Sidan 2

 

 

 

 

2006-06-30

 

 

Tja, då skall jag väl göra en första sida då här.

 De är ju en hel del man vill säga med runt om kring detta,

eftersom jag har själv svårt numera med att leva ut detta.

 Men det är svårt att få hjälp.

 Jag har alltså sedan 1994 fått andra problem.

 Dels har jag kramper som egentligen ingen hundraprocentigt vill el kan säga vad det är.

 Dels blir jag väldigt nedsatt fysiskt över huvud taget.

 Dessvärre vill bara folk blanda ihop dessa två saker.

 Om nu inte alla, så finns det.

 Det var en av grunderna till att det inte gick i Norge.

 Just nu känns det som att det håller på att gå galet här med.

 Jag får bara hoppas det reder ut sig i slutänden på något vis.

 Jag klarar mig inte helt utan babyn inuti för då blir det som nu helt nere i botten.

 Detta har hänt så många ggr och effekten av att bara få det är så stor.

Vem som helst borde kunna se det.

Till och med utan utbildning eller något.

 Det är också konstigt att vårt så kallade välfärdssamhälle

inte kan hjälpa så fort det blir lite svårare att förstå eller så.

 Inte ens kompromisser går.

 Då tycker jag det har gått långt!

 I Norge gick jag till slut till advokat och fick medhåll om sviktande omsorg osv.

 Är det inte konstigt att man skall behöva kämpa så när man är så som detta.

 Dom som är svagast råkar visst alltid värst ut.

 Har man då fler handikapp, om så dolda, så blir det ännu värre!

 Och en sak är byråkrati och pappersarbete och sånt,

men man behöver väl inte gå till överdrift!?

 Men det är visst så här!

 Ge sig på dom svaga bara, spec om man inte förstår riktigt hur viktigt något är,

 eller om man blandar ihop saker.

 Som jag nämnt har jag alltså förändrats en hel del.

 Jag skruvade väldigt mycket på egentligen allt möjligt.

 Numera är de väl nästan bara gränsfall att jag gör det med datorer ens.

 Om jag har en väldigt bra dag och någon som lyfter och sånt.

Detta gav jag inte upp så lätt, men efter ett x antal

 återfall i kramperna och sängliggande så…

Dessutom utan hjälp förutom från släkt och vänner,

 så att jag till slut bara hade en kompis kvar i Norge som orkade, så flyttade jag hit.

 Och upptäcker att frågan är om jag gått bara från ena ”askan ur elden” till nästa.

 Så illa som jag mår nu mådde jag nog 2003 ungefär sist.

 Allt har alltså bara krånglat till sig värre än jag kunnat drömma om.

 Och då inte bara ekonomiskt, vilket var de första slaget som kan räknas till de större.

 Förutom att den funktion som jag aldrig riktigt förstått eller

förstår hur den fungerar, den kommer bara och går.

 Och det är att babyn inuti liksom drar sig helt in i sig själv och är låst där.

 Jag har ofta undrat om de är fler faktorer till detta, men tror att de nog är fler..

Det är nog det med accept för den och hur jag är.

Den jag är, inte då bara kanske av mina närmaste.

 Jag har i alla fall kommit så långt så de mina vet och min sambos nästan alla barn vet.

 Bara den äldsta kvar nu.

 Det heter så fint att man kan få hjälp till skälig livsnivå och vad är då det för mig?

 Att fullständigt vara utan babydelen helt, el ens bara för en tid

om min sambo skulle åka bort, skulle vara som att riva upp allt.

 Och som nu fullständigt gå ner igen, .

Även om jag fick bara något av det som tex i Norge så undrar man vad är

skillnaden på att ta hand om en rullstolsbunden eller så eller en gammal eller det här??

Jag vet att på det sjukhus jag varit så förstår de inte de problemen.

 Den första, hon som började det hela, var ju faktiskt inom hemtjänsten.

 Och hon förklarade bara för mig innan hon sluta

att hon helt enkelt ställde om sig som när hennes barn var små.

 Eller att det var en äldre eller svårt handikappad person som behövde hjälp.

 Som sagt så har jag ofta varit inlagd för det här i början och på de avd jag låg då,

 både i Norge och här, var det ingen som hade något problem med det,

även om det då var kramperna som var orsaken till det.

 Men för att få någon form för trygghet och inte tappa taget helt när dom gick på

spec i början när jag inte förstod vad som hände med mig, så låg jag på mitt skötbord.

Och det var aldrig någon som sa något om det.

 Inte heller ambulansen eller något.

 Även om just det var i Norge.

 Men är då svenskarna så mycket sämre komna, undrar ju jag då?

 I Norge får jag höra tvärt om, och här tvärt om.

 Och själv undrar jag för så här mycket på en gång tror jag inte jag varit med om.

 Även om jag förstår det är svårt, så tycker jag att kan dom där,

så borde det gå här med på något sätt.

 Vad är viktigast?

 Att man överlever eller går under??

 Tror inte jag skulle vara den första som gjorde det.

 Kanske den första som dessutom är blind och har en del annat,

eventuellt adhd, vilket jag hoppas få utrett.

 Det som är, är väl att allt man har är ju inte synliga saker.

 Kramperna syns när dom är i gång ,men känsel och allt anat känner jag ju bara själv.

 Men förr kunde jag ju lyfta väldigt tunga saker.

Nu törs jag inte ens på en bra dag lyfta mer än något kg möjligen.

 Sedan detta började törs jag ju inte ens hålla eller i alla fall bära,

eller leka med små barn längre, vilken är den värsta förlust

 jag gjort eftersom jag tycker så mycket om barn.

 

 

 

 

Tillbaka