Sidan 3

2006-08-07

Då har de gått lite tid nu då och de har väl hänt en del.

 Känns väl lite jobbigt då allt står still som just nu, och inget händer.

 Ja fick heller inte de recept på blöjor eller remisser ja ville ha.

 Trodde inte de skulle vara svårare än i Norge, men de ser ut som de är de här.

 För de skulle utredas med mera och ändå behöver ja de.

 Om inte annat så när ja blir liggande, och egentligen annars med.

 Visserligen så har vi fått stanna hemma, men de har ju varit varmt med.

 Men kan nog bara säga att de känns jobbigt.

 För visserligen skall vi event till min moster i Oslo snart.

 Men sen skall ju min sambo till sin minsta dotter

och hjälpa henne eftersom hon snart skall ha sitt första barn.

Dessvärre måste ja ju då göra uppehåll två gånger.

Och sen är de ju mycket prat om smått, och de rör nog om här inuti med.

Det finns ju en liten till här och ja känner nog av att hösten närmar sig,

även om de inte märks på vädret än, så märker ja de inuti.

 Hur mycket ja nu än försöker förtränga de så går de inte helt bra.

 Men vill både det ena och det andra, det vill nog den lilla.

  Vill, men får ju inte till de helt ändå.

 De enda i sommar som hållit liv i mig är nog dels pottan ,

blivit matad så ofta de går, och använder napp och nappflaska .

 Men va gör man när man inte ens kan få recept på blöjor eller någon hjälp.

Det har gått åt en del i sommar och ändå har vi sparat så mycket de går.

 Men är väl rädd för hur de skall gå i höst.

 Inte ens färdtjänst har ja fått, eller hört något om de heller.

 Men de hela har ändå rört till sig mer och mer.

 Och faktiskt varje gång ja fuskat med pottan så har ja känt av de.

 Så ja undrar hur de skall gå när ja åker bort, när tryggheten är så ömtålig som nu.

 Och spec sen när min sambo åker bort.

 Men får hoppas de går på något vis.

 De värsta är väl att ja är rädd att den här spärren skall komma tillbaka.

 Ja vet inte hur den funkar eller varför eller något.

 Ja försöker, men de går ju inte.

 De ja vet om de är väl att de kommer och går.

 Men de här när man inte ens kan få hjälp med något….

 Ja har ju svårt med så mycket och får ju kramper väldigt lätt med.

 Även om ja nu har medicin mot just kramperna så blir ja ju där ja är.

 Och även om ja tar den så kommer ja ju inte upp i alla fall eller ens någonstans.

 Och i bland kan ja ju inte vända mig heller så de här med att inte kunna få hjälp är jobbigt.

 Och även att allt står still just nu.

Men heller inte att de skall va så svårt att få något alls.

 Ja menar att man kan väl i de minsta få hjälp med

att få använda pottan eller att torka mig i stjärten.

 Skall man behöva rasera allt eller vara otrygg bara för att ens sambo åker bort?

 Eller skall man behöva gå så långt ner?

 Ja tycker ändå inte ja kräver för mycket heller, men remisser fick ja inte helt heller.

 De blev fördröjt, så de är väl inte de att ja inte fått dom, men det tar sån tid.

 Ja vill inte bli så illa som ja va för bara någon månad sedan heller.

 Men ja höll på att hamna på psyk för de här igen.

 Min läkare ville ja skulle åka in, men pga allt som hänt förr

 både här och i Norge på psyk, så vågade ja inte det.

 Och en än gång så i slutänden så hjälpte babydelen till.

 Även om de den här gången fick en puff av min sambo.

 De har hänt förut med i Norge när ja fick hjälp, att de fick ge den en puff.

 Eller rättare sagt, vi kom överens om dagen före när ja skulle vara baby.

 Men detta har blivit svårare.

 Dessutom tyckte inte min psykolog som då var på

semester att de va säkert de hade varit så bra.

 Man får ju bara vara där eller få medicin och medicin funkar ju inte på mig heller.

Alla är ju inte hjälpta av att prata heller.

 De som gör min situation värre är ju dels de att ja är blind i tillägg.

Och dels dessa kramper, och de blir heller inte bättre av att ja ev har adhd.

Det är inte utrett heller, vilket ja hoppas att ja får,

men som ja är och var när ja var barn, så hyperaktiv och andra saker med.

 Inte rädd för något, klättrade och cyklade och var på taken osv.

 Så tror ja att ja har en god risk för att ja har de.

 Ja är så fruktansvärt lik min kusin i Oslo så de inte är sant.

 Och han har de ju bevisligen.

 Och därför ja har de så här värre än de andra.

 Ibland funderar man väl på om de är psykiskt eller va är de?

 Ja menar då de här med babydelen är det ju många som har utan att ja

vet av att dom har något egentligen psykiskt problem.

 Verkar ju bara vara något medfött eller så.

 Skall man då få lida så här för något eller för att man är född sån??

 Ja tycker de är helt orimligt!!

Någon form för hjälp måste man väl kunna få eller ????

 Ja behöver de här bevisligen och tycker att så länge de inte finns något

 sätt att bli av med de eller så, så skall väl inte ja behöva lida för de.

 Men de ser ju så ut…

 De enda positiva i den här soppan är väl att min sambos barn

 nu vet och de blev ingen katastrof!!

 Har de nog bara jobbigt för de kommer en liten här och

ja vet inte helt hur ja eller lillbabyn inuti skall hantera de.

 Tex när hon kommer hit.

 Ja vet ju hur de var när min syster fick sina två minsta,

tvillingarna, och min kusin sin dotter.

De var mer än tufft! Men får väl hoppas de går, för stå

emot en sån där liten kan man ju inte, så goa som dom är.

 Men de påverkar ju den lilla och ja är rädd att ja skall gå ner och så.

 Ja hoppas bara att de inte sker, men rädd för de är ja ändå,

spec nu när ja är sån som ja är nu.

 Ja har inget att ta av på något sätt alls och de skall ju bara lite för att de skall bli svårt.

 De såg ja när vi hade besök här.

 De är jätte- jobbigt men de har ja ju varit med om förr,

men kanske inte så tydligt och snabbt som nu.

 Man vet ju inte hur något skall bli heller ju.

 Inte med pengar, inte med färdtjänst, inte med hemtjänst,

eller personlig assistent ,eller något.

 Och heller inte med event recept på blöjor.

 De är ju nog med att allt annat man försöka få tag i själv ju.

  De är bara denna ovisshet och detta väntande och

ibland hopp om att de skall bli bra eller i alla fall bättre eller stadigare ännu en dag.

  Men ja tror inte på de.

 Tror? Ja vågar inte de längre ju efter allt.

 Alla dessa besvikelser man har haft, helt från man var barn.

 Alla gånger man tror någon förstår eller att något skall bli bättre har man lurat sig själv.

 Och ändå kan man inte lära sig att inte bli besviken igen när de händer samma saker.

 Men är rädd för att de är de ja blir.

 Sen till att den här sidan skall ju handla om en vuxen som vill vara baby.

 Så lite då om de.

Egentligen är de mycket man vill säga,

men är så rädd för missförstånd, men de är i alla fall så att man blir som en riktig baby.

 Man tycker om de dom gör och får, för trygghetens skull.

 Som ja nämnt här tidigare låg ja på skötbord när ja

 var som sämst men händer ju ja gör de annars med när de bara är för babyns skull.

 Och egentligen är de ju då man får mest ut av de,

 men hela tiden handlar de om trygghet.

 En vänlig klapp då och då eller fler som på de minsta är de för mycket begärt?

 Ja vet att ja fick de ju då och då i Norge med av två

av dom som jobba och som klara de hela bäst.

 Fortfarande handlar de bara om trygghet och kunna sova gott.

Att inte vara mörkrädd eller så.

 Nu har vi ju hittat en form för rutin här och

är bara så synd att de skall behöva störas eller så,

men när vi skall till Oslo och min sambo skall bort får de väl gå.

 Ja hoppas bara inte de får för mycket stora konsekvenser för lillbabyn.

 Ja har försökt vara så ärlig ja kan och också

försökt så gott ja kan att skriva va ja känner och

va ja menar på ett sätt som alla kan läsa och förstå.

 Även dom som inte har detta.

 Men svårt är de, de kan ja säga.

 Man skriver så lätt på ett sånt sätt som om de va till någon annan som har de här.

 Och då blir de ju svårt, särskilt när de inte är så många

 som skriver i mailen eller i gästboken heller.

 Så ja gör så gott ja kan bara, och hoppas dom som event kommer in här förstår.

Ja har alltid önskat att jag kunnat hjälpa någon annan eller andra att förstå sig själva.

 De tog mig så väldigt många år att göra de för alla

som har detta tror först de är något fel på dom.

 Ja är inget undantag.

 Om man är så hella tiden vet ja inte, men då och då dyker de nog upp.

 De svåra är också att godta de samtidigt som något vet att de inte finns något val.

 Vilket inte gör de lättare.

 Spec inte så som samhället är, och då ja som nu har de så här.

 Dessutom vet man så lite om detta och de gör de värre.

 Ingen vet ju hur eller va som händer eller något.

 Hur de fungerar eller något.

 Va som händer om man gör så eller så.

 Och de här resonemanget om att gör de själv och så vidare.

 Jaha, men hur då när de inte funkar längre som de skall.

 Ja försöker hitta en balans i de här.

 Ja har önskat mig de i väldigt många år.

 Ingen vet hur eller om de går eller hur lång tid de tar eller något.

 Och då skall man göra allt själv.

 Hur gör man då de?

Någon form för hjälp behöver man ju och då inte bara av min sambo.

 Dessutom så har väl kommit så långt så att jag vet att det inte går med medicin eller sånt.

 Så mycket har ja nog hittat om de här på nätet men

 för den sakens skull vill ja inte att bara min sambo

skall behöva ta de, utan också ska få hjälp.

 För hon behöver ju också frihet så som ja med,

utan att förstöra de som blivit uppbyggt varje gång.

 Jag tror inte ja orkar med de för många gånger heller.

 Dessutom för varje gång denna spärr stoppar,

 tycker ja de blir svårare att hitta tillbaka och få någon ordning på de hela.

 Egentligen önskar man väl de fanns mer om detta.

 Man kan ju undra om hur, eller så mycket de finns om barn och

 detta och om de fungerar på samma sätt även om de är en vuxen.

 Och om de fungerar att använda de samma då.

 Men finns de ens litteratur eller kan man gå till barnpsykolog som vuxen?

 De är ju ett barn inuti..

 Konstiga frågor, men dom finns och har funnits i många år,

och ja får nog behålla dom livet ut som min moster sa en gång.

 Kanske för sent, för har de varit i rätt tid och ja varit barn

eller ungdom när ja fick de här så kanske något gått göra åt de…

Vem vet ??

Tillbaka