Med Ingegerd Monthans nyskrivna pjäs Natt på slgfältet ger Teater Sagohuset om krig som är både allmängiltig och samtidigt förankrad i den svenska historien. I Sagohusets lilla scenlokal blir kriget oundvikligen allas våran angelägenhet.

Grundhistorien är enklel. På det ödsliga slagfältet finns ett fåtal överlevande. En av dem är Ida, en 16-årig kvinna som följ sin man i kriget och nu precis hittat honom död. En annan är Lars som också överlevt och nu letar efter en möjlighet att ta sig därifrån.

Över dessa två svävar månen och bakom dem lurar dödsängeln. Månen hyser trots krigets fasor hopp om framtiden och om Ida och Lars framtid. Dödsängeln är utsänd av Gud för att räkna döda och ta hem själar. Hon är trött, desillutionerad och hyser ingen som helst hopp om mänskligheten längre. Krasst kommentarar hon att det alltid kommer nya krig och nya stupade. Mellan månen och dösängeln utspelas en kamp om Ida och Lars förtsatta liv, en kamp mellan hopp och uppgivenhet.

Flyr kriget

Den här symboliska kampen motsvarar precis den som utspelas inom oss själva när vi försöker ta till oss alla rapporter om krig och våld runt om i världen. Ska man ge upp hoppet om mänskligheten eller trots allt tro och jobba för att det kan bli bättre? Är det månen eller dösängeln som har rätt och vilket ansvar har vi själva?

I pjäsens slut flyr Ida och Lars till paradiset - Nås socken i Halland. I tv-monitorerna ser vi dem vandra iväg över fälten och bli mindre och mindre. Sedan skiftar bilderna till andra människor på flykt och bild för bild tar vi oss tillbaka till nutiden.

Natt på slagfältet är en pjäs med mycket effektiv symbolik. Den drar in oss åskådare i krigets verklighet, den lockar fram ställnings taganden och trots att den utspelas för 300 år sedan är parallelerna ounvikliga.

Då var fienden Danskar och Svenskar. Idag är det till exempel irakier och amerikaner, ryssar och tjetjener, israeler och palestinier. Vilka är det imorgon?

Tuff pjäs

Natt på slagfältet vänder sig till en publik från 10 år och uppåt och det är en tuff pjäs att se. Scenografi bygger visserligen lika mycket på symbolik som handlingen och de stupade är rödfärgade militärrockar och de döda hästarna röda sackosäckar. Men, det dimmiga scenrummet, skkådespelarnas nakna rädsla och förtvivlan gör det hela oerhört realistiskt.

Kylan och fasan är lätt att föreställa sig. För den unga publiken krävs det att lärare och föräldrar tar frågorna som pjäsen ställer på allvar efteråt. Den här pjäsen släpper man inte obeearbetad. Bearbetad kan den bli oerhört värdefull både för förståelsen för krig och dess offer för disskusioner om fredens möjligeter.