Varuleveranser till och från Stockholm tvingades genom tullar vid Stockholms infarter. Fyra tullstationer fanns för landtrafik. Läget varierade allteftersom staden växte. Landsvägstrafiken från Södertörn förtullades vid Kapellporten. Åtminstone från 1640-talets början tycks Kapellporten ha legat ungefär vid Östgötagatan-Bondegatan; Östgötagatan hette Tullportsgatan fram till 1885. Två tullstationer fanns för i första hand vinterbruk när sjötrafiken låg nere. Den på Södermalm kallades Åkermyran och låg på 1640-talet vid nuvarande Hornsgatan-Rosenlundsgatan nära Zinkensdamm.

Vintertullen på norra sidan hette Ladugårdsgrinden och var placerad ungefär där Östermalmstorg nu ligger. På Norrmalm fanns en tullstation för landtrafik som kallades S:ta Klara. Den låg vid det så kallade Barnhuset ungefär vid korsningen av nuvarande Drottninggatan och Wallingatan. Stationen flyttades senare till trakten av Odenplan. S:ta Klara var den viktigaste av landtullarna och mötte landtrafiken från Uppland.

De flesta åkare i Stockholm bodde på Södermalm eftersom de kunde ha sina hästar där.

På 1500-talet och början av 1600-talet gick oxdrifterna till Stockholm vanligen från västra Småland. Framför allt var det bönderna i Småland och Västergötland som födde upp boskap för försäljning i Bergslagen och Mälardalen. Till Stockholm var det närmast den östra vägen förbi Nyköping. Det kan ha tagit runt tre veckor från Småland upp till Stockholm. Hur omfattande oxdrifterna kan ha varit är antyds av ett exempel från augusti 1550. Vid detta tillfälle anlände ungefär 300 oxar från Sunnerbo i sydvästra Småland till Stockholms slott.

Järnet från Bergslagen lastades från 1600-talets mitt om från mälarskutor till båtar på saltsjösidan i Järngraven vid nuvarande Södermalmstorg.

Teatrar
På Södermalm fanns en teaterlokal. Hovkomedianten Christian Thum köpte 1637 en fastighet i hörnet av S:t Paulsgatan och Björngårdsgatan (som fått sitt namn av gården). Fastigheten kallades Björngården. Innan Thum köpte gården hade den använts till djurhetsningar, precis som Lejonkulan vid Slottsbacken, vilken senare också byggdes om till teater. I Björngården spelade Thum teater för stockholmarna fram till sin död. Det har gissats att hantverkare ingick som skådespelare i hans trupp.

Offentliganställda
Två heltidsanställda ämbetsmän betalades med stadens medel. Den ene var stadsskrivaren, som förde protokollet på rådstugan och skötte stadens korrespondens. Den andre var bödeln. Borgmästare och råd brukade utse en dödsdömd brottsling till bödel. Denne fick välja mellan att avrättas och att bli bödel. Om han valde det senare skars öronen av honom som kännetecken, och vid mer än ett tillfälle blev den nya bödelns första jobb att hugga huvudet av sin företrädare. En av de få bödlar som behöll sitt arbete under lång tid var mäster Mikael som fått ge namn till en gata på Söder.

De adliga hushållen kunde vara mycket stora och skapade arbetstlllfällen för stockholmarna. Rikskanslerns bror greve Pontus Fredrik De la Gardie (son till Jacob De la Gardie och Ebba Brahe) hade på 1670-talet det största hushållet på Södermalm (palats vid Södermalmstorg, ungefär där Söderleden mynnar ut idag). Han hade familj på fyra personer och tjänarstab på 30 personer; två kammartjänare, två hovjungfrur, sekreterare, taffeltäckare (som ansvarade för dukning och förvaring av duktyg), skräddare med gesäll, två pojkar, fem lakejer, tre pager, nio pigor, kusk, gårdsdräng och båtsman på grevens jakt. Grevens hushåll var ändå inte särskilt stort jämfört med hans faders. Att tjänarna fick lön är ingen självklarhet. Adeln var kända för att vara dåliga på att betala skulder, detta gällde hantverkare, hantlangare och köpmän. Varför inte hushållens anställda?

Arendt Philipsson föddes i Amsterdam och flyttade till Stockholm senast i början av 1660-talet. 1664 omnämns han som anställd som tobaksspinnare i Tobakskompaniet. Vid mantalsräkningen 1676 bodde han i ett hus vid nuvarande Hornsbruksgatan på Söder och hade en dräng och en piga. Hans inkomster gick ned, barnen dog och även hustrun. Arendt dog utblottad. Han hade varit anställd hos köpmannen Andreas Onkel med kontrakt om 1.000 daler kopparmynt, fri bostad och "en god discretion", som förmodligen innebar extra förmån eller gåva. Han påstod sig ha blivit uppsagd men inte fått ut 667 daler i innestående lön. Han blev stämd för kontraktsbrott "utan orsak".

Vägbyggen
1641-42 började arbetet på Söder med att två huvudgator drogs fram, Götgatan och Hornsgatan. En bit in på 1650-talet var det nya gatunätet på malmarna i stort sett färdigt. De utgick från Södermalms torg i rät vinkel mot varandra. övriga gator lades parallellt med dessa två.

Södermalmstorg var länge en ganska oordnad plats som sluttade ned mot strandkanten. Vallgraven utanför Söderport, som grävts på 500-talet, gjordes om till en ny plats för omlastning och vägning av järn från Bergslagen istället för det gamla Järntorget på Stadsholmen. "Ryssgården" uppfördes på södra sidan om torget för handel med ryska köpmän. Några årtionden senare byggde staden det palatsliknande Södra stadhuset på "Ryssgårdens" plats. Södra stadshuset är numera Stockholms stadsmuseum.

Det viktigaste bygget skedde norr om Södermalmstorg ute i Söderström. Strömmen hade blivit allt starkare och det var svårt att vinda båtarna mellan Mälaren och Saltsjön. Åren 1637-42 byggde staden den första Slussen i Söderström.

De gamla trähus som återstår finns framför allt på Södermalm och är från 1700-talet. Man gissar att 1600-talshusen var byggda som envånings parstugor, längdfasade mot gatan och med gård, källare och ekonomibyggnad bakom. Enklare stugor än så i fanns stadens utkanter.

Folkliv på gatorna
Västerviksprästen Andreas Bolinus, september 1670 skriver:
.. när en går över portbryggan utur Staden och på Södermalm så är det skräckeliga mycket folk som där möta var andra .. Herrarna de åka, rida och gå så mångfaldiga på gatorna så att det är undersamt.

Kvinnlig brottslighet var större på Söder än på Norrmalm eller i Gamla Stan trots att kvinnoöverskottet var mindre här.