljudet av årtag hördes I fjärran. Ljudet kom närmare, Wang Fo tittade upp och såg sin lärjunge Ling sitta vid årorna, runt halsen bar han en märkvärdig röd halsduksom fladdrade I vinden: “Ling, jag trodde du var död.” “Med er I livet hur skulle jag då kunna dö? sa Ling och hjälpte den gamle Wang Fo upp I båten. Runt omkring dem var det vatten, de dränkta hovmännens flätor vaggade som ormar på vattenytan och kejsarens bleka huvud flöt som en lotus. “ Jag anade inte att det fanns så mycket vatten I havet att det kunde dränka en kejsare” sa målaren. “Var inte orolig mästare”, sa Ling, “Snart kommer de åter att ha sitt på det torra, endast kejsaren kommer att bevara något av havets bitterhet I sitt hjärta. Dessa människor är inte skapta för att gå vilse I en målning.” Wang Fo grep rodret och Ling böjde sig över årorna. Åter hördes de rytmiska årtagen, vattnet sjönk undan, snart var hovmännens kläder torra , bara kejsaren hade ännu några flockor av vitt skum I mantelkanten. Han lutade sig fram och betraktade målningen där han såg båten med de två männen avlägsna sig för alltid på det hav av blå jade som Wang Fo just uppfunnit.
Så låt oss segla på fantasins hav och låt berättelserna vandra som änglar genom alla orättfärdiga murar, som förebud om att de likt Berlins och Jerikos murar snart skall falla! (ML Mickelpris 1996)

Margareta Larson

Konstnärlig Ledare Teater Sagohuset