|
Sidan 4
2006-08-07
Ja
skulle vilja veta mer om de jag skrev om i slutet på den föregående
sidan. Om
de tex fanns de.. Som
sagt är de konstiga frågor de vet ja med. Ja
önskar nog man inte hade alla. För spec alla dessa som ja ändå tror ja vet ja aldrig kommer få svar på, men
som är jobbiga att leva med. Är
så mycket som hänt och som antagligen varit med på de här och gjort
att de är som de är. Inte
heller vet man var man skulle leta i litteraturen om just de här. Under
barnpsykologi antar ja, men va då? Vilken
bok om de finns det? Ja vet att ja prata med en väldigt trevlig psykiater i Norge som
ja ändå tyckte i alla fall var ärlig, för hon sa som de va. Hur
lite de forskas på de här och så. Vi kunde bara spekulera i de, men ändå trodde hon inte att ja med
eller utan sambo skulle helt själv klara av allt de här. Spec
som de rör sig om så långt ner i småbarnsåldern med. Och
då kommer ju frågan hur man skall event lägga upp de hela. Hon
trodde inte heller de skulle gå på ett, två, tre, att laga heller. Om
de ens gick. Kanske
bara så som ja hoppades, att hitta en form för balans för att leva
med de. Men
kanske ja måste ha en del av de hela tiden. Ungefär
som en del måste ha andra mediciner för att överleva. De
här är min och dessutom den naturliga vägen. Och
va de än blev sagt så finns de inget bättre än den naturen har själv. Så
de är en fråga om att hitta hur man gör och så. Men
när ingen ens är villig att försöka känns de jobbigt. Tycker
nog de borde finnas något i alla fall. För
ja vet att hjälp har ja rätt till. Också
med de här som är med både kramper och de andra. Ja
tror inte Sverige är något undantag om de. Ja
hoppas bara de skall komma till en lösning på något sätt. För
oavsett hur ja bär mig åt så utan babyn överlever ja inte. Och
de har den bevisat så många gånger. Iallafall
får ja inte ett värdigt liv och de har ja ju papper på att jag har rätt
till. Även
om dom är norska så tror ja inte de är någon skillnad i de här. Ja kan förstå utredningar, och de är något ja själv vill ha, men
man måste orka med de också. Och
mår man för dåligt gör man inte de. Ja har för många diagnoser för att de skall vara vettigt, så
de är väl de närmaste att få lite ordning i den röran. Men
i mellantiden tycker ja något borde kunna göras. Va
är de för mening annars, om man inte orkar sen. Just
nu känner ja mig inte spec uppåt ,eller något. Allt
står och väger och ja har ingen aning om något. De
händer saker hela tiden och ja känner mig både otrygg och annat med. Ja
känner ju av hösten med även om de inte är första gången. Så
här tidigt så är de inte de vanliga förloppet. Dessutom
va sommaren inte bra den heller, så de känns inte bra de här. Ja
antar att de är den närmaste månaden eller kanske två som blir tuffa
först. Så
ja får bara hoppas ja klarar dom. Känner
väl suget efter både barnvagn, men man vill ju ha det de små har. En
skillnad är väl att ja inte har så mycket av vare sig leksaker eller
kläder. Men
sug efter kläder finns mer och mer, men inget med leksaker för små. Ja
tror de beror på att de är omsorg och sånt ja vill ha. Kärlek,
eller så. Ja pratar då inte om något annat än kärlek man ger till ett barn, och
ja antar att dom får de vare sig de nu är på dagis eller var de nu är. Men
ja har ofta märkt hur de är på sjukhus. Ibland
träffar man ju på undantag även om ja inte vill påstå det är ofta
alls. Och så mycket som ja varit inlagd både på psyk och annat
sedan ja föddes bör ja nog veta de. Och
ja har ju erfarenhet från två länder med. Nej
nu vart de mycket här i kväll, men de kändes fullt, för fullt, i
huvet. Så
de känns bättre så här. Så hoppas ja bara någon läser och kan ju inte ljuga och säga annat än att ja önskar nog någon skrev någon form för
meddelande om va som tycks. Va
kan man mer säga då…. Just
nu inte så mycket mer, men nu har ja ju iallafall fått skriva av
mig…
|
